Bio: Thor: The Dark World

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Kenneth Branaghs THOR fick ett rätt blandat bemötande när den kom 2011. Själv tyckte jag att den var kul; fånigt högtravande, Wagneriansk, småcharmig och underhållande. Fast någon SPIDER-MAN var det förstås inte, Thor är en Marvelfigur jag inte har någon större relation till och det är rätt svårt att göra något vettigt av den gamle åskguden och hans flummiga värld i rymden. Rent allmänt måste det vara svårt att stoppa in en biff klädd som Thor i en hyfsat seriös actionfilm, se bara på Thors första uppdykande i levande bilder, som skedde i TV-filmen THE INCREDIBLE HULK RETURNS, som kom 1988.

Hulk och Thor, vänner i vått och torrt. Och de gillar att vråla.

Alan Taylor heter killen som regisserat THOR: THE DARK WORLD, Taylor har nästan uteslutande jobbat med TV-serier, och den här nya uppföljaren är betydligt sämre än Branaghs film. Taylor har gjort en film som sällar sig till den udda, men alldeles för vanliga genren Onda bajskorvar från rymden.

Det är bara några timmar sedan jag såg filmen, men jag har ändå svårt att riktigt redogöra för vad den handlar om. Det hela börjar med en prolog i vilken onda svartalfer ledda av den slemme Malekith (Christopher Eccleston) slåss med goda gudar. Det handlar om något slags supermäktigt vapen; en fruktansvärd kraft som besitter folk och gör dem oövervinneliga, eller något åt det hållet. Gudarna segrar, men det går inte att förstöra kraften, så den stoppas in i ett stenblock som sedan göms i underjorden.

I London råkar forskaren Jane (Natalie Portman) och hennes praktikant Darcy (Kat Dennings) hitta en skum portal, som skickar Jane rätt in i hålan där kraften finns, och smala, glödande bajskorvar tar sig in i Jane. Malekith dyker upp igen och vill komma över kraften. Thor (Chris Hemsworth) och hans gudomliga polare måste ta hjälp av Loke (Tom Hiddleston) för att kunna stoppa svartalferna. Jane, som är kär i Thor, blir förbannad på åskguden, eftersom hon inte sett honom på två år, så hon örfilar honom. Två gånger. Den excentriske doktor Erik Selvig (Stellan Skarsgård) har blivit galen och springer omkring naken på Stonehenge innan han arresteras. Svartalferna anländer till Jorden och gör sitt bästa för att demolera London. På vägen dit har även en eller ett par i det fasta persongalleriet strukit med.

Thor klassas som superhjälte, men det är egentligen falsk varudeklaration. Thor är en gud och i de här filmerna bor han inte på Jorden och han har ingen hemlig identitet - i den tecknade serien var han till en början den halte Donald Blake, som dunkade sin käpp i marken och då förvandlades till Thor, som hållits fången i Blakes kropp. Eller hur det nu var. THOR: THE DARK WORLD är science-fantasy, stora delar känns som SAGAN OM RINGEN, fast med lite coolare hjältar och befriande brist på hobbitar med stora fötter.

Marvels version av Asgård, ursprungligen skapad av Stan Lee och Jack Kirby, är en spejsad, metafysisk kombination av Blixt Gordon och en Wagneropera. Gudarna känns knappast hämtade ur nordisk mytologi; här är det multikulti i glänsande rustningar. Asiater, svarta, vita; vikingasvärd och florett, häst och rymdskepp. Anthony Hopkins och Rene Russo återkommer som Oden och Frigga, Jaimie Alexander gör ånyo den stenhårda krigarbruttan Sif. Den vackra Natalie Portman i all ära, men vem skulle väl inte vilja få stryk av Sif? Eller åtminstone bli uppläxad.

THOR: THE DARK WORLD är en tungfotad och tjatig film. Den är full av långa bataljer där folk pucklar på varandra utan att man egentligen bryr sig. Den mäktiga kraften och handlingen som helhet är alldeles för diffus. När de inte slåss babblar rollfigurerna om metafysiskt mumbojumbo. När kraften ger sig på Jorden ser det ut som enorma bajskorvar från skyn.

Här och var försöker man sig på lite humor. Visst är det lite skojigt när Thor hänger upp sin hammare på Janes rockhängare och när han åker tunnelbana. Captain America gör en kort, småkul cameo - vilket förstås även Stan Lee gör. Stellan Skarsgård går omkring i sina kalsonger. Den är tänkt att Darcy ska vara filmens comic relief, men eftersom hon envisas med att prata med mat i munnen tycker jag genast illa om henne.

Visst är det lite fränt att se London slås i bitar, men när man sitter och gäspar och har allmänt tråkigt under en Marvelfilm, då är det något som är fel. 3D:n gör inte mycket väsen av sig.

Filmen innehåller förresten inte bara en, utan två bonusscener. Den första dyker upp ett par minuter in i de snygga eftertexterna; denna scen är bättre än resten av filmen och bådar gott efter nästa del. Den andra ligger sist när all text rullat färdigt.

(Biopremiär 30/10)

Bio: Thor

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

Att jag älskar tecknade serier torde vara välbekant vid det här laget - jag menar, jag är ju trots allt ledamot av Svenska Serieakademin. Och jag växte upp med bland annat superhjälteserier. Men - jag kan väl inte påstå att jag har något större förhållande till Marvels hammarviftande Thor, som skapades 1962 av Stan Lee och Jack Kirby. Jag har liksom aldrig riktigt läst den serien. Thor har aldrig haft sin egen serietidning här i Sverige, och när jag läste superhjälteserier som mest på 1970- och början av 80-talen, kunde det på sin höjd hända att Thor dök upp som utfyllnad i någon annan Marvelhjältes tidning. Jag kommer ihåg att jag tyckte att Thor var en ganska konstig serie, det var för mycket kosmiskt mumbo-jumbo, och Thor själv såg allt lite jönsig ut; han passade inte riktigt in med de andra hjältarna.

När jag tänker på Thor - eller snarare Tor, som ju vi svenskar kallar honom - ser jag inte Marvels guldlockige superhjälte framför mig.  Som liten glytt läste jag några av de ursprungliga nordiska gudasagorna, jag minns att jag lånade barn- och ungdomsböcker med sådana på biblioteket, och jag tyckte att berättelserna var rafflande och fräsiga - åtminstone i de versioner jag läste. Men den Tor jag först kommer att tänka på, är figuren i dansken Peter Madsens albumserie Valhall, som började 1978 och avslutades 2010 med volym 15. Detta är en enastående serie och Madsen tilldelades 2010 Seriekadamemins Adamsonstatyett för bästa internationella serieskapare - mycket välförtjänt. He he, det slog mig just att jag 1979 eller '80 vann det första Valhallalbumet när jag röstade i ett nummer av Svenska Serier. Det var Semics version som gick under namnet Valhalla som jag fick.

År 1992 besökte Stan Lee bokmässan i Göteborg och jag gick förstås på hans seminarium och presskonferens. Lee visade en teasertrailer för den då kommande Spindelmannenfilmen som James Cameron skulle regissera - som vi alla vet sket det sig med den filmen; Sam Raimi gjorde filmen som hade premiär tio år senare. Lee sa också att den Marvelfigur han helst vill se en film om, är Thor - men en sådan film skulle bli alldeles för dyr och komplicerad att göra; kom ihåg att detta är hela nitton år sedan. Då vore det nästan omöjligt att göra en övertygande film om åskguden. Men - Stan the Man sade sig ha en idé: det vore möjligt att göra en animerad film om Thor! Så, om vi några år senare skulle läsa om den största, dyraste animerade filmen någonsin, ja då vet vi att Thor är i faggorna.

Men nej, det sket sig ju med den animerade filmen också. Nitton år senare har dock THOR slutligen haft premiär - och då förstås som spelfilm, i regi av Kenneth Branagh.

Det här är dock inte första gången Thor dykt upp på film. Redan 1966 hade han sin egen tecknade TV-serie, och i TV-filmen THE INCREDIBLE HULK RETURNS från 1988 spelas han av Eric Allan Kramer, som såg osannolikt fånig ut i sin vikingaskrud.

Nu är det som så här att när det gäller superhjältefilmer, är det inte svårt att göra mig nöjd. Jag gillar de flesta. De enda jag inte kan påstå att jag gillar, är STEEL med Shaquille O'Neal och ELEKTRA. Men jodå, jag tyckte faktiskt att CATWOMAN var rätt kul - inte bra, men kul. Herregud, jag gillar ju de två Kapten Amerika-filmerna från 70-talet med Reb Brown, och de charmiga, kortlivade Spindelmannenserien med Nicholas Hammond, även den från slutet av 70-talet. Och säg vad ni vill, men David Hasselhoff är Nick Fury!

Branaghs film kan dock inte jämföras med de ovan-
nämnda. THOR är en gigantisk, enorm film - och den är bra. Bra på riktigt.

En del tänker nog att Kenneth Branagh var ett synnerligen märkligt val för att regissera en Marvel Comics-film - men den brittiske Shakespearetolkaren säger att han läste superhjälteserier när han växte upp, och att serierna om Thor på många sätt har drag av Shakespeare. Scenerna från Asgård och Valhall är väldigt teatrala, pompösa, operaliknande - på ett bra och passande sätt! -  och handlingen kretsar mycket kring förhållandet far och son, vilket Shakespeare ofta ägnade sig åt i sina pjäser.

Den allra första rollfiguren vi får se i filmen, är Stellan Skarsgård (i närbild, till och med) som dr Erik Selvig, som tillsammans med dr Jane Foster (Natalie Portman) och hennes komiska sidekick Darcy (Kat Dennings) befinner sig mitt ute i en öken nattetid för att studera ett astronomiskt fenomen. Föga anar de att en asagud är på väg mot Jorden och kommer att trilla ner framför deras bil - bokstavligt talat.

Den australiske skådisen Chris Hemsworth är den kaxige, självsäkre Thor, vars farsa Oden (Anthony Hopkins) valt som efterträdare på Asgårds tron - något Thors vekare, introverta bror Loke (Tom Hiddleston) inte är så förtjust i (alla gudarna har förresten fått sina svenska namn i filmens undertexter - alla utom Thor). Den ambivalenta Loke har onda planer och han ser till så att de gamla ärkefienderna frostjättarna kan ta sig i i- och attackera Asgård - vilket de gör just när Thor ska tillträda som ny kung.

Thor blir vansinnig och tillsammans med sina polare anfaller han frostjättarna i deras värld - men han går för långt. Oden blir besviken och inser att Thor inte är redo att bli kung - så han sparkar ut Thor och hans hammare Mjölner från Asgård, med kursen ställd mot Jorden.

Vilsen och bortkommen i sin nya värld och assisterad av Jane och hennes vänner, försöker Thor - som utger sig för att vara en dr Donald Blake - få tillbaka sin hammare från agentorganisationen SHIELD (genomgående felstavat som SHEILD i undertexterna!), något som visar sig vara lättare sagt än gjort, eftersom Thor har förlorat sina superkrafter.. För att göra det hela ännu värre, har Loke tagit över regimen i Asgård och han har skickat en gigantisk metallvarielse tioll Jorden för att bli av med Thor för alltid...

Storyn i THOR är förhålandevis tunn och enkel, men jag tycker faktiskt att detta är en fördel. Ös på med fet underhållning utan att göra det hela för tillkrånglat! Och THOR är verkligen en underhållande film! Det här hade kunnat bli en exceptionellt fånig och/eller pretentiös film, men så blev det tack och lov inte.

Branaghs film lever förstås stort på utmärkta skådisar som Skarsgård (i en stor roll), Hopkins och Portman, och vi får även se Rene Russo som Odens fruga Frigga - henne har jag saknat, jag har inte sett Russo i något på evigheter. Men hur funkar (den oerhört långe) Hemsworth? Tja, han funkar väl. Han är hyfsat charmig. Men personligen tycker jasg att det är något konstigt med hans ansikte - jag vet inte vad det är. Något med ögonen. Och ser han inte lite för barnslig ut?

Hur som helst, jag ska inte klaga - han är ingen Robert Downey Jr, men han gör inte bort sig som åskgud.

Det är en väldig massa action i filmen, flera stora, bombastiska slag, och Branagh hanterar dessa lika väl som de dramatiska scenerna med bara dialog. Och lyckligtvis funkar även humorn i filmen - en del scener är väldigt roliga, i synnerhet när Thor stövlar in i en djuraffär och vill köpa en häst. Stan Lee själv dyker upp i sin sedvanliga cameo, den här gången är han en långtradarchaffis som enligt eftertexterna heter Stan the Man!

Okej, en grej tycker jag är lite konstig: några av asarna är asiater och afrikaner. Öh? Var kom de ifrån? Förvisso var ju vikingarna handelsmän som skaffade kontakter och vänner i stora delar av världen (de våldtog och skövlade inte överallt), men multikultigudar uppe i Asgård känns inte alls rätt, utan mer som politiskt korrekt 2010-tal.

THOR är en fantastisk film att se på. Javisst, det är skitmycket CGI, men resultatet är imponerande - i synnerhet Asgård och Valhall. Scenerierna, kostymerna och produktionsdesignen får mig att tänka på Mike Hodges festliga BLIXT GORDON (1980), men även en del om Tinto Brass' beryktade CALIGULA (1979).

...Synd bara att man valde att göra det här till ännu en 3D-film, den första från Marvel. Jag gissar att det inte först var meningen att det här skulle bli en 3D-film och att den konverterades efter inspelningen. 3D:n tillför ingenting alls, allt som händer är att bilden blir mörkare och aningen suddig - ett vanligt problem. Och här i Sverige får vi ju även något suddiga undertexter i knät. I det här fallet är 3D:n fullkomligt onödig, som det oftast är.

Nå, undermålig 3D kan inte stoppa THOR från att vara en riktigt kul popcorn-
rulle. Det här är maffigt, högljutt superhjälteröj som bäst - eller nästbäst. Nej, det är ingen ny SPIDER-MAN 2 eller IRON MAN - de två bästa superhjältefilmer som gjorts - men jag kan inte annat än rekommendera THOR.

THOR är den första av sommarens fyra superhjältefilmer. De övriga är W-MEN: FIRST CLASS, GREEN LANTERN och CAPTAIN AMERICA: FIRST AVENGER. Men det är svårt att sia om hur THOR kommer att funka utanför Amerika. Ungar läser ju ínte serier idag. Vi som växte upp med serietidningar och som fortfarande läser serier är i de flesta fall över fyrtio. Få svenskar vet att det finns en superhjälteserie baserad på vår gamle asagud. Få svenskar vet vilka Gröna Lyktan och Kapten Amerika är. De flesta känner bara till Spindeln och X-Men tack vare filmerna. Och tack vare den politiska situationen ute i världen just nu, kan det kanske vara lite svårt att lansera Kapten Amerika-filmen i Europa. Jag tror inte att den hjälten går hem bland Möllankidsen. Men jag för egen del ser fram emot den - dess trailer är ju fantastisk!

Slutligen: Nej. Tyvärr spelas inte "God of Thunder" med KISS på soundtracket. Oden vet varför.
Just det: som vanligt får du inte glömma bort att stanna kvar under eftertexterna. I vanlig ordning följer ytterligare ett par scener som avslutas med en riktig cliffhanger - och Nick Fury gör sitt obligatoriska framträdande. Men det är fortfarande en kass idé att låta Samuel L Jackson spela Fury! Jag begriper inte varför man har valt honom (tydligen är Fury svart i Ultimate-tidningarna, men ändå...).

Jag ser att C-G gav THOR en etta i dagens Metro. Han måste ha gått fel och hamnat på RED RIDING HOOD. Själv sätter jag detta betyg:

(Biopremiär 27/4)

Bio: No Strings Attached

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sweden
Bara några veckor efter den svenska premiären på BLACK SWAN, är Natalie Portman tillbaka på biodukarna - den här gången i en romantisk komedi, eller snarare sexkomedi, av gamle, fine Ivan Reitman. Jag kan förvisso inte påminna mig om Reitman gjort något minnesvärt de senaste decennierna, men det spelar väl ingen roll.

I NO STRINGS ATT-
ACHED spelar Portman och Ashton Kutcher Emma och Adam, som träffas första gången som unga tonåringar, och redan då gör Emma klart att hon inte är intresserad av något seriöst förhållande, hon är inte den typen.

Emma och Adam springer på varandra ytterligare ett par gånger de kommande femton åren, och när Adam en dag gjort slut med sin puckade flickvän, råkar han träffa Emma och de har sex. Emma är dock fortfarande av samma inställning; hon vill inte binda sig, hon vill inte bli kär, hon vill inte bli emotionellt involverad i något. Adam protesterar inte, så de två fortsätter att träffas endast för att ha, öh, herdestunder - samtidigt som de försöker hitta en "riktig" pojk/flickvän.

Självklart går det inte så bra att hitta någon annan. För självklart har inser Adam att han varit förälskad i Emma hela tiden. Och den som gissar att Emma nog också är kär i Adam vinner inga priser.

NO STRINGS ATTACHED vill väldigt gärna vara "vågad" och "fräck", men eftersom det i slutändan är en amerikansk komedi med stora stjärnor, blir det ändå en ganska pryd tillställning. "People have sex with their underwear on", som det brukade stå i gamla Psychotronic Video. I USA blev filmen förstås försedd med åldersgränsen R, från 17 år, men här i Sverige är den nog barntillåten, skulle jag tro.

Reitmans film är alldeles för lång och lite tjatig, men den är hyfsat under-
hållande. Vad som är lite lustigt är att jag tycker att Natalie Portman, som även producerat, är mycket bättre här, än i BLACK SWAN, som hon ju Oscarbelönades för trots sin ganska enkelspåriga rolltolkning. Ashton Kutcher har jag dock svårare för. Jag har alltid svårt för honom. Jag vet inte vad det är, men jag blir alltid irriterad när han dyker upp på film och TV. Han har liksom något självgott över sig. Och han spelar alla roller likadant.

Kevin Kline spelar Adams farsa, och han är skitrolig som knarkande, utflippad, brudjagande hollywoodstjärna. Roligast av alla är dock en tjej som jobbar tillsammans med Adam. Tyvärr uppfattade jag inte namnet på henners rollfigur och vet inte vad skådisen heter, men det är hon på bilden här intill någonstans; hon med glasögon. Hon är verkligen skitrolig och samtidigt lite småsexig på ett fulsnyggt sätt, när jag tänker efter är jag nog mer attraherad av henne än av Natalie Portman, som mest är söt och gullig.

Ivan Reitman själv dyker upp under två sekunder som regissör.

Jag kommer att ha glömt bort NO STRINGS ATTACHED om några veckor, men som det brukar heta: filmen är helt okej underhållning för stunden.

(Biopremiär 1/4)

Bio: Black Swan

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Så får den då svensk premiär till slut, denna efterlängtade, Oscarnominerade - och även Oscarbelönade - film. Riktigt varför det tagit så lång tid för filmen att nå hit har jag ingen aning om, den verkar ju redan ha visats i större delen av världen.

Nog är det rätt intressant ändå, att jag och så oerhört många med mig, har suttit och väntat på en balettfilm. Jag är liksom inte intresserad av balett, jag vet egentligen inte ett skit om balett. Folk som försöker berätta en historia genom att sprattla och vifta med armarna är liksom inte min kopp te. Visst, jag uppskattar musiken till många baletter. Och jag kan tycka att ballerinor är sensuella. Men så kommer det en karlslok i trikåer instudsande och sabbar alltihop. Det spelar ingen roll vad folk säger, balettdansör är nog det minst maskulina yrke man kan välja - förutom dragshowartist.

Men det är inte för dansens skull jag sett fram emot BLACK SWAN. Inte heller på grund av att det är Darren Aronofsky, som gjorde den utmärkta THE WRESTLER, som står för regin. Orsaken är förstås alla utmärkta recensioner i utländsk genrepress. Alla regissörer och filmer jag gillar som BLACK SWAN liknats vid. Så nog hade jag högt uppskruvade förväntningar, alltid.

Natalie Portman är Nina Sayers, ballerina i The New York City Ballet, vars excentriske boss Leroy (Vincent Cassel) bestämmer att de ska sätta upp "sönderspelade" SVANSJÖN - fast i en ny version. Jag kan väl inte påstå att jag känner till handlingen i den vanliga versionen och vad som händer, mer än att en flicka visst förvandlas till en svan. Nå, tydligen förekommer det även en svart svan som brukar spelas av en annan dansös - men den här gången tycker Leroy att en och samma tös ska ge sig på båda rollerna.

Nina vill förstås få rollen över allt annat, men Leroy är tveksam till om hon klarar av det. Hon klarar av att dansa den vita, goda svanen perfekt, men när hon ska vara den onda, svarta fågeln, vill det sig inte. Till på köpet anländer en ny tjej på bygget, Lily (Mila Kunis) från San Fransisco, en brud som är betydligt mer lössläppt och vild än den strikta, stela perfektionisten Nina. Lily upplevs som ett hot som kan komma att få rollen istället för Nina.

Nina blir alltmer paranoid. Hennes misslyckade ballerina till mor (Barbara Hershey) är en kvinna med kraftigt kontrollbehov och som visar vissa tecken på galenskap - hon sitter ofta hemma och ritar märkliga, förvridna teckningar hon spikar upp på väggen. Ninas kropp börjar att förvandlas. Hon blöder från naglarna och ett mystiskt rivsår på ryggen vägrar att läkas. Leroy gör sexuella närmanden i hopp om att sporra Nina till att bita ifrån och därmed prestera en bättre svart svan. Och premiären kryper allt närmare...

BLACK SWAN känns ungefär som om Roman Polanski skrivit ett manus som sedan Dario Argento filmatiserat. Vi har i centrum Nina, som blir alltmer paranoid - lever hon i en drömvärld eller inte? Här ekar det av Polanskis REPULSION. Och så har vi scenerna där Ninas kropp börjar förändras, ett tema som ju är mycket vanligt hos Cronenberg. Istället för att förvandlas till en fluga, verkar Nina förvandlas till en svart svan. Och så har vi förstås alla scener från repetitionslokalen och teaterscenen med mera, och inte oväntat far tankarna iväg mot Argentos SUSPIRIA. Winona Ryder har en liten roll som den förra balettstjärnan, som nu blivit gammal och bitter, och detta får mig att tänka på Argentos OPERA. Kanske kan man även få med en association till Michele Soavis STAGEFRIGHT, som handlar om en dansföreställning utsatt för mordisk buseman. Och en sista association: bilderna Ninas morsa sitter och gör får mig allt att tänka på Argentos DEEP RED...

Jag blev lite förvånad över att Aronofskys film är så grovkornig som den är; bilden är lite grynig och ger ett rått intryck - jag hade förväntat mig det hela elegantare och mer slickat. Men detta foto tillför ytterligare en dimension, en större intensitet som skapar spänning i bildberättandet.

Någonstans är BLACK SWAN en thriller. Långtifrån en ordinär thriller; här finns ingen traditionell skurk, ändå är filmen hela tiden spännande - jag satt oavbrutet och undrade vad allt skulle leda till. Filmen lyckas hela tiden överraska och ta turer som trots allt är ganska oväntade. Och jo, här finns ett par sexscener som även om de är förhållandevis återhållsamma, överraskar även de. Däribland den omskrivna lesbiska scenen mellan Portman och Kunis.

Nå, är Natalie Portman värt den Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll hon fick häromnatten? Nej, det vill jag inte påstå. Portman rör sig genom filmen med samma oroade, lätt plågade ansiktsuttryck från början till slut. Det är få variationer där. Nej, hon är inte dålig, men just detta blir nästan lite irriterande efter ett tag. Hennes förvandling blir inte så pass märkbar som den borde bli. Det är ungefär om Jack Nicholsons roll i THE SHINING - killen ser ju galen ut redan från början, därför blir inte förvandlingen effektiv.

Men detta är bara en anmärkning i marginalen. För BLACK SWAN är en mycket bra film. Det här är stor filmkonst. Jag vet ärligt talat inte om jag orkar se den igen på ett bra tag nu när jag har sett den, men det här är en film som ska ses. Det är en märklig och mystisk film som hela tiden fascinerar. Den är även försedd med utmärkt filmmusik av Clint Mansell, som vrider och vänder på Tjajkovski på de mest intressanta sätt.

Förresten: även om jag alltså har noll koll på balett, har jag numera en liten aning insyn i den världen. Därför har jag från säker källa fått veta att killen som stod för koreografin i BLACK SWAN och som sedermera förlovade sig med Natalie Portman och gjorde henne på smällen, är ett välkänt rövhål i balettvärlden.

(Biopremiär 4/3)

Rymd-Åskar

Sådär, då har det ju delats ut Oscarsstatyetter ännu en gång, och jag satt uppe i goda vänners lag (sockerlag) och tittade på tillställningen. Och det var...
...den svagaste Oscarsgalan på år och dagar. På flera sätt.
Att försöka föryngra galan med ett ungt värdpar var en dum idé. James Franco och Anne Hathaway må vara två utmärkta skådisar, åtminstone den sistnämnda; Franco är väl fortfarande för mycket av en pretty boy - men några skämtsprutande komiker och karismatiska värdar var de inte. Tvärtom var de två nästan genant dåliga med sin usla timing och brist på skämt. Och varför kom Franco plötsligt in i peruk och klänning utan att egentligen göra något?
Fördelningen av priserna var väl också lite av ett antiklimax, då statyetterna blev väl spridda. Ingen film tog storslam, INCEPTION fick fyra (eller var det fem?), men nästan bara tekniska priser. TRUE GRIT blev den stora förloraren, bröderna Coens film var nominerad till tolv priser men fick inte en enda utmärkelse. THE KING'S SPEECH fick de tunga priserna; film, regi, manus och manlig huvudroll, men THE FIGHTER och BLACK SWAN (de två filmerna jag inte sett) bröt sig in och norpade några av de andra tunga priserna.
Randy Newmans sång som premierades var som vanligt fruktansvärt usel, men även om hans score var anonymt och trist, var det ju ascoolt att Trent Reznor fick en Oscar. Vem skulle kunnat förutspå det för femton år sedan?
Galans enda skandal var att Melissa Leo råkade säga "fucking", vilket förstås fortfarande upprör amerikaner, som ju som bekant barnförbjöd THE KING'S SPEECH på grund av dess svordomar.
...Och när Kirk Douglas delade ut priset till bästa birollsaktris? Jag vet inte. Jag kan inte bestämma om det var coolt eller ovärdigt att släpa fram en 94-årig, nästan oigenkännlig, sluddrande gubbe. Fast han själv verkade ju ha kul...
Natalie Portman bar förresten ett par fruktansvärda örhängen; alldeles för stora och för tunga. De fick hennes öron att se ut som Kirk Douglas'!

...Och hur gick det där till?

Det finns en vad jag antar ny filmsajt som heter Filmtipset. Åtminstone är den relativt ny och den verkar tillhöra företaget bakom Nyheter24. Filmtipset verkar satsa på att bli en av de största, men jag kan väl inte påstå att jag brukar besöka sidan. Som så ofta är fallet är det snuttifierat och verkar till stor del göras av barn och ungdomar.
Orsaken till att jag tar upp sajten här, är deras omröstning om årets filmer och personer. Filmtipset lät sina läsare rösta i en rad kategorier; bästa och sämsta film och så vidare - och det fanns inga färdiga alternativ att markera, det var fritt fram att dra till med vad som helst. Häromdagen publicerades resultatet. Åtminstone ett "pris" är anmärkningsvärt.
Bästa skådespelerska 2010 blev Natalie Portman för BLACK SWAN.
Hmm... Hur gick det till?
Antingen var all de som röstade på Portman nere i Venedig och såg filmen på festivalen där.
Eller så bor alla som har röstat på henne i USA, där filmen haft premiär.
För det är ju som så, att BLACK SWAN har inte gått upp i Sverige än. Således är det ett massivt gäng filmpirater som röstat på henne!
Vad jag kan påminna mig har Natalie Portman inte medverkat i någon annan film under 2010 som skulle kunna få folk att rösta på henne.

Väldigt tjusiga filmaffischer

BLACK SWAN med Natalie Portman lär vara en väldigt bra och bisarr film. Om inget annat har den i alla fall försetts med extremt tjusiga posters. Kolla bara! (Okej, den första är rätt standard...)

Bio: Brothers

Foton copyright © Noble Entertainment

Jag har inte sett Susanne Biers danska drama BRÖDER från 2004 med Connie Nielsen, Ulrich Thomsen och Nikolaj Lie Kaas, i vilken den ene av de två bröderna är en soldat som skickas till Afganistan och tros bli dödad, medan den andre slarvern till bror är hemma hos soldatens fruga och hjälper till och blir betuttad i henne. Drama uppstår när liket lever och kommer hem.

Här har vi en amerikansk nyinspelning av Jim Sheridan. I huvudrollerna ser vi Natalie Portman, Tobey Maguire och Jake Gyllenhaal - och på något sätt känns handlingen vettigare den här gången, eftersom filmen förstås utspelar sig i USA. Platsen är, antar jag, en liten håla, samhället känns lite amerikanskt småreligiöst. Maguire är soldaten som ska till Afganistan. Sam Shepard spelar hans bittre far vietnamveteranen - bra. Gyllenhaal är brorsan som släpps ut ur fängelse.

Som sagt: jag associerar inte Danmark med den problematik som uppstår i den här miljön och ännu mindre med soldater på tour of duty i öknen, även om nu Biers original sägs vara bra.

Efter att deras helikopter kraschat i öknen, överlever Maguire och en ung soldat, men tas till fånga av grymma och skäggiga talibaner. Efter fysisk och psykisk tortyr tvingas Maguire göra ett fruktansvärt val. 
Gyllenhaal går från att ses som familjens svarta får till att bli en schysst surrogat-
pappa. Maguires och frugan Portmans två små döttrar börjar älska honom, och Shepard ändrar till slut inställning han med.

Men så kommer då Maguire hem och visar sig ha kraftiga psykiska ärr. Han passar inte längre in i familjeidyllen.

BROTHERS är en ytterst välspelad film. Det är intressant att den otroligt snygga Portman gått från att vara en liten unge på film till vuxen karaktärsskådis utan att jag noterat att hon åldrats. Maguire har ju ett lite konstigt, koögt ansikte, och utmärglad och med rakad skalle ser han psykotisk ut på riktigt. Till och med de små flickorna spelas av barn som inte får mig att vilja spy. Regi och foto, ja hantverket överlag är skickligt.
 
Problemet är bara att det känns som om jag har sett det hela förr. Krig är helvete, javisst. Soldater som kommer hem mår ofta inte bra. Det är det gamla vanliga. Och triangeldramat blir inte speciellt gripande. Det är väldigt trevligt att titta på det utmärkta ensembelspelet, men mer än så blir det inte.

På sätt och vis skulle jag kunna sätta en fyra i betyg. Men kanske är jag lite för snäll då.

Kul detalj: när Tobey Maguire skadade sig under inspelningen av SPIDER-MAN 1 eller 2, var det tveksamt om han skulle klara av att vara med i nästa film. Den skådis som man planerade att plocka in i hans ställde var Jake Gyllenhaal. Och så kommer de här och spelar bröder - och de två kan mycket väl tas för bröder.





 


(Biopremiär 5/3)