Visar inlägg med etikett Naomie Harris. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Naomie Harris. Visa alla inlägg

tisdag 19 oktober 2021

Bio: Venom: Let There Be Carnage

Foton copyright (c) Sony Pictures

VENOM: LET THERE BE CARNAGE och HALLOWEEN KILLS har blivit två stora hits på bio i USA, de har spelat in överraskande mycket pengar, och de är de största succéerna sedan ... Tja, sedan biograferna öppnade efter att ha stängt under pandemin, antar jag. De här två filmerna går betydligt bättre än övriga bioreleaser.

Filmerna har dessutom något gemensamt. De har tagit sina titlar boktavligt. Carnage och Kills.

Om vi inte räknar uppdykandet i Sam Raimis SPIDER-MAN 3, är detta den andra filmen om Marvels seriefigur Venom. Den första filmen, VENOM, som kom 2018, var inget vidare. Dock hade den tilltalande film noir-vibbar, och Tom Hardy var inte helt hopplös som hjälten Eddie Brock; en journalist som råkar få den våldsamma, utomjordiska symbioten Venom boende i sin kopp. Den svarta geggan Venom tittade då och då ut ur Brocks kropp för att röja loss. Filmen var betydligt bättre när Venom inte var med.

Det är Andy Serkis som regisserat uppföljaren VENOM: LET THERE BE CARNAGE. Tom Hardy själv har varit med och skrivit filmens story. Det kan inte ha tagit lång tid - för att vara en Marvelfilm har den här filmen en så pass enkel story att till och med jag hängde med. Jag brukar annars ofta tappa tråden när en massa figurer jag inte minns vilka de är brakar samman, eftersom jag sällan minns vad som hände i den förra filmen. Om det nu inte handlar om Spindelmannen. 

Handlingen i den här filmen är föredömligt tunn. Den är så pass tunn att eftertexterna börjar rulla redan efter ungefär 85 minuter. Visst, eftertexterna avbryts för en bonusscen, men det är ju trevligt att filmen är kort.

Filmen inleds med en prolog som utspelar sig 1996. På en ungdomsanstalt blir de två intagna galningarna Frances Barrison och Cletus Kasady förälskade i vandra. Frances har superkrafter, hon kallas Shriek, eftersom hon ... tja, hon skriker. Och då blir folk döva och saker och ting far omkring och det är ett farligt hallå. Frances försöker rymma, men det går inte som planerat, och hon låses in på en superhemlig anstalt.

Hopp till nutid. Frances har blivit vuxen och spelas av Naomie Harris. Cletus i sin tur spelas nu av Woody Harrelson. Woody Harrelson är sextio år gammal. Han är femton år äldre än Naomie Harris. Oj, vad han har vuxit!

Cletus är inlåst även han, han är nämligen en bindgalen seriemördare som ska avrättas. Han har även en festlig frisyr. Eddie Brock, vars flickvän Anne (Michelle Williams) övergett honom för en annan, har gjort ett reportage om Cletus, men när Brock hälsar på i dödscellen, biter Cletus honom i handen. Cletus får i sig en bit av Venom, och då utvecklas symbioten Carnage i hans kropp. Cletus blir ett monster, rymmer, och beger sig ut för att hitta Frances, och de enda som kan stoppa framfarten är Eddie Brock och Venom. 

Jag såg VENOM: LET THERE BE CARNAGE i en IMAX-salong. När visningen var över, kändes det som om både ögon och öron blödde. Det här är en vansinnigt högljudd film. Den är så högljudd att ljudeffekterna överröstar filmmusiken. Och den är högljudd i princip hela tiden.

Eddie Brock pratar med Venom mest hela tiden, Venom babblar konstant - och han låter som Optimus Prime. Och han ska vara rolig. Tänk er en oavbrutet vitsande Optimus Prime. Humorn består mest i att Venom har sönder saker i Brocks lägenhet.

Den här filmen är även De öppna mästerskapen i överspel. De flesta spelar över ganska rejält. Fast Tom Hardy, som ibland är märkligt lik Snoddas, brukar spela över i många filmer. Var och varannan scen innehåller CGI, och en stor del av speltiden, kanske en tredjedel, består av Venoms fajtande med Carnage. Precis som HALLOWEEN KILLS mest går ut på att Michael Myers går runt och slaktar folk, går VENOM 2 ut på att det ska vara så många oblodiga blodbad - carnage - som möjligt.

Uppenbarligen gillar tonåringar att titta på det här; evighetslånga, öronbedövande CGI-fajter, men jag tyckte bara att det var jobbigt och påfrestande. Det här är för dumt och för simpelt. Och är inte skådespelarna i huvudrollerna för bra för en bagatellartad film som den här?

... Men jag gillade att Eddie Brock har frigående höns i sin lägenhet.



 1/2

 

 

(Biopremiär 20/10)


fredag 13 april 2018

Bio: Rampage: Big Meets Bigger

Foton copyright (c) Warner Bros.

I Amerika heter den här filmen RAMPAGE. Enbart RAMPAGE. RAMPAGE: BIG MEETS BIGGER är dock ingen "svensk" titel - det är exporttiteln. Tydligen ansåg någon att filmen behövde en längre titel utanför USA - i hemlandet är "Big Meets Bigger" bara dess slogan på filmaffischen. I Danmark fick filmen dock en "dansk" titel - där heter den RAMPAGE: OUT OF CONTROL.

Nå. Oavsett titel: den här filmen, vilken regisserats  av Brad Peyton, bygger på ett TV-spel från 1986. Jag har aldrig hört talas om spelet; jag spelade inte TV-spel 1986. Jag kan heller inte påstå att jag sett fram emot Peytons film. Ännu en familjeanpassad äventyrsfilm med Dwayne Johnson? Ännu en överlastad, bombastisk monsterfilm?

Jag ser att jag var rätt snäll med betygen till den senaste GODZILLA och till KONG: SKULL ISLAND. Jag var säker på att jag satt lägre betyg än jag gjorde. Jag var nämligen inte lika entusiastisk som så många andra. Jag tyckte till exempel att KONG: SKULL ISLAND innehöll för många monster och för många monsterfajter; den blev lite störig.

Därför förvånades jag när jag kom på mig med att tycka att RAMPAGE var rätt kul och underhållande. Nej, det här är ingen större höjdare, men jag hade roligare när jag såg den, än när jag såg de två nyss nämnda filmerna.
I RAMPAGE är det forskare som har ställt till det. Ett nyuppfunnet ämne kan få varelser att muteras och växa. I inledningen kraschar en rymdstation på jorden, ombord på denna fanns behållare med det mystiska ämnet. Ämnet sprids. Dwayne Johnson spelar Davis Okoye, en kille som är bästa kompis med den snälle albinogorillan George. George råkar utsättas för det mystiska ämnet; han växer till gigantiska proportioner, han blir skitarg, och han rymmer.

George är inte den enda som växer. Även en varg har blivit enorm, samt något slags reptil; jag uppfattade aldrig vad det var för djur. En krokodil? (Jag kollar Wikipedia ... Ja, det är visst en krokodil, men den ser mer ut som en armadillo) Dessa tre jättevarelser beger sig mot Chicago, och de enda som kan stoppa dem är Davis och en avskedad forskare som jobbade på företaget som utvecklade ämnet; hon spelas av Naomie Harris. Malin Åkerman gör den onda chefen för det onda företaget, medan Jeffrey Dean Morgan spelar en rättrådig säkerhetsagent.
En del av de datoranimerade effekterna är märkligt dåliga; i synnerhet jättevargen är överraskande illa gjord. Det ser inte helt övertygande ut när de tre varelserna klättrar omkring i Chicago; river hus och kastar iväg helikoptrar. Men det spelar ingen roll. Det här är faktiskt rätt kul. Det är lite gammaldags och charmigt, och skådespelarna ser ut att ha haft kul. Malin Åkerman är härligt ond och Dwayne Johnson har ju sin charm.

RAMPAGE: BIG MEETS BIGGER får samma betyg som GODZILLA och KONG: SKULL ISLAND, trots att jag alltså tycker att den är lite bättre.







(Biopremiär 13/14)

onsdag 18 maj 2016

Bio: Our Kind of Traitor

Foton: Jaap Buitendijk © 2014 / STUDIOCANAL S.A. All Rights Reserved

Det våras för John le Carré. Nyligen avslutades TV-serien THE NIGHT MANAGER; serien som gjorde att det började spekuleras i om Tom Hiddleston ska bli den nye James Bond (vilket vi inte får hoppas, han har ju utstrålning som en kokt räka). Jag hade tänkt se denna hyllade och populära serie, men så råkade jag se slutet - så nu får jag väl vänta några år tills jag glömt bort det ...

På bio kan man nu se OUR KIND OF TRAITOR, som bygger på romanen "Vår egen förrädare" från 2010. I denna spelar Ewan McGregor och Naomie Harris paret Perry och Gail; han universitetsprofessor, hon advokat. Deras förhållande knakar i fogarna och de är på semester i Marrakech för att eventuellt rätta till det. Efter ett bråk på en dyr restaurang går Gail till hotellet. Perry stannar kvar och träffar den högljudde ryssen Dima (Stellan Skarsgård), som genast drar med Perry till en rysk fest. Det visar sig att Dima valt ut Perry. Dima tvättar pengar åt ryska maffian och vill hoppa av till väst. Perry får en USB-sticka han ombeds ta med sig hem till London. Redan på flygplatsen stoppas han av agenten Hector (Damian Lewis), som ska sköta Dimas avhopp. Det dröjer inte länge innan Perry och Gail tvingas åka kors och tvärs i Europa med mordiska gangsters i hasorna. Och kan de lita på brittiska säkerhetstjänsten?

OUR KIND OF TRAITOR har regisserats av Susanna White, som tidigare stått för TV-serier som BLEAK HOUSE och JANE EYRE, och långfilmen NANNY MCPHEE OCH DEN MAGISKA SMÄLLEN. Det ser ut som det brukar när det gäller le Carré-filmatiseringar - färgerna går i gulgrönt, ibland är det lite grynigt, och ibland ser det ut som om man använt sig av instagramfilter. Även de mest exklusiva miljöer ser deppiga ut, och jobbet som hemlig agent är oglamoröst. Hector bär beige trenchcoat och ibland kofta.

Det är lite sisådär med spänningen. Vissa renodlade spänningsscener lyckas White få till, men helheten är lite grå och avslagen. Vad filmen vinner på är skådespelarna. Det är trevligt att se Skarsgård i en stor roll; han är andra namnet i rollistan, och han är skön som Dima: plufsig, svettig, tatuerad och med härligt misslyckad frisyr. Han får även tillfälle att visa upp sitt könsorgan i en fullkomligt omotiverad scen. Stellan brukar ju ofta visa upp Stellan.

En dramatisk händelse på slutet förstod jag inte riktigt hur den gick till.

Det här är en ganska okej film, men den känns lämpligare som DVD-underhållning en fredagskväll, än något man går och ser på bio.

 

 

 

 

(Biopremiär 20/5)

söndag 17 januari 2016

Bio: Spectre

Foton: Jonathan Olley & Francois Duhamel  © 2015 Metro-Goldwyn-Mayer Studios Inc., Danjaq, LLC and Columbia Pictures Industries, Inc. All rights reserved.

Oftast är jag tidigt ute med mina recensioner. Det händer jag jag är en av de första med att recensera en film i Sverige. Vid en del tillfällen är jag lite sen. Den här gången är jag sist.

Herregud! Varför har jag inte recenserat Sam Mendes' nya Bondraffel SPECTRE tidigare? Flera av mina läsare har hört av sig och undrat. När ska jag recensera? Vad tycker jag?

Så här är det: SPECTRE pressvisades inte. Eftersom jag numera bor i Göteborg, är det aningen mer omständligt för mig att gå på vanliga visningar. Dessutom jobbar jag med annat än att recensera sedan några månader, vilket tar sin lilla tid. Jag gjorde ett par försök att se SPECTRE - men det var utsålt. Och det fortsatte att vara utsålt just när jag hade tid att se filmen. Förra veckan blev det äntligen av - och även då var det fullsatt.

Att inte se SPECTRE på bio hade känts konstigt. Jag har sett alla Bondfilmer på bio sedan MOONRAKER 1979 - och eftersom biograferna på den tiden även körde repriser ("festivaler") under sommarmånaderna, lyckades jag även se 1977 års ÄLSKADE SPION på bio. Således kommer här en mer än två månader försenad recension.

... Eller vad jag ska kalla det. Det är ju liksom inte riktigt lönt att recensera en film ni alla redan sett. Men några kommentarer blir det.

Eftersom det är längesedan filmen hade premiär, har jag hunnit läsa mängder av recensioner, samt åtskilliga kommentarer på till exempel Facebook. Några har hyllat filmen, andra har sagt att de är på det hela taget rätt nöjda, medan påfallande många har varit besvikna och rabblat upp en massa invändningar.

Efter att slutligen ha sett filmen kan jag bara säga: vad klagar ni på?

Jag gillade verkligen CASINO ROYALE. Jag ser att jag gav QUANTUM OF SOLACE en trea i betyg, men jag minns absolut ingenting alls av den. den borde nog fått en tvåa. SKYFALL gav jag däremot en femma. Det är en fantastisk film, en udda fågel i filmserien; drömsk, surrealistisk, ganska konstnärlig, men väldigt, väldigt bra.

Men! Nu har vi sett en "ny", tuffare James Bond i hårdare filmer. Nu är det gjort. Och risken med en tuffare Bond, är att figuren bara blir en hårding i mängden. Han skulle kunna heta vad som helst, filmerna skulle kunna tillhöra andra filmserier. Jag började alltmer sakna det som gör att vi älskar de gamla filmerna: en elegant playboy som fäller one-liners och som är försedd med krystade agentmanicker. Jag saknade de bisarra superskurkarna som försökte ta över världen.

I SPECTRE får vi:

* En bestyckad bil som till och med är utrustad med katapultstol.

* En komisk biljakt.

* En supersurk med enormt, hemligt högkvarter.

* Skurken arrangerar långsökta fällor, istället för att bara döda Bond på en gång.

* Skurken har byggt en avancerad tortyrmaskin han plågar Bond med - istället för att bara döda honom på en gång.

* Skurken bär loafers utan strumpor och säger ofta "Ko-ko!".

* Bond fäller flera one-liners.

* Bond beställer en vodka-martini, skakad, inte rörd, men får en hälsodrink istället.

* Skurkarna flyr i bilar, men Bond jagar dem i flygplan.

... Och det är ju sådant här vi vill se i Bondfilmer. Vidare finns här ett flertal maffiga actionscener, och svensk-schweiziske Hoyte Van Hoytemas filmfoto firar triumfer - kolla in den lååånga kameraåkningen som inleder filmen.

Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska tycka om Daniel Craig. Han är en bra Bond, men det är för mycket rysk hejduk över honom. Monica Bellucci har inte mycket att göra i sin roll, hon är knappt med alls. Jag gillar Léa Seydoux, men hon är lite blek som filmens Bondbrud. Ralph Fiennes är en bra M, liksom Naomie Harris som Moneypenny, och de här två har mycket att göra i filmen. Christoph Waltz är både fjollig och slemmig som Blofeld.

Eftersom så många påstått sig vara besvikna på SPECTRE, trodde jag att jag också skulle bli det. Men - ett annat agentraffel som också kom förra året, var MISSION: IMPOSSIBLE - ROGUE NATION. En film jag gillade och som jag gav en fyra i betyg. SPECTRE påminner om ROGUE NATION på många sätt. Det är samma typ av film. Jag tycker att SPECTRE är lika underhållande. Jag kommer att se om SPECTRE, både en och flera gånger, när den släpps på Blu-ray - vilket sällan är fallet med dagens actionfilmer. Därför tycker jag att det vore konstigt om jag sätter ett lägre betyg på SPECTRE än jag gjorde på ROGUE NATION.

Filmen levererade trots allt precis det jag var ute efter.

Tyvärr innehåller SPECTRE det absolut sämsta Bondledmotivet någonsin. Hur tänkte producenterna där?





(Hade biopremiär 30/10 2015)

fredag 26 oktober 2012

Bio: Skyfall

FotonFrançois Duhamel Skyfall ©2012 Danjaq, LLC, United Artists Corporation, Columbia Pictures Industries, Inc. All rights reserved.

Tillåt mig att inleda med ett citat:

"Skyfall.
What an amazing movie!
Thrilling.
Exciting.
Funny.
Poetic. 
Surreal.
Haunting.
Beautiful.
This movie doesn't look and feel like any other action movie. This is big drama.
By far one of the very best movies of 2012! And I loved the last ten minutes."

Det är faktiskt mig själv jag citerar. Detta är nämligen vad jag skrev på Facebook när jag kom ut från Royal i Malmö strax efter halv tre i natt (Nej, av "säkerhetsskäl" pressvisades filmen inte i Malmö). Jag var hänförd. Förvisso hade jag hört och läst mycket gott om filmen, men ändå - det här hade jag absolut inte väntat mig.

Det förra James Bond-rafflet; QUANTUM OF SOLACE, var ju inget vidare. Daniels Craigs debut som agent 007; CASINO ROYALE, var jag mycket förtjust i, filmen som ju rebootade hela serien och började om från scratch. Förvisso ser Craig inte alls ut som "min" James Bond - hur nu han ser ut - men som actionhjälte är han utmärkt. Och därför blev jag besviken på uppföljaren. Nu har jag förvisso inte sett om den sedan oktober 2008, men det enda jag minns är att jag inte begrep någonting alls av handlingen, och att det var konstant, öronbedövande action.

Som de flesta av min generation - och äldre generationer - har jag ett djupt förhållande till James Bond som den kanske främste actionikonen. Karln har ju följt med sedan jag var en liten kotte, långt innan jag kunde se filmerna eller läsa böcker och serietidningar om honom, visste jag vem han var; föräldrar och andra vuxna refererade till honom. Sommaren 1977 i London däckades jag av skyltningen för ÄLSKADE SPION (som jag inte lyckades se förrän några år senare), och dokumentären om inspelningen av samma film, som SVT visade, fick mig att rita James Bond-serier - baserade just på inspelningsreportaget! MOONRAKER, en av de sämsta filmerna i serien, blev den första Bondfilm jag såg - och den golvade mig. Oj, vad bra jag tyckte att den var!

Engelsmannen Sam Mendes är en alldeles utmärkt regissör - men han är knappast känd för action. Det närmaste han kommit, är gangsterdramat ROAD TO PERDITION och kanske JARHEAD, men han är ju mest känd för sina dramer AMERICAN BEAUTY och REVOLUTIONARY ROAD, och hans senaste film var lågbudgetkomedin AWAY WE GO. Att välja honom som James Bond-regissör känns ju lite udda. Originellt. Dumdristigt?

Det visade sig att Sam Mendes var ett alldeles utmärkt val. Mer än utmärkt. Han har närmat sig uppdraget på ett fullkomligt unikt sätt. SKYFALL liknar ingenting annat.

När filmen öppnar - tyvärr utan den klassiska vinjetten med pistolpipan (av någon anledning avslutar den filmen) - befinner sig Bond och hans gröna kollega Eve (otroligt söta Naomie Harris) i Turkiet (där ju Liam Neeson nyss var och dödade de flesta i TAKEN 2), där de jagar den skicklige hitmannen Patrice (Ola Rapace). Under ett långt slagsmål på taket till ett framrusande tåg försöker Eve skjuta Patrice, men Bond är i vägen. Via radio ger den kallblodiga M (Judi Dench) order om att skjuta ändå. Eve skjuter Bond, som trillar ner i en flod, medan Patrice kommer undan.

Bond antas vara död, M skriver hans dödsruna - och råkar genast illa ut. Den före detta MI6-agenten Raoul Silva (Javier Bardem) är ute efter M och attackerar MI6:s högkvarter. Tack och lov dog aldrig Bond, han häckade istället på en idyllisk ö, där han lägrade damer och drack sprit. Han ser attacken i London på TV och åker hem. Oj, vad han ser sjavig ut.

En ung spoling som kallas Q (Ben Whishaw) dyker upp och utrustar Bond med en pickadoll och fäller ett flertal roliga, självrefererande repliker, han har möte med M och den lika kalla överordnade Gareth Mallory (Ralph Fiennes), och så bär det av till Shanghai för att leta upp Patrice och Silva. På vägen träffar Bond även den obligatoriska mystiska damen; den här gången heter hon Sévérine (Bérénice Marlohe).

SKYFALL liknar ingen tidigare Bondfilm. Den går inte att jämföra med tidigare filmer. Med tanke på att Daniel Craigs 007 år så olik tidigare tidigare gestaltningar till utseende och stil, och Mendes' approach så annorlunda, är det nästan tveksamt om detta egentligen är en Bondfilm - den hade fungerat på egna ben med figurer med andra namn. Men nu utspelar sig det är i Ian Flemings universum och den klassiska Bondmusiken spelas. Okej, det här är en Bondfilm.

Manuset av Neal Purvis, Rober Wade och John Logan är väldigt smart och gör något mer av storyn och rollfigurerna. James Bond är en rätt vilsen figur i en märklig värld där det inte längre finns några naturliga fiender; den här gången kommer hotet inifrån. Men filmens anslag gör att det här känns som en mystisk sagovärld. Filmfotot är otroligt vackert, bildkompositionerna och färgsättningen är fantastiskt tjusiga. Tempot är intressant återhållsamt utan att vara segt och tråkigt. Det hela blir nästan drömskt. Se bara på scenerna från Shanghai, som påminner lite om BLADE RUNNER - och en scen med Bond och Sévérine i varsin lägenhet i varsin skyskrapa med sönderskjutna fönster är häpnadsväckande vacker. Den långa slutuppgörelsen i Bonds barndomshem Skyfall; ett dystert gods på en hed i Skottland, för tankarna till både Hammer Films och Sam Peckinpahs STRAW DOGS.

Under dialogscenerna framgår det tydligt att Sam Mendes främst är dramatiker. Dessa besitter en tyngd och ton som är ovanlig i actionfilmer, och de är kanske aningen teatraliska - vilket för en gångs skull är positivt. Det är mycket blickar, det är väldigt dramatiskt, nästan högtravande.

Samtidigt är filmens mångtaliga actionscener enastående. De är tuffa, intensiva och hårda - slutstriden tillhör de hårdaste i Bondfilmernas historia. Ola Rapace överraskar som en bra buse. Albert Finney dyker upp mot slutet som en härligt skäggig gubbe med hagelgevär.

SKYFALL är en fantastisk film. Den gav mig gåshud. I synnerhet de sista tio minuterna, där alla trådar knyts ihop och men öppnar upp för en ny början. Det är en lång film, två timmar och tjugo minuter, men det märks inte. Detta är fascinerande, hypnotiskt och underhållande hela vägen. Jag förstår att det faktiskt har pratats om Oscarvarningar här. SKYFALL är faktiskt värd Oscars!

SKYFALL är en av årets bästa filmer.

Nu får vi hoppas att det inte kommer att ta fyra år innan nästa film - vilket även skulle innebära att Daniel Craig börjar bli lite för gammal för rollen.

Fast nog vore det väl kul om Bond nästa gång får konfronteras med en klassiskt galen skurk som vill ta över världen och som har ett hemligt undervattenshögkvarter...




(Biopremiär 26/10)