Jag verkar jubilera

Det är möjligt att jag minns fel och är ute och cyklar, men jag inbillar mig att det var i mars 1993 jag debuterade som professionell filmskribent. Om det inte var mars, var det i april samma år.

Landskrona Posten/Nordvästra Skånes Tidningar hade intervjuat mig i egenskap av manusförfattare till serier. En tid senare blev jag uppringd av en redaktör nämnda tidning, som undrade om jag ville recensera seriealbum åt dem. Självklart ville jag det. Jag frågade om jag även fick skriva om film - 1993 ägnade jag mig mer åt film än serier.

Jag blev med egen spalt som publicerades var tredje torsdag: Kultfilm. Den fanns i, ja vad var det, åtta år eller så, fram tills att NST slogs ihop med Helsingborgs Dagblad. Kort efter min debut som seriekritiker och kultfilmskrönikör, fick jag även en videospalt, jag började recensera biopremiärer, och jag fick en tredje spalt, som handlade om film i allmänhet. Jag har för mig att jag och Inger Ljung delade på filmspalten och jag skrev varannan vecka.

Det jag skrev uppmärksammades även utanför NST:s spridningsområde, 1995 hörde Expressen av sig, Mats Olsson hade läst mina grejor, och jag anlitades som videokrönikör i vad som då var Sveriges största tidning. Den spalten lades ner redan 1997. 

1993 skrev jag mina krönikor och recensioner på skrivmaskin. Jag faxade upp texterna till redaktionen i Ängelholm. Idag vet jag inte hur jag lyckades skriva krönikor och seriemanus på skrivmaskin - nuförtiden, när jag förstås skriver på min datamaskin, ändrar jag och flyttar om stycken och har mig. För trettio år sedan tipp-exade jag en del fel, men behövde jag göra större ändringar, blev det till att skriva om hela texten.

Jag har inte kvar dessa maskinskrivna texter, eller urklippen ur tidningen, därför vet jag inte exakt när jag började skriva. Efter något år övergick jag till att skriva på dator. Av någon anledning fick jag för mig att jag skulle spara de sista årens kultfilmsspalter i en molntjänst, ett då relativt nytt fenomen. Tyvärr lades denna tjänst, vad den nu hette, ner utan att jag informerats, vilket innebar att mina sista spalter försvann.

2008 gav jag ut mina kultfilmspalter - utom de första och de sista - i en bok jag döpte till "Sex & våld". Det var en ful liten print on demand-bok, utgiven på Vulkan. När Vulkan ändrade inriktning försvann boken, men förra året gav jag ut den på nytt, denna gång på Lulu i en lätt uppsnofsad version. Den går att beställa från Adlibris, från Bokus och från svenska Amazon, den finns kanske även på fler ställen.

De senaste veckorna har de ändringar förläggare vill göra i böcker av Roald Dahl och Ian Fleming diskuterats vilt. Jag måste erkänna att jag faktiskt redigerade mina kultfilmsspalter en aning innan jag samlade dem i den här boken. En eller ett par krönikor tog jag bort helt och hållet, eftersom de innehöll alldeles för många felaktigheter - de skrevs innan internet fanns i var mans hem, och jag hade svårt att faktakolla vissa uppgifter. Men - jag tog bort en del skämt och formuleringar som inte passar sig idag. De passade sig nog inte på 90-talet heller. 

Trettio år sedan. Det var inte igår. Det måste ju innebära att jag inte är 25 längre. Jag läser sällan mina gamla texter. Ibland tycker jag att de är lite genanta. Det märks att det är en yngling som skrivit dem. Men de uppskattades av många och det händer fortfarande att folk pratar om dem. De gjorde intryck och avtryck.

Dessutom var Kultfilm en unik spalt. Antagligen var jag den ende som skrev regelbundet om den typen av film i svensk dagspress. Min förebild var nog amerikanen Joe Bob Briggs, som hade en liknande spalt. Självklart var de flesta filmer jag skrev om inga kultfilmer, det räcker inte med att det är gammalt konstigt mög för att det ska kallas kultfilm, men redaktören ville ha en enkel rubrik på spalten. 

Fotnot: Strax efter att jag publicerat denna text noterade jag att det i baksidestexten på min bok står att Kultfilm första gången dök upp i april 1993. Typiskt!

Sex & våld! Kultfilm i NST 1995-1999

Ni minns kanske att jag i högerspalten här på TOPPRAFFEL! brukade ha en liten annons för boken "Sex & våld! Kultfilm i NST 1995-1999".

Mellan 1993 och 2003 (jag tror det var 2003) hade jag en spalt i Nordvästra Skånes Tidningar/Landskrona Posten som hette "Kultfilm". Den publicerades var tredje torsdag och handlade kanske inte så ofta om kultfilmer, utan snarare om konstiga filmer och allmänt skräp. Många älskade spalten, antagligen hatades den av lika många. Oavsett vilket var spalten unik, jag var ensam om att skriva en sådan här spalt i svensk dagspress.

Jag var kraftigt inspirerad av amerikanen Joe Bob Briggs, och i synnerhet hans bok "Joe Bob goes to the Drive-in". Idag har jag lite svårt för jargongen i Briggs' bok, vilken samlade hans krönikor. Men ärligt talat har jag även svårt för mina egna kultfilmsspalter - det märks att jag var ung och ville provocera. Dessutom fanns inget internet att tillgå, så det var svårt att dubbelkolla fakta - ofta stod det fel i de böcker och tidskrifter jag hade att tillgå, har jag senare upptäckt.

Dock pratar många fortfarande om de här gamla texterna. Det kommer ibland fram folk, yngre än jag, och berättar hur mycket jag betydde för dem och deras gryende filmintresse. En ung tjej sa att hon var uppvuxen med mina grejor i NST, vilket fick mig att känna mig jävligt gammal.

De första årgångarna skrev jag alla krönikor och recensioner på skrivmaskin (!), dessa texter faxades sedan till redaktören i Ängelholm. Först 1995 började jag använda mig av en datamaskin. 1997, tror jag det var, startade jag en webbsida som hette Udo Magazine. På denna lade jag ut mina kultfilmskrönikor - dock inte de jag skrev på maskin, eftersom de inte fanns digitaliserade. De finns fortfarande inte digitaliserade, faktum är att de nu bara finns i de tryckta tidningarna i ett arkiv någonstans. 1999 fick jag för mig att spara texterna i något slags tidig version av molnet. Denna tjänst upphörde efter ett par år utan att jag meddelades, vilket innebar att alla kultfilmskrönikor skrivna efter 1999 försvann - även de finns numera bara i tryckt skick, och inte hos mig.

Ett uppslag i boken.

År 2008 samlade jag krönikorna publicerade mellan 1995 och 1999 i en bok. Boken gav jag ut på print on demand-tjänsten Vulkan. Jag laddade upp omslag och inlaga där, och när någon beställde en bok, trycktes ett exemplar. En utmärkt tjänst, tyckte jag. Det kostade mig inte ett öre och jag slapp trycka upp en massa exemplar jag kanske inte kunde sälja.

Tjänsten var utmärkt tills Vulkan ändrade inriktning. Utan att meddela mig. Efter några år upptäckte jag att min bok försvunnit från Vulkan. Nu var man tvungen att trycka upp en upplaga och därmed ligga ute med en massa pengar.

Jag fick tag på en kille på Vulkan, och han lyckades lokalisera pdf-filerna med omslaget och inlagan, och skickade dessa till mig.

Förra året fick jag idén att ge ut boken på nytt på Amazon. Jag hade redan publicerat några böcker på engelska via Amazon. Där funkar det precis som Vulkan gjorde förr - om någon beställer en bok, trycker de ett exemplar.

Det märkliga var att även om pdf-filerna var högst läsbara och det gick att se vad bilderna i boken föreställde, såg det uppladdade resultatet ut som fan. Bilderna blev av någon anledning extremt gryniga och de gick inte att se vad de föreställde. Själva texten blev läsbar, men helheten såg för jävlig ut. Och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag försökte mig på olika varianter, men resultatet blev detsamma. Det verkade ha smugit sig in en digital störning i filerna.

Ett annat uppslag i boken.

Den hopplösa versionen av boken låg på Amazon i över ett år, tack och lov köptes den bara av en person, och jag har bett honom om ursäkt. Att den bara såldes i ett exemplar berodde på att jag inte gjorde reklam för den alls, eftersom den såg ut som den gjorde.

Men! Häromdagen slog det mig. Jag kom på den lösning! Jag tog den fullt läsliga pdf:en med inlagan och konverterade sidorna till jpg-bilder. Sedan sammanlänkade jag dessa i rätt ordning, och konverterade tillbaka till pdf - och nu gick det! Nu går det att se vad bilderna föreställer.

"Sex & våld! Kultfilm i NST 1995-1999" är dock fortfarande en rätt ful bok. Layouten är ful (passande?), och flera av bilderna är lågupplösta, något som inte syntes när jag först satte ihop boken för tolv år sedan. Men - ni som vill ha de här gamla kulfilmskrönikorna i bokhyllan: nu går det att beställa boken igen. Den finns både som pocket och som ebok för Kindle. Amazon finns ju ännu inte i Sverige, så det gäller att välja den utländska butik där boken blir billigast inklusive frakt. Jag vet inte vilken butik som är bäst, Tyskland kanske? Här är länkar till boken på några olika Amazon-sidor:

TYSKLAND
ENGLAND
FRANKRIKE
USA

Favorit i repris: Greve Porrno och hans kvinnor

Med anledning av Gabriel Axels bortgång letade jag upp den här gamla kultfilmskrönikan jag skrev till NST. Den publicerades ursprungligen den 18:e maj 1995. Enjoy:

Det kom ett vykort från Berti Tornehave, playboy, härom dagen. Han vann som bekant min tävling härom månaden, och fick åka till en schweizisk internatskola för flickor. Jodå, han trivs som en guldfisk i en skål whisky, men klagar på alla människor som klättrar ut och in genom fönster på stegar, glatt tjoande "Sehr lustig!"
Från en playboy till en annan, som förekommer i dagens film, som är dansk-svensk, och från 1967. Jeg - en marki. Jag föredrar att kalla den vid dess danska namn, då Jag - en markis snarare ger intryck av att handla om en persienns vardag.
Filmen regisserades av Peer Gulbrandsen (även manus) och svenske kultfilmsfavoriten Mac Ahlberg (som även stod för det magnifika, svartvita fotot). Ahlberg är en herre jag nämnt tidigare här i spalten, och jag får säkert all anledning att återkomma till honom. Denne regissör och filmfotograf (Sven Nykvist är måsskit i dimma jämfört med honom) gjorde i slutet av 60-talet instant classics som Jag - en kvinna och Jorden runt med Fanny Hill. På 70-talet gjorde han Porr i skandalskolan (blygsam titel...), Justine & Juliette, Bel Ami, Flossie och Molly - på grund av dessa filmers karaktär, kallade han sig då Bert Torn. På 80-talet for han till USA, där han stannat sedan dess, först som hovfotograf åt Charles Band (för vilken han filmade t ex Re-Animator och From Beyond), och nu verkar han vara hovfotograf åt John Landis. Senaste Ahlberg-film är Snuten i Hollywood III!!!
Nåja. Åter till markisen. Filmen handlar om en herre vid namn Rasmussen, spelad av Gabriel Axel. Jodå, samme Gabriel Axel, som senare vann en Oscar för regin av Babettes gästabud. Rasmussen, som har stort, vitt hår, och svart skägg, bor i en stor villa, där han tycker om att sitta vid sin flygel och spela Chopin. Tyvärr har han inga pengar, och kastas ut ur villan (de två flyttgubbarna ser sorgsna ut).
Rasmussen beslutar sig för att ändra efternamn, och går till ett ställe där man så kan göra. Han känner sig lite sorgsen och melankolisk, och väljer därför namnet Sade. Eftersom han har tre franska förnamn, blir hans initialer M. D. E. Sade. Folk börjar genast tro att han är ättling till Markis DeSade, och hans lycka är gjord.
Han flyttar åter in i villan (flyttgubbarna dansar som små älvor av lycka, när de bär tillbaka möblerna), och börjar umgås med noblessen. Snart blir det riktigt bizarrt och kul. På en fest, där man bl a spelar en Decca-skiva, börjar fruarna att strippa. En kvinna läser en bok med sado-masochism, och säger "Åh, vilken härligt oanständig bok, hör här..."
När "DeSade" fyller år, ordnar man en maskerad för honom. I present får han piskor, handbojor, och annat praktiskt. Maskeraden urartar till en asball, sextiotalskitschig orgie. Maskeraden blir även början till "DeSades" fall. En kvinna (som blivit piskad under orgien och därför inte kan sätta sig) upptäcker att Rasmussen inte alls är markis. Bluffen avslöjas, och Rasmussen kastas i fängelse.
Jeg - en marki är en genuint rolig film. Faktiskt en av de bästa filmer jag sett. Bland skådespelarna som dyker upp, hittar vi - på den svenska sidan - bl a Hans Lindgren. Jojomen, tjuren Ferdinands röst - i en pervo sexkomedi! Vi hittar även Carl Axel Elfving som en skojig pianolärare. Elfving minns vi förstås bäst som den vresige norrlänningen ("Be-stämt e be-stämt!") i Ragnar Frisks 47:an Löken-filmer.
Bland danskarna hittar vi främst Ove Sprogöe. Bästa repliken har en svensk tjej, som ligger i en badkar. Hon pratar någon sorts dansk-svenskt hitta-på-språk, och utbrister "Vad med mig?".
Jeg - en marki finns på video i Danmark, och om det fanns någon som helst rättvisa i världen, hade den funnits att hyra i Sverige också. Leve Ahlberg! Smisk, smisk - hurra!

-->

TOPPRAFFEL! sörjer: Harry Reems

Herbert Streicher, bättre känd som Harry Reems, har dött i cancer, endast 65 år gammal. Reems kommer förstås för all framtid att bli ihågkommen som dr Young i LÅNGT NER I HALSEN, som gjorde sensation när den kom 1972. Reems har sagt att det egentligen inte var meningen att han skulle medverka i filmen; att han ingick i filmteamet, men det bar sig inte bättre än att han fick rycka in och spela läkaren som upptäcker att Linda Lovelace har sin clitoris i halsen. Om detta stämmer vet jag inte riktigt, eftersom Reems 1972 redan hade hunnit medverka i ett flertal porrfilmer - som DET VILDA PORRGÄNGET, som ni ju alla har sett.

När Gerard Damianos legendariska (och rätt usla) fellatioklassiker åkte dit för att vara obscen och ställdes inför rätta, var det Reems som fick ta smällen. 1974 arresterades han för att att medverkat i en sunkig porrsnurra, 1976 dömdes han. Flera kända namn i Hollywood, bland andra Jack Nicholson, kämpade på Harry Reems sida, men Linda Lovelade vittnade emot honom. Av någon anledning. Några år senare skrev ju Lovelace även boken "Skärseld" (okej, det var väl egentligen inte hon själv som skrev den), som smutskastade inte bara filmen som gjorde henne berömd, utan hela sexfilmsbranschen. Dock är det lite si och så ställt med sanningshalten i Lovelaces bok; mycket i den är rena påhitt, och Reems undrade ofta varför ingen frågade honom om hur det gick till på inspelningen av LÅNGT NER I HALSEN; han var ju där. Det hävdas att "Skärseld" egentligen är Lovaleaces hämnd på film- och underhållningsbranschen; hon försökte sig på en legitim karriär, men det gick åt helvete - eftersom hon var totalt obegåvad och lite korkad. Hon lät sig dessutom utnyttjas av diverse människor - obehagliga porrsluskar, militanta feminister, pengakåta entreprenörer och så vidare.

Harry Reems försökte sig också på en legitim karriär - skådespeleri var hans stora passion och han ångrade bittert att han började karriären med att göra porr. Efter en lång rad hårdporrfilmer, bland dem klassiker som DJÄVULEN I MISS JONES, dök han upp mot Chesty Morgan i Doris Wishmans agentraffel/nakenfilm DEADLY WEAPONS, han for till Sverige och lät sig dubbas av Börje Ahlstedt i Mac Ahlbergs JUSTINE OCH JULIETTE med Marie Forså, Forså mötte han igen i Joe Sarnos LIFTERSKAN (BUTTERFLIES) och i Ahlbergs BEL AMI - DEN STORA ÖVERRASKNINGEN.

1978 var det meningen att Reems skulle få sitt stora break i Hollywood, han skulle göra sin första roll för en stor studio - han skulle spela coachen i GREASE! Så blev det dock inte - tio dagar innan inspelningens start byttes han ut. Producenterna hävdade att många biografer skulle vägra att visa filmen om Reems medverkade i den.

Detta var en av de bidragande orsakerna - snarare än porren - till att Harry Reems började kröka och droga ner sig. Han medverkade i thrillers som DEMENTED och TO ALL A GOOD NIGHT, i komedier som DUMSNUTARNA, DREAM HOUSE och NATIONAL LAMPOON'S MOVIE MADNESS, och vi får ju absolut inte glömma bort att han 1983 återvände till Sverige för att spela tuff hjälte i Joe Sarnos actionraffel OPERATION WOLFCUB. Den filmen är så pass fantastisk att jag som en litet bonus publicerar min kultfilmsspalt ur NST från den 21:a januari 1999 härunder!

Därefter tvingades Reems att återvända till porren. Han var bland annat med i skandalfilmen THE GRAFENBERG SPOT, som hette G-POINT på video från Maxs i Sverige - i den medverkade en minderårig Traci Lords. Nu var dock Reems så pass nersupen och i dåligt skick att han knappt kunde ha sex eller agera, för den delen.

1989 tog han sig i kragen, han slutade supa, blev religiös, gifte 1990 sig med en kvinna som hette Jeannie Sterret, och som stannade vid hans sida fram till slutet - och han blev en väldigt framgångsrik fastighetsmäklare.

Han rakade även av sig sin mustasch, vilket förstås var synd. Harry Reems hade en av filmbranschens bästa mustascher. Rent allmänt gav Reems intryck av att vara en intelligent och sympatisk prick; han var en duktig komiker och skojig i sina roller.

HARRY REEMS

1947 - 2013

R.I.P.

Här är min gamla kultfilmskrönika: 

Kraschade hos en polare i Stockholm härom månaden, låt oss kalla honom Stefan, eftersom han heter det. I vanlig ordning blev det till att titta på diverse märkliga filmer. Halvliggande i en soffa, brottandes med katter, och drickandes kaffe (ur den enda riktiga servisen; Berså) så starkt att man kunde ställa skeden i det.

Kassetterna åkte förstås in och ut i videon. Vi började att tittade på en film, när Stefan plötsligt kom på att jag var tvungen att se en annan. Som lämplig godnattfilm valdes den ytterst psykotroniska Miss and Mrs. Sweden med Jarl Kulle i högform - han måste ha varit påtänd under inspelningen. Alla inblandade i filmen måste ha gått på droger. Jag ska nog ta och skriva om den filmen någon gång.

Till frukostfilm blev det något av det märkligaste som någonsin gjorts. Chansen är stor att vi tittade på den sämsta film som någonsin gjorts, alla kategorier. Detta behöver förstås inte nödvändigtvis betyda att filmen är tråkig. Ni vet, Björn Skifsfilmer och liknande är alltid sämre än dåliga filmer.

Joe Sarno är en herre jag skrivit om här förut, åtminstone han har nämnts lite då och då. Han är en legendarisk, amerikansk b-filmsregissör, som främst gjort sexfilmer, de flesta hemma i New York på 60-talet, men i slutet av samma årtionde gjorde han även en del softcorefilmer i Sverige. Faktum är att han och hans fru bor i Sverige om somrarna.

Mest känd är Sarno för två svenska filmer han gjorde under pseudonym i slutet av 70-talet. Javisst, vi pratar om Kärleksön och Fäbodjäntan, två av de mest älskade porrkalkonerna någonsin, kända för sina inlevelsefulla skådisar, djuplodande repliker, skrikande gotlänning och falukorvsgymnastik. Två filmer som nått kultstatus, och ses om och om igen, inte för att de är bra som porr - det är de definitivt inte - utan för att deras ofrivilliga komik är av en helt annan värld. Nyligen släppte videomånglaren Max's ut båda filmerna på en dubbelkassett.

Nå, vad var det då jag tittade på hemma hos Stefan? Jo, Joe Sarnos sista film. Operation Wolfcub, inspelad i Dalarna 1980. Det här är något så ovanligt som en svensk actionthriller på engelska. Och om den här filmen är något att gå efter, ska vi vara jävligt glada att det inte finns så många fler.
Rollistan innehåller ett känt namn. Sarno ville väl ha en kändis. Vem lyckades han anlita? Clintan? Bronson? Nej, nej, nej. Den stenhårde hjälten spelas av...Harry Reems. Just det, mannen som en gång hade den manliga huvudrollen i Långt ner i halsen! Filmen börjar med att Reems står på en kaj någonstans i Sverige och poserar. Just det, poserar - som i en Elloskatalog. Handen i sidan, ena foten på en avsats, och så vidare. Han spelar en legosoldat, en av världens främsta, som fått ett jobb i Sverige. Efter att ha väntat på kajen en stund, anländer hans svenske vän och kollega, en ljushårig kille med Freestylefrisyr, han ser mest ut att jobba på bensinmack.

Det är ingen som riktigt vet vad Operation Wolfcub egentligen handlar om. En en vithårig svensk herre som gör sitt bästa för att vara Lee Marvin, och som är VÄRLDENS SÄMSTE SKÅDIS NÅGONSIN utbildar en liten trupp soldater, både killar och tjejer, i en mysig stuga i skogen. Tydligen är det något slags nazistgäng. Jag vet inte. Och jag vet inte riktigt varför de har anlitat de två legosoldaterna. För det mesta händer det ingenting i filmen. Ibland springer folk i kortbyxor omkring i skogen och leker krig. En tjej snubblar över en buske. Antagligen ska det vara spännande då, men det ser mest ut som någons semesterfilmer.

Ganska ofta dyker det upp en medelålders kvinna, som Stefan genast kallade "den förföriska kvinnan." Hon går omkring och förför Reems. Hur Reems lyckas falla för henne är en gåta, eftersom hon är ful som stryk. Hon har en nakenscen. "Klä på'na, klä på'na!"

Att Joe Sarno gjort film förut kan man inte tro, eftersom det här är ex-tremt amatörmässigt och klantigt. Vid ett tillfälle kallar "Lee Marvin" in en tjej till sitt kontor. Vi ser Marvin prata, vi ser tjejen, vi ser Marvin igen, och då har han plötsligt ändrat ställning och pratar helt ur synk! Otroligt! Men det mest otroliga är dialogen. Alla pratar engelska...nästan. Ingen verkar kunna engelska. Jag lämnar er med några repliker: "Butt! Ju vudd nutt!", "Lej down your gun or your brejn vill be spreed all over the forrest next!", "I'm the best girl there is to fuck her!" och "Bollshet, diss kidd is mi, look at his fejs!".

Operation Wolfcub har aldrig visats. I ain't surprised.

Hämnden!

I min bok "Sex & våld" finns majoriteten av mina gamla kultfilmsspalter ur NST samlade - med undantag från de allra första (som skrevs på skrivmaskin) och de allra sista (som försvann vid ett datorhaveri). Visst, dessa krönikor går förstås att leta upp i de tryckta tidningarna, men jag har dem inte digitalt. Och jag har inte kvar gamla klipp.

Men jag plockade även bort ett par andra texter jag bedömde som ointressanta och/eller opassande, till exempel min krönika om filmen HÄMNDEN, som Stefan Lindqvist med kompisar gjorde under sin gymnasietid på 1970-talet. Stefan var min kollega på NST och han är numera på HD. Jag gissade att enbart gamla NST-läsare - och Stefans kompisar - är intresserade av denna ultraobskyra amatörrulle, därför återtryckte jag den inte. Men det har visat sig att många minns krönikan från min första sajt Udo Magazine och tyckte att den var kul. Udo Magazine finns ju inte längre, så för att stilla eventuell nyfikenhet - och för att bevara krönikan - smäller jag in den här:

Tyvärr är inte detta en bild ur HÄMNDEN. Men herr Lindqvist önskar säkert att så vore fallet.

KULTFILM

12:e juni 1997

Det finns hårda filmer - och så finns det HÅRDA filmer. De som har sett svenska polisfilmer från 70-talet vet att dessa mestadels handlade om trötta, gråa typer som traskade omkring i socialrealistiskt snömos. Men det finns ett undantag. En film som är så tuff att Starskey & Hutch bleknar. Så frän att den skulle kunna få 9 mm-folket att skita på sig av avund. Vi pratar om Hämnden, ett super-8-epos på knappt 23 minuter utan ljud från sent 70-tal, för-slagsvis '79.

Varför tar jag upp en gammal amatörfilm här? undrar förstås vän av ordning och etikett. Därför att en av männen bakom filmen och dessutom filmens hjälte är Stefan Lindqvist. Javisst, den Stefan Lindqvist. Slagskott-mannen. Porrmannen.

Hämnden gjordes under hans gymnmasietid, och själv såg jag den faktiskt också under min gymnasietid, men nu är det mer än tio år sedan, så det var en stor upplevelse att se om filmen på video. Super-8 är nämligen andra saker än video, som oftast blir trist. Super-8 är ju riktig film, och dyrt att jobba med, alltså är det friska tag filmen igenom, snabba klipp och ett sjuhelvetes tempo. Super-8 medför också en sorts grynig dokumentär känsla, lite åt tysk snuff. Starskey & Hutch kom inte till Sverige förrän '81, så frågan är var pojkarna fått sin inspiration ifrån. Antagligen såg de allt som visades på bio Maxim i Landskrona, som ju enbart visade bra filmer på 70-talet. Någon som helst distans har upphovsmännen inte heller haft, vilket är till filmens fördel.

Vad handlar då Hämnden (eller ämnden som det blivit i videons fullscreenformat) om? Efter en usel reklamfilm för potensmedlet Dunder, börjar det med en prolog. En knarkare går in på en gård för att köpa knark av en langare som står i en källarnedgång. Knarkaren har inga pengar, så han bånkar langaren i skallen med en bräda, tar knarket och sticker.

En polischef med hårdrocksmustasch och knapptelefon kallar till sig sina två hårdaste snutar, varav den ene är Lindqvist med kort hår, tjocka glasögon och tajta jeans (som dock är uppvikta nertill - minuspoäng). Chefen visar foton på knarkligan, och snutarna be-ger sig ut på Landskronas gator för att nita alla badguys. Utanför AG:s kommer plötsligt knarkaren från prologen springande. Snutarna springer efter, och får tag på honom utanför hotell Ritz (mordhotellet '97!), där de misshandlar honom grovt. En gubbe i keps passerar, stannar upp och tittar på, vänder sig om och tittar in i kameran, innan han fortsätter.

Snutarna fortsätter att misshandla och tortera knarkaren tills han berättar var langaren bor. Våra hjältar, som ofta filmas i grodperspektiv, hittar langaren, men denne flyr. Snutarna sätter efter, men tappar bort honom utanför Jerrys klänningar. Tack och lov dyker langaren upp igen, så att snutarna kan banka skiten ur honom, och avsluta med en realistisk pungspark. Detta hindrar inte langaren från att gå till knarkbossen. Kameramannen speglas i en glasdörr. Snutarna går hem. När de omedelbart därefter går ut igen, har det blivit jul.

Knarkbossen, som ser ut som Emil i Lönneberga med Hitlermustasch och löjlig hatt, får besök av langaren som gör en clownen Manne-rutin. In kommer en torped (halvlångt hår, fjunskägg, och pilotsolbrillor, filmad i grodperspektiv) som oförklarligt misshandlar langaren. Knarkbossen visar foton på snutarna iförda tenniströjor, och torpeden beger sig ut för att mörda dem.

Snutarna kommer upp till knarkbossens kontor. Lindvist hotar sekreteraren med kniv. Hon skrattar ("Äh, hon kunde ju inte agera, hon fick bara vara med för att hon var söt," sa Lindqvist). Lindqvist ler rått. Här är han så hård att han liksom går i slowmotion. Ingen vet varför, men snutarna lämnar skurkhögkvarteret. När de kommer ut, blir Lindqvists kollega skjuten, och blodet sprutar. Linqvist drar sin picka, och röjer loss nere i hamnen.

På idrottsplatsen häckar till slut samtliga skurkar för att göra upp en affär. Lindqvist kör dit och skjuter ihjäl allihop i långa, utdragna scener, med många närbilder på blodiga skottsår. En skurk skelar med ögonen när han dör. Lindqvist tar en väska och vandrar därifrån, rakt in i Karlslundsparken. Bilen, med skåneflagga och grön majblomma, låter han stå kvar. Det sista vi ser är en skylt med texten "taxi". Slut.

Ett brutalt mästerverk. Det som förvånar mest, är att actionscenerna är rätt bra gjorda, med bra vinklar och rätta klipp. Nu väntar jag bara på en laserdiskutgåva med funky soundtrack.

Uppdatering 2018:

Numera finns HÄMNDEN tillgänglig online.

 

Häpp! Kul typ!

Jag satt i köket, drack kaffe, läste diverse dagstidningar och några krönikor i dessa. Kom osökt att tänka på något jag nästan glömt bort. Några bortglömda krönikörer.

1993 började jag skriva i NST, det vill säga Nordvästra Skånes Tidningar; en dagstidning som distribuerades i just nordvästra Skåne, med Ängelholm som säte, och vars edition i Landskrona hette - och fortfarande heter - Landskrona Posten (särskrivet och allt!). I början av 2000-slogs NST ihop med Helsingborgs Dagblad och förvandlades därmed åtminstone delvis till en helt annan tidning. Plötsligt skulle allting vara mer "seriöst" och alllvarligt, och hela tjoflöjtandan från gamla fina NST blåstes bort. Inte för att NST alltid var speciellt bra, men de var öppna för mycket.

I NST skrev jag kopiöst mycket på kultur- och nöjessidorna. Det blev mer och mer för varje år, och med tiden hade jag tre olika krönikor: jag skrev om film på video i en spalt, om film på bio i en annan, och så levererade jag spalten "Kultfilm" var tredje torsdag; krönikan som inledde min karriär på tidningen. Till detta recenserade jag film på bio samt nya seriealbum.

Någon gång i mitten eller slutet av 90-talet skaffade NST ett gäng nya krönikörer. Jag minns inte namnen på dem. Däremot minns jag hur erbarmligt usla och/eller märkliga de var. Jag har ingen aning om var man hade hittat dem. Deras karriärer på tidningen blev dessutom väldigt korta.

En tjej skrev om nöjeslivet i nordvästra Skåne. Hon besökte olika diskotek och nattklubbar, och berättade hur det var på dem - och framför allt rapporterade hon om hur tjejerna där var klädda. Snart visade det sig att denna nöjeskrönikör var arton år (!) och således inte kom in på ställen med högre åldersgräns - vilket självklart kraftigt begränsade hennes möjligheter att göra ett heltäckande jobb. Och självklart skrev hon som en artonåring.

Och så hade man satt en kvinna på att skriva en modekrönika. Av krönikörens byline att döma, var det ett fruntimmer i övre medelåldern. Jag tror inte att hon hade något alls med modebranschen att göra, att hon reste runt på mässor och visningar. Kanske hade hon en liten modebutik i Båstad eller något, vad vet jag.

Hennes modekrönikor var alltid otroligt konstiga. Hon ägnade sig mycket åt att beskriva olika kläd- och färgkombinationer man kunde ha på sig. En gång rev hon av en utförlig beskrivning, vilken hon avslutade med att hävda att resultatet blir att folk kommer att utbrista "Häpp! Kul typ!". Jag och min kollega Stefan Lindqvist tyckte att detta var makalöst roligt. Självklart kunde vi inte låta bli att återanvända "Häpp! Kult typ!". Jag klämde in det någonstas i en kultfilmskrönika, medan Stefan fick in det i sin fredagsspalt "Slagskott".

Om NST:s TV-krönikör tillkom i samma veva som de övriga minns jag inte, men denne man var troligen Sveriges minst lämpade person för jobbet. Denne karl hatade nämligen allt vad TV hette. Han i frågasatte alla program som visades och tyckte att han borde ägna sig åt vettigare saker 'än att sitta och glo på den där burken. Läsarna borde också låta bli att se på TV, tyckte han. Ett sanslöst konstigt inslag i tidningen.

NST:s mest kände krönikör var troligen Rune Moberg, som skrev en gång i veckan fram tills att han dog ihjäl sig. Moberg var mest känd som Lilla Fridolfs skapare, men han var i grunden gammal journalist, bland annat på tidningen Se. Han hade även figurerat i flera olika humorsammanhang, och ibland kunde han i sina krönikor berätta anekdoter om när han utsågs till "rolighetsminister" någonstans. Jag är glad att jag är för ung för att ha upplevt Rune Moberg som rolighetsminister, och Lilla Fridolf har jag aldrig riktigt förmått uppskatta.

Som pensionär satt alltså Rune Moberg och skrev krönikor. Fast "krönikor" är att ta i. Oftast liknade hans texter insändare inskickade av en sur pensionär. Han gnällde och gnällde. Han var som Kapten Stofil, fast på riktigt - och inte rolig.

Jag minns i synnerhet en krönika vilken var osedvanligt dum. Moberg berättade att han gillade att följa engelska deckarserier på TV, i synnerhet en, vilken jag glömt vilken det var (antagligen någon om en pensionsmässig polis). Det han uppskattade mest, var att serien bestod av avslutade fall varje vecka. Det var ingen följetong. Man riskerade inte att missa upplösningen. För en pensionär var följetonger tydligen av ondo. Jag förstod inte riktigt varför. Pensionärer om några har ju tid att sitta och följa massor av TV-serier utan att riskera att missa upplösningarna. Så tillvida pensiot inte råkar avlida under seriens gång. Det var kanske detta Moberg åsyftade.

I vilket fall: Rune Moberg hade slagit sig ner för att titta på denna sin favoritdeckare, och när den borde avslutats möttes han av texten "Fortsättning nästa vecka". Detta gjorde herr Moberg så upprörd att han skrev en hel krönika om detta oskick.

Själv har jag alldeles just nu skrivit och publicerat något slags krönika om ointressanta krönikor. Ja, du har ju precis läst den. Jag hoppas att den var något mer intressant än sitt ämne.