Visar inlägg med etikett Morgan Alling. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Morgan Alling. Visa alla inlägg

onsdag 19 december 2018

DVD/Blu-ray/VOD: Videomannen

VIDEOMANNEN (Studio S Entertainment)

VIDEOMANNEN, med manus och regi av Kristian A Söderström, pressvisades inte i Göteborg och den visades bara tre-fyra gånger på en biograf här, har jag förstått det som. Detta missade jag helt. Läsare hörde av sig och undrade om jag sett VIDEOMANNEN. En biografmaskinist i Skåne skrev och undrade vilka det är tänkt ska se den här filmen - han uppskattade den, men han är specialintresserad av ämnet.

Av allt att döma är VIDEOMANNEN inspelad i Göteborg. Södra Liden och Steam Punk Bar, som ligger mittemot varandra på Kungsgatan, tackas i eftertexterna, så antagligen är krogscenerna inspelade där. Synd att de inte istället gick in på Kungsbaren; före detta PC Bar & Kök, som ligger vägg i vägg med Södra Liden. Där brukar jag hålla till, även om det var ett tag sedan nu.

Nu har jag sett VIDEOMANNEN. Och, ja, vaffan ska man säga? Det här är en av de mest udda filmer som gjorts i Sverige - någonsin. Jag säger som biografmaskinisten ovan: jag gillade den, men vad kommer så kallat "vanligt folk" att tycka? Målgruppen är så snäv att vi kan träffas allihop på Kungsbaren och dricka billig Falcon. Det är minst sagt fascinerande att Film i Väst gått in med pengar, att ett flertal kända namn gått med på att medverka, och att filmen gick upp på bio - om än en synnerligen kort vända.

Men visst är det kul att filmen faktiskt gjorts och fått distribution. Det brukar jag tycka om de flesta udda, svenska filmprojekt, även om filmerna inte alltid är bra.

Det är svårt att genrebestämma VIDEOMANNEN. Drama med inslag av thriller och komedi? Stefan Sauk spelar Ennio, som på 1980- och 90-talen hade en framgångsrik videobutik. Det är andra tider nu och Ennio bor i en källare, där han även har sin enorma VHS-samling; mest skräck, främst italiensk sådan. Det har inte gått så bra för Ennio, han är en utböling, han lever enbart för sin filmsamling, han är pank, och fogden är ute efter honom. Ibland träffar han kompisar och har videokväll, men dessa kompisar är inte lika anala som han - en kille som spelas av Morgan Alling lever ett nytt liv tilllsammans med en kvinna, och har inte ens filmaffischer på väggarna!

En dag råkar Ennio komma över ett exemplar av Lucio Fulcis ZOMBIE (alltså ZOMBI 2/ZOMBIE FLESH EATERS) i Video Invests utgåva. Kvinnan som säljer filmen, Simone (Lena Nilsson), har den hel kartong full med videofilmer, hon vill ha en hundring för hela lådan - det är ju bara gammalt skräp, liksom.

Efter att Ennio har köpt den eftertraktade Video Invest-filmen, hör plötsligt den mystiske Faceless av sig - en mytomspunnen videosamlare som spelas av en HEM TILL GÅRDEN-skådis. Hon vill köpa ZOMBIE-kassetten för 10 000 euros. Äntligen är Ennios problem ur världen.

... Om det inte vore för att filmen plötsligt är försvunnen.

Parallellt med detta berättas om Simone. Simone är alkis - och hon älskar 80-talet. Hon har ett trist jobb med obehagliga arbetskamrater (Amanda Ooms spelar en av dem), hon har dålig kontakt med sin dotter, och i ett försök att dricka mindre ber hon sin granne Sven Wollter att förvara en bag-in-box åt henne.

Simone börjar träffa Ennio, de inleder något slags relation, men till en början går det väl sådär. De är båda udda existenser, och Ennios humör är inte det bästa.

Det finns mycket i den här filmen jag kan relatera till. Jag har filmaffischer på väggen bakom mig när jag skriver detta, men min filmsamling är numera ganska minimal. Annat var det på 90-talet, då jag lyckades täcka de flesta av lägenhetens väggar med VHS-kassetter. Jag samlade ganska rejält en period - men jag var långtifrån lika anal som många andra filmsamlare. En del samlare jag kom i kontakt med var en aning obehagliga; det kändes som om kompletta samlingar var viktigare än själva filmerna, och de som inte var komplettister var inte värda något. De kunde vara lika vresiga och osympatiska som Ennio i VIDEOMANNEN.

Jag tyckte - och tycker fortfarande - att det var viktigare att samla på de filmer jag faktiskt gillade och ville ha. Okej, jag hade en massa annat också. Men till exempel hade jag bara en film från Video Invest (NECROFANIA). De filmer Video Invest släppte skaffade jag i andra, bättre versioner. Och när filmerna kom på DVD fanns det liksom ingen orsak till att se dem på VHS.

Eftersom ni inte frågade: filmaffischerna på väggen bakom mig.

Min samling tog mest upp plats och efter en tid tittade jg sällan eller aldrig på filmerna. Dock kan jag idag sakna samlingen. Att titta på- och dra med fingret längs ryggarna på de tjocka plastaskarna. Att plocka fram och titta på omslaget till någon obskyr release. Minnas hur det var att gå in i det tidiga 80-talets videobutiker, känna den specifika doften därinne, och förundras över allla mystiska titlar på hyllorna. Ett tag i slutet av 80-talet jobbade en kompis till mig i en videobutik, och jag satt ofta där och hängde ett par timmar var eller varannan dag. De hade bara riktigt gamla hyrfilmer i den butiken; VTC, Walthers Video, Viking Video, Baroness och liknande.

I VIDEOMANNENs eftertexter tackas flera personer jag känner. I själva filmen nämns en viss Ferox-Johan - han gav ut fanzinet Video Ferox. Jag skrev en artikel i det sista numret av Video Ferox - men då var det plötsligt 2000-tal. Jag minns en gång när jag pratade i telefon med Johan, det var i mitten av 90-talet, och han sa att VTC tydligen skulle haft en serie filmer med en färg (jag minns inte vilken) på ryggen som han aldrig sett i verkligheten och som kanske bara var ett påhittat rykte. Jag blev lite konfunderad - eftersom jag rakt framför mig hade en film ur denna serie. Jösses, tänkte jag, har jag något en komplettist som Johan inte känner till?

Långt in på 90-talet kunde jag bli alldeles till mig när jag kom över eftertraktade VHS-rariteter till rövarpriser. Som en gång, när jag gick in i lumphandeln i kvarteret intill min bostad. Gubben som hade butiken sa "Du som gillar gammalt mög, jag fick en låda som jag ställde undan till dig". Lådan innehöll helt ospelade filmer från VideoKlubben. Jag köpte dem för fem eller tio spänn styck.

Men det var då det. Idag tycker jag att det är skönt att DVD- och Blu-ray-filmer tar mindre plats än VHS - och att bildkvalitén är betydlligt bättre. Dessutom gillar jag att man kan streama mängder av filmer, så att man slipper köpa fysiska exemplar av filmer man bara är nyfiken på och ser en gång.

I VIDEOMANNEN tittar Ennio flera gånger på filmer av Boarne Vibenius-rullarna THRILLER - EN GRYM FILM och BREAKING POINT. Vad jag vet släpptes den senare aldrig som hyrfilm, men jag kan förstås ha fel. I en scen diskuterar Ennio och en kompis en inklippt hardcore-scen i en italiensk skräckfilm. De nämner aldrig titeln, den nämns inte i eftertexterna, och det enda vi ser på filmduken de tittar på är ett kvinnligt skrev. Men - jag ser allt att det är SLAUGHTER HOTEL de tittar på!

Okej. Den här recensionen blev längre än planerat. Jag gick igång, jag plaskade iväg med nostalgins vågor. Men - jag gillar alltså den här filmen. De som inte kan relatera till filmsamlande och italiensk skräck vill nog sätta ett lägre betyg än jag.

Samantha Fox' nya låt "Hot Girl" och videon till denna förekommer bara under några sekunder i filmen.






tisdag 20 december 2016

Bio: Bamse och häxans dotter

Bilder copyright (c) Nordisk Film

Om man läser min recension av 2014 års BAMSE OCH TJUVSTADEN, vilket jag nyss gjorde, känns det som om jag borde sätta en tvåa; en svag sådan, i betyg. Men jag satte en trea. Något som förvånade mig när jag nu läste om texten. Jag borde nog satt ett lägre betyg.

Nu är den andra långfilmen här - även om "långfilm" är att ta i. Filmen varar en dryg timme. Återigen har Christian Ryltenius regisserat, återigen är filmen gjord i Malmö och - främst - i Taiwan. Eftersom Bamsetidningens redaktion ligger i Malmö, och flera av seriens kreatörer bor i samma stad, förväntar man sig att dessa ska vara inblandade i filmen, men så är inte fallet. BAMSE OCH HÄXANS DOTTER är skriven av folk som aldrig jobbat med Bamse. Vilket märks.

Animationstekniskt är det här riktigt bra - åtminstone bättre än förra gången, då figurerna skiftade i storlek och hade sig. Det här är traditionell 2D-animering, och det är välgjort och snyggt.

Men. Innehållsmässigt är BAMSE OCH HÄXANS DOTTER under all kritik. Framför allt är handlingen skitkonstig och ologisk.

Filmens märkliga öppningssekvens säger allt. Det är morgon. Bamse, som jobbar i skogen, är på väg till sitt arbete. Han kommer gående ut ur skogen, på väg till jobbet i skogen. På vägen träffar han sin fru Brummelisa och någon av deras ungar, de är på väg åt ett annat håll. Och sedan går Bamse förbi huset han bor i. Han vaknade alltså inte där för att börja promenaden till skogen därifrån. Förlåt? Hur tänkte de här? Märkte ingen att detta är helflängt? Har Bamse en älskarinna i skogen han sovit hos?

Den slemme Krösus Sork har hittat guld i dammen intill Bamses by. För att komma åt guldet, tänker Krösus riva väggen som håller vattnet på plats - att byn översvämmas på kuppen struntar han i.

Men den där häxans dotter, vem är det? Jo, det är en liten lokatt, som är adoptivdotter till just en häxa. Eftersom folk, ähum, djur är rädda för häxor, jagas häxorna ständigt ut ur de byar där de slår sig ner, och ingen vågar prata med dem och inse att de faktiskt är vanliga, snälla personer (OBS! Allegori!). Detta har gjort häxan till en bitter och hatisk kvinna (jag vet inte vilket djur hon ska föreställa). Dottern vill dock gå i skola och leka med andra barn. Något som inte går så bra.

Krösus lurar den sura häxan och får henne att hjälpa honom - hon förtrollar alla vuxna i Bamses by, så att då går i sömnen, och promenerar iväg på ett led under en och en halv dag. Medan de är borta ska dammen rivas. Men ... Barnen, då? De är ju kvar i byn! Varför skulle inte de förtrollas och följa med föräldrarna? Vill Krösus ha ihjäl dem? Det framgår inte. Uppenbarligen är han en hjärtlös jävel, den där sorken. Krösus Barndränkaren.

Det blir ungarna som klarar biffen. Trots att Bamse är en utpräglad anti-våldsserie, leder Bamses dotter Nalle-Maja en attack mot Krösus och fixaresorkarna; en attack ungarna genomför med militär precision.

De vuxna sömngångarna är på väg att omkomma när de promenerar mot ett stup. Tack och lov ringer Skalmans mat- och sovklocka och väcker dem. Men den borde väl ha ringt betydligt tidigare! Den ringer ju med jämna mellanrum!

Bamse är knappt med i filmen. Lite i början, och lite i slutet. Vid två tillfällen äter han dunderhonung. Då materialiserar sig en burk i hans hand. Någon burk har tidigare inte synts till. Och i en scen klättrar Bamse, Lille Skutt och Skalman upp på väggen i dammen - från den sida där vattnet finns. De har inte blivit blöta, och borde väl snarare ha simmat upp på väggen.

Detta är bara några av filmens konstigheter. Tajmingen är inget vidare när det ska vara roligt och slapstick. Jag skrattade bara en gång - och det var när Mini-Hopp gjort en sandkaka och säger "Nam-nam!". Vilket egentligen inte är speciellt roligt. Sångnumren är dåliga, men tack och lov få. Filmmusiken är symfonisk, men själlös och ligger mest som en intetsägande ljudmatta. Bamses klassiska ledmotiv används knappt alls.

Röstskådespelarnas insatser ska jag inte klaga på. Tomas Bolme agerar berättare. Liksom i förra filmen, görs Bamses och Lille Skutts röster av Peter Haber och Morgan Alling - det vill säga Sunes pappa och, ähum, Sunes pappa.

Men som sagt: animationstekniskt är det snyggt och bra. Därför kan jag sätta en tvåa. Om än en svag sådan. Den förra filmen var bättre.

Nästa gång hoppas jag att de gör en ordentlig äventyrsfilm, där Bamse, Skalman och Lille Skutt ger sig ut med båten Viktoria. Så som det var i seriens barndom.

 

 

 

 

 

 

(Biopremiär 25/12)

fredag 19 december 2014

Bio: Sune i fjällen

Foton copyright (c) Nordisk Film/Malin Holm
Jag skriver detta efter att ha varit på premiärvisningen i Malmö. Klockan 12.15. SUNE I FJÄLLEN, som inte pressvisades, visas ytterligare ett gäng gånger under dagen, och av ganska uppenbara skäl var det rätt glest i den stora salongen. Till skillnad från när jag såg de två första filmerna i trilogin; SUNE I GREKLAND - ALL INCLUSIVE och SUNE PÅ BILSEMESTER. Då hade skolklasser bjudits in och regissören Hannes Holm var på plats.
Hannes Holm tog tydligen illa vid sig av den kritik hans två Sunefilmer fick i pressen - ett fakrum som inte hindrade filmerna från att bli enorma publiksuccéer. Denna tredje gång har Holm nöjt sig vid att skriva manus tillsammans med den ene av figurens två skapare; Sören Olsson (den andre heter ju Anders Jacobsson och har inte regisserat EVIL ED). Regijobbet har överlåtits till långfilmsdebuterande musikvideofilmaren Gustaf Åkerblom från Malmö.
... Men annars är det sig likt - om än lite tröttare. Familjen Andersson är Sveriges motsvarlighet till familjen Griswald i ETT PÄRON TILL FARSA-filmerna, om än riktad mot en yngre målgrupp. I intervjuer hävdar filmskaparna att de den här gången faktiskt försökt sätt titelfiguren Sune (William Ringström) i centrum, efter att dennes klantige farsa Rudolf (Morgan Alling) tidigare stått i centrum. Nja, detta är väl en sanning med modifikation. Tjejtjusaren Sune är en rätt trist typ, lite besynnerligt lillgammal. Det är åter Rudolf som orsakar alla kaotiska scener genom att liksom bara vara dum i huvudet och osannolikt klantig - hur den mannen kan ha fru, tre barn och hus är en gåta. Jag antar att större delen av publiken faktiskt vill se Rudolf, snarare än Sune.
Sune är kär i Sophie (Kajsa Halldén), som ska till fjällen med sina jobbiga och snobbiga föräldrar. Tyvärr ska även en viss Sport-Santos (Malte Gårdinger; Pontus Gårdinger tackas i eftertexterna) till samma ställe i fjällen. Sune vill inte förlora sin kärlek till en töntig konkurrent, så han lyckas lura i sin familj att Sophies föräldrar har bjudit upp dem till sin fjällstuga.
Väl på plats utspelas en rad löst sammanhållna sketcher. De flesta slutar med att någon, oftast Rudolf, trillar. En scen med ett tält och en snöstorm är snodd från SÄLLSKAPSRESAN 2: SNOWROLLER.
Det är lite segare än i de tidigare filmerna. Särskilt kul är det inte - småungarna på min bänkrad satt mest och pratade om annat och tyckte att godiset var intressantare än filmen. Ett par något äldre gossar bakom mig skrattade dock. Julius Jimenes Hugoson, som spelar lillebror Håkan Bråkan, börjar bli för gammal för rollen; åtminstone för att fortfarande vara lite barnslig. En del händelser i filmen är i vanlig ordning lite för otroliga trots barnfilmsinramningen.
Vad jag tyckte var kul, är en scen där Sune drömmer mardrömmar om Sophie och Sport-Santos i fjällen - dessa drömmar ser ut som videon till Wham!s "Last Christmas"! Filmens ungar är utspökade i 80-tals munderingar och frisyrer - och den unga publiken lär inte första varför.
Under eftertexterna spelas "De ä bar å åk" med svenska skidlandslaget anno 1976.
Bra låt.








(Biopremiär 19/12)
-->

onsdag 15 januari 2014

Bio: Bamse och tjuvstaden

Bilder copyright (c) Tre Vänner

Det kanske svåraste jobb jag haft var att skriva manus till Bamse; till serietidningen. Detta var för ungefär 25 år sedan, Rune Andréasson skulle gå i pension, och Hemmets Journal - som då gav ut tidningen - letade efter folk som kunde ta över. Jag hade nyligen blivit proffs, då jag skrev manus till Åsa-Nisse, och jag tänkte att det kunde väl inte vara alltför svårt att skriva Bamse.

Jag hade egentligen ingen större relation till Bamse. Min lillasyster köpte (rättare sagt: fick) tidningen, och jag läste den ibland, men redan som barn föredrog jag äventyr och action - och Svenska MAD. Dock mindes jag Bamse från det tidiga 70-talet som en ganska äventyrlig serie med tidsresor till medeltiden och vilda västern. Åren runt 1990 hade serien förvandlats en hel del. Bamse hade familj: fru, trillingar, plus den utvecklingsstörda dottern Brumma, och Lille Skutt var gift han med och hade den anarkistiska sonen Mini-Hopp. Allting var jättesnällt och betydligt mer samhällstillvänt än jag trodde. Jag mindes hur Bamse svepte en burk dunderhonung och sedan slungade iväg bovarna. Nu skulle han kramas.

Jag vet inte hur många avsnitt jag påbörjade, men det blev bara fem färdiga, publicerade avsnitt för min del (samtliga handlade om Brumma och Mini-Hopp). Serien låg alldeles för långt ifrån mig och min personlighet, och den var hårt styrd av redaktionen. Däremot sa jag till min kompis Tony att söka jobb som Bamsetecknare, och han skapade sig en jättekarriär. Den jäveln!

Bamse dök upp första gången 1966 i ett par svartvita tecknade filmer, och 1972 kom den tecknade TV-serien de flesta av oss är bekanta med. Först 1973 började serietidningen att komma ut. Varför det dröjt så länge vet jag inte, men i år; 2014, kommer den allra första tecknade långfilmen om världens starkaste björn. Ihoptotad av Sluggerfilm i Malmö - och enligt eftertexterna med stor hjälp av ett företag i Taiwan. Okej, långfilm och långfilm - den varar bara 66 minuter, vilket väl är lagom för de minsta biobesökarna. Fast den känns onekligen betydligt längre.

Jag blev lite ställd när jag såg filmen. Jag hade hoppats att det här skulle vara riktigt bra - jag uppskattar verkligen att det handlar om traditionell "tecknad film"; platt och inte en massa plastiga datoranimeringar och 3D. BAMSE OCH TJUVSTADEN, det låter ju spännande och fantasieggande, och Bamse vill väl inte vara sämre än Conan, som ju även han besökte The City of Thieves.

Vad jag fick se var en välgjord, robust - och ganska tråkig och framförallt irriterande film. Vi presenteras för Bamse, han vänner, deras värld - och för de gamla fina, klassiska skurkarna. Det är bara det alla alla skurkarna nu blivit snälla. Vargen, Knocke och Smocke, sjörövarna ... Det här verkar vara en värld där alla lever i total harmoni, här finns inga konflikter - och här finns således inga förutsättningar för äventyr. Det är ett evigt kramkalas i Bamses by.

Tack och lov anländer Reinard Räv till byn - han tycker att det får vara nog med snällerierna och lyckas övertala de före detta skurkarnas att bli skurkar igen. De ska råna ett tåg fyllt med godis och deras högkvarter blir Tjuvstaden, som ligger inne i Trollskogen. Bamse, Lille Skutt och Skalman beger sig således iväg för att sätt P för de onda planerna.

Uppenbarligen räcker det med att en slem figur säger till folk att de ska bli bovar. Vargen och de andra lyder ganska omgående. Och det räcker med att vara snäll mot bovarna, så blir de också snälla och laglydiga. Det här får mig att tänka på Tage Danielssons synnerligen naiva SLÄPP FÅNGARNE LOSS, i vilken det är synd om fängelsekunderna - oavsett vilka brott de begått. Bara man är snäll mot dem blir allt bra igen. Tough luck, grabbar!

Det här är riktigt, riktigt präktigt - och det är det jag upplever som irriterande.

Det är även segt och rätt tråkigt. Detta beror till stor del på filmmusiken. Det ursprungliga, käcka ledmotivet finns kvar, men är omarrangerat på värsta möjliga sätt, och resten av musiken är typisk generisk, svensk filmmusik. Slätstruket och saggigt. De nya sångerna är hemska.

För första gången får vi höra Bamse och hans vänner prata. Hur låter de? Jo, Bamse låter som Peter Haber - och han pratar med mjuk, nästan viskande röst; väldigt mesigt och inte alls så som jag tänkt mig Bamses röst. Morgan Alling gör Lille Skutt. Hmm - det här är ju märkligt! Bamses och Lille Skutts röster görs av Sunes pappa och Sunes pappa! Magnus Härenstam står för Reinard Rävs röst, medan gamla Tintinproffset Tomas Bolme agerar berättarröst.

Det finns en oskriven lag om att en bra barnfilm ska vara långsam och stillsam. Vuxna, svenska förståsigpåare har alltid hävdat detta. Det är inte bra för barn med snabbt klippta, rappa och ibland direkt hysteriska amerikanska barnfilmer. Jag vet inte riktigt varför vuxna alltid sagt detta. Jag minns ju hur det var när jag var barn. Jag hatade alla saggiga barnprogram som ansågs bra för mig. Jag ville bara se Scooby-Doo och Tom & Jerry. BAMSE OCH TJUVSTADEN innehåller en del jakter och spänningsinslag, men lyckas ändå vara långsam - åtminstone upplevs actionscenerna som långsamma tack vare den vissna musiken.

Nå. Jag ska inte vara alltför negativ här. Regissör Christian Ryltenius har inte gjort en dålig film. BAMSE OCH TJUVSTADEN lär säkert gå hem hos ungarna - och eventuellt hos deras föräldrar. Det här är bättre än den träiga och onödiga EMIL & IDA I LÖNNEBERGA. Och som jag nämnde ovan: det är sympatiskt med en gammaldags, hederlig tecknad film. Det här är robust.

Jag tog nu och tittade en stund på den gamla TV-serien från 1972; ett par avsnitt finns på YouTube. Den må vara rätt primitiv i jämförelse med den här nya filmen, men den är betydligt charmigare och långtifrån lika präktig. Det är så jag minns Bamse.

Brumma och Mini-Hopp medverkar knappt alls i långfilmen, Lille Skutts homosexuelle bror (en ny figur) är nog inte med överhuvudtaget, fast Knocke blir transvestit och det hela slutar med en stor fest - precis som Asterix' äventyr.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 17/1)

måndag 23 december 2013

Bio: Sune på bilsemester

Foton copyright (c) Nordisk Film

För ganska exakt ett år sedan hade SUNE I GREKLAND - ALL INCLUSIVE biopremiär. Filmen fick genomgående ganska usel kritik, vilket gjorde regissören Hannes Holm rätt förbannad. Själv var jag rätt snäll mot filmen. Den dåliga kritiken till trots fick filmen svenska folket att gå man ur huse och filmen blev förra årets näst mest sedda film - eller var det näst mest sedda svenska film? Strunt samma - har har vi en ny film om Sune Andersson och hans familj.

Filmmakarna har i intervjuer sagt att det gått undan med den nya filmen; det har ju bara gått ett år sedan den förra - och jodå, det är väl hyfsat snabba puckar. Fast på 1970-talet gjorde Jess Franco åtminstone en film i månaden, och han klagade inte.

Titeln SUNE PÅ BILSEMESTER är egentligen missvisande. En bättre titel vore RUDOLF PÅ BILSEMESTER. Eller ETT PÄRON TILL FARSA I TYROLEN. För jag upplever det som att pappa Rudolf Andersson (Morgan Alling) är den egentlige huvudpersonen och filmen går lite i samma tradition som de gamla Chevy Chase-filmerna, om än barnvänligare och tramsigare. Den elvaårige tjejtjusaren Sune (William Ringström) känns mest som filmens straight man, han är inte den rolige och hans romantiska flickfantasier är ganska irrelevanta.
Den här gången börjar det hela på ett bröllop, där Rudolf tänker ge en gammal tavla till brudparet. Tavlan, som föreställer ett alplandskap, är målat av en viss Nyllet, och Rudolf och mamma Karin (Anja Lundkvist) fick den själva i bröllopspresent en gång i tiden. På bröllopet råkar dock Rudolf få veta att den fula tavlan är värd 900 000 kronor - om den är signerad. Och det är den inte. Så Rudolf behåller tavlan och packar in sin familj i Volvon för att köra till Tyrolen, där Nyllet bor.

Självklart går inget som planerat under semestern; kaos uppstår mest hela tiden, oftast på grund av Rudolfs klantiga beteende. Sune blir besviken eftersom den söta flickan Nicole, som föräldrarna berättat om, visar sig vara tjugo år äldre än han föreställt sig - fast Nicole har en dotter i lämplig ålder. Den jobbige lillebrorsan Håkan-Bråkan (Julius Jimenez Hugoson) ägnar sig mest om att fisa och bajsa, storasystern, vars namn nog aldrig nämns i filmen, pratar hela tiden i mobil och tycker att hon har tråkigt.
Det går egentligen inte att redogöra för handlingen, filmen består av en rad sammanfogade sketcher och rätt osannolika sammanträffanden. Sunes upphovsmän Anders Jacobsson och Sören Olsson står för manuset, och det är lite slarvigare ihoptotat den här gången. Kanske beroende på tidspressen. Av någon märklig anledning hamnar fokus väldigt ofta på bajs och kroppsljud.

Morgan Alling verkar ha kul i sin roll och ägnar sig mycket åt fysisk humor. Den unge Ringström, däremot ... Tja, det är kanske taskigt att ge sig på barnskådespelare, men ärligt talat: han är inte bra. Han är lite stiff, lillgammal och trist. Hugoson är betydligt bättre, om än mer irriterande.
Nu tillhör förstås inte jag målgruppen; jag uppskattade ett kul musikalnummer som parodierar SOUND OF MUSIC, men i övrigt var jag mindre road. Dock bevistades pressvisningen av några skolklasser och de små glyttarna verkade verkligen gilla filmen. De skrattade glatt när Rudolf gjorde bort sig och trillade - och när Håkan bajsade. Efter filmen pratade Hannes Holm med den unga publiken och de hade få invändningar. En liten flicka klagade på att hon inte hann läsa texten när det pratades italienska, men det var väl allt. Några ungar sa att det var den bästa film som gjorts.

Själv är jag besviken på att de gjort en film som utspelar sig i Tyrolen, men i vilken alla behåller trosorna på och inga klättrar på stegar. Här finns ingen Marie Ekorre i sikte - men tjejen som spelar den vuxna Nicole är lite lik Christina Lindberg.

Pluspoäng för att Rudolfs bil har bokstavskombinationen NST på nummerplåten.

Nästa år kommer SUNE I FJÄLLEN.








(Biopremiär 25/12)

onsdag 19 december 2012

Bio: Sune i Grekland - All Inclusive

Foton copyright (c) Malin Holm

Jag har aldrig sett den ohemult populära julkalendern SUNES JUL som gick 1991 eller långfilmen SUNES SOMMAR från 1993. Därför har jag ingen som helst relation till Sune och lillebrorsan Håkan Bråkan, till pappa Rudolf och till de skådespelare som medverkade när det begav sig.

Fast när jag tänker efter har jag ingen relation till Anders Jacobsson och Sören Olsson heller. Inte mer än att jag lyssnade på BERTS DAGBOK på morgnarna på 1980-talet. Dock kan jag koppla in mig i en Kevin Bacon-kedja i sammanhanget: Anders och Sören skrev om Bert, Bert blev tecknad serie tecknad av Johan Unenge, Johan Unenges kusin heter Dan Unenge och är musiker, 1984 kallade Dan Unenge sig för Danny Young och komponerade filmmusiken till THE NINJA MISSION, förra veckan intervjuades jag till en kommane dokumentär om THE NINJA MISSION. Och ja, jag känner Johan Unenge.

Regissören Hannes Holm har jag större relation till. Karln gjorde ju förra årets bästa svenska film; HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ. Jag jag sedan dess gått och blivit bekant med Holm är inget som hindrar mig från att recensera nya SUNE I GREKLAND - ALL INCLUSIVE. Om Holm inte uppskattar vad jag skriver får vi väl slåss om saken. Bakom Stippes.

Svenska semesterresekomedier är en fin och älskad tradition. ÅSA-NISSE PÅ MALLORCA. SÄLLSKAPSRESAN. SUNE I GREKLAND är årets tredje semesterresekomedi! Jodå, vi har ju under 2012 fått den festliga EN GÅNG I PHUKET och den mindre festliga KVARTERET SKATAN RESER TILL LAHOLM.
Familjen Andersson är en sådan där bisarr familj som bara finns på film - pappa Rudolf (Morgan Alling) är en klant och vandrande pinsamhet utan like, och man undrar hur han kan ha jobb, fru, tre barn och hus. Varje år åker familjen till Myggträsk, men den här sommaren blir det ändring på den fronten. Rodolfs chef frågar om Rudolf vill åka till Grekland i chefens ställe - vilket Rudolf tackar jag till, trots att det handlar om jobb. För sent får Rudolf veta att chefen trots allt bestämt sig för att åka själv, och nu kan Rudolf inte svika sin familj. Han pungar ut med 64 000 spänn och tar hela klövet till ett semesterparadis i Grekland.

Tjejtjusaren Sune (William Ringström) tar en paus från sin flickvän hemma i Sverige för att kunna uppleva romantik under resan, men väl på plats verkar han ha förlorat sin tjejtjusarkraft. Alla tjejer tycker att han är en tönt! Mamma Karin (Anja Lundkvist) träffar på en gammal gymnasiekompis som är där med sin fästman (Sunes hatade simlärare) och två barn. Sune blir genast förälskad i den truliga och buttra dottern (Malmötösen Feline Andersson från ISDRAKEN, som konstant bryter på skånska). Hon vill inte veta av Sune.

...Ja, och så följer en massa upptåg. Rudolf klantar sig konstant - och äter så mycket som möjligt av all gratismat, för att försöka få ut så mycket av sina 64 000. Håkan Bråkan försöker sno chips ur en kiosk. En självupptagen brud som var med i en talangshow på TV, Idol-Lisa (Madeleine Barwén Trollvik), råkar konstant illa ut och dimper i backen. Sune raggar på tösen, Rudolf försöker lappa ihop förhållandet med Karin, som är lite ... ansträngt.
Jag såg filmen tillsammans med två lågstadieklasser, och de verkade tycka att filmen var kul. Åtminstone för det mesta. Under den sista halvtimmen började de som satt närmast mig att skruva på sig. Det blev väl lite långt och jobbigt att sitta stilla så länge. Och jo, jag kände också att det var lite väl mycket tomgång emellanåt,en del transportsträckor, och någon egentlig handling finns här inte - SUNE I GREKLAND är mest en rad sammanfogade sketcher i vackra miljöer som känns hämtade från Joe D'Amatos ANTROPOPHAGUS.

Men jag får väl ändå säga att jag tyckte att det var trivsamt och underhållande. Jag skrattade flera gånger. Nej, jag kan inte låta bli att skratta åt repliker som "Varför gråter pappa när han bajsar?", men så blev jag ju aldrig äldre än tolv. Det påstås att Peter Haber är fantastisk som Rudolf i julkalendern - men jag har ju aldrig sett den. Därför accepterar jag Morgan Alling fult ut. Han är kul och genuint töntig. Sune har jag lite svårare för, han är lite för beskäftig och överdriven. Håkan Bråkan är mycket roligare och agerar mer naturligt.
Fast bäst i hela filmen är Madeleine Barwén Trollvik. Ge henne en birollsguldbagge! Hon är skitrolig! Det var länge sedan vi fick se någon ta så mycket stryk på svensk film! Hon snubblar övertygande och blomkrukan i huvudet är pricken över i:et. (Det är inte utan att jag undrar vad herr manusförfattarna Jacobsson, Olsson och Holm har emot popstjärneaspiranter)

Filmen innehåller även en kul blinkning till SÄLLSKAPSRESAN.

SUNE I GREKLAND - ALL INCLUSIVE lär gå bra på bio i jul; den är roligare och bättre än det mesta i familjefilmsväg det här året.

...Och det här är nog första gången någon lyckats få in en Joe D'Amato-referens i en text om Anders Jacobsson och Sören Olsson.





(Biopremiär 25/12)