Visar inlägg med etikett Monty Python. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Monty Python. Visa alla inlägg

lördag 2 april 2011

Oväntat skickligt redigerat - och kul!



tisdag 9 mars 2010

Pasolini's "The Third Test Match"

lördag 2 januari 2010

Bio: The Imaginarium of Dr. Parnassus

Ibland dyker de upp ändå, de där filmerna som inte fick Malmöpremiär - om än försenade. THE INFORMANT kommer visst om en vecka, och igår hade Terry Gilliams THE IMAGINARIUM OF DR. PARNASSUS premiär, efter att ha dykt upp annorstädes i Sverige häromveckan - filmen hade urpremiär i Cannes i maj 2009.
"Somebody, please give Terry Gilliam a break!" skrev en bekant efter att Heath Ledger gått och dött. Få regissörer har väl haft så mycket otur som Gilliam, med hans avbrutna DonQuixote-film som främsta exempel - fast han ska visst göra ett nytt försök vad gäller den.
Terry Gilliam är en oerhört trevlig herre, och när han var i Lund med BRÖDERNA GRIMM tilldelades han Jan-Olof Rydqvist-diplomet (tidigare mottagare var Ole Søltoft och Santo). Jag gillar honom som regissör, jag gillar hans stil och estetik - men jag gillar inte alltid hans filmer (jag hatade FEAR AND LOATHING IN LAS VEGAS), åtminstone har jag upptäckt att jag sällan känner för att se om dem. Det bästa han gjort tycker jag är THE CRIMSON PERMANENT INSURANCE; hans prolog till MONTY PYTHONS MENINGEN MED LIVET.
THE IMAGI-
NARIUM OF DR. PARNAS-
SUS är en hopplös filmtitel, svår att komma ihåg. Eftersom filmen inte pressvisades gick jag på premiären. När jag tidigare på dagen hämtade ut min biljett, stod det en ung kille i kön bredvid mig och bad om en biljett till något som lät som THE IMAGE OF DR. ANUS.
Vad filmen också är, är en ... film som inte är som andra. Jag kan inte avgöra om det här är en av de mest irriterande pretentiösa filmer jag sett eller inte. En del biobesökare lämnade visningen, bland annat gick en hel familj efter en halvtimme. På sätt och vis kan jag förstå familjen, om de förväntat sig en skojfrisk komedi, eller en regelrätt saga med Heath Ledger.
Christopher Plummer är titelns doktor. Han är tusen år gammal och har sålt sin själ till Djävulen (Tom Waits). Han reser runt i England med ett teatersällskap, bestående av lille Percy (Verne Troyer, som fyllde 40 igår), Anton (Andrew Garfield) och dottern Valentina (Lily Cole). De har ett slags uppfällbar teaterscen, på vilken de framför surrealistiska skådespel, och på scenen finns en magisk spegel. Går man igenom den, hamnar man i en värld baserad på sina fantasier.
Parnassus har dealat med mr Nick - Djävulen - igen, för att få tillbaka sin ungdom. Detta i utbyte mot att Nick får Valentina på hennes sextonårsdag. Nu ångrar sig förstås doktorn och försöker hindraöverlämnandet. Då dyker den mystiske Tony (Heath Ledger) upp.

THE IMAGI-
NARIUM OF DR. PARNAS-
SUS är fantastisk att titta på. Den fullkom-
ligt exploderar av surrealistiska, märkliga, absurda, vackra bilder - och den moralitet till story som finns, drunknar i fyrverkerierna. Det blir en väldig massa hoppande in och ut genom spegeln, en massa bisarra världar, allt kombinerat med teatralisk dialog och ibland sorgsen tango på soundtracket, vilket gör att det känns lite arty-farty. Detta är till mångt och mycket en typisk filmfestivalfilm - sådana har ju nästan blivit en egen genre.
Jag var aldrig någon beundrare av Heath Ledger. Hans frånfälle löstes efter en del tankearbete med att låta andra skådespelare dyka upp som alternativa versioner av Tony i de olika världar han kastar sig in i. Ledger var väl en okej skådis, men de övrigaTonyarna spelas av betydligt bättre skådisar: Johnny Depp, Jude Law och Colin Farrell.
Jag älskade avsnittet med Jude Law - det ser ut som en live action-version av Gilliams gamla, tecknade inslag ur MONTY PYTHONS FLYING CIRCUS; komplett med ett stort polishuvud som skjuter upp ur marken. Det dyker även upp ett gäng poliser i kjol, som dansar och sjunger den klämmiga sången "We Like Violence".
Men som helhet känns Gilliams film som en enda osorterad röra, som om han inte riktigt vetat vad för typ av film han ville göra; om det hade blivit annorlunda om Ledger inte satt tofflorna låter jag vara osagt. Och som sagt, det har en tendens att bli väldigt pretentiöst, något som understryks av den högtravande dialogen och skådespeleri med yviga gester.
Men det är onekligen tjusigt att titta på det hela. Efter eftertexterna blir bilden svart under en minut eller två, medan en konstig elektronisk variant av filmmusiken spelas; det låter som en mobilsignal.
Peter Stormare har en liten roll som rullstolsbunden president.






(Malmöpremiär 1/1)

tisdag 21 juli 2009

Retro-DVD: Monty Pythons Meningen med livet

RETRO-DVD: MONTY PYTHONS MENINGEN MED LIVET (Universal)

MENINGEN MED LIVET. På DVD. Igen. Jag vet inte hur många gånger den här filmen från 1983 har släppts. Ibland som del av en Monty Python-box, ibland separat - som här. Jag vågar inte uttala mig om hur de olika utgåvorna skiljer sig åt, men på den här står det att den är "omarbetad", vad nu det innebär. Som bonus hittar vi en introduktion av Eric Idle, kommentarspår med filmens regissörer Terry Jones och Terry Gilliam, ljudspår för den som ser filmen ensam (väldigt kul idé), samt en Director's Cut där extrascener stoppas in efter hand. Lite förvirring uppstår när det står "Disc 1" på den enda skiva som finns i asken.
 Självklart är jag gammal fan av MONTY PYTHONS FLYGANDE CIRKUS. Serien är fortfarande oöverträffad när det gäller sketchprogram för TV. Jag kan inte komma på någon annan serie som hållit i längden. LITTLE BRITAIN började ju bli lite tjatigt under andra säsongen, för att bli riktigt tjatigt under den tredje.
 Däremot är jag inte odelat positiv till Monty Pythons långfilmer. Om vi bortser från deras första långfilm LIVET E PYTHON (AND NOW FOR SOMETHING COMPLETELY DIFFERENT), som bara består av nya versioner av TV-sketcherna, så är MONTY PYTHONS GALNA VÄRLD (det vill säga MONTY PYTHON AND THE HOLY GRAIL) inte bara deras bästa film, utan den film som är mest Monty Python. De flesta verkar ha LIFE OF BRIAN som favorit, men det är nog främst för att den är mest känd och innehåller ett par klassiska scener och låtar. HOLY GRAIL är roligare och mer anarkistisk.
 MENINGEN MED LIVET är Pythongängets sista produktion med samtliga originalmedlemmar. Filmen tävlade i Cannes och gick tammefan och vann - och detta säger väl en del om vad det här är. Filmen är nämligen alldeles för splittrad och ibland nästan lite pretentiös. Allting är lite för genomtänkt och genomarbetat, i synnerhet om man jämför med de tidigaste filmerna, där det mest känns som om de apat sig spontant framför kameran med en ganska minimal budget.
 Självklart är det här inte dåligt. Terry Gilliams lilla förfilm om kontorsslavarna som gör uppror är nog det bästa Gilliam någonsin gjort. Musikalinslaget om katoliker och spermier är genialiskt. Den smällfete restauranggästen som spyr i en hink och sedan exploderar tyckte mina föräldrar inte alls var roligt när jag visade filmen för dem för tjugo år sedan - men det ÄR ju väldigt kul. Däremot har jag aldrig riktigt gillat scenen där John Cleese håller lektion i sexualkunskap.
 ...Men ibland blir det lite segt och överlastat. Spontaniteten är borta. Fast det är ju sådant som går hem i Cannes.
 Det senaste decenniet har de överlevande Pythonmedlemmarna gjort åtminstone ett försök med nyinspelade sketcher för TV - och det var direkt pinsamt. De kändes som ett gäng desperata gubbar som tappat handlaget. Ungefär som den gången Peter Dalle fick upp Hasse Alfredson på en scen för att göra ett slags ny variant av Lindeman, och Hasse mest var gammal och trött. Och Dalle är ju varken någon Tage Danielsson eller Lasse O'Månsson. Det blev rätt genant.

 ...Nu när jag letade upp en omslagsbild till den här recensionen, konstaterade jag att filmen släppts både som enkel och dubbeldisc - varav jag fick den förstnämnda. De har helt enkelt bara plockat bort den andra skivan. Därför står det "Disc 1" på den som finns i asken.