Visar inlägg med etikett Monica Zetterlund. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Monica Zetterlund. Visa alla inlägg

tisdag 10 september 2013

Bio: Monica Z

Foton: Jonath Mathew © 2013 Stella Nova Film
Jag brukar säga att 1970 - give or take a few years - utgör ett slags gräns. Vi som är födda innan 1970 och var barn på 70-talet har ofta samma (populär)kulturella referensramar som våra föräldrar - och deras föräldrar. Vi fick ju liksom konsumera vad som stod till buds; videon slog inte igenom förrän 1980, kabel-TV några år därefter - jag skulle ljuga om jag hävdade att jag växte upp med ninja- och italienska zombiefilmer. Nej, jag växte upp med bland andra Monica Zetterlund utan att egentligen tillhöra hennes fans - inte då, när jag var barn. Hon figurerade i Hasse & Tages revyer och filmer, hon var med i TV-serier och framträdde i underhållningsprogram, och på den tiden såg alla allt som kunde tolkas som underhållning på TV. Först som vuxen konstaterade jag att hon var en cool brud på den tiden - då tyckte jag bara att hon var en tant som sjöng trista sånger.
Jag kan väl inte påstå att jag vet speciellt mycket om Monica Zetterlunds liv och karriär innan de sista tragiska decennierna. Jag minns speciellt när hon dog 2005 - jag satt i Cannes, kämpade med deadlines, och plötsligt uppstod kaos på redaktionen i Stockholm.
Jag hade en del förväntningar på den danske regissören Per Flys biopic MONICA Z. Jag är intresserad av tiden då den utspelar sig och av Monica Zetterlunds karriär, filmen verkade vara snygg, affischen är tjusig - och jag var nyfiken på Malmötösen Edda Magnasons (bördig från Island) på förhand hyllade gestaltning av titelrollen.
Edda Magnason är fullkomligt sensationell! Jepp: sensationell! Detta är hennes debutroll och hon är fantastisk. Ofta är hon så lik Zetterlund att man skulle kunna ta fel, hennes tolkningar av låtarna är utmärkta, agerandet övertygar - med ett undantag: den värmländska dialekten är det inte mycket bevänt med. Hon pratar något slags neutral dialekt. Kjelle Bergqvist gör hennes far och han pratar stockholmska. Men vad vet jag, han pratade kanske så i verkligheten, farsgubben?
I övrigt är tyvärr MONICA Z en ganska otillfredställande, slätstruken produkt - "pedestrian", som det heter på engelska; trivial. Peter Birro har skrivit ett manus som börjar i slutet av 50-talet (tror jag, årtalen anges inte) och hastar igenom ett tiotal år. En rad livs- och karriäravgörande händelser avverkas på ett alldeles för ytligt sätt. Zetterlund vantrivs i lilla värmländska Hagfors, där hon jobbar som telefonissa. Hon uppträder på Nalen och turnerar med Dompan (Fredrik Lindborg), får ett erbjudande om att uppträda i New York, där hon gör bort sig, kommer hem, lämnar Hagfors och slår igenom. Hon får ihop det med diverse personer; hon lever med Vilgot Sjöman (Oskar Thunberg), har en romans med en anonym amerikan, men vi förstår att den hon egentligen vill ha är den snälle basisten Sture Åkerberg (Sverrir Gudnason). Under resans gång trappas hennes alkoholproblem upp.
Det mesta av detta redovisas pliktskyldigast och alldeles för snabbt. Dialogen är ofta platt, i synnerhet den som är på engelska när hon är i USA. Många kändisar passerar revy - gestaltade av skådisar, förstås. Vid ett ställe tar Beppe Wolgers (Johannes Wanselow) med henne på en fest och där presenteras hon för Lena Nyman, Hasse och Tage, Povel Ramel och många andra - jag vet inte om denna fest faktiskt ägde rum i verkligheten; det känns som om alla i Nöjessverige var där. Vilgot Sjöman var enligt filmen en fantastisk torrboll. Kjell Bergqvist är mest Kjell Bergqvist i sin roll. Nu gillar jag förvisso Bergqvist - men ändå. Sverrir Gudnason spelar sin basist på precis samma sätt han gör alla sina roller. Alkoholpimplandet blir emellanåt nästan parodiskt, det pratas om att Zetterlund har ett behov att stå i centrum och älskas, men vi får aldrig någon förklaring till varför. Och vem är far till hennes dotter? Var håller han hus?
MONICA Z är hyfsat underhållande, miljöer och bilar är flotta, det är lite lustigt med alla kändisar, det är kul med några återgivna revynummer - men jag tycker inte att det här är speciellt bra. Vore det inte för Edda Magnason skulle nog filmen krascha - hon räddar filmen helt på egen hand. Hon är med i nästan varje scen, hon är en stjärna och borde rimligtvis tilldelas en guldbagge för prestationen.
Fast det finns förstås en risk att Magnason för all framtid kommer att vara synonym med Monica Zetterlund och inte accepteras i andra roller. Om hon nu kommer att fortsätta att skådespela.






(Biopremiär 13/9)

-->



söndag 17 mars 2013

BUFF: Fimpen

Som jag nämnde i min text om KÖRKARLEN, visade man en rad filmklassiker på årets upplaga av BUFF. Jag passade på att se Bo Widerbergs FIMPEN från 1974, en film jag nog inte sett sedan jag själv var barn på 1970-talet. Det enda jag kom ihåg när jag bänkade mig på lördagsförmiddagen tillsammans med en lite och tapper skara, var att landslaget i fotboll läste en godnattsaga för sexårige Fimpen; Johan Bergman (som heter så på riktigt). När jag väl såg filmen, visade det sig att jag kom ihåg betydligt mer.

Årets teman på BUFF var HBTQ och fotboll. Det närmaste jag kom HBTQ var kortfilmen FLAMINGO PRIDE och KÖRKARLEN - den sistnämnda med tanke på att gamla Selma tydligen var lesbisk. Av fotbollsfilmerna såg jag bara FIMPEN. Fotboll må vara världens populäraste sport, men fotbollsfilmer finns det inte sådär jättemånga - åtminstone inte jämfört med filmer om amerikanska sporter ingen utanför USA begriper sig på. Och den bästa fotbollsfilmen är förstås DEN SISTA MATCHEN/ESCAPE TO VICTORY med Stallone och Pelé. En härligt flängd film.
Men när jag nu sett om Widerbergs barnfilm konstaterar jag att den troligen är den bästa fotbollsfilm som gjorts. Framförallt är det en föredömlig barnfilm. Widerberg struntar nämligen i att förklara filmens totala brist på logik; det hela är fantastiskt orealistiskt, men alla scener som skulle kunna berätta hur det hela gick till saknas - och jag som åskådare saknar dem inte. De behövs inte.

Magnus Härenstam är fotbollsstjärnan Mackan, som på väg till sin fästmö (Liselott Waerum) råkar få se den lille, väldigt lille, Johan spela boll på gården. Mackan blir så chockad av Johans talang att han inte längre kan spela fotboll. Ernst-Hugo Järegård spelar en skön snubbe som tydligen är tränare för Hammarby; han letar upp den lille Johan och anlitar honom till laget. Utan omsvep spelar Johan, som nu kallas Fimpen, i Allsvenskan. Åby Ericson ringer upp och vill ha med Fimpen i landslaget, och snart åker grabben runt i världen och spelar fotboll - men samtidigt som han blir en superidol, halkar han efter i skolan. Han kan varken läsa eller skriva.

Jag är ju inte speciellt intresserad av sport och fotboll, det har jag aldrig varit. Men när jag var barn hade jag en affisch på Ronnie Hellström på väggen. "Snabba reaktioner" stod det på den, och i hörnet fanns Spola kröken-loggan. Jag hade även en besynnerlig T-shirt med Ralf Edström på - ett svartvitt porträtt tryckt på tjock plast. I relief. Både Hellström och Edström är med i FIMPEN. Liksom en farlig massa andra. Jag hade glömt att till exempel även Claes Cronqvist är med - och har en replik eller två. Det slog mig att jag lärde känna hans dotter i något sammanhang. Jag minns inte hur. Det måste ha varit i slutet av 80-talet. Kanske var det bara så att vi ofta träffades när vi var ute på lokal. Fast jag minns kanske helt fel. Jag kände henne kanske inte alls. Senare öppnade Claes en spel- och tobaksbutik på Artillerigatan i Landskrona, alldeles i närheten av lokalen där Vlado Video låg.

Vidare ser vi Bosse Larsson, Ove Kindberg, Roland Sandberg, Arne Hegerfors, Bengt Grive, Bo Holmström och många andra. Bland de "riktiga" skådespelarna syns Stig Ossian Ericson som saktfärdig taxichaffis, Carl Billquist, som är fantastisk som skolans rektor, och Monica Zetterlund som Johans fröken. Johans familj spelas av hans riktiga familj. Den sär Liselott Waerum är fantastiskt usel i sin enda filmroll. Hon pratar skånska och har en lång utläggning om att Mackan inte längre vill ha en vinare.

Johan Bergman blir 49 i år, och han gjorde aldrig några fler filmroller. Däremot ställde han sig bakom kameran och gjorde reklam och musikvideor, och han var filmfotograf på Danne Fridells BLODSBRÖDER från 2005. FIMPEN kom alltså 1974, men den är inspelad 1972 (vilket avslöjas av reklamskyltarna för samlaralbumet Fotboll72 och det faktum att Johans syster läser Fantomen nummer 9/1972 (Johan läser Silverpilen)). Således var Johan åtta år och inte sex. Men han ser onekligen liten ut - och han verkar nästan autistisk.

Det här är en fruktansvärt rolig film. Jag skrattade jättemycket. I synnerhet när Åby köpt sagoboken "14 små björnar" och landslagsspelarna tvingas läsa den för Fimpen. Men det är ju också jättekul när Ralf Edström måste knyta Fimpens skor under pågående match och motståndarna då gör mål. Ingen tycker att det är märkligt att en sexåring spelar i landslaget.

Vi får se många fina 70-talsmiljöer. Många detaljer jag hade glömt bort - som ICA:s dekor med stiliserade flaskor och burkar på röd bakgrund. I en scen gömmer Mackan sig i en port, och alldeles bredvid honom hänger en affisch för REKTORN PÅ SÄNGKANTEN. Och jävlar vad sköna de gamla fotbollshjältarna ser ut. Vi pratar föredömliga polisonger och mustascher här. Riktigt bra grejor.