Visar inlägg med etikett Moebius. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Moebius. Visa alla inlägg

torsdag 31 maj 2012

Bio: Prometheus

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Jag var nog rätt lättlurad som barn. Jag gick ofta på det reklambyråer och annat PR-folk försökte lura i mig. I synnerhet när det gällde film. Om en film hade ordet "blodig" i sin svenska titel, trodde jag verkligen att blodet skulle forsa. Stod det i bioannonsen att det är den mest spännande eller otäcka film som gjorts, trodde jag att så var fallet. Herregud, jag trodde faktiskt att det var sant att amerikanska staten "peststämplat" KING FRAT ...

Nu minns jag inte exakt vad det stod om Ridley Scotts ALIEN när den kom 1979, inte mer än att dess slogan förstås var "I rymden kan ingen höra dig skrika". Men jag kommer ihåg att den ofta omskrevs som fruktansvärt otäck och det påstods att folk svimmade i biografsalongerna. Filmen verkade fruktansvärt scary. Fast 1979 var jag för ung för att se den. Jag fick nöja mig med att fantisera om den.

Ett par år senare fick jag tag på seriealbumet baserat på filmen. Varje sommar brukade Tempo rea ut seriealbum och -pockets, och bland dessa hittade jag adaptionen av Archie Goodwin och Walt Simonson. Ja, jävlar, vad spännande jag tyckte att det var. Otroligt spännande. Detta berodde bland annat på att serieversionen av ALIEN är en av de bästa serieadaptioner som gjorts av en film. Albumet fungerar alldeles utmärkt på egen hand, vilket sällan brukar vara fallet.

Jag minns inte riktigt när jag väl såg ALIEN för första gången. Det borde ha varit på video och innan 1986 - den lär väl knappast ha TV-visats. Det jag minns mest var att filmen enligt förtexterna hette LIE. Videon var i fullscreenformat, och sidorna hade klippts av. Jag blev nog också lite besviken på att den berömda chestbursterscenen vid middagsbordet inte var lika blodig som jag föreställt mig. Men visst är det en bra film. Mycket bra, till och med. Och den har inte åldrats nämnvärt sedan det kom. Det enda som skvallrar om att det är en 70-talsfilm är Sigourney Weavers trosor.

Uppföljaren ALIENS såg jag på bio och jag tyckte den var grymt cool. Det tyckte jag väldigt länge - men när jag häromåret såg om den, irriterade jag mig på att den till stora delar känns som om den är skriven av en 16-åring som tycker att det är tufft med marinkårssoldater i rymden. Alien³ tyckte jag var ruggigt trist när den kom, och nej, jag tillhör inte de som omvärderat den efter att David Fincher senare gick och blev berömd. Den är fortfarande trist. Däremot gillade jag ALIEN - ÅTERUPPSTÅR, vilket man tydligen inte får göra. ALIEN VS PREDATOR-filmerna bortser vi från.
PROMETHEUS är en av årets mest efterlängtade biopremiärer. Ridley Scott återkommer till ALIEN-serien. Och hemlighetsmakeriet har varit stort. Vad handlar filmen om? Ingen verkade veta. Först snackades det om att det skulle vara en prequel till den första filmen. Därefter ändrade man sig och hävdade att det inte är en prequel. Efter att ha sett filmen konstaterar jag att oavsett vad Scott och Fox säger, så är det en prequel - något som inte minst understryks av filmens allra sista scen.

Intresset här i Sverige har var extra stort - vilket förstås beror på att Noomi Rapace innehar huvudrollen som dr Elizabeth Shaw. Det är 29 år innan händelserna i ALIEN, och dr Shaw är en arkeolog (tyvärr utan tropikhjälm) som i en grotta i Skottland hittar 35 000 år gamla bilder föreställande jättar och planeter och grejor. Hon och hennes pojkvän Charlie (Logan Marshall-Green) gissar att dessa jättar är utomjordingar och ursprunget till mänskligheten.

Shaw och Charlie bänkar sig på rymdskeppet Prometheus, och efter ett par års sömn vaknar de upp i ett annat solsystem och landar på den planet man gissar att jättarna kommer från. Charlize Theron är den känslokalla Vickers, som äger skeppet, Michael Fassbender är androiden David, som tycker om att titta på LAWRENCE AV ARABIEN och som verkar ha egna avsikter med färden. Med på trippen finns diverse annat löst folk; en cool kapten (Idris Elba), svärande forskare och så vidare. Guy Pearce, gömd bakom drivor av smink, är den åldrade Peter Weyland, mannen bakom det hela.

På planeten hittar de rester av en utomjordisk civilisation. En massa förstenade lik, ett gigantiskt rymdskepp, mystiska formationer - och snart även levande varelser som inte är särdeles vänligt sinnade.

... Och allt leder fram till ett enda stort Jaha? Var det här allt?

Låt mig ta det positiva först. PROMETHEUS är fantastisk att titta på. Oj. Wow. Scenografin är imponerande. Det här är en stor och mäktig film. Till och med 3D:n funkar rätt okej. Det här känns som att trilla rakt in i ett nummer av Metal Hurlant från 1970-talet. Bortsett från de vanliga Gigerinspirerade scenerierna, går tankarna bitvis till Druillet och hans Lone Sloane, om någon nu minns den. Öppningsscenen med den gigantiske utomjordingen ser ut som något av Moebius.

Vidare finns här ett par tuffa scener med monster och grejor, en operationsscen är enastående, och en del rollfigurer är minnesvärda - som till exempel roboten David. Plus för att rymdkaptenen spelar dragspel.

Men ... PROMETHEUS är som helhet en ganska irriterande film. Pseudoreligiöst mumbo-jumbo med tydliga drag av Von Däniken och dennes märkliga teorier. Filmen är lätt pretentiös och därmed aningen tråkig. Det är trots allt som så, att ALIEN var en glorifierad B-film. Ganska intim och lågmäld, och storyn var enkel - men smart. Den här gången är det lite för mycket av allt och egentligen ganska ointressant. Jag tyckte aldrig att PROMETHEUS blev spännande och engagerande; det är mest en massa otroligt snygga bilder och inte mycket annat. Javisst, precis som de flesta serierna i Metal Hurlant. Man vet aldrig vad man får när Ridley Scott är i farten.

Och Noomi Rapace? Tyvärr. Hon bidrar till att sänka helhetsintrycket. Hennes dr Shaw är en mycket blek hjältinna. Sigourneys Weavers ikoniska Ellen Ripley var en cool, tuff tjej - Rapace är märkligt okarismatisk. Noll utstrålning och hon får inte tillfällighet att göra coola saker (bortsett från operationen) och fälla tuffa, kaxiga repliker. Visst, hon ska föreställa arkeolog, men ändå. Hon måste väl inte vara trist för det?

Jag måste erkänna att jag misstänkte att PROMETHEUS skulle vara precis så här. Någonstans hade jag det på känn. Självklart är filmen värd att se, själv såg jag den på gigantiska Royal i Malmö, där den blev extra mäktig. Men i slutändan är inte PROMETHEUS den film vi väntat på.

Nu hoppas jag att Luigi Cozzi gör en uppföljare till sin ALIEN CONTAMINATION.






(Biopremiär 1/6)

söndag 11 mars 2012

TOPPRAFFEL! sörjer: Jean "Moebius" Giraud

För ett par dagar sedan plockade jag upp senaste numret av Heavy Metal (mars 2012), en tidning jag inte läst på evigheter. Efter att ha försökt läsa detta nya nummer - senast igår - konstaterade jag varför jag inte läst tidningen på evigheter. Den har ju utvecklats - eller avvecklats? - till en till större delen väldigt skräpig produkt med oftast oläsliga serier och alldeles för många annonser för fåniga "erotiska" publikationer. Här och var blänker det dock till, numret innehåller till exempel en ny serie av Bilal, och flera helsidor upptas av gamla fina Heavy Metal-omslag från 1970-talet. Ett par av Jean Giraud, som science fiction-tecknare bättre känd som Moebius.
Självporträtt
Jag funderade på Giraud igår. Om jag skulle ta och beställa några album jag inte läst? Och hur gammal har karln hunnit bli? Strax över 70?
Samtidigt som jag funderade på detta, dog Jean Giraud hemma i Frankrike efter en längre tids kamp mot cancer. Han skulle fylla 74 i maj.
Någon gång i slutet av 70-talet började något som hette Blueberry att figurera på insändarsidan Fantomen talar i Fantomentidningen. Ett par läsare hade sett serien i utlandet, eller mindes den från kortlivade svenska tidningen Champion (som en kompis' storebror läste i början av 70-talet), och de ville se den i Fantomen. Jag hade aldrig läst, eller ens sett Blueberry, men jag fascinerades av de enstaka serierutor som publicerades. Det såg ju fantastiskt ut.
Något år senare började Carlsen Comics att ge ut Blueberryalbumen på svenska, efter att Semic tidigare gjort ett misslyckat försök under titeln Fort Navajo. Det kom dock att dröja innan jag lyckades läsa Carlsens album; jag hade aldrig råd att köpa dem då, men 1980 dök Blueberry upp i serietidningen SM Special. Jag läste tidningen på tåget hem från Göteborg och tyckte att det var den bäst tecknade serie jag någonsin läst.
Jag blev äldre, det började trilla in lite mer pengar, och jag kunde köpa de stora, fina färgalbumen, och jag konstaterade att Blueberry var världens bästa westernserie. Det är den fortfarande - åtminstone albumen från seriens glansperiod, då Jean-Michel Charlier stod för manusen.
Första numret av Metal Hurlant
1980 var även året då jag såg en annons för Seriefrämjandet och skickade efter deras informationspaket. I kuvertet låg ett provnummer av Bild & Bubbla; numret var från '79 och handlade mycket om franska "vuxenserier". Väldigt fascinerande och spännande - i synnerhet som jag själv inte på långa vägar var vuxen. Här fick jag veta att Jean Giraud ibland kallade sig Moebius och arbetade åt en tidning som hette Metal Hurlant, vilken verkade vara världens häftigaste serietidning. Synd att den var på franska - och inte gick att köpa på Pressbyrån på Eriksgatan i Landskrona. Men där kunde man minsann köpa den amerikanska varianten Heavy Metal! Det upptäckte jag ett eller två år senare. Och snart blev det ju 1984 och man försökte sig på att ge ut vuxenserier i Sverige. Karl G Jönsson lyckades ge ut fyra nummer av Pulserande Metal, och därefter startade Horst Schröder Tung Metall, som höll ut ett antal år.
Redan som 18-åring tecknade Jean Giraud en egen serie i en tidning som hette Far West. 1961 blev han assistent till Jijé och arbetade på dennes westernserie Jerry Spring - men ett år senare startades Fort Navajo/Blueberry, som då gick i tidningen Pilote. Giraud tecknade serien fram till 1974, då han istället koncentrerade sig på andra, mer experimentella grejor. Dock återvände han senare flera gånger till Blueberry.
Som Moebius tecknade han i en annan stil än som Giraud. Ibland betydligt enklare och mer cartoony, ibland betydligt mer detaljerat. Moebius' mest kända verk torde vara de ordlösa och pampiga serierna om/med/whatever Arzach. Eller Harzak. Eller hur han nu fick för sig att stava det.
På 1980-talet dök han plötsligt upp på Marvel Comics, åt vilka han tecknade Silversurfaren, vilket är ganska logiskt. Det är möjligt att han gjorde fler serier åt Marvel, det har jag ingen koll på. Ett annat av hans stora verk är "Inkalen", vars manus skrevs av den egensinnige och betydande filmaren och serieförfattaren Alejandro Jodorowsky.
Förutom serier, bidrog Giraud med skisser till produktionsdesignen till filmer som ALIEN, DUNE, TRON och DET FEMTE ELEMENTET. År 2004 kom det en usel film om Blueberry, regisserad av den trevlige Jan Kounen, som mest intresserade sig för psykedelia och flum, efter att Blueberry i filmen träffar på indianer och stoppar i sig festliga svampar. Den ende som gillade filmen var Giraud - vilket säkert går att förklara med dennes intresse för festliga svampar (vilket i sin tur ledde till några av Moebius' mest flippade serier).
År 2007 kom dokumentären MOEBIUS REDUX: A LIFE IN PICTURES. En inte helt igenom lyckad film, som visades på Fantastisk Filmfestival i Lund.
1979 tilldelades Giraud Svenska Serieakademins Adamsonstatyett.
Jag har inte läst något av Jean Giraud på väldigt, väldigt länge. Och jag känner verkligen att jag borde återuppta bekantskapen.

JEAN "MOEBIUS" GIRAUD
1938 - 2012
R.I.P.



söndag 15 maj 2011

Jodorowskys Dune på gång - i alla fall nästan

Alejandro Jodorowsky är ju en ganska speciell filmregissör. Minst sagt. En film som EL TOPO glömmer man inte i första taget och jag är inte karl nog att avgöra om den är bra eller dålig. SANTA SANGRE var jag väldigt förtjust i när den kom, men nu har jag inte sett den på närmare tjugo år.
Fast för min del är Jodorowsky nästan mer synonym med tecknade serier, han produktion som manusförfattare blir bara större och större.
I början av 1970-talet var det meningen att Jodorowsky skulle filmatisera James Herberts science fiction-roman "Dune" - tänka sig. Ett minst sagt udda projekt. Produktionen började förberedas och folk som Jean Moebius" Giraud jobbade med designen, men plötsligt tröttnade producenten och ströp projektet. Först på 80-talet blev "Dune" film, då David Lynchs superflopp fick premiär, och senare har boken blivit TV-serier.
Nu är en dokumentärfilm om Jodorowskys DUNE på gång. Här är lite material från den: