Visar inlägg med etikett Moa Gammel. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Moa Gammel. Visa alla inlägg

onsdag 9 juli 2014

Bio: Hemma

Foton copyright (c) MovieBoosters
HEMMA är den tredje filmen med Moa Gammel i huvudrollen jag ser på bio i år. Tre premiärer på ett halvår. Hon verkar vara överallt nu, Gammel. Hon är onekligen en både tjusig och begåvad skådespelerska - så är det inte läge att låta henne medverka i en riktigt bra film? TOMMY var okej, medan KÄRLEK DELUXE var under all kritik. Märkligt nog är SOMMAREN MED GÖRAN hennes hittills bästa film, och där har hon bara en biroll.
HEMMA, en film från för mig helt okända distributören MovieBoosters, är något av det konstigaste du kan se på bio i sommar. Eller i år. Jag blir inte riktigt klok på vad det hela är - och varför filmen går upp nu i sommar, mot TRANSFORMERS och andra blockbusters. För manus och regi står debutanten Maximilian Hult - och det här är en svensk-isländsk samproduktion. Jag får intrycket att de letat världen över efter olika filmkommissioner och finansiärer för att kunna göra den här filmen, som utspelar sig i Sverige men är inspelad på Island - vilket är oerhört tydligt. Det här ser inte som något annat än Island. Var i Sverige hittar vi sådant här platt landskap med sådana här hus? Förutom huvudrollerna, som innehas av svenskar, görs smårollerna av islänningar, vilket förklarar den märkliga svenska dialekt som talas i filmen.
Hults film börjar med att vi får se det äldre paret Frida och Yngve ha trevligt hemma i köket. Hon spelas av Anita Wall - och är inte det där Lars Lind? De säger ingenting. Så går de ut på en promenad - och då plötsligt trillar Yngve ihop, rullar nerför en brant och dör. Och jodå, visst var det Lars Lind! Kanske mest känd för att ha dubbat Jack Frank i Mac Ahlbergs porrfilm FLOSSIE (1974). Hans roll är minst sagt minimal här och helt dialoglös.
Moa Gammel spelar Lou, barnbarn till Frida och Yngve. Hon är en grå mus i trista kläder - och hon har issues. Hon är introvert. Hon har inga vänner. Hon är skum. Nästan autistisk. Hon bor hemma hos sin bittra morsa, som spelas av Lia Boysen - som bara är fjorton år äldre än Gammel. Det visar sig att morsan ljugigt om att Lous morföräldrar är döda sedan tjugo år tillbaka. Nu åker Lou till den märkliga lilla byn där Frida bor för att gå på begravning.
Tom Knutsson (Erik Lundqvist) heter en tjock och rödhårig pojke som pratar norrländska. Han är mobbad och råkar dyka upp på begravningskaffet. Han och Frida blir genast kompisar och umgås dagligen - som om han är en ny Yngve. Simon J Berger spelar Henrik, som jobbar på ett antikvariat. Lou bestämmer sig för att att flytta hem till Frida på obestämd tid och Henrik blir kär i denna kantiga, märkliga tjej. Alltmedan Tom och Frida hittar på tokigheter.
Jag har ingen aning om vad det här är för film. Vad har den för målgrupp? Jag ser att HEMMA har vunnit en rad priser på festivaler, men det säger ju inte så mycket. Filmen är inte dålig - den är bara märklig. Jag gissar att tanken är att göra något slags skruvad dramakomedi, kanske lite grann i i samma tradition som NEBRASKA - för att komma med en väldigt orättvis jämförelse. Men emellanåt påminner det mest om något slags minimalistisk barnfilm som skulle kunna visas på BUFF. Ibland lutar det åt väldigt udda romantisk komedi - och mot slutet blir relationen mellan Lou och Henrik rätt gullig.
Det är tre väldigt bra skådisar i huvudrollerna; Gammel, Berger och Wall, och det slår mig att det är väldigt sällan vi får se skådisar av Anita Walls kaliber på bio nuförtiden. Hon tillhör det gamla fina gardet - och idag finns det ju tyvärr inte kvar så många därifrån. Tyvärr kämpar de med träiga repliker och besynnerliga scener i den här filmen.
HEMMA är skjuten på Super-16, riktig film, alltså, vilket ju är sympatisk. Filmen har en trevlig grynighet à la EVIL DEAD. Här och var konstaterar jag även att filmen är repad och smutsig! Den här distribueras ju som digital kopia, således måste det ju vara filmnegativet de redigerat som repats. Det kändes allt ovant att se de de där strecken över bilden i en helt ny film.
Men! Det jag främst tar med mig från den här filmen, är det myckna kaffedrickandet. Jävlar, vad det dricks kaffe! De dricker kaffe i var och varannan scen. Så här mycket kaffe har inte inmundigats i en svensk film sedan MOLN ÖVER HELLESTA, och den kom 1956! (David Nessle skrev i ett nummer av Kapten Stofil en uttömmande artikel om kaffedrickandet i MOLN ÖVER HELLESTA) Jag gissar att man filmade HEMMA dygnet runt, med tanke på den ymniga kaffekonsumtionen. Kunde de sova? Fast i en scen dricker de te. De ville väl variera sig.








(Biopremiär 11/7)

-->



tisdag 11 mars 2014

Bio: Tommy

Foton copyright © 2014 Baldur Bragason/Atmo

Jag tittar på den svenska thrillern TOMMY och vill verkligen tycka om den. Jag sitter och hoppas att den kommer att bli bra, att storyn kommer satt ta sig. Jag hoppas det hela hela tiden - och så plötsligt är filmen slut utan att det blev någonting av det hela.

Moa Gammel, som för inte så längesedan gjorde huvudrollen i den misslyckade KÄRLEK DELUXE, är Estelle Svensson, som i jultid tillsammans med sin lilla dotter återvänder hem till Stockholm (som i realiteten främst är Luleå), hennes man Tommy hade året innan begått ett av de största rånen någonsin i Sverige - men nu verkar han ligga död på en strand på Sri Lanka, där familjen Svensson häckat ett år. Estelle ska tydligen försöka hämta bytet från rånet, men ryktet om Tommys död sprider sig och Stockholms slemmaste gangstrar vill lägga fingrarna på stålarna.

Ola Rapace är en kriminell glidare som heter Bobby och gillar att hänga på nattklubb. Johan "Sjökvisten" Rabaeus är den grymme gangstern Steve. Sångerskan Lykke Li Zachrisson (vars fullständiga namn är Lykke Li Timotej!) spelar Estelles syster, jag gissar att det är hennes skådespelardedut. Lykke Li är inte det minsta lik Moa Gammel. Ewa Fröling är systrarnas mor, medan Amanda Ooms är med i tre-fyra scener i vilka hon inte har en enda replik. Jättekonstigt. Alla dessa gangsters går loss på varandra, ibland på de mest grymma sätt.

Jag har lite svårt att redogöra för handlingen. Det känns nämligen som om halva filmen fattas. Det är säkert ett konstnärligt grepp, men resultatet blir bara märkligt och ryckigt. Rumphugget. Jag tror inte att man någonsin får se rollfigurerna i bild samtidigt som deras namn uttalas. Vi får se Rapace, Rabaeus och de andra i bild, men ingen berättar vad de heter. Sedan får vi höra Estelle och andra prata om Bobby och Steve, med flera, och jag undrar vem som är vem.

Men som sagt: jag ville att det här skulle vara bra. Det kunde ha blivit jättebra. För regin står Tarik Saleh, som tidigare gjort den skitdåliga METROPIA, och han har en bra, egen stil i TOMMY. Det är snyggt, det är genomtänkt, det ser ut som en biofilm - och det är vi inte bortskämda med när det gäller svensk film. Klippning och filmfoto är raffinerat. Ljudmixen är bra. Skådespelarinsatserna mestadels bra, Moa Gammel är väldigt bra i huvudrollen - och Saleh och hans kamera älskar verkligen Gammel. Inte konstigt, det är en stilig tös. Vi serveras åtskilliga närbilder på hennes ansikte.

TOMMY är en överraskande tuff film. Gangstrarna är verkligen skoningslösa och stenhårda, Steve är härligt grym. Tortyr med elspis ser vi inte på bio varje dag.

... Därför är det synd att manuset är så stökigt och ofärdigt - om nu stora delar inte klippts bort. Filmen må vara raffinerat gjord, men berättandet är klumpigt. Jag satt ofta och undrade vad som hände och varför - och vilka personerna var.

Scenerna från Sri Lanka är inspelade på Sri Lanka på riktigt. Hade filmen så stor budget att de hade rått att bränna stålar på en sådan resa? Det handlar bara om några få scener, några minuter. De kunde lika gärna ha skjutit dessa på Ribban i Malmö.

Synd på så rara ärtor. TOMMY kunde ha blivit något riktigt bra. Dock befäster Moa Gammel sin positition som något slags filmstjärna.

"Pinball Wizard" spelas inte på soundtracket.





(Biopremiär 14/3)

tisdag 14 januari 2014

Bio: Kärlek deluxe

Foton copyright (c) Nordisk Film

Plötsligt händer det! Plötsligt kommer det en svensk film som ... får en att ifrågasätta den svenska filmindustrins hälsa.

Jag började dagen med att läsa en lång intervju med regissören Kicki Kjellin, bördig från Staffanstorp. Hon gör sin långfilmsdebut med KÄRLEK DELUXE och pratar sig varm om sin kärlek till romantiska komedier. Manuset till den här filmen är skrivet av en annan debutant, Anna Platt, och det innehåller verkligen alla komponenter som behövs för att skapa en fungerande romantisk komedi. Alla ingredienser är framdukade och som kryddor har vi en drift med den så kallade finkulturen, men även med populärkulturen. Det är bara att blanda ihop och servera.

Trodde de.

Anna Platt. Sällan har väl ett namn varit mer passande. För KÄRLEK DELUXE är verkligen platt!

Moa Gammel spelar Selma Trastell, singeltjej som skriver extremt framgångsrika bestellers i chicklitfacket. Hon uppskattar dock inte att hon jämt och ständigt nedgörs och hånas på tidningarnas kultursidor. Hon vill gärna bli en respekterad, fin författare. Lotta Telje är den uppburna författarinnan Britta Mattsson, som slår vad med sin förläggare (Peter Dalle) att hon ska förvandla Selma till en respekterad författare på ett år.

På en releasefest träffar Selma musikern John (Martin Stenmarck), som spelar gitarr i ett coverband. Det bär sig inte bättre än att Selma hamnar i säng med den svennige, "vanlige" John (som trots att han är "vanlig" bor på en gammal bogserbåt). Britta försöker dock tussa ihop Selma med författaren Nils (Andreas La Chernadière), som kommer att Augustnomineras för sina "svåra" romaner. Selma och Nils blir ett par - men är hon inte egentligen kär i John? Och vill hon verkligen skriva tråkiga, seriösa romaner?

Herrejösses. Det är inte mycket som funkar i KÄRLEK DELUXE. Moa Gammel är snygg och sympatisk, men hon ger inte intryck att att faktiskt kunna skriva böcker - hon påminner mest om en lättviktig modebloggare. Andreas La Chernadière verkar inte kunna skriva över huvud taget. Han är en riktigt vissen skådis och kämpar med sina repliker. Att Selma och Nils faktiskt får ihop det är en gåta, kemin mellan dem är ickebefintlig. Lotta Tejle spelar över så att det visslar om det. Den enda som faktiskt funkar är Martin Stenmarck. Han är avspänd, lite drängig och spelar antagligen bara sig själv. Jag uppskattade de ofta förekommande referenserna till Kiss i dialog och handling - men det är det enda.

KÄRLEK DELUXE är producerad med stöd från Filminstitutet. Dessutom har de haft en dramaturg inne och sett över manuset. Själv satt jag dock och undrade om någon av de som hållit i pengarna faktiskt läst manuset. Det här ger nämligen intryck av att vara skrivet av en romantisk och stjärnögd högstadietjej. Bortsett från dess banalitet och simpelhet, och totala brist på fungerande komiska scener, funkar den påstådda driften med fin- respektive populärkulturen inte alls. Kjellin och Platt verkar inte ha den blekaste aning om hur det går till i förlagsvärlden och hur författare, förlagsmänniskor och andra "kulturella" pratar och beter sig. Parodin här ligger på barnprogramsnivå. I synnerhet Görel Cronas version av en bestsellerförläggare. Britta Mattsson, som påstås vara påtänkt som akademiledamot, röker konstant, även inne på restauranger och bibliotek. Varför gör hon det? Vi har haft rökförbud så länge nu att det bara blir dumt. Och varför försöker Britta tussa ihop Selma med den stele Nils? Hur ska det hjälpa henne som författare? Kända författare som Kerouac namedroppas och en bok av Bukowski ligger synlig på ett bord - som om dessa är de enda fina och respekterade författare filmskaparna känner till.

Selma hänger ibland med två polare spelade av Sarah Dawn Finer och Malin Buska. De ger även de intryck av att bara läsa modebloggar och de verkar mest intresserade av att gå på spa. På en middag framgår det med all önskvärd tydlighet att Selma - eller någon av de andra - och Nils inte har något som helst gemensamt med varandra, men det upptäcker de inte själva. "Jag tror att han är den rätte!" utbrister Selma om Nils. Men vi vet att ju hon hela tiden tänker på John.

Dialogen innehåller så många språkfel att man tar sig för pannan. Har den där inkallade dramaturgen, eller några andra, verkligen läst manuset? Här är ett exempel: "Min roman har endast sålts i sju kopior." Kopior? Javisst, på engelska heter det "copies" - men på svenska heter det för helvete exemplar! Det finns väl ingen som säger kopior? Hur har man kunnat missa en sådan fadäs?

Nordisk Film har slagit rätt hårt på trumman för den här filmen. De har haft flera förhandsvisningar, de har haft pressdag i bästa Hollywoodstil. Ändå tror jag inte att den här filmen kommer att gå speciellt bra. Förvisso har jag förstås fördomar om biopubliken, men KÄRLEK DELUXE är för dålig för att gå hem ens hos de minst krävande biobesökarna. Filmen är inte rolig och inte romantisk - den är bara osannolikt dum. Den är dock inte Sean Banan-dålig, det vill säga surrealistiskt dålig. Jag gillar romantiska komedier, jo, jag gör verkligen det, men det är sällan det kommer någon bra. Det kommer nästan aldrig någon som är bra.

Synd på alla Kissreferenser.





(Biopremiär 17/1)