Bio: Annabelle 2: Creation

Foton copyright (c) Warner Brothers
När ANNABELLE; en prequel till THE CONJURING, hade premiär i oktober 2014, blev det en jävla uppståndelse. Åtminstone i Malmö. På premiärvisningen ställde publiken till det så till den milda grad att vakter fick tillkallas - fast jag tror knappast att det berodde på filmen. Den våldsamma visningen ledde till att jag och Fredrik Strage fick sitta i ett kulturprogram i P1 och diskutera filmen.
Svensken David F Sandberg har regisserat uppföljaren; ANNABELLE 2: CREATION (tvåan är tillagd i den svenska titeln), en film som råkar ha svensk biopremiär på dagen ett år efter premiären på Sandbergs amerikanska långfilmsdebut; den mer än hyfsade LIGHTS OUT.

Annabelle-dockan finns faktiskt på riktigt. Dock ser verklighetens Annabelle inte alls ut som den i filmerna. Men, en sådan här docka dyker faktiskt upp i David F Sandbergs film.

Denna nya film är ännu en prequel - den utspelar sig före händelserna i ANNABELLE. Det är 1940-tal, och den snälle dockmakaren Samuel Mullins (Anthony LaPaglia) snidar till dockan de här filmerna handlar om. Kanske är herr Mullins inte så snäll ändå - för den här dockan är verkligen en så kallad creepy ass doll - den ser fruktansvärt otäck ut redan innan den blir besatt. Varför gjorde Samuel en så skrämmande docka? Samuel och hans väna hustru Esther (Miranda Otto) har en sjuårig dotter; Annabelle, Bee kallad, de älskar över allt annat - men det bär sig inte bättre än att tösen omkommer.
Tolv år senare anländer en tjusig nunna, syster Charlotte (Stephanie Sigman), och en grupp föräldralösa flickor i olika åldrar till paret Mullins hus. Av någon anledning har barnen tvingats lämna barnhemmet de kom ifrån och ska nu få bo i Mullins stora, spöklika hus mitt ute i ingenstans. Esther är sjuk, bär ansiktsmask, och lämnar aldrig sin säng. En av flickorna; Janice (Talitha Bateman), har polio och svårt att gå - och det är förstås hon som hamnar i händelsernas centrum.
Det är en smått fantastisk kåk Mullins bor i - massor av rum, en mathiss, och en sådan där hiss för rullstolsburna längs trappräcket till övervåningen. Jodå, självklart kommer dessa detaljer att utnyttjas i skräcksyfte.

Ett rum på övervåningen är låst - Bees rum. Men en natt lockas Janice dit. Dörren står plötsligt olåst, och i en garderob hittar hon Den onda dockan. Nej, inte Chucky, utan creepy ass-dockan (som ännu inte heter Annabelle). Och snart börjar en massa otäcka saker att ske.
Första halvan en ANNABELLE 2: CREATION är alldeles utmärkt. Filmfotot är väldigt bra med genomtänkta bildlösningar. En dovt muller ligger på ljudspåret. Det är rätt kusligt och den där skitfula dockan är en bra skräckfilmsgestalt - dockan rör sig aldrig, den bara sitter där med sina otäckt stirrande ögon.
Men sedan, under filmens andra hälft, dyker den trista demonen som även var med i ANNABELLE upp, och då blir det mer tjoflöjt än otäckt. Denna svarta, behornade varelse är bara ännu ett monster som går bärsärkagång, och den lågmälda, krypande spänningen blåses bort. Dessutom varar filmen hela 109 minuter - den här typen av film bör hålla sig till cirka 90 minuter, annars blir det oftast lite segt och utdraget.

Jag tycker dock att Sandbergs film är betydligt bättre än filmen från 2014. Flera scener är riktigt bra. Plus för att två besatta kasperdockor ser ut att vara hämtade ur Staffan Westerbergs genuint otäcka barnprogram DEN LILLA TEATERN SPELAR FÖR DIG från 1973. Den Marilyn Manson-liknande nunnan från THE CONJURING 2 gör en snabb cameo på ett fotografi.
Härnäst ska David F Sandberg regissera superhjältefilmen SHAZAM. Inte illa pinkat av en kille som började karriären med att göra små kortfilmer hemma i Sverige.

(Biopremiär 9/8)
-->

Bio: The Homesman

Foton copyright (c) Scanbox

Jag betar av filmer jag missat under höstsemestern, del 4:

Okej - det var pressvisningen jag missade, jag hade kunnat se THE HOMESMAN på premiärkvällen, men jag såg OUIJA istället. Men nu har jag sett filmen på en ordinarie visning.

Western. Den kanske manligaste filmgenren. Filmer från en mytisk tid då män var män, hästen var mannens bästa vän, och kvinnor var prostituerade som framställdes i god dager. Om de nu inte var trista tanter. Och i vägen för raffel med rykande pickadoller.

När jag släntrade in i biosalongen konstaterade jag att publiken mest bestod av kvinnor. Det beror nog på att Tommy Lee Jones' film på sina håll har lyfts fram som ett "kvinnodrama". Samtidigt noterade jag att någon kvinnlig kritiker anmärkte på att Jones, som själv innehar den manliga huvudrollen, tar upp för stor plats. Fast det är jag bara tacksam för.

Nyligen pratades det danska i den danska westernfilmen THE SALVATION. Nu pratas det danska igen. Danskan Sonja Richter och svenske David Dencik spelar nämligen ett danskt par i en liten obetydlig håla mitt ute i ingenstans. Richters rollfigur, fru Svendsen, har blivit sinnessjuk av alla påfrestningar i det hårda livet. Samma öde har drabbat två andra kvinnor, spelade av Miranda Otto och Grace Gummer, den sistnämnda är dotter till Meryl Streep. Befolkningen i den lilla hålan klarar inte av att ha kvar de tre oberäkneliga tosingarna, så de ska skickas iväg till en kyrka i Iowa. Färden kommer att ta flera veckor, men ingen karl vill åta sig att köra dit.

Hilary Swank är den ensamstående och giftaslystna Mary Bee Cuddy, som erbjuder sig att köra. Vintern är på väg och färden lär bli hård. Cuddy ger sig iväg och stöter snart på George Briggs (Tommy Lee Jones), en kuf som deserterat från armén och som lämnats till häst med en snara om halsen. Cuddy skär av snaran mot att han ska följa med på färden som beskyddare - och eftersom han även får 300 dollar för besväret tackar han ja.

Därefter består filmen mest av långa scener där sällskapet långsamt rör sig framåt och pratar och det händer inte så mycket. Ibland dyker det upp någon kuf. Plötsligt, två tredjedelar in i filmen, tar historien en oväntad vändning. Den sista tredjedelen är betydligt bättre än de första två, nu börjar det hända saker och vissa scener är riktigt inspirerade och närmast surrealistiska - som när Briggs med sällskap anländer till ett besynnerligt lyxhotell.

När jag ser THE HOMESMAN, som bygger på en roman av Glendon Swarthout, tänker jag på klassiker som DE SAMMANBITNA (1969) och HUKA DIG, ROOSTER ... NU LADDAR HON OM (1975), och liksom Kim Darby och Katharine Hepburn i dessa två filmer, är Hilary Swank en rätt irriterande typ. Jag förstår att hon är ensamstående. Usch, så jag säger - fy på mig!

Den som förväntar sig ett hårdkokt westernraffel väntar förgäves. THE HOMESMAN är ett väldigt långsamt drama utan några som helst spänningsmoment, trots en handfull traditionella westerninslag som slagsmål och brutal hämnd. Det här får väl liknas vid en westernballad, och om filmen kommit för 40 år sedan hade den hetat BALLADEN SOM CUDDY & BRIGGS. "Vuxenwestern" vill en del kalla det här. Tråkig western, lär många andra vuxna kalla filmen.

James Spader dyker nästan oigenkännlig upp i en liten bisarr roll, John Lithgow är med, liksom William Fichtner, och i en väldigt liten roll på slutet ser vi Meryl Streep.

THE SALVATION var en dansk western, THE HOMESMAN är producerad av Luc Bessons Europa Corp., vilket innebär att detta är en fransk-amerikansk western. Tommy Lee Jones har gjort en rätt bra film, men den är allt i segaste laget.

... Men nu vill jag se en riktig western, med sammanbitna män, järnhårda nypor, whiskey och väloljade puffror som dras snabbt i tid och otid!

(Biopremiär 7/11)

Bio: I, Frankenstein

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Jag läser att det svenska ordet för "gargoyle" är "vattenkastare". Det hade jag ingen aning om. Men de kan även kallas "gargoyler". Eller "väktare". Tänk vad man lär sig när man kastar bort 93 minuter av sitt liv på ... skit.

Stuart Beattie har skrivit manus till filmer som Mikael Håfströms DERAILED, 30 DAYS OF NIGHT och G.I. JOE: THE RISE OF COBRA, och han regidebuterade med den lilla australiska actionfilmen TOMORROW, WHEN THE WAR BEGAN. Hans andra film; I, FRANKENSTEN, är betydligt bättre - hela 65 miljoner dollar kastade den - och den blev en monumental flopp i USA, där den hittills dragit in knappa 19 miljoner. Det är inte konstigt. Vad som är konstigt är att den överhuvudtaget går upp på bio i Sverige. Det är trångt på biograferna här, massor av filmer sätts inte upp, en hel del visas inte i Malmö - så varför slösa bort dukar på den här filmen? I, FRANKENSTEIN är direkt plågsam att ta sig igenom, trots att den har en föredömlig speltid. Speltiden är det bästa med den här filmen.

Filmen bygger på en serietidning jag aldrig hört talas om. Tror jag. Kanske har jag sett den nämnas någonstans, men jag har aldrig bläddrat i den. Således kan jag inte uttala mig om hur pass nära serien den här filmen ligger.

Det börjar rätt bra. Det är sent 1700-tal och vi får se hur Victor Frankenstein misslyckas med att döda sin skapelse (Aaron Eckhart), hur monstret mördar den blivande fru Frankenstein, och hur monstret jagar Victor till Nordpolen, där den galne doktorn fryser ihjäl. Dessa scener är förstås hämtade ur Mary Shelleys bok, det är snyggt - men efter bara ett par minuter drar den egentliga storyn igång. Efter att ha tagit sig tillbaka till fastlandet attackeras nämligen Frankensteins monster av demoner från helvetet - och räddas av gargoyler, som visar sig vara änglar från himlen. Demonerna leds av demonprinsen Naberius (Bill Nighy), som är ute efter monstret - demonen vill åt dr Frankensteins hemlighet; hur man väcker liv i döda. Han har nämligen onda planer, den där Naberius.

Monstret förs till en gigantisk katedral och där bor drottning Leonore (Miranda Otto), som styr över änglarna/gargoylerna/väktarna på Jorden. Hon berättar historien om väktarnas och demonernas ständiga kamp, som pågått i tusentals år, och jag orkade inte lyssna på svamlet. Ett par av väktarna gillar inte monstret, som nu döpts till Adam, och sedan går det ett par hundra år och det är nutid och storstad. Adam har inte förändrats - bortsett från att han klippt sig. Plötsligt ser han ut som The Punisher.

Naberius och hans demoner jagar fortfarande Adam, hon hela tiden attackeras och fajtas. Naberius själv sitter i ett flott högkvarter där han har ett laboratorium, och där jobbar snygga forskaren Terra (Yvonne Strahovski) med att försöka återuppliva döda - och hon är hel ovetande om att hennes chef är en demonprins. Fast det blir hon ju varse när Adam dyker upp och hon måste hjälpa honom att rädda världen.
Eller hur det nu var.

I, FRANKENSTEIN är påkostad - och till stora delar helt osebar. Det känns som om manuset (av Beattie) är skrivet av en fjortonåring som kastat in allt han tycker är häftigt. Monster! Demoner! Martial arts! Yxor! Explosioner! Reklamen skriker ut att det här är en film av producenten till UNDERWORLD, och det säger väl det mesta. UNDERWORLD-filmerna är ju inget vidare, i alla fall inte den senaste; UNDERWORLD: AWAKENING, men de är verkligen att föredra framför Frankensteinfilmen. Uppenbarligen har man försökt göra något i samma stil, men det hela har gått överstyr. I vanlig ordning är det här en PG-13-film, vilket innebär att ingen blöder - när demonerna dödas, exploderar de i stora eldklot, medan dödade gargoyler skickas upp till himlen i vackra ljussken. Och eftersom folk slåss nästan hela tiden, exploderar folk hejvilt, innan även byggnader exploderar. Rollfigurerna presenteras knappt alls, de bara kastas in, de saknar karaktärsdrag, och Frankensteins monster är bara en bitter hårding. Då spelar det ingen roll att vissa scenografier är rätt tjusiga och imponerande. Varför ska jag bry mig om det här? Det är fullkomligt humorbefriat och oengagerande.

Fast ofrivillig humor finns här en hel del. Försök hålla er för skratt när Bill Nighy utbrister "I am a demon prince! Kneel before me!". Och demonmaskerna ser helt befängda ut; som något de köpt på Buttericks.

Hur i helvete hamnade bra folk som Aaron Eckhart och Bill Nighy i detta? Det undrar de nog även själva - medan de skrattar hela vägen till banken. Bruce Spence från THE ROAD WARRIOR har förresten en liten roll.

Se om JAG, EN KVINNA istället.

(Biopremiär 28/2)