Visar inlägg med etikett Milo Manara. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Milo Manara. Visa alla inlägg

fredag 19 oktober 2018

Serier: Borgia

BORGIA
av Alejandro Jodorowsky och Milo Manara
Albumförlaget

Det senaste decenniet har det kommit en hel del seriealbum författade av Adamsonbelönade Alejandro Jodorowsky på svenska. Serier av Milo Manara har det nog inte kommit något av sedan 1980-talet. Jag har åtminstone inte läst något utgivet här i Sverige sedan 80-talet - inte vad jag kommer ihåg.

Ah, den gode Manara. Italienaren som höll Epix förlag vid liv. Det kändes i alla fall så. Manaras album "Click" var den enda publikation Horst tvingades trycka i en andra upplaga. Sex och rena porrserier sålde förhållandevis bra på 80-talet.
Idag är läget radikalt annorlunda. Få serietecknare lär vara mer ute och omöjliga, framför allt här i Sverige, än Milo Manara. Sex, naket, brudar och manliga pornografiska fantasier i populärkulturen hör till det förgångna. De obligatoriska duschscenerna har försvunnit ur dagens skräckfilmer (medan våldet intressant nog är grövre än det någonsin varit).

Redan för 30 år sedan kritiserades Manara. Hans erotiska serier ansågs vara för tunna och dumma, och brudarna såg likadana ut; de var poserande klippdockor med olika peruker. Bild & Bubbla konfronterade Manara i en intervju och anmärkte på att han ritade fula pratbubblepilar!

Men Manara gjorde mer än rena porrserier. Hans (kvasiintellektuella?) svit om HP & Guiseppe Bergman uppskattades, han samarbetade med Hugo Pratt, han tecknade filmaffischer åt Fellini. Själv gillar jag Manara. Inte allt han gjort, men mycket. Det är något väldigt italienskt över honom och hans verk.

Den 214 sidor långa samlingsvolymen "Borgia" kom ursprungligen ut som fyra franska album, publicerade mellan 2004 och 2010.
Det här är inte en serie för vem som helst.
(Klicka för större bild)
Jag kan inte påstå att jag känner till speciellt mycket om släkten Borgia, som styrde- och terroriserade Italien i slutet av 1400- och början av 1500-talet. Nej, jag såg inte TV-serien med Jeremy Irons. Men mycket av det som berättas om familjen Borgia i böcker och filmer är rena antaganden, vad som egentligen hände under denna period, hur det egentligen gick till, är till stor del okänt.

Jag utgår ifrån att det allra mesta i Alejandro Jodorowskys manus till "Borgia" är ren fiktion - eftersom få händelser stämmer med de uppgifter jag letat fram om släkten Borgia. Bara en sådan sak som att Karl den VIII av Frankrike i albumet trillar ner i en vulkan medan han våldtar en kvinna, när han i verkligheten ska ha dött efter att ha slagit huvudet i en dörrkarm. Lucrezia Borgia födde visst åtta barn, i albumet enbart ett - en tvåhövdad unge.

Vad vi får istället för en förhållandevis historiskt korrekt redogörelse för släkten Borgias uppgång och fall, är 214 sidor perversioner.
(Klicka för större bild)
"Borgia" känns ungefär som en kombination av filmerna CALIGULA och SALÒ - SODOMS 120 DAGAR. Den onde, maktlystne Rodrigo Borgia väljs till påve, efter mutor, hot och mord. Hans barn, de flesta utomäktenskapliga, är lika onda och maktlystna. Alla i familjen Borgia är osympatiska, vidriga och perverterade. Jodorowsky och Manara berättar om hur de blir allt mäktigare innan deras obligatoriska fall.

Eftersom alla gestalter i den här boken är så extremt vidriga, samtidigt som de är rätt endimensionella, är själva handlingen egentligen oengagerande och ointressant. Dessutom finns det inget riktigt driv i berättandet. Handlingen går från en spektakulär scen till nästa spektakulära scen, utan att egentligen röra sig framåt.

Jag tycker dock att "Borgia" är en fascinerande serie - eftersom den genomgående är så kompromisslös. Det medeltida Rom framställs som en stinkande varböld, och istället för att berätta en spännande historia, fokuserar Jodorowsky och Manara på ultravåld, avrättningar, lönnmord, sex, våldtäkter, incest, spyor, piss och skit. Bokstavligt talat. Allt detaljerat skildrat.

Jag tycker allt att Manara briljerar som tecknare i detta album. Visst, alla unga kvinnor - och även unga män - ser likadana ut; de har perfekta figurer, rena (och identiska) anletsdrag, och det enda som skiljer dem åt är frisyrerna. Däremot har alla andra figurer; äldre män och kvinnor, försetts med egna och unika utseenden.

Miljöerna är maffiga, detaljerade, ibland är bilderna myllrande. Det finns mycket att titta på. Manara har själv färglagt serien på exemplariskt sätt; hans hantering av vattenfärger är annat än den kladdiga datorfärgläggning som förpestar alldeles för många serier idag. Vad som är lite lustigt är att bilderna här och var påminner lite om Carl Larsson, av alla konstnärer.
(Klicka för större bild)
Men ...

Är "Borgia" bra?

Det är en fråga som är svår att besvara. Nej, kan kan väl inte påstå att det här är ett "bra" album som anbefalles. Lika lite som jag kan påstå att CALIGULA är en bra film alla måste se; CALIGULA är storslagen, men skitkonstig, surrealistisk, fascinerande - och en orgie i sex och våld. Folk som gillar "vanliga" filmer lär inte uppskatta CALIGULA.

Och detsamma gäller seriealbumet "Borgia". En kritiker lär ha sammanfattat sin recension i ett "Urk!".

... Å andra sidan har jag svårt att tänka mig att "Borgia" kommer att köpas av någon som inte vet vad det är man får för pengarna - det vill säga våld och perversioner. Jag kan inte hitta namnet på den som översatt "Borgia". Har namnet glömts bort - eller vill personen i fråga vara anonym?

För övrigt vore det onekligen intressant om Jodorowsky och Manara gav sig på en skildring av Caligulas liv. Fast det lär nog inte ske.    

lördag 22 oktober 2011

Det finns hopp om ungdomen

Som vanligt stannade jag kvar en dag i Göteborg efter Bokmässan förra månaden, för att kunna varva ner lite och strosa runt på stan. Just den här måndagen mötte jag upp med Johan Wanloo för att äta lunch, vilket vi gjorde. För att inte tala om dricka kaffe. Oj, vad trevligt det var. Det var så trevligt att vi upprepade gånger sa "Åh, vad trevligt vi har det".
Därefter traskade Johan tillbaka till sin studio, medan jag flanerade lite på Haga och längs Linnégatan. Solen sken, det var varmt, det var pittoreskt, och som jag också brukar göra när jag är i Göteborg, smet jag bort till Seriehörnan.
Där stod jag väldigt länge, över en timme, kanske två, och småpratade med Tony som har butiken, medan jag botaniserade bland gamla bortglömda serietidningar. Det är fascinerande hur många konstiga tidningar de kom ut i slutet av 1970- och början av 80-talen. Vad tänkte förläggarna på? Trodde de verkligen att det skulle finnas en marknad för Serietidningen Yps? En tidning som kom ut 1982 och vars förlag låg i Lerum, av alla ställen.
Emellanåt kom det in kunder och alla hade specifika önskemål. En ambulans stannade utanför och dess förare störtade in och köpte en stor trave Buster, något mannen tydligen brukade göra. En elegant gammal herre i kostym och med käpp stapplade in och berättade att han skulle på 70-årskalas och tänkte ge födelsedagsbarnet Biffen & Bananen i present. Fanns det månne några sådana? Herren köpte ett album från 50-talet, vilket betingade flera hundra kronor, samt en billigare nyutgåva.
(A SUIVRE) - en saknad tidning
Plötsligt kom det in en tjej på 20-någonting. Tjusig tjej, hon såg inte alls ut som de där vanliga seriebrudarna, det vill säga tatuerad, piercad och "alternativ" klädsel. Den här tösen såg ut som någon man vill köpa en drink till i en pianobar.
Och han var på jakt efter serier - till sin pojkvän. Trevligt initiativ. Inte nog med att hon visste exakt vad hon ville ha, hennes val fick mig att häpna och jag blev djupt imponerad. Direkt rörd.
Den unga damen frågade nämligen efter Tardi. Och Hugo Pratt. Och framför allt efter Francois Bourgeon. Inte nog med det, hon klämde även till med Manara!
Jösses! Vem vill väl inte ha en sådan flickvän - eller fru? Tänk att vakna upp på sin födelsedag och få några album av dessa herrar. Vilken grej.
Det är väl allmänt bekant att jag inte är speciellt imponerad av större delen av den här nya, svenska serievågen. Det publiceras fler svenska album än på länge, men i de flesta fall låter upphovsmännen och -kvinnorna budskapet gå före hantverket.
Men den här tösen i Göteborg visade att det finns hopp om ungdomen. Och att hon var snygg gjorde förstås inte saken sämre.
När jag lämnade Tony hade jag nöjt mig med att köpa ett par nummer av Fantomen från 70-talet. Konstigare än så blev det inte. Vaffan skulle jag med Yps till?

onsdag 24 februari 2010

Bio: Nine

Foton copyright © Noble Entertainment
Det finns en del personer och företeelser jag önskar jag gillade mer än jag gör. En av dessa är Federico Fellini. Jag vill verkligen tycka om Fellinis filmer.
Mitt förhållande till den legendariske italienaren började inte så bra. När jag var i tolvårsåldern såg jag FELLINI ROMA på Landskrona Filmstudio. Jag kan väl inte påstå att jag tillhörde målgruppen, och jag tyckte filmen var skittråkig - förutom vissa scener. Då visste jag förstås inte heller vem Fellini var.
Jag har långtifrån sett alla Fellinis filmer, men de jag sett har inte fått mig att helhjärtat ställa upp i hyllningskören. Det finns en väldig massa saker jag gillar hos Fellini: han hävdade att orsaken till att han blev filmregissör var att det var för svårt att bli serietecknare. Och han samarbetade ju med serietecknaren Milo Manara (som jag inte helt oväntat gillar); Manara gjorde filmaffischer samt ett seriealbum baserat på ett ofilmat Fellinimanus.
Jag gillar att Fellini är lite mytisk, att han omtalas som "trollkarl" och liknande, jag gillar att hans filmer kan vara burleska, frodiga, sexiga och coola, och fyllda med tjusiga människor och miljöer. Men i praktiken tycker jag ofta att filmerna blir för långa, tråkiga och ibland för tramsiga på ett irriterande prettovis.
För några år sedan gick 8½ från 1963 upp på bio på nytt i restaurerad version. Jag såg den då för första gången under Filmdagarna. Marcello Mastroianni spelar filmregissören Guido - Fellinis alter ego - som för att stressa av efter sin senaste film, tar in på ett spa där han ska planera nästa verk, ett slags självbiografi. Guido uppsöks dock hela tiden av människor, främst kvinnor, ur hans förflutna. Mastroianni glider omkring och är cool. Barbara Steele dyker upp och är cool. Claudia Cardinale är tjusig. Jag somnade under denna väldigt långa film. När jag vaknade höll fortfarande samma scen på.

Jag är inte den största vän av musik-
aler. Jag kan uppskatta klassiska filmmusikaler som SINGIN' IN THE RAIN, som är en fantastisk film, och så älskar jag Danny Kaye-filmer, som ju har flera sånginslag. Men att åka till Stockholm eller London för att gå på musikal? Det är en vision av helvetet. Typisk musikalmusik är bland det värsta jag vet och en del av bögkulturen jag inte kan med; ge mig hellre disco. Jag förstår inte varför folk som aldrig annars skulle gå på musikal plötsligt ska se en massa skit bara för att de semestrar i London eller New York.
Rob Marshalls biofilm NINE är en filmatisering av musikalen med samma namn och som hade Ernst-Hugo Järegård i huvudrollen när den spelades i Sverige. Och NINE bygger i sin tur på 8½.
Italien i början av 1960-
talet. Över-
spelets konung Daniel Day-Lewis spelar regissören Guido, som efter en rad floppar håller en presskonferens under vilken han tillkännager att han ska göra en film som heter ITALIA och som i huvudrollen ska ha Anita Ekberg-varianten Claudia Jenssen (Nicole Kidman). Det är bara det att han inte har något manus. Han tar in på ett spa, men får inget gjort. Han har problem i förhållandet med sin fru (söta Marion Cotillard), hans älskarinna Penélope Cruz dyker upp, och han hemsöks av sin döda mor Sophia Loren.
Och så blir det sång och dans, oftast framfört på en Colosseumliknande scen.
Den här väldigt dyra filmen blev en dunderflopp i USA och fick produktionsbolaget The Weinstein Company att hamna på fallrepet. Jag förstår att NINE floppade, och jag tror inte att den svenska publiken kommer att se till att filmen blir en succé här.
Handlingen i NINE är ... ingenting. Det hela känns så tomt och meningslöst, att man lika gärna hade kunnat stryka storyn helt och hållet. Dessutom är precis allting en hyllning till Fellini och italiensk film, och ska man vara riktigt ärlig: Fellini må vara hur stor som helst, men jag tror att en stor majoritet av dagens svenska biopublik inte har den blekaste aning om vem han var. NINE känns som en påkostad film riktad till cineaster med vissen musiksmak.
...För sångerna i NINE är verkligen ruttna. Har finns inte en enda låt man kommer ihåg - om man nu inte är musikalfantast. Nu kommer jag att låta fördomsfull här, men NINE är en bögmusikal. There, I said it.

Men om jag nu tar och skjuter musiken och ursäkten till handling åt sidan, hittar jag en hel del försonande inslag. I och med att filmen hyllar det italienska 60-talet, ser NINE bitvis oerhört cool ut. Ibland är det svartvitt, Day-Lewis glider omkring i solglasögon och kedjeröker, här finns fantasieggande interiörer och exteriörer från CineCitta, man har gjort tidstypiska fejkaffischer för filmer, och det körs ofta omkring i små sportbilar. Flera av shownumren ser ut att ha designats av Milo Manara på ett burleskt och bra sätt; det är gott om raffiga damer som drar upp kjolen och sitter bredbent. Penélope Cruz framför ett nummer som fick mig att svettas - hubba hubba. All denna sexighet blir förstås märklig när den kombineras med musik som låter som Peter Jöback möter Rikard Wolff.
Judi Dench gör inte bort sig, Kate Hudson brås på sin mor när det gäller sång och dans, Sophia Loren är parant och stilig men lär släppa sig om hon försöker blinka. Nicole Kidman har kritiserats för sin insats. Jag tycker mest att hon ser otäck ut - hon ser ju stelopererad ut efter alla ingrepp.
NINE är ett gäng snygga bilder bortkastade på en kass film. Vore jag en tysk kritiker, skulle min recension lyda så här:
NINE? NEIN!






(Biopremiär 26/2)