Bio: The Night Before

Foton copyright (c) UIP

 
Då var det dags för ännu en komedi med Seth Rogen och James Franco - fast med Joseph Gordon-Levitt i James Francos roll. Avdelningen är julfilmer, ett ämne jag avhandlade ganska nyligen. Det finns ju gott om julfilmer - varav majoriteten är rätt dåliga. THE NIGHT BEFORE är en dålig sådan.

Jonathan Levine står före regin och har även varit inblandad i manus; han har tidigare gjort 50/50 (även den med Rogen och Gordon-Levitt) och WARM BODIES. THE NIGHT BEFORE berättas som en saga: "It was the night before Christmas ...". Ethan (Gordon-Levitt), Isaac (Rogen) och Chris (Anthony Mackie) är tre kompisar i New York som firat jul tillsammans i femton år. På julafton går de ut på en hejdundrande krogrunda. Ett år fick de höra talas om Nötknäpparbalen; en superhemlig och enorm julfest. De drömmer om att en dag bli inbjudna dit. Men så råkar Ethan komma över tre biljetter (han snor dem i en garderob). Julen är räddad! Samtidigt får Isaac en gåva av sin gravida fru - en ask full med alla möjliga droger. Detta för att han ska ha kul på julafton och inte sitta hemma med henne och tråkiga släktingar. Och så inleder de tre vise männen sin krogrunda.

... Och egentligen finns det inte så mycket mer att säga om den här filmen. Det är en stonerkomedi - en väldigt amerikansk genre. En genre som sällan är rolig. Folk tar droger och flippar ut. Och de är ju lite konstiga, amerikanerna - de gillar att röka på, men får de en svensk snaps trillar de av stolen.

Humorn i THE NIGHT BEFORE går mest ut på att folk skriker, svär och spottar ur sig fula ord - som om en busig femtonåring skrivit manus. Isaac är hög genom hela filmen. På slutet serveras plötsligt några fina julbudskap.

I stort sett ingenting är roligt i den här filmen. Det är mest genant. Mot slutet dyker James Franco upp som sig själv i en cameo, och han är lite kul. Även Miley Cyrus gör en cameo. Michael Shannon spelar en mystisk pusher.

Filmfotot är färgsprakande och stämningsfullt, filmmusiken är mysigt julig - men det kan inte rädda den här filmen. Den är mest plågsam och pinsam. Produktplaceringarna är sällsynt oblyga.
Varför går den här upp på bio i Sverige?

(Biopremiär 4/12)

Bio: LOL

Foton copyright (c) Scanbox
År 2006 skrev och regisserade fransyskan Lisa Azuelos filmen LOL (LAUGHING OUT LOUD) ® med bland andra Sophie Marceau. Jag har inte sett den filmen, men tydligen blev den en rätt stor framgång i hemlandet. Nu har Azuelos tagit sig över pölen och skrivit och regisserat en amerikansk remake - med något kortad titel; en förklaring av vad "LOL" står för är ju inte nödvändig, och ®-symbolen är bortplockad. Hade jag inte vetat att LOL är regisserad av en fransyska hade jag aldrig gissat det - men detta återkommer jag snart till.
LOL är en redig tösafilm. Det här är så mycket tösafilm att ... tja, det går väl inte att bli så mycket mer tösafilm. En tösafilm riktad till medelklasstöser. I Amerika. Och Skandinavien. Främst Sverige.
Miley Cyrus är Lola (allvarligt talat: vem fan döper sin dotter till Lola?), som går på high school, skriver dagbok, chattar och SMS:ar mycket, och som kallas LOL. Fyndigt. Hennes föräldrar är skilda; hon bor hemma hos sin morsa Demi Moore, som har blivit en riktig MILF - men det är väl inte så många originaldelar kvar på henne. Fast morsan har åter börjat träffa Lolas farsa. I smyg. De träffas och har sex, vilket Lola listat ut. Farsan spelas av Thomas Jane i en förhållandevis minimal roll som aldrig får utvecklas - vilket är synd, eftersom han är mest normal i den här filmen.

Lola är ihop med en felklippt kille som heter Chad (George Finn) och som spelar i ett skitdåligt popband. Men så bråkar Chad och Lola, han dumpar henne och är otrevlig. Istället får Lola ihop det med Kyle (Douglas Booth), som hon bara trodde var en kompis. Han är också felklippt och spelar i samma band som Chad. De vill vara med i Battle of the Bands! Men Kyle har en sträng far som säger att så länge Kyle har usla betyg får han minsann inte spela gitarr. Och när betygen sjunker ännu mer, ja då blir det militärskolan nästa!
Lolas bästis Emily (Ashley Hinshaw) begår ett misstag och hånglar med skolans nörd på killarnas toa - men Lola missuppfattar och tror att det är Kyle som hånglar med skolslampan Ashley (Ashley Greene från TWILIGHT; eftersom hon är fem år äldre än Miley Cyrus måste hon ha gått två år i varje klass). Vojne, vojne! Lola blir skitförbannad på Kyle, och han fattar inte vad han gjort, och Emily (som trånar efter en ung mattelärare) erkänner inte att det var hon och Ashley är bara slampig. Nörden är dock nöjd.
Demi Moore träffar en ung, snygg polis (Jay Hernandez från HOSTEL-filmerna), och de får ihop det och går hem till henne och har lite fest mest kompisar; Gina Gershon - som lagt på hullet - är en av dem och de röker jointar i köket. Thomas Jane blir lite sur. 

Är man i Paris måste man toka till det lite!

Klassen ska åka på skolresa till Paris. Men eftersom Lola ställt till med en röjarfest och supit och rökt och knarkat och knullat - och dessutom inte städat - får hon inte följa med för morsan. Åh, nej! Men puh, efter att ha lovat att vara snäll, får Lola till slut följa med. Vilken tur!
I Frankrike får vi uppleva alla amerikaners fördomar om Frankrike. Och det känns mycket märkligt att det är en fransyska som står bakom detta. Inspelat på plats. Med franska skådespelare. Lisa Azuelos får Frankrike att framstå som en plats man helst vill undvika. Eleverna blir inhysta i diverse olika hem på landsbygden. Dessa hem ser realistiska ut, så ser det ut där. Men folket är av DEN SISTA FÄRDEN-typ. En familj dyrkar Jeanne d'Arc och har bilder på- och statyetter av henne över allt. En kille hamnar i ett hem där det bor en knepig tjej med Downs syndrom som beter sig som valfri tosing i en skräckfilm. Vaffan är det här; SWITCHBLADE ROMANCE?! Självklart bjuds det på sniglar och hjärna till middag.

Det lösaktiga lilla stycket Ashley.

LOL är en orgie i rosa läppstift, chattande, SMS:ande och konstruerade problem. Alla rollfigurerna har det väldigt, väldigt bra; deras föräldrar må vara frånskilda eller stränga, men det går inte nöd på någon. Hela skolan verkar bestå av rikemansungar. De enda problem som existerar i deras liv är strul med pojkvänner och lite tokiga missförstånd. Och eftersom jag är fördomsfull inbillar jag mig att LOL är precis som alla de där tjejtidningarna jag aldrig läst. Åtminstone som de som fanns på 80-talet. Jag läste aldrig dem heller, men det går alldeles utmärkt att ha fördomar om dem ändå.
Självklart slutar det lyckligt och det blir Battle of the Bands och alla är lyckliga och sjunger med och Kyles och Chads jättepopulära band är verkligen skitdåligt! Vad är det med dagens ungdomar? Varför har de så fruktansvärt vissen musiksmak?
Jag tillhör verkligen inte målgruppen för den här filmen. Vad tonårstjejer tycker om det här har jag ingen aning om. Unga, kvinnliga Möllanhipsters på vänsterkanten lär hata filmen, men de tillhör inte heller målgruppen. Som fullvuxen karlslok får jag dock säga att LOL är uthärdlig. Och de bisarra familjerna i Frankrike höjde mitt helhetsintryck.

(Biopremiär 13/6)

Bio: The Last Song

Jag har inte sett de tidigare filmerna författade av Nicholas Sparks; de lär tydligen vara rätt bra. Åtminstone DAGBOKEN. Men jag har sett THE LAST SONG, som bygger på en roman av Sparks (som även stod för filmmanuset), och jag ställer mig aningen tveksam till hans talang.

Här har vi struliga och truliga skilsmässobarnet Ronnie, som spelas av Miley Cyrus, det vill säga Hannah Montana. Han har visst åkt dit för snatteri i New York och nu ska hon och hennes lillebror tillbringa sommaren hos sina farsa, spelad av Greg Kinnear, som bor på en strand i Georgia. Det vill Ronnie absolut inte - hon skyller föräldrarnas skilsmässa på honom.

Farsan gör sitt bästa för att vara snäll och välkomnande, men det går inte hem hos Ronnie, som konstant är putt. Hon träffar på vältränade volleybollspelaren Will (Liam Hemsworth) som fattar tycke för henne, men inte fan låter hon sig imponeras.

En dag hittar Ronnie sköldpaddsägg på stranden och gör allt för att skydda dem mot tvättbjörnar. Den lokale sköldpaddsäggsbeskyddaren anländer - och tammefan om det inte är Will. Will och Ronnie bråkar. Men gissa vad! Ronnie blir trots allt förälskad i honom! Det hade ni inte räknat ut, va?

Även farsan blir förlåten. Men snart knackar Tragiken på dörren och Ronnie ska få uppleva Döden på nära håll. För att det ska bli extra fint, är farsan kompositör och Ronnie en duktig pianist, men trots att hon kommit in på Juilliard, vägrar hon spela och gå på den fina skolan. Men Tragiken ser till att hon till slut sätter sig ner och spelar det vemodiga stycket "For Ronnie" medan solen lyser in genom ett kyrkfönster.

Det känns som om Nicholas Sparks har suttit med en ingredienslista framför sig. Ung kärlek. Check! Cancer. Check! Död. Check! Und so weiter. Tillslut blev det så löjeväckande att jag började skratta.

Samtidigt är detta förstås väldigt kompetent gjort på sedvanligt amerikanskt sätt. Jag kan ju inte påstå att jag satt och hade trist under visningen, till skillnad från när jag såg EFFI BRIEST och CAMINO. Och jag gillar Greg Kinnear, denne väldigt sympatiske skådespelare.

Vad har jag att säga om Miley Cyrus? Tja, hon ser ut som en jordekorre. Men okej, hon är väl lite söt. Liam Hemsworth har ett typiskt amerikanskt utseende, en typ av ansikte som ofta ger mig lust att ge innehavaren på käften - det är något irriterande över looken. Det är bara det att Hemsworth - lillebror till Chris som spelar Thor i Branaghs kommande film - är australier. Cyrus och Hemsworth blev ett par under inspelningen.

Jag tyckte tvättbjörnen var bäst i hela filmen.

 
 
 
 

(Biopremiär 7/5)