Visar inlägg med etikett Miles Teller. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Miles Teller. Visa alla inlägg

onsdag 17 augusti 2016

Bio: War Dogs

Foton copyright (c) Warner Brothers
Först THE DOGS OF WAR med Christopher Walken. Sedan svenska topprafflet WAR DOG. Och nu: dramat WAR DOGS av Todd Phillips, som regisserade de tre BAKSMÄLLAN-filmerna och DUE DATE. Det här är en film som förvisso är lite smårolig här och var, men man ska absolut inte förvänta sig en komedi.
WAR DOGS, vars filmaffisch är en pastisch på den till SCARFACE, bygger på en artikel i Rolling Stone, men enligt en brasklapp i eftertexterna, har namn och händelser ändrats av dramaturgiska skäl. Miles Teller spelar David Packouz, en ung kille på tjugo-någonting, som försörjer sig som massör; han åker runt och masserar rika gubbar i Miami. Han har det lite knapert, han gillar att röka på, och han har en söt flickvän (Ana de Armas) - eller om det nu var fru. På en begravning träffar David sin barndomsvän Efraim Diveroli (Jonah Hill), en burdus, osympatisk, högljudd kille, som sysslar med lagom lagliga affärer - han köper upp vapen som han säljer på internet. Och så gillar han att röka på.
David och Efraim slår sig samman för att göra stora affärer: de ska sälja vapen till amerikanska armen. David ljuger för sin tjej och säger att de ska sälja sängkläder, och så åker de iväg till Jordanien, eftersom en sändning italienska Berettas på väg till Irak har fastnat där. Med hjälp av en smugglare kör de vapnen över gränsen i en lastbil. Killarna gör stora pengar på detta, de köper flotta bostäder och drogerna flödar. Efraim älskar filmen SCARFACE och beter sig som dess huvudperson Tony Montana.
I Las Vegas träffar de på den lika märklige som skumme Henry Girard  (Bradley Cooper), som påstår sig kunna hjälpa duon att sälja ammunition till AK-47:or till Pentagon. Enorma summor hägrar, men nu börjar jobbet bli riktigt farligt - och komplicerat.
Jag hade inte hört talas om de här affärerna tidigare och jag har ingen som helst aning om hur mycket som är sant av det som sker i filmen. Att dessa två unga stoners, så som de skildras i filmen, verkligen klarade av att utföra det de gjorde känns osannolikt, men man ska aldrig säga aldrig. Uppenbarligen har det hänt, även om det inte gick till exakt som i Phillips' film.
Eftersom det här är en amerikansk film som bygger på verkliga händelser, som handlar om affärer, och som utspelar sig i modern tid, hade jag förväntat mig något i stil med förra årets kritikerrosade THE BIG SHORT - det vill säga hysteriskt snabba klipp, oavbruten kultsprutedialog, och en massa svårbegripliga fakta som sprutar fram. Tack och lov är det inte en sådan film Todd Phillips gjort. Förvisso inleder han med slutscenen; ett grepp jag aldrig gillat, men han berättar rakt och traditionellt utan krusiduller. David agerar berättarröst, det är han som är centralgestalten.
WAR DOGS är en bra film, men inte mycket bra. Efraim är en extremt osympatisk och jobbig kille, vilket gör det lite svårt att engagera sig i huruvida han lyckas eller ej med sina förehavanden. En del scener som säkert är avsedda att vara roliga, är inte speciellt kul - vilket nog beror på att jag inte tycker det är kul med konstant grovt språk och drogkonsumtion; något amerikaner verkar tycka är helfestligt. Dock är det här en intressant film som är väl värd att se. Ämnet är lika fascinerande som skrämmande. Än mer skrämmande om det verkligen är barnsliga pundare som hanterar sådana här affärer.
Den svenska översättaren verkar inte veta vad "rounds" betyder - i den svenska texten står det "askar". Således blir det fullkomligt vansinnigt när det står att huvudpersonerna ska leverera 100 miljoner askar AK-47-ammunition, istället för patroner ...
 







(Biopremiär 19/8)


-->

måndag 7 mars 2016

Bio: Allegiant

Foton copyright (c) Nordisk Film
Så när som på en dryg vecka är det ett år sedan jag såg INSURGENT, den andra filmen i serien som inleddes med DIVERGENT. Och vet ni vad? Jag minns absolut ingenting av INSURGENT. Nada. Och jag glömde läsa om min recension innan jag gick till pressvisningen av ALLEGIANT; den tredje filmen, så jag friskade inte upp minnet. Således blev min upplevelse av Robert Schwentkes film minst sagt förvirrande.
Men det hade den säkert blivit även med INSURGENT i färskt minne. Detta är nämligen en oerhört rörig och krystad soppa. Jag tyckte att DIVERGENT var rätt bra, och jag ser att jag visst gav INSURGENT en trea i betyg, men ALLEGIANT är betydligt sämre och lär bara tilltala de mest hängivna fansen som läst böckerna filmserien bygger på och som har järnkoll på handling, detaljer och rollfigurer.
Science fiction är en utmärkt genre för allegorier, och nu när Donald Trump vill bygga en mur mot Mexiko, har vi här ett framtida, dystopiskt Chicago, som är omgärdat av en mur. Kate Winslets diktatoriska ledare dog i förra filmen, men nu börjar Naomi Watts rebell att bete sig som en ny diktator. Den upphetsade pöbeln låter avrätta de som arbetat för den förra regimen.
Befolkningen får fortfarande inte passera muren och se vad som finns därute, men våra hjältar Tris (Shailene Woodley) och Four (Theo James) skiter i detta, och lyckas klättra över. Och vad hittar de på andra sidan? Jo, en glänsande, högteknologisk storstad, där högsta hönset är den mystiske David (Jeff Daniels). Folket i staden påstår sig vara goda, men det är något som inte stämmer. Tris och Four får nya fiender att slåss emot - och efter två timmar bryts handlingen, eftersom upplösningen kommer först i nästa film; ASCENDANT.
Större delen av filmen är inspelad framför green screens. Nästan allting verkar vara datoranimerat. Tempot svajar betänkligt. DIVERGENT-serien har betydligt bättre actionscener än HUNGER GAMES-serien, men det är långt mellan actionutbrotten. För det mesta sitter eller står folk och diskuterar grejor jag inte har koll på vad det är, och jag undrar om ens de medverkande vet vad allt går ut på.
Miles Teller återkommer som den förrädiske Peter, Zoë Kravitz är också tillbaka, Maggie Q blir tyvärr skjuten redan i början, och Ray Stevenson medverkar bara i en enda scen. Ny i ensemblen är Bill Skarsgård, som tillhör Davids mannar.
I en lång, dramatisk scen sprutas det ut gas i hela staden. Gasen beter sig lite som den vill, rättare sagt; som filmskaparna vill. Där hjältarna befinner sig ligger gasen på marken eller härjar i rummet intill, så att hjältarna undviker att andas in den. Där umbärliga statister befinner sig bolmar gasen upp friskt.
Det är knappast så att jag biter på naglarna i väntan på den sista delen.

  






(Biopremiär 9/3)

-->

onsdag 5 augusti 2015

Bio: Fantastic Four

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Häromveckan hade ANT-MAN premiär, och redan nu är det dags för nästa Marvelfilm. Dessutom är det dags för ännu en reboot. Spindelmannenfilmerna startade nyligen om efter tio år (och ska snart starta om igen), och efter att ha fått sitt ursprung berättat i en långfilm 2005, med uppföljare 2007, kommer här en ny version.

Jag minns när jag första gången fick syn på serien Fantastiska Fyran. Det var 1978, då den plötsligt stod i serietidningsstället på Epe-livs i Landskrona. Atlantic-serien hette den nystartade tidningen, men huvudnumret var Fantastiska Fyran - Marvel Comics första superhjälteserie, skapad av Stan Lee och Jack Kirby 1961. Visst, Marvel hade under andra namn funnits sedan 1940-talet och pumpade ut superhjältar redan då, men Fantastiska Fyran var starten för det förlag vi känner idag.

Jag tyckte allt att den var lite konstig, den där nya serietidningen från Atlantic Förlag. Varför hade den ingen ordentlig logotype? Liksom den nystartade Spindelmannen, som stod intill, hade den bara en ful ram runt omslagsteckningen. Varför hette tidningen inte Fantastiska Fyran? Detta var förstås inte något som hindrade mig från att läsa tidningen.

Atlantics tidning från 1978 var inte det första försöket att ge ut Fantastiska Fyran i Sverige. Redan 1967 gav Williams Förlag ut en tidning, som lades ner 1969 efter 22 nummer. Denna tidning har jag aldrig läst. Däremot hittade jag som barn ett begagnat exemplar av det svartvita Fantastiska Fyran-album som Red Clown gav ut 1975. Jag fascinerades av Jack Kirbys teckningar i det - men jag förstod aldrig riktigt vad det handlade om.

Även om jag läste en hel del nummer av Atlantic-serien, som senare bytte namn till Fantatiska Fyran, var jag inte sådär jätteförtjust i tidningen. Det var lite för mycket kosmiskt mumbojumbo, och med ett par undantag, var medlemmarna i superhjältegruppen rätt trista. Stenmonstret The Thing fick heta Bamsen i Williams tidning, hos Atlantic försågs han med namnet Big Ben - ett utmärkt namn som är bättre än originalnamnet. Och jo, det var Big Ben som lyfte serien. I övrigt tyckte jag att serien saknade allt det som gjorde Spindelmannen så bra.

Fantastiska Fyran i Sverige: 1967, 1975 och 1978.

Bernd Eichinger hette en man som ägde filmrättigheterna till Fantastiska Fyran. 1994 höll dessa på att gå ut, och för att kunna förnya dem, var Eichinger tvungen att faktiskt producera en film om superhjältarna. Han kontaktade Roger Corman, och de lät Oley Sassone regissera THE FANTASTIC FOUR för en miljon dollar. Vad Oley, hans team och skådespelare inte visste om, var att Eichinger aldrig haft för avsikt att släppa filmen. Redan när denna film gjordes var den hett omskriven, den fanns på tidningsomslag och en PR-turné var inplanerad. Men - filmen låstes in någonstans. Dock hann det läcka ut piratkopior som såldes på VHS, och nuförtiden är filmen allt annat än svår att hitta i risiga versioner på Internet.

Exakt varför filmen aldrig skulle släppas hoppas jag att vi får klarhet i när dokumentären DOOMED, som handlar om filmen, släpps. THE FANTASTIC FOUR från 1994 är väl inget att skämmas alltför mycket för - vore jag tio år hade jag älskat den. Visst, den är väldigt billig, många av effekterna är riktigt vissna, och handlingen är inget vidare - men filmen har en kul, färgglad serietidningsapproach.

The Fantastic Four, 1994.

2005 var det äntligen dags för Bernd Eichinger att få göra sin påkostade Fantastiska Fyran-film. Den följdes upp 2007 med FANTASTIC 4: RISE OF THE SILVER SURFER. Dessa två filmer gick rätt bra på bio, men många kritiker och fans gjorde tummen ner. Själv förstår jag inte riktigt varför. Liksom Marvels serietidning gjorde i början, riktade sig filmerna till barn och ungdomar. Filmerna var på flera sätt perfekta adaptioner av serien och framför allt var de inte så gravallvarliga och mörka som X-MEN och BATMAN. Men, men - tydligen är det allvar och mörker publik och fans vill ha. Bernd Eichinger dog 2011.

Fantastic Four, 2005.

Josh Trank, som gjorde found footage-superhjältefilmen CHRONICLE, har regisserat 2015 års FANTASTIC FOUR - för en budget på 122 miljoner dollar. Det är 121 miljoner mer än Oley Sassone fick 1994. Om jag förstått det hela rätt, bygger den här nya versionen helt eller delvis på Marvels Ultimate Universe - ett alternativt universum i vilket vissa detaljer ändrats; till exempel är Nick Fury och Johnny Storm svarta.

Filmen inleds 2007 - det vill säga samma år som RISE OF THE SILVER SURFER hade premiär. Reed Richards är en ambitiös liten gosse som bygger avancerade uppfinningar i familjens garage. Men hjälp av kompisen Ben Grimm försöker Reed teleportera saker, något som leder till explosioner och olyckor. Reed och Ben växer upp till Miles Teller och Jamie Bell. De har lyckats spika ihop en teleportör, som tydligen leder till en annan dimension, och de uppmärksammas av dr Franklin Storm (Reg E Cathey), som har fantastiskt mörk röst. Den svarte dr Storm har en hetsporre till son; Johnny (Michael B Jordan), och en adoptivdotter - Sue (Kate Mara), som är vit (hon föddes i Kosovo).

I den första berättelsen från 1961 for Reed, Ben, Johnny och Sue upp i rymden, där de bombarderades med gammastrålar; något som gav dem superkrafter. I den här versionen ska Reed, Ben och Johnny, tillsammans med den vresige Victor von Doom (Toby Kebbell), teleportera sig till den andra dimensionen i vad som känns som en variant på David Cronenbergs tolkning av FLUGAN. Sue är inte med, hon anländer för sent till teleportören. I den andra dimensionen sker en olycka, Doom försvinner, och när de övriga tre återvänder, drabbas även Sue av vad det nu var som fanns i den andra dimensionen.

De fyra utvecklar superkrafter baserade på sina personligheter. Den hårde tuffingen Ben blir ett stenmonster, hetsporren Johnny blir en levande fackla, den tystlåtna Sue blir osynlig, medan Reed, som alltid vill greppa över för mycket, kan tänja ut sin kropp. Militären griper in och för de fyra till Area 57. De undersöks och tränas; Ben fungerar som ett hemligt vapen i krigszoner.

Detta är Fantastiska Fyrans ursprung - och nästan hela filmen! FANTASTIC FOUR varar bara 100 minuter och mer än halva filmen hinner gå innan de teleporterar sig, och det hela är nästan slut innan det är dags för supergruppens första äventyr, eller vad man ska kalla det. De åker tillbaka till den andra dimensionen för att slåss mot dr Doom, som överlevt och nu försöker få Jorden att uppslukas i ett svart hål, eller vad det nu var. Nej, Fantastiska Fyran får aldrig tillfälle att visa upp sig i New York och utföra heroiska hjältedåd - de tillbringar ett par minuter i den ödsliga andra dimensionen med att slåss mot Doom, och det är fullkomligt ointressant och obegripligt. Tycker ni att jag spoilar hela filmen, tycker ni fel. Här finns nämligen inget att spoila, eftersom det inte händer någonting.

FANTASTIC FOUR är gravallvarlig och nästan helt humorbefriad. I och för sig är den här nya ursprungshistorien helt okej, och filmen hade kunnat vara bra, om de betat av detta under filmens första halvtimme. Som det är nu känns filmen som en utdragen trailer. Den bygger upp till nästa film. Josh Tranks film är som ett enda stort antiklimax - action och äventyr glöms helt bort! Vi har fått en film om en superhjältegrupp som inte gör någonting! Slutstriden känns påklistrad, som om manusförfattarna plötsligt insåg att de glömt bort det publiken kommer för att se.

Specialeffekterna är helt okej, men dr Doom ser inte klok ut. Han ser ut som skurken i Ruggero Deodatos THE ATLANTIS INTERCEPTORS/THE RAIDERS OF ATLANTIS, och i helfigur liknar han en docka designad av Staffan Westerberg. Hur tänkte de här?

Marco Beltrami och Philip Glass (!) står för filmmusiken. Stan Lee har ingen cameo, och det kommer ingen bonusscen efter eftertexterna. Det är möjligt att det här kan leda till riktigt bra uppföljare, men som det är nu, är filmerna från 1994, 2005 och 2007 betydligt roligare och mer underhållande. Att göra en gravallvarlig film om en kille med gummikropp är inte alltför smart. Och det räcker inte med att låta Ben Grimm gå omkring utan byxor för att göra det här till en succé. FANTASTIC FOUR saknar allt det ANT-MAN har.

"It's clobbering time!" översätts med "Nu är det dags för stryk!" - men alla vet ju att det ska vara "Nu är det dunkardags!".





(Biopremiär 7/8)

torsdag 19 mars 2015

Bio: Insurgent

Foton copyright (c) Nordisk Film
DIVERGENT, som hade premiär i april förra året, var ännu en i raden av filmer som ville bli en ny TWILIGHT och HUNGER GAMES. Till skillnad från de flesta övriga försök blev DIVERGENT en stor framgång - och här kommer en andra film, vars fullständiga titel är THE DIVERGENT SERIES: INSURGENT. Filmerna bygger på böcker av 26-åriga Veronica Roth, och eftersom det finns en tredje bok kommer det förstås en tredje film. Inte mig emot - jag tyckte att den första filmen var helt okej och den här är inte sämre.
Min främsta invändning mot den första filmen var att det hela kändes alltför krystat och långsökt: i en framtida dystopi är Chicagos befolkning indelad i falanger; grupper skapade efter olika dygder. De intelligenta, de tappra, de osjälviska och så vidare. Shailene Woodley spear Tris, som visar sig vara en divergent; hon besitter samtliga egenskaper och anses då farlig - samtidigt som hon blir något slags The Chosen One. Sådana är det gott om på film. Det här framtidssamhället hålls i ett järngrepp av De intelligenta och överhuvud för den falangen är Jeanine (Kate Winslet) - en ond kvinna med onda undersåtar. De är förstås på jakt efter Tris, som gömmer sig tillsammans med sin älskade Four (Theo James).
Jeanine har kommit över något slags mystisk låda; en variant av pusselboxen i HELLRAISER, som bara kan öppnas av en divergent. Ingen vet vad lådan innehåller och de onda måste förstås hitta Tris. Tris och Four i sin tur har råkat på ett gäng vildsinta falanglösa som för dem till deras ledare Evelyn (Naomi Watts), som visar sig vara Fours morsa, och som trotts vara död. Naomi Watts är bara sexton år äldre än Theo James, så det känns väl inte helt klockrent.
Rent allmänt är det mycket som inte är klockrent i INSURGENT. En hel del saker går alldeles för enkelt; logiken haltar rejält. Motståndsrörelsen har en tendens att bara dyka upp i rättan tid, efter att på något sätt ha tagit sig till- och utan problem tagit sig in i de ondas tillhåll. Detsamma gäller för de onda trupperna, som dyker upp på liknande sätt. Filmen innehåller en hel del skott i ryggen i sista sekunden.
Filmen innehåller även lite för många drömscener och simuleringar. Tris drömmer mardrömmar, vilka vi förstås får se - tills vi förstår att It was only a dream. De divergenter som tillfångatas för att öppna den mystiska lådan hängs upp i en märklig anordning som simulerar olika situationer. Alltså blir det mycket It was only a simulation. Sådant förtar spänningen; när man tror eller vet att det antagligen inte händer på riktigt och när precis vad som helst kan hända.
Men i övrigt är INSURGENT, som  regisserats av Robert Schwentke (RED), underhållande och överraskande tuff för att vara en äventyrsfilm riktad till en ung målgrupp. Filmen innehåller många actionscener och slagsmålen är välkoreograferade och brutala. Mesproppen Katniss i HUNGER GAMES hade inte haft en chans i den här världen. Hjältarna i INSURGENT är också lite moraliskt tvetydiga. I ett par scener avrättar de kallblodigt sina motståndare med ett skott i huvudet. Lite oväntat i en film av den här typen.
Miles Teller från WHIPLASH återkommer som den förrädiske Peter, Zoë Kravitz' och Maggie Qs roller är mindre den här gången, Ray Stevenson har ett par korta scener som Fours farsa, medan Tris' morsa (Ashley Judd), som dog i förra filmen, figurerar i både drömmar och simuleringar.
INSURGENT är i 3D, många av specialeffekterna är imponerande, men vissa av simuleringarna mot slutet pågår för länge och det blir lite för mycket TV-spel över det hela. Vi får även veta att Tris och Four har ett sexliv, men vi får inte se själva akten efter att de låtit ett par plagg falla. Bummer. Miles Teller får ur sig ett knappt hörbart "fuck" på ett ställe. Det anses säkert modigt av producenterna.
Det verkar som att seriens sista kapitel; ALLEGIANT, ska delas upp i två filmer - som man ju även gjort med HARRY POTTER, TWILIGHT och HUNGER GAMES. Då lär det bli segt och utdraget, antar jag.







(Biopremiär 20/3)

-->

måndag 2 februari 2015

Bio: Whiplash

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Återigen dags för en flerfaldigt Oscarsnominerad film. Unge Damien Chazelles WHIPLASH är nominerad till fem statyetter, däribland Bästa film och Bästa manliga biroll.
WHIPLASH är en kombination av FAME, HETS och FULL METAL JACKET - och perfekt för den som vill ha ännu mer jazztrumsolon än den ständigt återkommande trumman i BIRDMAN. Miles Teller (Reed Richards i kommande FANTASTIC FOUR-rebooten) spelar Andrew Neiman, som går på en musikskola i Los Angeles. Andrews mål är att bli en av de största jazztrummisarna någonsin, något som går ut över hans privatliv - han skaffar sig en flickvän i början av filmen, men gör slut när han inser att tjejen kommer att vara i vägen för hans karriär.
På skolan finns en extremt - och då menar jag extremt - kontroversiell lärare. Terence Fletcher (JK Simmons) kräver det bästa av sina elever; ja, mer än det bästa. Han handplockar musiker till skolans storband, nästan inga passerar nålsögat, och han kastar ut de utvalda om de visar de minsta brister. Hans undervisning är benhård, han svär konstant, han förolämpar eleverna, han kan bli fysiskt brutal.
Andrew spelar så att händerna blöder medan Fletcher kastar stolar på honom och välter instrument. Det är svårt att veta vad Fletcher egentligen är ute efter och eleverna bryts ner. Andrew vägrar dock ge upp - han hamnar i den ena knipan efter den andra, han tvingas lämna orkestern, men han biter hela tiden ihop och kommer tillbaka. Han verkar hålla på att bli lika känslokall och omänsklig som Fletcher.
Frågan är förstås varför ett monster som Terence Fletcher tillåts undervisa på skolan. Hans beteende är välkänt, föräldrar till elever har protesterat, och man tycker att skolans ledning borde förstå vad som försiggår. Men då hade det förstås inte blivit någon film. Det syns för övrigt inga andra lärare på skolan - det verkar som om bara ett eller två klassrum används i den stora byggnaden.
Miles Fletcher kan spela trummor och tydligen är den han själv som spelar i filmen, och jag läser att inte ens han förstod vad Fletcher menar när han i en intensiv scen hävdar att Andrew ökar och sackar omvartannat. Han är bra i filmen, han medverkar i samtliga scener, men det här är JK Simmons film - han dominerar verkligen, han är demonisk, oberäknelig men beräknande, han är lömsk och genuint elak.
Musik ska byggas utav glädje, sjöng Lill Lindfors en gång i tiden. I WHIPLASH byggs musiken verkligen inte av glädje - snarare av fruktan. För min egen del ställer jag mig ytterst tveksam till att det går att skapa musik - bra musik - utfrån dessa förhållanden. Det handlar trots att om kreativitet och konst, och inte utbildning av marinkårssoldater som ska skickas ut för att döda och dödas. Samtidigt kan jag tänka mig att det kan vara tufft på många sådana där "performing arts"-skolor. Det är ju där man ska börja betala - med svett, som miss Grant sa i FAME.
Paul Reiser spelar Andrews far, en ensamstående high school-lärare som skriver böcker och gillar att gå på bio. Och vem spelar farbror Frank, om inte Chris Mulkey - Hank i TWIN PEAKS. Frank medverkar bara i en middagsscen där han klargör att han inte har mycket till övers för musikstudenter, det är betydligt viktigare med football; rejäla grejor för riktiga karlar. Där kan man göra riktig karriär och tjäna pengar, tycker Frank.
WHIPLASH är en mycket bra film som ibland nästan tenderar skräckfilm; så tät blir stämningen så fort Fletcher uppenbarar sig. Jag protesterar inte om JK Simmons plockar hem en Oscar.








(Biopremiär 6/2)
-->

tisdag 1 november 2011

Bio: Footloose

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Tonight I gotta cut
Loose, footloose
Kick off your Sunday shoes
Please, Louise
Pull me offa my knees
Jack, get back
C'mon before we crack
Lose your blues
Everybody cut footloos

... Ähum ... Hur funkar ovanstående 2011? Och hur funkade det 1984 - egentligen?
Jag såg inte FOOTLOOSE när den gick på bio - det dröjde några år innan jag råkade se den på TV. Okej, "råkade" är att ta i, jag såg den medvetet. Det enda jag minns från filmen är att den handlar om en stad där det är förbjudet att dansa, att Kevin Bacon kommer dit och är en Cool Kille och vill dansa, att Bacon får ihop det med prästens dotter, som spelas av Lori Singer - den mesiga cellisten i FAME, och så minns jag en legendariskt fånig scen där en svettig och upprörd Bacon dansar ensam i en fabrikslokal. Ja, och självklart minns jag Kenny Loggins trallvänliga och rätt fjompiga ledmotiv, samt ett par av de andra låtarna.
Om jag förstått saken rätt, är 2011 års version av FOOTLOOSE en ganska exakt nyinspelning, scen för scen, replik för replik, låt för låt. Det är mycket möjligt, jag har inte sett originalet på över 20 år, tror jag, och kan inte jämföra. Men nog känns allt bekant. Lite för bekant. Och lite för ... fel.
Den här gången är det en Kenny Wormald som är den "coole" storstadskillen Ren MacCormack, som efter att hans morsa dött anländer till en liten håla på vischan, där han ska bo hos släktingar. Några år tidigare hade det skett en olycka i byn - efter en fest med mycket dansande, körde några ungdomar ihjäl dig, bland andra prästens (Dennis Quaid) son. Därför är nu dans förbjudet för alla under arton.
En som inte tar så hårt på detta, är prästens dotter Ariel (Julianne Hough, som ser ut som en ung Jennifer Aniston), som med sina kompisar ofta drar iväg på illegala danstillställningar. Tuffe Ren får förstås genast ihop det med Ariel, och han gör allt för att få ställa till med en rejäl dansfest i hålan. Han blir även polare med bonnige Willard (Miles Teller), som inte kan dansa, och han ser till att bli fiende till Ariels buse till pojkvän.
Förvisso är handlingen i FOOTLOOSE inspirerad av  ett autentiskt fall - 1980 förbjöds dans i en håla i USA. Men ändå. Redan 1984 kändes det här lite för otroligt. Än mer otroligt är det 2011. Förbjuda dans i ett västerländskt samhälle? Kommer dagens tonåringar att köpa detta? Och kommer de att köpa resten av upptågen i filmen? Nya FOOTLOOSE skulle lika gärna kunna utspela sig på 80-talet. Allting känns fortfarande som 80-tal. Tiden har stått stilla, alla beter sig som för 25 år sedan. De lyssnar på gamla hitlåtar från 80-talet - och herregud, den unge hjälten gillar Quiet Riot! 80-talshårdrock. För att göra det hela ännu konstigerare, bonnigare och daterat, är alla i filmen väldigt inne på linedance. Linedance! Jösses ...
En grej begrep jag inte alls. Eftersom ingen under arton får dansa, bör ju huvudpersonerna vara högst sjutton. Ändå går de på krogen (för att dansa linedance) där de köper öl i baren - och i USA måste man ju vara 21 för att få köpa och inta starkvaror! Ren köper även på sig ett sexpack öl när andan faller på. Hur gamla ska de här typerna egentligen vara?
Prästens fru spelas av Andie MacDowell. Henne har jag inte sett på länge. Hon har åldrats en del de denaste åren. Den där Kenny Wormald ser ut som vem som helst, hade kunnat spelas av vem som helst, han saknar utstrålning och är ingen Kevin Bacon.
Visst. FOOTLOOSE är inte tråkig. Gillar man folk som dansar - och detta välkoreograferat trots att de aldrig fått dansa - tycker man kanske att filmen är fenomenalt underhållande. Men kom igen, det hela är långsökt, dumt, daterat - och låtarna är ju lite väl jönsiga. "Please, Louise, pull me offa my knees", vem skriver sådana texter? Och vem fan är Louise?
Fast vi får se en arg och svettig Kenny Wormald dansa febrilt i en fabrikslokal.
Förr i tiden i Landskrona, när det var ovanligt att kunna engelska, var det många som uttalade "bacon" som "basonafläsk".







(Biopremiär 2/11)

tisdag 5 april 2011

Bio: Rabbit Hole

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Långfilmer baserade på teaterpjäser är ofta ett kapitel för sig. Ett kapitel man gärna vill vara utan. Det säger ju sig själv att det kan bli svårt att överföra en dialogdriven historia som oftast utspelar sig i ett rum, till en film på en och en halv-två timmar och en kamera som gärna vill röra på sig. I de allra flesta fall blir resultatet makalöst träigt och ofilmiskt. I synnerhet på bio - TV är bättre lämpat för sådant här.
Oscarnominerade RABBIT HOLE bygger på en pjäs av David Linsay-Abaire. Detta är också den senaste filmen regisserad av John Cameron Mitchell - den tredje i raden sedan debuten, och den första sedan den ... udda, intressanta, rätt roliga och framför allt kontroversiella SHORTBUS, som kom 2006. Frågan är varför Mitchell valde att göra just den här filmen. Okej, en av orsakerna är att när Mitchell var fjorton dog hans lillebror. Men ändå.
Nicole Kidman och Aaron Eckhart är Becca och Howie, ett gift par vars lille son dödades när han blev påkörd av tonårskillen Jason (Miles Teller). Parets lyckliga tillvaro vänds upp och ner, och de tillbringar månad efter månad med sorgearbete.
Men så råkar Becca träffa på Jason, en ganska dyster ung man, och av diverse anledningar känner sig Becca dragen till honom och de börjar umgås. Kanske ser hon honom som en inkarnation av sin döda son? Eller av sig själv? Vad vet jag? Jason håller i alla fall på att rita ihop en serietidning - en väldigt pretentiös sak han döpt till Rabbit Hole. Han är väldigt inne på parallella världar och lånar ut en bok om detta till Becca.
Howie är allt annat än glad över att Becca umgås med Jason. Men å andra sidan har Howie börjat träffa en som heter Gaby (Sandra Oh) som de brukar träffa på terapimöten, de brukar prata och röka maja.
Tja, så mycket mer händer inte.
Det här är ett typiskt, "allvarligt" drama, och vad ska jag dra till med att kalla det - Bergman Light, kanske? Eftersom det hela bygger på en pjäs, pratas det mest hela tiden. Lite teatraliskt, så där. Och folk beter sig konstigt. I synnerhet Becca och Howie. Det är mycket explosiva vredesutbrott, eller långa scener där det gråts så att snoret sprutar.
Jag gillar Aaron Eckhart, och han är förstås väldigt bra även här. Ja, samtliga inbland-
ade skådisar är bra - förutom de jag nämnt, medverkar även Dianne Wiest, för att välja ett känt namn.
...Och ja, Nicole Kidman är bra. Men! Hon ser för jävlig ut! Något alldeles fruktansvärd. Hon har hinkvis med botox i nyllet och goja intryckt i läpparna. Inte nog med att hon ser riktigt otäck ut, hon ser för fan ut som en buktalardocka! Hu! Snart kan hon spela Pinocchio.
Och nej, jag kan väl inte påstå att jag rekommenderar RABBIT HOLE. Mig gav den absolut ingenting. Ingen underhållning för stunden, den manade inte till eftertanke, och den rörde mig inte till tårar. Jag kände inte igen mig i någon av rollfigurerna. Jag sympatiserade inte med någon. Den bara började och slutade 90 minuter senare. Detta var för mig fullkomligt poänglöst.
Det intressantaste med pressvisningen jag såg filmen på, var att den anlänt med dansk text - något jag märkte först efter flera minuter. Vi är ju vana vid dansk TV här nere på kontinenten.
Dessutom var filmen aningen felmaskad, så skådespelarna fick ibland finna sig i att få pannan avklippt.






(Biopremiär 8/4)