Foton copyright (c) TriArt Film
Jag minns inte exakt vad det står, men i eftertexterna till Gabriela Pichlers ÄTA SOVA DÖ kan man läsa något om att kompletteringar gjorts under 2010. Vilket torde innebära att den här filmen började spelas in 2009 - och sedan har tillbringat ett par år i postproduktionshelvetet, eller på en hylla. När filmen så premiärvisades i år gick den och vann publikens pris i Venedig, och direkt efter det bar det vidare till Toronto. En svensk kritiker kallade ÄTA SOVA DÖ en av årets bästa filmer.
Är den det?
Svar: nej.
Pichlers film är inte speciellt bra. Men den är å andra sidan inte speciellt dålig heller. Jag personligen tycker mest att det här är en film som börjar, håller på, för att sedan sluta, utan att den gett mig någonting alls. Men det här är en bra representant för en typ av film som verkligen går hem hos vissa filmkritiker och på filmfestivaler.
Platsen är en redigt sketen liten håla någonstans i norra Skåne. Här är allting lika grått som vädret. Och här bor 21-åriga Raša (Nermina Lukac) tillsammans med sin farsa; de kom till Sverige från Montenegro när Raša var ett år. Nu har farsan (rollfiguren heter ingenting, men Milan Dragisic gör rollen) svårt att få jobb, så Raša måste försörja dem båda. Hon har ett enastående trist jobb på en fabrik som paketerar grönsaker. Men så informeras personalen om att företaget måste skära ner och precis när Rašas farsa rest till Norge för att jobba, blir Raša uppsagd. Hon går till Arbetsförmedlingen, hon går en söka jobb-kurs, och hon söker jobb.
Sedan händer inte mer. Det är det hela.
A slice of life på den skånska vischan. Som skulle kunna vara vischan var som helst i Sverige.
Någonstans känns ÄTA SOVA DÖ väldigt realistisk. Tonen är i det närmaste dokumentär. Och sådana här människor finns det ju gott om därute. De riktigt bonniga knegarna. Och jag har otroligt svårt att relatera till den sortens människor. Jag vet. Det är elitistiskt tänkande från min sida. Det är vi och dem, och "vi" är den lilla klicken. Föraktar jag de där "vanliga" människorna? Jag vet inte! Men jag umgås inte med dem, jag känner inga sådana människor, och när jag träffar sådana vet jag aldrig vad jag ska säga. I den här filmen får de arbetssökande i uppdrag att skaffa sig varsin hobby. De har nämligen inga hobbyer. De har inga intressen överhuvudtaget. De stiger upp, jobbar, går hem och äter, och sedan lägger de sig. Okej, de sitter en hel del på krogen och krökar också. Ungdomarna verkar gilla att meka med bilar. Och jag kan omöjligt förstå hur det är möjligt att inte intressera sig för någonting alls, förutom att jobba och sova.
Filmen är ett drama, men tonen är ofta lättsam, ibland komisk. Och jag kom på mig med att undra om jag skrattar med de här typerna eller åt dem. Och om jag skrattar åt dem, ska jag väl skämmas.
Raša är en rätt osympatisk tjej. Överviktig, dåliga tänder, taskig hållning, ständigt butter, billig jargong och bufflig stil. Hon är en sådan där som behåller sin enorma täckjacka på när hon går på restaurang. Och hennes bordskick ska vi inte tala om. Jag har ingen aning om huruvida Nermina Lukac faktiskt är så här på riktigt, men Raša är ur-klyschan för kedjerökande fabriksarbetarbrudar. Och Raša trivs verkligen på sitt jobb. De har rätt bra sammanhållning där, och de andra fabriksarbetarna verkar vara de enda hon umgås med.
ÄTA SOVA DÖ är filmad med handhållen kamera, vilket stärker den dokumentära tonen. Vad som försvagar denna ton, är det bitvis riktigt risiga skådespeleriet. Jag vet inte var de här människorna kommer från, men ett par av dem fäller sina repliker på styltigast möjliga sätt. Här finns till exempel en scen i början när några Göteborgare muckar med ortens ungdomar. Fascinerande illa spelat. Och egentligen är hela scenen onödig. Visst visar den hur livet är i hålan, men ÄTA SOVA DÖ är full av långa, poänglösa scener som inte leder någonstans. Det hade gått att klippa ner denna alldeles för långa film med åtminstone tjugo minuter.
Filmen är textad på svenska. Emellanåt pratar Raša och henne farsa jugoslaviska med varandra. En hel del av ortens skåningar har överdrivet grov dialekt som ibland är svår att penetrera. Men framför allt är filmens ljud undermåligt. Ofta går det inte att uppfatta vad som sägs.
En massa invändningar från mig. Men ändå ger jag filmen godkänt. Helheten är trots allt rätt trevlig. Filmen är sympatisk. Smårolig. Det är sällan vi får se de här människorna i en biofilm. Den här världen. Svensk film är besatt av att skildra misär och elände, men de brukar glömma bönnerna i de vanliga småstäderna.
Fast jag vet ju inte om jag vill se dem igen. Och jag lär aldrig se om ÄTA SOVA DÖ. De kritiker som älskar den här filmen bor säkert i dyra, flotta våningar och villor, och måste gå på bio för att uppleva den här världen. Men sätter man sig på en sunkig pizzeria i till exempel Malmös utkant, hittar vi sådana här människor. När de frågar mig vad jag gör och jag svarar på frågan, brukar de säga "Jaha. E du stolt för det då?".
(Biopremiär 5/10)
Jag minns inte exakt vad det står, men i eftertexterna till Gabriela Pichlers ÄTA SOVA DÖ kan man läsa något om att kompletteringar gjorts under 2010. Vilket torde innebära att den här filmen började spelas in 2009 - och sedan har tillbringat ett par år i postproduktionshelvetet, eller på en hylla. När filmen så premiärvisades i år gick den och vann publikens pris i Venedig, och direkt efter det bar det vidare till Toronto. En svensk kritiker kallade ÄTA SOVA DÖ en av årets bästa filmer.
Är den det?
Svar: nej.
Pichlers film är inte speciellt bra. Men den är å andra sidan inte speciellt dålig heller. Jag personligen tycker mest att det här är en film som börjar, håller på, för att sedan sluta, utan att den gett mig någonting alls. Men det här är en bra representant för en typ av film som verkligen går hem hos vissa filmkritiker och på filmfestivaler.
Platsen är en redigt sketen liten håla någonstans i norra Skåne. Här är allting lika grått som vädret. Och här bor 21-åriga Raša (Nermina Lukac) tillsammans med sin farsa; de kom till Sverige från Montenegro när Raša var ett år. Nu har farsan (rollfiguren heter ingenting, men Milan Dragisic gör rollen) svårt att få jobb, så Raša måste försörja dem båda. Hon har ett enastående trist jobb på en fabrik som paketerar grönsaker. Men så informeras personalen om att företaget måste skära ner och precis när Rašas farsa rest till Norge för att jobba, blir Raša uppsagd. Hon går till Arbetsförmedlingen, hon går en söka jobb-kurs, och hon söker jobb.
Sedan händer inte mer. Det är det hela.
A slice of life på den skånska vischan. Som skulle kunna vara vischan var som helst i Sverige.
Någonstans känns ÄTA SOVA DÖ väldigt realistisk. Tonen är i det närmaste dokumentär. Och sådana här människor finns det ju gott om därute. De riktigt bonniga knegarna. Och jag har otroligt svårt att relatera till den sortens människor. Jag vet. Det är elitistiskt tänkande från min sida. Det är vi och dem, och "vi" är den lilla klicken. Föraktar jag de där "vanliga" människorna? Jag vet inte! Men jag umgås inte med dem, jag känner inga sådana människor, och när jag träffar sådana vet jag aldrig vad jag ska säga. I den här filmen får de arbetssökande i uppdrag att skaffa sig varsin hobby. De har nämligen inga hobbyer. De har inga intressen överhuvudtaget. De stiger upp, jobbar, går hem och äter, och sedan lägger de sig. Okej, de sitter en hel del på krogen och krökar också. Ungdomarna verkar gilla att meka med bilar. Och jag kan omöjligt förstå hur det är möjligt att inte intressera sig för någonting alls, förutom att jobba och sova.
Filmen är ett drama, men tonen är ofta lättsam, ibland komisk. Och jag kom på mig med att undra om jag skrattar med de här typerna eller åt dem. Och om jag skrattar åt dem, ska jag väl skämmas.
Raša är en rätt osympatisk tjej. Överviktig, dåliga tänder, taskig hållning, ständigt butter, billig jargong och bufflig stil. Hon är en sådan där som behåller sin enorma täckjacka på när hon går på restaurang. Och hennes bordskick ska vi inte tala om. Jag har ingen aning om huruvida Nermina Lukac faktiskt är så här på riktigt, men Raša är ur-klyschan för kedjerökande fabriksarbetarbrudar. Och Raša trivs verkligen på sitt jobb. De har rätt bra sammanhållning där, och de andra fabriksarbetarna verkar vara de enda hon umgås med.
![]() |
Varning! ÄTA SOVA DÖ innehåller en scen där huvudpersonerna är clownsminkade och gråter. Det betyder är filmen har konstnärliga pretentioner. (Peter Criss till höger) |
Filmen är textad på svenska. Emellanåt pratar Raša och henne farsa jugoslaviska med varandra. En hel del av ortens skåningar har överdrivet grov dialekt som ibland är svår att penetrera. Men framför allt är filmens ljud undermåligt. Ofta går det inte att uppfatta vad som sägs.
En massa invändningar från mig. Men ändå ger jag filmen godkänt. Helheten är trots allt rätt trevlig. Filmen är sympatisk. Smårolig. Det är sällan vi får se de här människorna i en biofilm. Den här världen. Svensk film är besatt av att skildra misär och elände, men de brukar glömma bönnerna i de vanliga småstäderna.
Fast jag vet ju inte om jag vill se dem igen. Och jag lär aldrig se om ÄTA SOVA DÖ. De kritiker som älskar den här filmen bor säkert i dyra, flotta våningar och villor, och måste gå på bio för att uppleva den här världen. Men sätter man sig på en sunkig pizzeria i till exempel Malmös utkant, hittar vi sådana här människor. När de frågar mig vad jag gör och jag svarar på frågan, brukar de säga "Jaha. E du stolt för det då?".
(Biopremiär 5/10)