Visar inlägg med etikett Mila Kunis. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Mila Kunis. Visa alla inlägg

torsdag 23 augusti 2018

Bio: The Spy Who Dumped Me

Foton copyright (c) Nordisk Film
Jag förväntade mig att THE SPY WHO DUMPED ME, med manus (tillsammans med David Iserson) och regi av Susanna Fogel, skulle vara ännu en gapig, påfrestande actionkomedi i stil med HOT PURSUIT, som också hade kvinnor i huvudrollerna. Fogels film är förvisso lite gapig mellan varven - men det här visade sig inte alls vara den typ av film jag trodde det skulle vara, och jag får säga att jag blev positivt överraskad.
Mila Kunis och Kate McKinnon spelar bästa vännerna Audrey och Morgan. När filmen börjar fyller Audrey 30, och en väninna till henne säger att hon inte trodde att en tjej som Audrey kunde ha en så snygg pojkvän - underförstått att Audrey är tråkig och alldaglig. En lite märklig scen - eftersom det är Mila Kunis det handlar om, och hon ser mest ut som den filmstjärna hon är.
Nå. Den ovan nämnde pojkvännen - Drew (Justin Theroux) - har precis gjort slut med Audrey via SMS, så han står inte högt i kurs. Men vad Audrey inte vet, är att Drew är hemlig agent. Plötsligt dyker Drew och en massa fientliga agenter upp hemma hos Audrey, och Drew skjuts ihjäl. Innan han dör ber han Audrey överlämna en liten plasttrofé till en kontakt i Wien.
Efter en del dividerande far Audrey och Morgan iväg till Wien. Efter sig har de inte bara en massa onda, mordiska agenter, utan även den engelske MI6-agenten Sebastian (Sam Heughan) och dennes amerikanske kollega. De två tjejerna far runt till olika europeiska länder (det mesta verkar dock vara inspelat i Ungern), och liken travas på hög.
THE SPY WHO DUMPED ME visar sig vara en actionkomedi med väldigt kraftig betoning på action. Actionscenerna är många, de är välgjorda - och de är blodiga. Bitvis ser det ut som en 80-talsfilm; snytingarna är hårda, hjärnsubstansen sprutar, bilar och motorcyklar flyger i luften.
Samtidigt är dialogen förhållandevis välskriven - åtminstone om man jämför med andra vulgokomedier. För det är en vulgokomedi, det här. Svordomarna är oräkneliga, det är ibland tramsigt, men jag kom på mig med att tycka att mycket var kul - i synnerhet ett fånigt bajsskämt. Att det funkar beror på att Kunis och McKinnon kan leverera replikerna, och på att deras rollfigurer är rätt sympatiska, och inte så där irriterande de brukar vara i den här typen av film.
Dock kan kombinationen av tramskomedi och splatter skrämma bort en del. Jag känner några stycken som skulle tycka att THE SPY WHO DUMPED ME är jätterolig - men jag kan inte rekommendera filmen till dem, eftersom de inte klarar av att se ultravåld i enorma mängder.
Gillian Anderson har en mindre roll som chef för brittiska underrättelsetjänsten, och jag gillade Ivanna Sakhno som mordisk rysk gymnast och tortyrexpert.
Jag får nog säga att jag tycker att den här filmen funkar bättre än den liknande SPY, som kom häromåret - det var ju en gapig och överlastad film, som inte lyckades vara så rolig som den trodde att den var. Som nästan alltid är fallet med filmer nuförtiden, är Susanna Fogels film alldeles för lång med sina 117 minuter. Jag tyckte förvisso inte att det blev tråkigt, men filmen hade mått bra av att klippas ner med tjugo minuter.
Ja, just det, även Jane Curtain och Paul Reiser dyker upp i småroller.
  







(Biopremiär 24/8)
-->

onsdag 10 augusti 2016

Bio: Bad Moms

Foton: Michele K. Short © 2016 STX Productions, LLC. All Rights Reserved. 

Ska jag skriva en kort-kort recension av BAD MOMS, lyder den: Det här är en väldigt, väldigt dålig film, men med några roliga scener.

... Men eftersom ni förmodligen förväntar er en längre recension:

Jon Lucas och Scott Moore, som skrev manusen till BAKSMÄLLAN-filmerna, har skrivit och regisserat denna komedi, i vilken Mila Kunis spelar 32-åriga Amy. Hon blev mor när hon var tjugo, och har nu två bortskämda barn, Hon jobbar deltid, är gift med en otrogen, korkad slusk, hon har ett slit med ungar, skola, matlagning, hon gråter och stressar. Men hon bor i ett stort hus, verkar ha obegränsat med pengar, och är alltid nysminkad. Nej, hon är inte speciellt övertygande som utsliten morsa.

Christina Appelgate spelar Gwendolyn, extremt elak ordförande i PTA; en föräldraförening som ungefär motsvarar Hem & skola. Gwendolyn sätter skräck i alla i sin omgivning. När Amy fått nog, sätter hon sig på en bar. Där träffar hon Carla (Kathryn Hahn) och Kiki (Kristen Bell), slitna morsor även de. De bestämmer sig för att revoltera mot sina liv, så de super till det och beger sig ut på stan för att leva jävel. De festar och raggar karlar och har sig.
Sedan händer något märkligt: Amy bestämmer sig för att ställa upp i valet till ny ordförande för PTA. Ett regelrätt krig mellan Amy och hennes nya kompisar, och Gwendolyn och hennes anhang (Jada Pinkett Smith är en av dem) följer. Ja, BAD MOMS utvecklas till en komedi om Hem & skola!
Lucas och Moore har säkert velat göra en rejäl flabbkomedi. De vräker på med svordomar, grovt språk, sprit, droger, sexanspelningar och diverse vulgariteter. Som i en typisk "grabbkomedi", fast med kvinnor. Men: de håller sig inte till detta. De ville även göra en film med fina budskap. Således får filmen slagsida.

BAD MOMS är en väldigt amerikansk film. Så där jätteamerikansk. Trots alla vulgariteter, blir det ofta sentimentalt. Amy och andra håller "spontana", gripande tal om att vara mor och att ha familj. Hela grejen med PTA känns bara skitkonstig - det, om något, är vulgärt! Flera av männen är totalt handfallna i hemmet, det känns som en tokig, svensk film från 1940- eller 50-talen, eller som ÄLSKLING PÅ VIFT från 1964, i vilken Anna Sundqvists make inte klarar av att tillaga de enklaste saker i köket - eller något annat i hemmet.
Det går inte att komma ifrån att Kathryn Hahn onekligen är rätt kul i den här filmen. Hon är en trashig, ensamstående morsa - och borde tilldelats huvudrollen. Christina Applegate, som ju brukar vara kul i sina filmer, lyser till i en och annan scen. Jag skrattade till när Martha Stewart dök upp som sig själv. Men i övrigt är det lätt att hålla sig för skratt. Någon ny BRIDESMAIDS är detta inte.
Under eftertexterna sitter huvudrollsinnehaverskorna i en soffa med sina riktiga mödrar och diskuterar moderskap. Det fälls en och annan tår. Jag kastade upp lite i innerfickan.
Jag är snäll och sätter en tvåa - men den är verkligen svag.










(Biopremiär 12/8)

tisdag 3 februari 2015

Bio: Jupiter Ascending

Foton copyright (c) Warner Bros.

Syskonen Wachowski; Lana och Andy, är tillbaka och bevisar ännu en gång att de var ett one hit wonder - eller möjligtvis ett two hit wonder, eftersom jag vill minnas att BOUND var rätt okej. Men det är ju MATRIX de här två slog igenom med, och sedan dess har de bara presterat mer eller mindre osebar smörja: de två uppföljarna till MATRIX, därefter SPEED RACER, och nu senast kolossalfloppen CLOUD ATLAS.

JUPITER ASCENDING lär knappast styra upp Lanas och Andys karriär. De har själva skrivit, producerat och regisserat, men det här känns som något av M Night Shyamalan. Det är lika illa. Om inte värre.

Filmtiteln syftar på horoskop; Jupiter stiger, exakt vad det betyder vet jag inte, eftersom jag är fullkomligt ointresserad av mumbojumbo som horoskop. Historien börjar i Ryssland, där vi träffar en kille som gillar att kika på planeterna med sitt teleskop. Hans fru är höggravid och killen vill döpa ungen till Jupiter. Plötsligt störtar det in beväpnade karlar, skjuter ihjäl killen och stjäl telskopet. Den gravida kvinnan flyr till USA och ombord på ett fartyg föder hon sin dotter; Jupiter Jones.

Jupiter växer upp till Mila Kunis och jobbar med att städa toaletter i Chicago. Samma fina yrke Ken Shabby hade, om än inte i Chicago! Men vad Jupiter inte vet är att hon egentligen är, öh, något slags drottning, och, hm, äger Jorden. Eller hur det var.

Ute i rymden finns en mäktig dynasti. De handlar med planeter och Jorden är visst bara något slags skördeplanet, där befolkningen skördas för att rymdvarelserna ska kunna leva för evigt. Eller något sådant. Av någon anledning måste Jupiter kidnappas och skickas upp i rymden. Eddie Redmayne spelar den synnerligen onde Balem, som är den mäktigaste, verkar det som, och han pratar långsamt med hes, viskande röst.

Tack och lov verkar den goda sidan, vilka de nu är, ha skickat en duglig karl för att rädda Jupiter - han heter Caine Wise (Channing Tatum) och har byggts ihop av militären; han är en kombination av människo- och varg-DNA. Och han har flygande skor. Förföljd av vad jag tror är prisjägare hittar Caine Jupiter och de drar iväg till en bondgård. Där bor Sean Bean, som spelar Caines rymdkollega Stinger. Caine och Stinger börjar slåss, men så plötsligt leker Jupiter med några hundra bin; gården är full av bin. Vi får lära oss att bin kan känna igen kungligheter och plötsligt börjar alla att titulera Jupiter "hennes majestät".

Sedan tar de sig upp i rymden för att fajtas med Balem. I rymden finns även en tosing som vill gifta sig med Jupiter för att tillskansa sig makt.

Låt mig ta det positiva först: JUPITER ASCENDING är fantastisk att titta på. När jag var barn brukade jag låna en bok som heter "2000-talets Foss" med science fiction-målningar av Chris Foss. Maffiga bilder på rymdskepp, dessa gjorde stort intryck på mig. Jag tänkte på detta när jag såg Wachowskis film. Jag tänkte även på tecknade serier av Philippe Druillet, Moebius, Jean-Claude Mézières, och ibland på David Lynchs filmatisering av DUNE; en påkostad film som floppade å det grövsta när den kom.

Men vackra bilder är inte allt. Visst kan estetiken ibland rädda svaga berättelser, men JUPITER ASCENDING är ett hopplöst fall. För det första har vi en dum och fullkomligt omöjlig sörja till historia. Det är möjligt att det inte alls är så komplicerat som det framstår som - om Wachowskis bara vetat hur man berättar vettigt. Personregin är under all kritik. Dialogen är löjeväckande. Här finns ett slags kärleksscen, nä, vänta, det är nog två stycken, som är bland det sämsta jag sett i det facket.

Mila Kunis är söt och sympatisk som Jupiter, men det finns ingen som helst kemi mellan henne och Channing Tatum. Hans Caine saknar personlighet helt och hållet, han är bara något slags kampsortskunnig biff som slängts in för att beskydda den förvirrade Jupiter. Och - han ser ju inte klok ut. Tatum ser ju lite lustig ut i vanliga fall med sina tätt sittande ögon och utstående öron. Tänk honom då med spetsiga öron och påklistrat bockskägg. Och flygande skor.

Rent allmänt är designen av vissa rymdvarelser inte speciellt genomtänkt. En tjej har världens största öron, en kille ser ut som en uggla, en tredje liknar en elefant. Härskarrasen ser förstås ut som aristokratiska, västerländska människor. De tre prisjägarna, varav en är en asiatisk brud med blått hår, ser ut att komma från en Tromafilm, eller en rollspelsklubb. På ett par ställen försöker man sig på medveten humor, det blir inte så bra. Filmen innehåller en väldigt massa action, men eftersom det är fullkomligt omöjigt att bry sig om de här rollfigurerna, blir det bara ointressant, irriterande och oengagerande.

JUPITER ASCENDING är stor, maffig, överlastad, lång, förvirrad, ospännande, fruktansvärt tråkig, och något av det dummaste och mest ogenomtänkta man kan se på bio. Jag gillar ju egentligen space opera, men det här är riktigt, riktigt kasst.

... Det enda jag uppskattar här är att Mila Kunis städar toaletter. (Notera att jag inte klämt in ett skämt om att spola den här filmen!)





(Biopremiär 6/2)

onsdag 3 september 2014

Bio: Third Person

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Du som gillade DEN TREDJE MANNEN kommer att älska THIRD PERSON! Eller vänta ... Nej, det här är ingen ny version av den gamla thrillern, titeln åsyftar den grammatiska termen tredje person. Engelsmannen Paul Haggis är främst verksam som manusförfattare, som regissör har han inte haft så mycket för sig sedan THE NEXT THREE DAYS som kom 2010, och han är fortfarande mest känd för 2004 års CRASH, som förstås inte ska blandas ihop med David Cronenbergs film.

SHORT CUTS och dess på sin tid nyskapande struktur verkar fortfarande inspirera filmskapare. Flera berättelser utspelas parallellt för att sedan knytas ihop på slutet. Ibland blir det lyckad komedi, som LOVE ACTUALLY, ibland blir det ett drama med inslag av romantik - och mindre lyckat. Som THIRD PERSON.

Liam Neeson spelar författaren Michael, som envisas att skriva romaner, som egentligen handlar om hans eget liv, i tredje person - han skriver även sin dagbok i tredje person. Michael verkar ha gott om pengar, eftersom han bor på ett lyxigt hotell i Paris. Dit kommer hans älskarinna; den aspirerande författarinnan Anna (Olivia Wilde) som Michael agerar mentor åt. De har en turbulent romans.
I Rom hittar vi Scott (Adrien Brody), som tillverkar och säljer billiga kopior av märkeskläder. På en bar träffar han den romska kvinnan Monika (Moran Atias), som behöver pengar, mycket pengar, för att få loss sin dotter som sitter på ett fartyg som anlänt från Rumänien. Av någon anledning bestämmer sig Scott för att hjälpa Monika.

I New York bor Julia (Mila Kunis), som anklagas för att ha försökt mörda sin lille son och därför har förklarats psyksjuk. Hennes advokat (Maria Bello) försöker hjälpa henne, men Julia är en strulig brud - och sonens far (James Franco) är en självupptagen konstnär som jobbar med fingerfärg och som inte vill att Julia ska få träffa grabben.

Det hela börjar rätt bra. Jag gillar Neesons och Brodys rollfigurer, och det är rätt roligt när Brody går in på den sunkiga Bar Americano där ägaren inte pratar engelska och tror att en kvarglömd väska med barnkläder är en bomb. Neeson och Wilde (32 års ålderskillnad!) har en del fina scener tillsammans (och Wilde har en fin, ytterst motiverad nakenscen). Och vem kan väl inte motstå Paris och Rom? Och jag har alltid varit svag för berättelser om författare.
New York-delen är betydligt mer ointressant. Julia är en rätt irriterande typ och James Franco har för få scener, hans rollfigur känns skissartad och enbart osympatisk. Och då håller ändå filmen på i två timmar och sjutton minuter!

Efter ett tag är det inte bara Julia, utan hela filmen som börjar irritera. Den är sanslöst ojämn. Ibland närmar den sig faktiskt kalkonfilm - ett par scener och en del dialog är under all kritik. Filmen är också för smart för sitt eget bästa. Scenerna glider in i varandra, Julia städar på ett hotell i New York och går in på Michaels rum i Paris; folk är i varandras länder, varandras scener, och Haggis har rätt svårt att få ihop det på slutet. Jo, jag begriper - nog - hur allt hänger ihop; titeln och Michels yrke är ledtrådar, men det blir ändå alldeles för förvirrat och jag undrar om Haggis själv har koll på allt. Eller han vill kanske bara förvirra på ett konstnärligt sätt? Historien i Rom får efter ett tag lite drag av thriller, med slemma utpressare och pickadoller, men det är ospännande och ointressant - liksom THIRD PERSON är som helhet.

Filmfotot är dock snyggt, förtexterna är tjusiga, jag gillar Adrien Brodys skrikiga skjorta på slutet, James Francos långbenta nya flickvän har snygga kängor, och Kim Basinger har en liten roll - hon sitter och pratar i telefon i två-tre scener.

Jag förstår den dåliga kritiken i USA.








(Biopremiär 5/9)

torsdag 14 mars 2013

Bio: Oz the Great and Powerful

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Jag avskyr verkligen TROLLKARLEN FRÅN OZ från 1939. Det är en hemsk film. Påfrestande. Tillgjord. Hurtig. Fjollig. Visst, det medverkar drivor av dvärgar i den, men det räcker inte. Jag klarar inte av den. Det finna även en del andra filmer som bygger på L Frank Baums böcker om Oz, men de har jag inte sett. Inte vad jag minns.
Varför den här nya familjefilmen inte har fått en svensk titel förstås jag inte. Vilka ungar kommer ihåg titeln OZ THE GREAT AND POWERFUL? Hur många vet vad det betyder? Vilket fall: jag fruktade det värsta. Visst, det är ju the Greatand Powerful Sam Raimi som regisserat, men temat intresserade mig inte alls och trailern är hemsk. Det såg ut att vara en fruktansvärt och påfrestande överlastad film.
Efter att ha ägnat sig åt superhjältar några år, slog Sam Raimi senast till med den fantastiska DRAG ME TO HELL. Han sökte sig tillbaka till sina rötter. någonstans hoppades jag att han skulle hålla sig kvar där. Nej, han behöver inte ge sig på EVIL DEAD igen, men Raimi är som bäst när han får jazza loss i vilda, barnförbjudna genrefilmer. Och nej, jag har fortfarande inte sett hans baseballfilm FOR LOVE OF THE GAME.
... Och så följer Raimi upp DRAG ME TO HELL med denna Disneyproduktion.
Men nu visade det sig att det inte var så illa. OZ THE GREAT AND POWERFUL är faktiskt rätt okej. Och i mångt och mycket känns filmen som en ny och väldigt fri tolkning av ARMY OF DARKNESS!
Det hela öppnar underbart med en prolog som är bättre än resten av filmen. Förvisso visas filmen i (alldeles utmärkt) 3D, men de första tjugo minuterna visas både i svartvitt och i normalformat; det vill säga nästan kvadratisk bild. Det ser onekligen ut som en gammal 30-talsfilm, inspelad i studio. Det är 1905 och James Franco är trollkarlen Oz; en bluffmakare som uppträder på ett kringresande tivoli. Han är dryg och egoistisk och - ja, han är Ash från EVIL DEAD-filmerna.
Oz ställer till det för sig på tivolit och flyr i en ballong, men det blåser upp till storm och han slungas iväg till en annan värld - han hamnar i Oz, och nu vidgas bildformatet till Scope och vi attackeras av grällaste Technicolor. Enligt en legend i Oz ska en trollkarl anlända från skyn och rädda dem. Jupp, det är ju EVIL DEAD IGEN - Ash slungades tillbaka till medeltiden, enligt legenden skulle en hjälte dimpa ner från skyn för att besegra den onda monstren.
I Oz går Oz omkring och är dryg, och han vill helst ta sig hem. Och då ska han ha gott om pengar med sig. I Smaragdstaden huserar den illasinnade häxan Evanora (Rachel Weisz), och hon förtrollar den snälla häxan Theodora (Mila Kunis), så att hon blir the Wicked Witch, komplett med grön hy och spetsig hatt. Michelle Williams är Glinda, en tredje häxa, som är jättesnäll. Oz tvingas motvilligt bekämpa Evanora och Theodora - och detta gör han genom att göra precis vad Ash gjorde i ARMY OF DARKNESS. Han bygger upp en armé och med hjälp av modern teknik ska de lura och förbluffa fienden. På vägen lär han sig några moraliska läxor, och så får han ett par nya vänner; bland annat en liten porslinsdocka.
Jag kan inte påstå att jag tycker att storyn är speciellt häftig. Nej, den engagerar inte alls, och det är fortfarande lite för fjolligt och fånigt. Men Raimis film är inte alls så överlastad jag trodde att den skulle vara. Den är hyfsat underhållande. Och framför allt får Raimi tillfälle att ägna sig att inslag han verkligen älskar: pastischer från filmer från 1930- och 40-talen. Dubbelexponeringar, skuggor på väggar, föremål som flyger omkring i bildcollage - sådant där vi brukar få se i Raimis filmer. OZ THE GREAT AND POWERFUL innehåller ett sångnummer. Rättare sagt: ett halvt. När dvärgarna brister ut i sång och dans blir Oz så irriterad att han avbryter dem!
Man kan ha betydligt sämre saker för sig än att se den här rullen. Det tyckte man tydligen även i Amerika - första helgen drog den in en fruktansvärd massa pengar och Disney bestämde på studs att de ska göra ytterligare en Oz-film.
Och eftersom ni undrar: Ja. Bruce Campbell är med. Det är svårt att känna igen honom, men jodå, han är med. Och han åker på stryk. Med en käpp. Vad annat?
Ted Raimi ska visst också vara med någonstans i myllret.






(Biopremiär 15/3)



onsdag 3 oktober 2012

Bio: Ted

Foton copyright (c) UIP Sweden

Alldeles i slutet av 1980-talet kultade jag på Sam Jones. Jag till och med skrev en liten artikel om honom  i Johan Wanloos kortlivade fanzine Bad Taste Magazine. Ni kommer väl ihåg Sam Jones? Det var ju han som upptäcktes i en amerikansk version av VEM TAR VEM, hade en minimal roll i BLÅST PÅ KONFEKTEN, och sedan fick huvudrollen i den spejsade BLIXT GORDON. Därefter dök han upp som hjälte i en rad B-filmer; han spelade Will Eisners seriefigur The Spirit i en TV-pilot som aldrig ledde till en serie, han var med i ett underhållande toppraffel som heter UNDER THE GUN, i vilket Vanessa Williams agerade hjältinna, och det var tack vare filmer som de här jag kultade på grabben.

Tydligen är det fler än jag som kultat på honom.

Men först: ett sammanträffande. Tidigare idag - när jag skriver det här - läste jag att Seth MacFarlane utsetts att leda nästa års Oscargala. Och denna nyhet sammanfaller lämpligt med den besynnerligt försenade Sverigepremiären på MacFarlanes långfilmsdebut TED.


Seth MacFarlane är mest känd som skaparen av FAMILY GUY - och ska jag vara riktigt ärlig får jag väl erkänna att jag inte har något större förhållande till den TV-serien. Den tillhör de där jag tittat på när jag suttit ensam på en pizzeria med en TV i ett hörn som enda sällskap. Och så har jag sett en rad av de där längre filmerna som släppts på DVD, de där som parodierar andra filmer. Som STAR WARS. Jag har förvisso inget emot FAMILY GUY, men som jag påpekat otaliga gånger, tittar jag sällan på TV.

TED var dock en film jag såg fram emot. Ja, jag hade väldigt höga förväntningar på den här filmen. Och de infriades! Det här är inte bara en av årets roligaste filmer - nä, det här är tammefan den roligaste film! För vad kan väl vara roligare än en übervulgär tramskomedi om en levande nallebjörn - och en film som samtidigt är gjord med stort hjärta?

Mark Wahlberg spelar John , som när han var en liten gosse fick en stor teddybjörn i julklapp. Han tyckte så mycket om Ted att han önskade att leksaken skulle bli levande och kunna prata - och se på fan, nästa morgon väcktes han av att Ted traskade omkring och pratade (MacFarlane själv gör rösten).

Ted blev snart en kändis och figurerade i media, men glömdes senare bort. Som vuxen bor John fortfarande ihop med Ted. John har ett arbete, medan Ted föredrar att sitta hemma och supa och röka på - något även John gillar att göra. Problemet är att John sedan länge är ihop med en tjej som heter Lori (Mila Kunis), och hon har fått nog av den oansvarige, vulgäre Ted - som ju dessutom är en levande teddybjörn.


Lori ger John ett ultimatum: Ted måste ut, annars drar hon. Sagt och gjort. Ted skaffar sig en egen lya och ett jobb. Han festar nu ännu mer och avancerar på jobbet tack vare hans bisarre chef. Och så bjuder han hem Sam Jones. Ni förstår, Blixt Gordon - i filmen från 1980 - har alltid varit Johns och Teds stora ledstjärna, och nu hittade Ted Jones, iförd Blixt Gordon-outfit, och släpade in honom på en röjarfest utan like. Jo, Sam Jones spelar sig själv. Ted vill förstås få dit även John, något som hotar att ställa till det rejält med relationen mellan John och Lori.

Det här är fruktansvärt roligt. Extremt skitroligt. TED är en film som från början till slut lyckas med konststycket att vara grov i tonen, pubertal, vulgär - utan att någon gång bli plump och irriterande. Detta beroende på att det i grund och botten är en gullig liten saga. Pojke möter flicka. Möter talande teddybjörn. Möter Sam Jones. Och tar kokain på toaletten och slåss med en anka.

Möte med Sam!


Filmen blev omtalad i USA tack vare sin grovhet och i synnerhet sitt grova språk. Där fick den åldersgränsen R; det vill säga Från 17 år. Och då hade de klippt bort en farlig massa svordomar. Här i Sverige är den försedd med en elvaårsgräns, vilket innebär att sjuåringar kommer in i vuxens sällskap. TED har väl fått denna låga gräns eftersom den inte innehåller blodigt våld och psykisk terror. Men självklart är detta ingen barnfilm. Förutom oräkneliga svordomar och fula ord, fläskas det på med sprit, droger, sex och sexistiska kommentarer. Risken finns att ignoranta vuxna tror att detta är en banfilm och tar med sig lilla Botilda, åtta år, och chockas. Inte lilla Botilda, men de vuxna ignoranterna.

Men som sagt - i grund och botten är detta en gullig romantisk komedi. En romantisk komedi som marinerats (eller snarare dränkts) i en simbassäng fylld med härlig tramshumor.

Årets roligaste film. 'Nuff said.




 

(Biopremiär 3/10)

fredag 16 september 2011

Bio: Friends with Benefits

Foton copyright (c) Sony Pictures
Jösses, har den här också premiär idag? Det hade jag missat. Ja, då får jag väl ta och recensera den nu på en gång.
Justin Timberlake spelar en kille som heter Dylan, som headhuntas till en topposition på magasinet GQ i New York. Han flyttar dit, förses med en superflott bostad, och tjejen som headhuntade honom, Jamie (Mila Kunis), agerar som något slags coach. Hon är i princip den enda vän han har där till en början.
Dylan och Jamie är bara vänner. Inget annat. Men i ett försök att inte leva sina liv som i en romantisk komedi (FRIENDS WITH BENEFITS innehåller en film-i-filmen, olika klipp ur en romantisk komedi) får de för sig att de kan lägga till sex i sin relation. Så det gör de. De träffas och har sex. Ofta och intensivt. Men självklart blir det hela komplicerat, och eftersom detta inte är något svenskt diskbänksrealistiskt drama, visar det sig föga oväntat att de unga tu egentligen är kära i varandra. That goes without saying.
Till en början tyckte jag att det här var rätt visset. Jag irriterade mig en aning på Mila Kunis' rollfigur. Och Timberlake var väl inte heller så kul. Men filmen tar sig. Jag kom på mig med att skratta åt det här. Det är småtrevligt och vissa scener är riktigt roliga. Bara en sådan sak som att se Justin Timberlake inta konstiga ställningar på toaletten när han försöker kissa med stånd! Och så dyker den alltid strålande Patricia Clarkson upp som Jamies flängda hippiemorsa, och hon ser till att förbättra mina intryck av filmen.
FRIENDS WITH BENEFITS innehåller över-
raskande mycket sex och grovt språk för att vara en film av den här typen, men det är dåligt med naket. Jag vill minnas att Timberlake visar häcken, men mer vågat än så blir det inte. Dessutom kan man inte låta bli att lägga in typiskt fåniga Hollywoodinslag som kärleksförklaring via flash mob och liknande. I slutändan är filmen inte så farlig och frispråkig som den vill ge intryck av.
Regissören Will Gluck har tidigare gjort EASY A, en film jag tyckte var överraskande bra. Lika bra är inte FRIENDS WITH BENEFITS, men det är klart godkänd underhållning. Om än väldigt lättglömd sådan.





(Biopremiär 16/9)

onsdag 2 mars 2011

Bio: Black Swan

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Så får den då svensk premiär till slut, denna efterlängtade, Oscarnominerade - och även Oscarbelönade - film. Riktigt varför det tagit så lång tid för filmen att nå hit har jag ingen aning om, den verkar ju redan ha visats i större delen av världen.

Nog är det rätt intressant ändå, att jag och så oerhört många med mig, har suttit och väntat på en balettfilm. Jag är liksom inte intresserad av balett, jag vet egentligen inte ett skit om balett. Folk som försöker berätta en historia genom att sprattla och vifta med armarna är liksom inte min kopp te. Visst, jag uppskattar musiken till många baletter. Och jag kan tycka att ballerinor är sensuella. Men så kommer det en karlslok i trikåer instudsande och sabbar alltihop. Det spelar ingen roll vad folk säger, balettdansör är nog det minst maskulina yrke man kan välja - förutom dragshowartist.

Men det är inte för dansens skull jag sett fram emot BLACK SWAN. Inte heller på grund av att det är Darren Aronofsky, som gjorde den utmärkta THE WRESTLER, som står för regin. Orsaken är förstås alla utmärkta recensioner i utländsk genrepress. Alla regissörer och filmer jag gillar som BLACK SWAN liknats vid. Så nog hade jag högt uppskruvade förväntningar, alltid.
Natalie Portman är Nina Sayers, ballerina i The New York City Ballet, vars excentriske boss Leroy (Vincent Cassel) bestämmer att de ska sätta upp "sönderspelade" SVANSJÖN - fast i en ny version. Jag kan väl inte påstå att jag känner till handlingen i den vanliga versionen och vad som händer, mer än att en flicka visst förvandlas till en svan. Nå, tydligen förekommer det även en svart svan som brukar spelas av en annan dansös - men den här gången tycker Leroy att en och samma tös ska ge sig på båda rollerna.

Nina vill förstås få rollen över allt annat, men Leroy är tveksam till om hon klarar av det. Hon klarar av att dansa den vita, goda svanen perfekt, men när hon ska vara den onda, svarta fågeln, vill det sig inte. Till på köpet anländer en ny tjej på bygget, Lily (Mila Kunis) från San Fransisco, en brud som är betydligt mer lössläppt och vild än den strikta, stela perfektionisten Nina. Lily upplevs som ett hot som kan komma att få rollen istället för Nina.
Nina blir alltmer paranoid. Hennes misslyckade ballerina till mor (Barbara Hershey) är en kvinna med kraftigt kontrollbehov och som visar vissa tecken på galenskap - hon sitter ofta hemma och ritar märkliga, förvridna teckningar hon spikar upp på väggen. Ninas kropp börjar att förvandlas. Hon blöder från naglarna och ett mystiskt rivsår på ryggen vägrar att läkas. Leroy gör sexuella närmanden i hopp om att sporra Nina till att bita ifrån och därmed prestera en bättre svart svan. Och premiären kryper allt närmare...
BLACK SWAN känns ungefär som om Roman Polanski skrivit ett manus som sedan Dario Argento filmatiserat. Vi har i centrum Nina, som blir alltmer paranoid - lever hon i en drömvärld eller inte? Här ekar det av Polanskis REPULSION. Och så har vi scenerna där Ninas kropp börjar förändras, ett tema som ju är mycket vanligt hos Cronenberg. Istället för att förvandlas till en fluga, verkar Nina förvandlas till en svart svan. Och så har vi förstås alla scener från repetitionslokalen och teaterscenen med mera, och inte oväntat far tankarna iväg mot Argentos SUSPIRIA. Winona Ryder har en liten roll som den förra balettstjärnan, som nu blivit gammal och bitter, och detta får mig att tänka på Argentos OPERA. Kanske kan man även få med en association till Michele Soavis STAGEFRIGHT, som handlar om en dansföreställning utsatt för mordisk buseman. Och en sista association: bilderna Ninas morsa sitter och gör får mig allt att tänka på Argentos DEEP RED...
Jag blev lite förvånad över att Aronofskys film är så grovkornig som den är; bilden är lite grynig och ger ett rått intryck - jag hade förväntat mig det hela elegantare och mer slickat. Men detta foto tillför ytterligare en dimension, en större intensitet som skapar spänning i bildberättandet.
Någonstans är BLACK SWAN en thriller. Långtifrån en ordinär thriller; här finns ingen traditionell skurk, ändå är filmen hela tiden spännande - jag satt oavbrutet och undrade vad allt skulle leda till. Filmen lyckas hela tiden överraska och ta turer som trots allt är ganska oväntade. Och jo, här finns ett par sexscener som även om de är förhållandevis återhållsamma, överraskar även de. Däribland den omskrivna lesbiska scenen mellan Portman och Kunis.
Nå, är Natalie Portman värt den Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll hon fick häromnatten? Nej, det vill jag inte påstå. Portman rör sig genom filmen med samma oroade, lätt plågade ansiktsuttryck från början till slut. Det är få variationer där. Nej, hon är inte dålig, men just detta blir nästan lite irriterande efter ett tag. Hennes förvandling blir inte så pass märkbar som den borde bli. Det är ungefär om Jack Nicholsons roll i THE SHINING - killen ser ju galen ut redan från början, därför blir inte förvandlingen effektiv.
Men detta är bara en anmärkning i marginalen. För BLACK SWAN är en mycket bra film. Det här är stor filmkonst. Jag vet ärligt talat inte om jag orkar se den igen på ett bra tag nu när jag har sett den, men det här är en film som ska ses. Det är en märklig och mystisk film som hela tiden fascinerar. Den är även försedd med utmärkt filmmusik av Clint Mansell, som vrider och vänder på Tjajkovski på de mest intressanta sätt.
Förresten: även om jag alltså har noll koll på balett, har jag numera en liten aning insyn i den världen. Därför har jag från säker källa fått veta att killen som stod för koreografin i BLACK SWAN och som sedermera förlovade sig med Natalie Portman och gjorde henne på smällen, är ett välkänt rövhål i balettvärlden.






(Biopremiär 4/3)