Visar inlägg med etikett Mike Flanagan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Mike Flanagan. Visa alla inlägg

torsdag 31 oktober 2019

Bio: Doctor Sleep

Foton copyright (c) Warner Bros.

En del människor blir fruktansvärt förvånade, ja, en del blir upprörda och nästan arga, när jag säger att jag inte tycker att Stanley Kubricks THE SHINING från 1980 är ett mästerverk, att den inte är den bästa skräckfilm som gjorts. Det måste man ju tycka att den är! Men nej, det gör jag inte. Jag tycker inte att den är dålig - men jag tycker heller inte att den är speciellt bra.

Jag såg förstås inte THE SHINING när den kom, eftersom jag bara var tolv år då. Däremot läste jag boken filmen bygger på i mitten- eller slutet av 80-talet, när jag var 18-20 år, sådär. Det är alltså mer än trettio år sedan, så jag har romanen allt annat än i färskt minne. Jag vågar inte ge mig på att jämföra den med Kubricks film och ta upp alla skillnader vad gäller både handling och tema - men Kubrick ändrade ju på väldigt mycket, och Stephen King blev inte glad.

Filmen såg jag först när den visades på TV i början av 1990-talet. Jag har sett om den ett par gånger sedan dess, senast i vintras såg jag den kortare version som ligger på Netflix. Jag tänkte att jag tycker kanske bättre om den nu.

THE SHINING är självklart väldigt snygg, med fint filmfoto och fantastiska miljöer. Men. Den är inte otäck eller spännande. Tvärtom tycker jag mest att den är ofrivilligt komisk, vilket främst beror på att Jack Nicholson är helt fel i rollen som författaren Jack Torrance. Han ser ju galen ut redan från början, han verkar hata sin familj från första scenen, han förvandlas till en mordisk galning alldeles för fort, och när han väl går igång med yxa och grimaser blir det mest parodiskt - och skojigt. Det slog mig att jag en gång satt i ett TV-program och diskuterade THE SHINING med Jalle Lorensson, som berättade att hans fru inte kan se filmen, eftersom hon tycker att Shelley Duvall springer så löjligt.

THE SHINING har blivit något av en skräckfilm för folk som inte gillar skräckfilm. Den här filmen ska man tycka om, eftersom det är Kubrick och därmed ett viktigt konstverk. Ofta hör man folk spy galla över skräckgenren; allt är skit - förutom THE SHINING, som lyfts fram. Exakt varför THE SHINING lyfts fram kan de inte riktigt förklara. Det bara är så. Man ska tycka att den är bäst. Att filmen sågades av kritikerna efter premiären 1980 har man glömt bort.

Sedan har vi förstås Mick Garris' miniserie STEPHEN KING'S THE SHINING, gjord för TV 1997. Eftersom ju Stephen King inte var nöjd med Kubricks version, skrev King ett manus som låg så nära romanen som möjligt. Om det blev bättre? Nej. TV-serien är inte helt hopplös, men den funkar inte. Dock gillar jag att Jack Torrance spelas av Steven Weber, som ser ut som en vanlig, schysst snubbe, vilket förstås innebär att hans förvandling till galning blir mer effektiv. Men mycket av det som funkade i boken funkar inte alls gestaltat med specialeffekter.

År 2014 kom Stephen Kings roman "Doktor Sömn" - en osedvanligt försenad uppföljare till "Varsel", vilket "The Shining" heter i Sverige, som kom 1977. Jag har inte läst den - eftersom jag blev så besviken på "Stark", som jag tyckte var kass, att jag beslutade mig för att göra ett uppehåll med Kings tegelstensromaner. Sedan "Stark" har jag bara läst novellsamlingar av King.
Men - jag har nu sett filmatiseringen, som förstås inte kunde heta DOKTOR SÖMN här i Sverige, nej, självklart heter den DOCTOR SLEEP - man kan väl inte ha svenska titlar på biofilmer i Sverige, eller hur? Hur skulle det se ut?

För regin står Mike Flanagan. Jag var en av de tydligen ytterst få som tyckte att hans OCULUS var riktigt kass. Jag tyckte bättre om hans OUIJA: ORIGIN OF EVIL, även om den inte är något att skriva hem om. Senast gjorde av TV-serien THE HAUNTING OF HILL HOUSE, vilken inleddes lovande, men som snart urartade i riktigt rutten, närmast osebar pretentiös, pratig och mördande tråkig smörja.

Och DOCTOR SLEEP, då? Jo, förstår ni! Här har Mike Flanagan lyckats skapa något unikt.

DOCTOR SLEEP är nämligen en två och en halv timme lång kalkonfilm. Och sällan har en filmtitel varit mer passande.

Detta är en film som besvarar frågor vi aldrig ställde. Vad hände till exempel med den lille gossen Danny Torrance från första filmen? Han som besatte den övernaturliga kraften han kallade "shining".

Jo, han har blivit medelålders och spelas nu av Ewan McGregor. Och han har gått ner sig totalt. Han knarkar, super och slåss - för så har det alltid varit här ute, ingen jävel har brytt sig om oss, man ska va som en zombie, va nöjd med sin lott å aldrig fråga om nåt. Nu gled jag iväg där, det är lätt hänt. Men, efter att Danny supit till, åkt på stryk på krogen, och legat med en nerknarkad brud, får han nog och sätter sig på en buss.

Danny hamnar i en trevlig liten stad, där han genast träffar en rejäl karl, Billy (Cliff Curtis), som ser till att Danny omedelbart får bostad och jobb, och han börjar gå på möten med Anonyma Alkoholister. Danny jobbar på en sjukhus, där han utmärker sig genom att lugna de åldriga patienterna som ligger för döden - han får dem att tryggt somna in. Doktor Sömn.

Åtta år går, och Danny får på mental väg kontakt med den unga flickan Abra Stone (Kyliegh Curran), som besitter samma övernaturliga krafter som Danny. En ond kult är på jakt efter Abra - och senare även Danny. Rebecca Ferguson spelar Rose the Hat, ledaren för dessa scanners - förlåt, för denna kult, som består av människor som är flera hundra, i vissa fall tusen, år gamla, och som åldras långsamt - och som har shining-kraften. De jagar folk som de dödar, och suger i sig deras själar, eller krafter, heller vad det är som kommer ut som rökmoln ur munnen när de dör. Vissa scanners, öh, människor med shining-kraften, tillåts gå med i kulten. När man dödar en kultmedlem löses de upp och blir först ett skelett, vilket sedan vittrar bort. There can be only one.

Folk dör och Danny och Abra flyr med Rose och hennes scanners efter sig. Kommer detta att leda till en rejäl scanner-uppgörelse, scanner mot scanner? Eller shining mot shining?
DOCTOR SLEEP är en fruktansvärd film. Den är sanslöst fånig och jag köper ingenting av det som händer. Tonen är radikalt annorlunda än i Kubricks film. Anslaget är allvarligt och ganska pretentiöst, men handlingen är så hysteriskt fånig att effekten blir direkt löjeväckande. Här finns inte en tillstymmelse till spänning, inga som helst otäcka scener. Det fläskas på med en del datoranimerade effekter, vilka inte imponerar, här finns några actionscener med skottlossning, vilket känns helt fel, och i de scener som utspelar sig på den första filmens Overlook Hotel har man återskapat scener från Kubricks film, med andra skådisar, förstås. Plötsligt blir det alltså maskerad! En kille leker Jack Nicholson! Tjoflöjt, vad jönsigt det blir. Men dummast är nog Rose the Hats kult. De ser ut att komma från en helt annan film, kanske från en sådan där young adult-bokserie för tonårstjejer. Och likheterna med David Cronenbergs SCANNERS är för stora.

Till detta kommer att DOCTOR SLEEP är fruktansvärt tråkig. Den tar aldrig slut. Den är sömnig.

Stackars Ewan McGregor ser lika förvirrad och oförstående ut genom hela filmen. Behållningen är Rebecca Ferguson. Hon är en bra skådis som här kämpar med hopplösa repliker i en hopplös roll - men jävlar, vad vacker hon är! Kameran verkar älska henne och dröjer sig kvar i långa närbilder av hennes anletsdrag. Jag gillar även att hon klär sig som om hon tillhör ett gothband från 80-talet.

Jag hoppades faktiskt att DOCTOR SLEEP skulle vara bra. Jag ville att den skulle vara bra. Men tyvärr. Det här är under all kritik. Filmen känns verkligen misguided, som det heter på engelska. Eller som jag skulle säga på ren och skär skånska: den är fel på det!










(Biopremiär 1/10)

onsdag 19 oktober 2016

Bio: Ouija: Origin of Evil

Foton copyright (c) UIP Sweden
OUIJA, som hade premiär lagon till Halloween för två år sedan, gjorde väl knappast någon människa glad. Kunde man tro. Men den genererade tillräckligt med pengar för att vi nu, lagom till Halloween, ska få denna prequel (motsatsen till uppföljare - förföljare? Nerföljare?).
Regissör den här gången är Mike Flanagan, som även varit med och skrivit manus.  Han har tidigare gjort den av vissa hyllade, men av mig sågade, OCULUS, och tidigare i år kom den rosade HUSH, som ligger på en eller flera streamingtjänster, men som jag inte hunnit se än. Jag vill inte påstå att OUIJA: ORIGIN OF EVIL är en speciellt bra skräckfilm, men den är bättre än den första filmen, och den har en del sympatiska drag jag snart återkommer till.
Året är 1967 och i Los Angeles försörjer den unga änkan Alice Zander (Elizabeth Reaser) sig som spåkvinna. Med hjälp av sina två döttrar; tonåriga Paulina (Annalise Basso) och nioåriga Doris (Lulu Wilson) iscensätter hon kontakt med den andra sidan, för att skänka trygghet till oroliga människor.
Självklart övergår bluffseanserna snart till äkta vara, eftersom det bor äkta andar i kåken. Lilla Doris kommunicerar med sina nya "vänner" via ett nyinköpt ouijabräde, och snart blir hon besatt - och ond. De som besitter huset är nämligen inga snälla andar - och det är samma hus som förekom i första filmen.
Henry Thomas, som spelade lille Elliott i E.T., har nu blivit en medelålders man. Han gör en snäll präst på den katolska skolan där barnen Zander går. Han känner att något inte står rätt till med Doris, så han uppsöker hemmet och konstaterar att det nog behövs lite hederlig exorcism.
En bra grej med Flanagans film, är att vi slipper jobbiga, moderna tonåringar; sådana som befolkade den första filmen, och alldeles för många liknande filmer. Istället får vi den lilla familjen Zander - och en präst. Jag kan inte påstå att det här är en otäck film som framkallar kalla kårar. Åtminstone inte de två första tredjedelarna - de känns mest som "Kitty och mysteriet med ouijabrädet" eller något i den stilen. Slutakten är lite mer effektiv som skräck, med dolt tortyrrum och folk som kryper i taket och har sig.
Men vad som gör filmen sympatisk, är de oväntade grepp Mike Flanagan tagit till. Det hela inleds med Universals gamla logotype från sent 60-tal. Även förtexterna är utformade som i en 60-talsfilm, med copyrightåret utskrivet under filmtiteln. Men inte nog med detta: ungefär var tionde-femtonde minut har man lagt in fejkade skiftmärken i bildens övre högra hörn! Det ser alltså ut som det gjorde förr i tiden, när biograferna sammanfogade ett antal rullar 35mm-film. Och det är ju lite kul. Eftertexterna ser ut som om de visas på en gammal svartvit TV från 60-talet med konvex skärm.
Dessa tilltag gör mig lite mer positiv till det hela. 60-talskänslan är hyfsat bra återskapad, men skådespeleriet är förstås modernt och naturligare, och effekterna är digitala.
Dock är det för snällt och tamt för min smak. Det här är ännu en skräckfilm med PG-13-gräns i USA. Men vore jag fjorton skulle jag kanske uppskatta betydligt mer. Jag gillade verkligen att det är en skrattande liten helylletjej som blir besatt och lever jävel.
Filmen fortsätter ytterligare ett par minuter efter eftertexterna.










(Biopremiär 21/10)



-->

torsdag 12 juni 2014

Bio: Oculus

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Historier om hemsökta speglar är en fin skräckfilmsgenre; främst förknippar vi den väl med Ulli Lommels THE BOOGEYMAN, och - de betydligt sämre - MIRRORS och MIRRORS 2, vilka bygger på den koreanska INTO THE MIRROR.

"Oculus" är latin för öga, men det är även namnet på den här nya skräckfilmen, som jag aldrig hört talas om. OCULUS pressvisades inte i Malmö, så det blev allt till att se den på onsdagspremiären. Som så ofta är fallet när det gäller skräckfilm, bestod publiken till stor majoritet av unga tonårstjejer. Ett gäng av dem hade gjort det dåligt genomtänkta valet att köpa biljetter till den bänkrad jag satt på - de verkade inte känna till att jag helst vill ha hela raden för mig själv. Nu tvingades jag sitta där med en liten snuttgurka bredvid mig, men det var bara att bita ihop, så jag tog ett fast grepp om tösens nakna lår och lutade mig tillbaka i biofåtöljen.*

Mike Flanagan heter killen som skrivit och regisserat OCULUS, och filmen bygger på en 32 minuter lång kortfilm med av allt att döma samma handling, som Flanagan gjorde 2006. Tim Russell (Brenton Thwaites) heter en tjugoårig kille som släpps ut efter att ha tillbringat elva år på psyket. Han hamnade där efter att ha mördat sina föräldrar, men nu anses han vara frisk. Tim syster Kaylie (Karen Gillan) plockar upp honom, och de beger sig genast till kåken de växte upp i. Där planerar de att döda den egentlige mördaren. Det var förstås inte alls Tim som mördade föräldrarna, utan ett räligt spöke. Eller kanske flera spöken. Kaylie har riggat kameror och teknisk utrustning i kåken och i synnerhet framför en stor gammal spegel - det är denna spegel syskonen tror är roten till ondskan.
Vad som sedan följer är en allt annat än linjär story, i vilken Flanagan hela tiden hoppar mellan nutid och tragedin som inträffade elva år tidigare - och ofta flyter allt ihop så att både det vuxna och det unga syskonparet figurerar samtidigt. Vad är det för mystisk spökkvinna som traskar runt i kåken? Vad är hon ute efter?

... Hur ska jag kunna veta det? Här finns en scen - en statisk scen - i vilken Kaylie står rätt upp och ner och berättar spegelns historia utan att vi får se några av händelserna i bild, men vad hon sa uppfattade jag inte - tonårstjejerna bredvid mig tyckte nämligen att denna scen var så trist att de började att prata om annat och min uppmärksamhet försvann.
OCULUS gör sitt bästa för att vara surrealistisk och mardrömsaktigt suggestiv, men det hela blir bara dumt och förvirrat - ofta direkt tråkigt. Det är bara en massa händelser staplade på varandra, strukturen är hur stökig som helst, Flanagan får ingen rätsida på någonting alls, och jag blev rätt irriterad och undrade vad det var jag satt och tittade på. Är scenerna dröm eller verklighet? Spänningen förtas automatiskt så fort det handlar om drömmar och illusioner, eftersom rollfigurerna ju då inte hotas på riktigt - och eftersom precis vad som helst kan hända utan några regler.

Ett par scener är hyfsat kusliga, men det hela är så oengagerande att man inte bryr sig. Åtminstone inte jag. Men jag är å andra sidan väldigt härdad. Den unga publiken verkade verkligen gilla filmen. Ja, jävlar vad de skrev! De skrek nästan konstant från första scenen. Det hände att även jag hoppade till - detta beroende på att tjejen bredvid mig hoppade och skrek så att jag ryckte till. Och efter varje skrikattack skrattade och fnissade publiken hysteriskt.
Jasså, jaha. Här sitter jag och tycker att det bara är dumt, ospännande och skräckbefriat, och så slickar målgruppen glupskt i sig allt.

Syskonens morsa, som går ett grymt öde till mötes, spelas av Katee Sackhoff, och henne gillar vi ju. Stilig kvinna. Cool. Men hon kan inte rädda den här filmen. Jag sätter ett plus i kanten för det faktum att OCULUS är Rated R i USA, men det är fortfarande en snäll film, mest riktad till unga tonåringar. Jag gillade scenerna där huvudpesonerna äter krossat glas och porslin så att blodet forsar ur munnen på dem - men detta kan inte hindra mig från att sätta en sketen etta på denna ljumma skapelse. Det här är nämligen inte bra. Alls.







(Biopremiär 11/6)

*Ni som tror att jag ljuger och fantiserar tror alldeles rätt. Jag hade en tösabit intill mig, men jag tafsade inte på henne.**

**Det var hon som tafsade på mig.