Serier: Fantomen 2019

FANTOMEN 2019
Bokförlaget Semic

Jag blev allt lite besviken när årets julalbum med Fantomen slutligen trillade in. När jag var barn på 1970-talet fick jag på morgonen varje julafton Fantomens julalbum, som då innehöll amerikanska söndagsäventyr av Lee Falk och Sy Barry, publicerade i grälla färger. Jag klagade inte, det var ju Fantomen, och jag älskade dessa julalbum. När 70-tal blev 80-tal slutade jag få julalbum, och jag köpte sällan sådana själv.

För ett decennium eller två sedan övergick man till att fylla Fantomens julalbum med repriser på Team Fantomens svenska äventyr, ett tilltag jag uppskattade. Stort format och färg var kanske inte alltid till seriernas fördel, men äventyren var bättre än de amerikanska. Som bonus började man dessutom lägga till gamla julalbum i sin helhet.

Men så kom då årets julalbum, och det innehåller inga Team Fantomen-serier, utan ett tvådelat dagsstrippäventyr från 2005, tidigare publicerat på svenska i Fantomen 2005 och 2006 - "Gudarnas tempel". För manus står Tony DePaul, medan de första stripparna; de första sex sidorna i albumet, tecknats av George Olesen och Keith Williams, innan Paul Ryan tog över.

Själva handlingen är rätt okej - en tysk kvinna med brutala hantlangare är på jakt efter något väldigt mystiskt som göms på Fantomens hemliga ö Eden, det är lite Indiana Jones eller Tomb Raider över det här. Klassiskt äventyrsstuk. Berättarmässigt är det dock lite styltigt. Det tar en evighet för äventyret att komma igång, flera sidor i början ägnas åt att skildra hur skurkar och Fantomen dyker i vattnet utanför Eden utan att det händer speciellt mycket.

George Olesen & Keith Williams.

Olesen och Williams var antagligen det sämsta team som jobbat med dagstidningsserien. Det ser ärligt talat för jävligt ut. Paul Ryan, som gick bort 2016, var bättre, men lite småtrist.

Efter "Gudarnas tempel" följer Fantomens julalbum från 1969, "Havsmonstret", med manus av Bill Harris och teckningar av Bill Lignante. Detta är ett charmigt ryckigt och förvirrat äventyr - vilket beror på att det inte är ett äventyr, utan fyra som har redigerats ihop till 31 sidor. Serierna är hämtade från King Comics' amerikanska serietidning, och är "Delilah" (ursprungligen 24 sidor i The Phantom nummer 23, som kom 1967), "The Terror Tiger" (11 sidor i The Phantom 21, 1967), "Diana's Deadly Tour" (15 sidor i The Phantom 28, 1967), och "The Treasure of Bengali Bay" (13 sidor i The Phantom 21, 1967). Den svenska versionen har fler rutor per sida än den amerikanska serietidningen, och den är återgiven i lingonsylt, det vill säga svart, vitt och rött, och inte i färg.

Bill Lignante.

Sist i 2019 års julalbum hittar vi en helt ny serie som publiceras för första gången, den sex sidor långa "Bengalis öga". Det är den nye Fantomentecknaren Anthony Spay som skrivit och ritat, han fick lite hjälp manusbiten av Fantomens svenske redaktör Mikael Sol. Det finns egentligen inte så mycket att säga om serien, det är en kort och enkel historia. Däremot är Spay en trevlig bekantskap. Han har redan haft med en längre serie i Fantomentidningen, och snart - hoppas jag - kommer ett fett, tredelat äventyr att publiceras i den australiska tidningen. Det vet jag med bestämdhet, eftersom det är jag som skrivit manus till serien. Jag har sett de två första delarna, och sidorna är jättesnygga. Ni som gillar Vråkarna blir förhoppningsvis inte besvikna!

Anthony Spay.

Serier: Fantomen Kids: Kit och Heloise på äventyr

FANTOMEN KIDS: KIT OCH HELOISE PÅ ÄVENTYR

av Jens Hansegård, Mikael Sol och Jan Bielecki

Egmont Publishing

Fantomen Kids är ett album; en serie, som gör mig konfunderad - på flera sätt. Låt mig börja med det minsta frågetecknet: titeln på serien. Fantomen Kids. Okej att använda ordet "kids" istället för barn, men jag förstår inte om namnet är särskrivet - det borde stå Fantomen-kids - eller om det ska utläsas som "Fantomen: (för) kids". Än märkligare blir det med tillägget "Lee Falk's" ovanför loggan - eftersom Lee Falk inte har någonting med Fantomenkidsen att göra, mer än att han lät Fantomen bli far till tvillingarna Kit och Heloise. Dessutom är det sannerligen på tiden att de skippar anglifieringen och skriver "Lee Falks", så som vi gör i Sverige.

... Men det största frågetecknet är innehållet. En barnserie med Fantomentema. Ungefär samtidigt som Fantomen Kids startade i Sverige, drog Frew Publications i Australien igång tidningen Kid Phantom. Jag fick de två första numren av denna rätt märkliga tidning. Kid Phantom utspelar sig på 1960-talet och handlar om den nuvarande Fantomen, den 21:e, som barn. Tidningen riktar sig till barn, men tecknas i en schwungig stil som jag inbillar mig mest tilltalar vuxna - och jag får intrycket att det främst är vuxna Fantomen-fans i Australien som köper tidningen, eftersom de samlar på allt. Jag gissar att Kid Phantom är lite för udda för att kunna uppskattas av små barn.

Fantomen Kids är dock en renodlad barnserie. Målet med serien lär vara att skapa ett intresse för Fantomen och hans värld hos barn (jag gissar att åtta- till tioåringar är målgruppen), så att de senare kommer att gå över till den "riktiga" Fantomenserien.

Och jag undrar: varför?

När jag började läsa Fantomen var jag åtta år. Och jag läste den "riktiga" Fantomen. Det var mörka, tuffa äventyr tecknade av Jaime Vallvé, Heiner Bade och gänget. Förutom Fantomen läste jag tidningar som Tomahawk, med stenhårde Jonah Hex, och Pilot, som var fylld med krigsserier, och när jag fyllde tio blev det mycket Spindelmannen och Fantastiska Fyran från Atlantic Förlag.

Jag läste inga renodlade barnserier. Innan Fantomen, alltså innan jag fyllde åtta, läste jag Tintin, Spirou, Asterix, och Svenska MAD. Allåldersserier. Jag hade inget behov av småbarnsanpassade serier. Jag skulle blivit direkt förbannad om Fantomen, när jag växte upp, innehöll en renodlad barnserie.

... Så känner jag även som medelålders man. Jag läser inte alltid varje nummer av Fantomen, just nu prenumererar jag, men ibland nöjer jag mig med att köpa lösnummer. Och - när jag spenderat femtio spänn på en tidning på bara 52 sidor, kan jag bli direkt irriterad när ett antal sidor kastas bort på Fantomen Kids. Är tanken att jag ska visa upp dessa sidor för små barn i min närhet och säga "Titta här, ungar, här är nåt för er!" - ungefär som med barnsidorna i Allers och Hemmets Journal?

Fantomen Kids är tecknad av Jan Bielecki i en ruffig stil som alternerar mellan att vara slarvigt elegant och enbart hafsig. De två första historierna har skrivits av Disney- och barnboksförfattaren Jens Hansegård, medan Fantomenredaktören Mikael Sol har skrivit det tredje och sista äventyret.

Fantomen Kids är mer Bamse än Fantomen. Seriens karaktär ligger rätt långt ifrån den ordinarie Fantomenserien. Det här känns mest som en Kamratpostenserie från 80-talet - inbillar jag mig, eftersom jag aldrig någonsin läst Kamratposten. När jag var barn och tonåring lyfte vissa vuxna ibland fram Kamratposten och serierna i denna som något bra och viktigt man skulle läsa istället för Fantomen och Spindelmannen. Jag ryggade alltid tillbaka när jag som barn utsattes för korrekt barnkultur.

Fantomen Kids, som alltså handlar om Fantomens barn, är en uppbygglig serie och en väldigt utstuderad sådan - allting är genomtänkt så att det ska bli så korrekt som möjligt. Heloise är den grabbiga och tuffa av tvillingarna, Kit är en tönt.

De tre äventyren är enkla bagateller, den andra historien är den bästa, eftersom den i princip är ett Scooby-Doo-äventyr med en skurk utklätt till monster. Den serien är även aningen bättre tecknad.

Jo, jag vet. Jag tillhör inte målgruppen för det här albumet. Jag har nog aldrig tillhört målgruppen. Och det är mycket möjligt att mindre barn som aldrig hört talas om Fantomen kommer att uppskatta och ta till sig de här serierna. Men jag tror inte att Fantomen Kids kommer att få dem att vilja läsa den riktiga Fantomenserien.

Jag har absolut inget emot att Fantomen Kids-serien görs, det här är ingen dålig serie, men den gör sig nog bäst i fristående publikationer, som detta album. Och, jag tror faktiskt att serien hade fungerat bättre om den handlat om ett helt annat syskonpar om inte är släkt med Fantomen.

Slutligen: i början av 80-talet beställde jag ett nummer av Spidey Super Stories. Jag gick efter titeln, jag visste inte vad det var för tidning. Spidey Super Stories var en barntidning med Spindelmannen som Marvel gav ut mellan 1974 och 1982. Det intressanta med denna, var att den innehöll vanliga äventyr med Spindelmannen, i vilka han mötte sina vanliga ärkefiender, men serierna var lite enklare berättade än i de ordinarie tidningarna. Serien tecknades i traditionell stil, John Romita var inblandad. Det var nog större chans att amerikanska ungar som läste Spidey Super Stories gick över till Amazing Spider-Man, än att svenska ungar som läser Fantomen Kids ger sig på originalet.

... Å andra sidan var Lee Falks egen version av Fantomen ibland en barnserie. Troligen omedvetet. 

Serier: Fantomen nr 10-11/2012

Nya numret av Fantomen, det 132 sidor tjocka dubbelnumret 10-11, är en unik tidning - på flera sätt. Framför allt är detta det första numret Mikael Sol är redaktör för. Just det, efter 40 år på tronen, har Gammelredax Ulf Granberg klivit av och pensionerat sig. Han höll sitt avskedstal i förra numret av Fantomen. Dock presenterar sig herr Sol inte i detta hans första nummer. Bortsett från en sida med en tillbakablick på ett gammalt nummer av Fantomen, antagligen författad av Granberg, finns här inga som helst redaktionella sidor. Fantomen Talar saknas. Fantomenklubben saknas. Och det är ju synd. Förutom serierna, var det just dessa redaktionella sidor som gjorde att jag älskade tidningen som barn; de gav tidningen en själ.

Men detta dubbelnummer är unikt även på ett annat sätt. Det är nämligen så här, att det är mycket möjligt att numrets huvudserie; "Den sovande skönheten", författat och tecknat av Germano Ferri, är det allra sämsta Fantomenavsnittet någonsin. Jag undrar verkligen vad de eventuella nya läsare som aldrig tidigare läst Fantomen tycker och tänker. De måste undra vad i helvete det är de har köpt. Varför Fantomen är så populär i Sverige - eller åtminstone var populär.
Av någon anledning har man glömt bort att nämna att "Den sovande skönheten" är en gammal serie - detta stod i Nästa nummer-annonsen i förra numret, men inte nu när serien publicerades. Ferri gjorde serien för den italienska Fantomentidningen 1968. I Sverige publicerades den kraftigt nerkortad. När den nu publiceras på nytt, är den inte bara komplett och färglagd; Ferri har även retuscherat- och antagligen delvis tecknat om den.
Men det hjälper inte. Detta är ett makalöst uselt avsnitt. Visst har vi läst tunna och korkade avsnitt tidigare, bland annat de sista Lee Falk gjorde innan han dog. Och visst har vi läst flängda avsnitt, som Janne Lundströms proggiga 70-talsraffel "Handelskriget", i vilket Fantomen öppnar en Konsumbutik i djungeln. Men Ferris allt annat än episka epos slår allt detta i uselhet. Det händer nämligen absolut ingenting i avsnittet.
En infödingspojke hämtar Fantomen eftersom han sett något mystiskt i djungeln. Fantomen hittar en sovande kvinna iförd aftonklänning. Hon vaknar och har drabbats av minnesförlust. Fantomen tar henne till djungelsjukhuset. En sköterska känner igen henne: hon är djungeldoktorns före detta fästmö! En jätterik tös. På flykt i flygplan undan paparazzi störtade hon i djungeln. Doktorn anländer och de blir kära igen. Slut.
Hallå?
Vaffan?
Inget äventyr. Inget raffel. Inga konflikter. Ingen spänning. Inga bovar. Ingenting!
Det hade gått att återge hela storyn på två sidor. Sekvenser som hade gått att klara av i en enda ruta dras ut till en sida eller två. Istället för flera pratbubblor i en ruta, får vi flera statiska rutor med en pratbubbla i varje.
Varför, o varför fick man för sig att snofsa upp och publicera det här äventyret? Det är sådant här som gör att man kräver pengarna tillbaka. Vore jag tio år hade jag blivit förbannad. Jag vill inte ha Djungelstarlet när jag köper Fantomen.

"Den sovande skönheten" - före och efter. Notera Fantomens fina, röda italienska dräkt.

Ett komplett album med Thorgal följer, detta lämnar jag därhän, eftersom jag aldrig läst Thorgal, och efter detta kommer ett andra Fantomenäventyr: "Jakten på den försvunna skatten". Ett dagstrippsavsnitt av Lee Falk och Ray Moore från 1941-42, som tidigare bara publicerats nerkortat i Sverige. Den här gången får vi stripparna helt oredigerade, i svartvitt, och de är publicerade "på sidan"; man måste vända ett kvarts varv på tidningen.
"Jakten på den förvunna skatten" är ett fantastiskt bisarrt äventyr! Bitvis är det häpnadsväckande, i synnerhet i början. Fantomen är verkligen en mäktig envåldshärskare i djungeln. Alla djungelstammar är livrädda för honom. De betraktar honom nästan som en gud.
Vi får veta att Guran har en son. Detta är kanske ett välkänt faktum för Fantomenexperter, men något jag inte tidigare kände till. Denne son blir vred och lierar sig med några slemma skurkar inne i Morristown. Dessa skurkar visas till Dödskallegrottan - det är tydligen inga problem att ta sig dit. Fantomen är inte hemma, men några beväpnade bandarer vaktar ingången. Men skurkarna skjuter ihjäl dessa vakter! De tar sig in i grottan och till skattkammaren, snor rubbet och gömmer skatterna i en brunn. Hur de lyckas få med sig allt ur grottan framgår inte. Skurkarna, som blåser Gurans son på konfekten, lever nu lyxliv.
Fantomen återvänder och verkar inte bry sig över att hans vakter dödats - bara han får tillbaka sin skatt. Han behöver den för att bekämpa brott. I seriens första ruta säger han nämligen detta. Det kommer att behövas pengar för att sätta dit all världens bovar och banditer! Jaha, det är alltså därför Fantomen samlar på sig juveler och värdefulla artefakter.
Fantomen jagar rätt på bovarna och de får förstås sina straff. Men Gurans son, då? Guran tycker att pågen dragit vanära över honom och stammen - och bestämmer att han ska avrättas! Men Fantomen hindrar detta från att ske. Han tycker att det räcker med att grabben ber om ursäkt och i fortsättningen försöker vara en bra son.

Fantomen behöver stålar för att kunna bekämpa brott.

"Jakten på den försvunna skatten" är ett långt äventyr - och väldigt ofokuserat. Det känns som om Lee Falk hittar på efter hand. Vilket han kanske även gjorde. Det är vilt toppraffel mest hela tiden - vilda fajter och grejor. Samtidigt som det inte händer så mycket. Men mest av allt är äventyret konstigt och ologiskt. Och alla som för 40 år sedan spottade på Fantomen, hans värld och ideologi får verkligen vatten på sin kvarn.
Nej, nu vill jag läsa några bra Fantomenäventyr. Sådana görs det fortfarande lite då och då. Jag hoppas att vi får se ett sådant i nästa nummer.
Slutligen måste jag påpeka att jag tycker att det är trist med alla dessa dubbelnummer. När jag växte upp kom Fantomen med 26 nummer om året, 26 tidningar, varav några var utökade. Tack vare dessa dubbelnummer kommer det idag ut långt färre tidningar. Oavsett vad det står på omslagen.