Bio: Transformers: Rise of the Beasts

Foton copyright (c) UIP Sweden

Halloj, alla Transformersfans! Nu har äntligen en ny Transformersfilm premiär!

... Skulle jag kanske utbrista om min främsta målgrupp är tolvåriga gossar. Fast nu är min målgrupp inte tolvåriga gossar, jag vet inte om tolvåringar läser TOPPRAFFEL! överhuvudtaget. Därför utbrister jag istället "Jasså, har det kommit en ny Transformersfilm nu igen?!". 

Men att skriva "nu igen" är lite att ta i. Den förra filmen, TRANSFORMERS: THE LAST KNIGHT, kom 2017. Det är sex år sedan. De som var tolv när den kom har nu hunnit bli arton. Den första filmen i serien, om vi inte räknar den animerade TRANSFORMERS: THE MOVIE från 1986, kom 2007. Det är sexton år sedan. Det kom även en fristående spinoff-film 2018, BUMBLEBEE.

Jag har sett dem allihop. Ja, även TRANSFORMERS: THE MOVIE (i vilken Orson Welles gjorde en av rösterna). Jag har väldigt svårt att hålla isär dem, de flyter samman till en enda stor, brölig massa. Med ett undantag: BUMBLEBEE. Den var faktiskt riktigt bra. Men de flesta av Michael Bay-filmerna är rätt osebara. Jag minns den första som okej.

Innan jag såg den nya filmen, TRANSFORMERS: RISE OF THE BEASTS, hade jag sett rubrikerna- och ingresserna till ett par amerikanska recensioner. De hävdade att denna nya film är bättre än de tidigare filmerna, även om det inte säger så mycket. Efter att ha sett den håller jag med. Denna sjätte film (THE MOVIE och BUMBLEBEE oräknade) är bättre än de tidigare filmerna. Och det säger inte så mycket. Största skillnaden är att det här påminner om en riktig film.

Denna gång är det inte Michael Bay som regisserat. Istället är det CREED II-regissören Steven Caple Jr som stått bakom kameran, vilket kanske förklarar varför denna film är aningen bättre än brukligt. RISE OF THE BEASTS är en prequel. Den utspelar sig 1994. 

Handlingen kretsar kring en nyckel som finns någonstans på jorden. Med hjälp av denna nyckel kan ett gäng Transformers som fastnat på jorden skickas hem till sin egen planet - det har varit här i evigheters evigheter. Det visar sig att halva nyckeln är gömd i en statyett som hamnat på ett museum i New York.

På detta museum jobbar praktikanten Elena Wallace (Dominique Fishback), som är betydligt kunnigare än sin korkade chef. Elena undersöker statyetten och hittar därmed halva nyckeln. Nyckeln skjuter genast upp en enorm ljusstråle i rymden - något ingen i New York verkar notera! Förutom ett gäng Transformers, som kommer sättande - samt dessa Transformers fiender, som också kommer sättande. Jag har glömt vad dessa fiender hette, men vi kan kalla dem Östers IF.

Samtidigt försöker en ung man vid namn Noah Diaz (Anthony Ramos) stjäla en Porsche. Noah är en före detta soldat som bor med sin morsa och lillebror i en skabbig lägenhet i Brooklyn. De har dåligt med pengar, Noah kan inte få jobb, och lillebrorsan lider av någon sjukdom. Eftersom det här är Amerika kan de inte bara ta grabben till ett sjukhus och fixa det, eftersom det kostar pengar, och de har inte råd med en operation, eller vad som nu behövs. De blir till och med utslängda från ett sjukhus när de söker hjälp. Därför måste Noah jobba åt en kriminell kompis.

Porschen Noah försöker stjäla är inte alls en Porsche. Det är en käck Transformer. Efter en biljakt blir Noah och roboten vänner. Noah tycker inte alls att det är skitkonstigt att bilen är en jätterobot från rymden, han accepterar detta redan efter några minuter. 

Noah hamnar på det där museet och träffar Elena, och plötsligt ryker en massa Transformers ihop, de goda Autobots mot Östers IF. Liksom fallet var med Noah tar det inte många minuter innan Elena accepterar detta bisarra faktum att jätterobotar från rymden fajtas. Halva museet sprängs i luften. Ingen i New York verkar notera detta. Det tar en bra stund innan några polisbilar anländer.

Filmens hjältar kommer på att den andra halvan av nyckeln finns i Peru, så de åker dit. Noah och Elena klär ut sig till peruaner med hjälp av huvudbonader. I Peru finns en annan typ av Transformers: Maximaler. De ser ut som djur. Filmtitelns bestar.

De sista 30-40 minuterna av filmen består av robotslagsmål i Peru. En bit in i eftertexterna kommer en bonusscen, i vilken vi får veta att vi kan förvänta oss en crossover med en annan property från leksakstillverkaren Hasbro - det verkar vara en reboot på gång. Kanske kom det ytterligare en bonusscen efter eftertexterna, jag vet inte, jag gick och kissade. Jag hade då suttit en bra stund i en vibrerande stol i en IMAX-salong och sett det här i 3D och med rejäl ljudvolym.

Ett par saker var väldigt kul. Det förekommer ett Marky Mark-skämt i början av filmen. Hmm, detta borde nästan innebära att RISE OF THE BEASTS utspelar sig i ett parallellt universum till de övriga filmerna. I en scen anländer en Transformer och säger "I have come to kick some ass!". Synd att han inte fällde den fullständiga repliken: "I have come here to chew bubblegum and kick ass... and I'm all out of bubblegum!"

Lite oväntat gör Michelle Yeoh en av robotrösterma. Peter Dinklage gör en annan.

I september nästa år kommer TRANSFORMERS ONE.

 

 

 

(Biopremiär 9/6)

Bio: Everything Everywhere All at Once

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Jag upptäckte Michelle Yeoh redan på 1980-talet. Hon filmdebuterade 1984, och den första film jag såg med henne, var hennes fjärde film. Jag såg denna film från 1986 som IN THE LINE OF DUTY, den engelska titeln i Hongkong löd ROYAL WARRIORS, medan den på video i England hette POLICE ASSASSINS. I förtexterna till den engelskdubbade version jag såg, hette Yeoh "Michelle Khan". Förvirring uppstod när jag därefter såg filmen IN THE LINE OF DUTY 2, som i England hette POLICE ASSASSINS II. I Hongkong hette filmen YES, MADAM! och kom 1985, den var Yeohs tredje film. Ännu mer förvirring uppstod 1988, när det kom en film som i Hongkong hette IN THE LINE OF DUTY 3. Hjältinnan i denna spelades av Cynthia Khan och inte Michelle Yeoh. Alla dessa filmer är orelaterade, och det kom ytterligare en rad filmer i serien. Den fjärde, med Cynthia Khan, är bäst.

Nå: när jag såg dessa Michelle Yeoh-filmer, och omedelbart blev en fan, hade jag aldrig kunnat gissa att Yeoh drygt 35 år senare, och 60 år gammal, skulle vara det stora affischnamnet på en film som visas på Filmstaden i Sverige. Detta är ganska häpnadsväckande! Jo, hon lyckades ju med tiden göra en karriär utanför Hongkong och blev ett känt namn - men ändå. Jag träffade förresten Michelle Yeoh på en fest en gång. Mötet varade förvisso bara ett par sekunder, men dessa sekunder var svindlande!

Regissörsduon Dan Kwan och Daniel Scheinert kallar sig Daniels när de samarbetar. De gjorde för några år sedan en uppmärksammad film som hette SWISS ARMY MAN, vilken jag inte sett, eftersom den försvann från Netflix, eller var den nu streamades, innan jag hann se den, och därefter glömde jag bort den - jag har inte aktivt letat efter den. Nu har Daniels alltså gjort EVERYTHING EVERYWHERE ALL AT ONCE med Michelle Yeoh i huvudrollen - en film med en hopplös titel. "Hej, jag skulle vilja köpa en biljett till Everywhere Eve ... Öh ... All at ... Äh ... Everton ... Once ... Ni visar inte Jönssonligan?"

Jag hade vissa förhoppningar på EVERYTHING EVERYWHERE ALL AT ONCE. Ganska höga förväntningar. Den har fått bra kritik utomlands, bitvis lysande kritik. Några har skrivit att det är så här en film om parallella universa ska göras, men hänsyftning till Marvels multiverse-filmer. Och jag gillar alltså Michelle Yeoh.

Till min överraskning blev jag rätt besviken på den här filmen. Kanske ska jag skriva mycket besviken.

Redan när filmen rullade igång ringde en varningsklocka: det här är en film från A24. De pretentiösa genrefilmernas hemvist. Bolaget som gör filmer för konstskole-elever och 30-åringar som inte vill se vanliga, banala skräckfilmer, eftersom de föredrar djupa, intellektuella, konstnärliga skräckfilmer som ger dem något. Själv tycker jag att filmerna i de allra flesta fall är löjeväckande pretentiösa - och trista.   

EVERYTHING EVERYWHERE ALL AT ONCE är något slags absurdiskisk, existentiell kung fu-komedi om meningen med livet. Michelle Yeoh spelar Evelyn Wang, en kinesisk immigrant som driver en tvättinrättning i Kalifornien. Hennes make heter Waymond, och spelas av Ke Huy Quan - det var han som var pojken Shortround i INDIANA JONES OCH DE FÖRDÖMDAS TEMPEL! Han fyller 51 i sommar. Evelyn och Waymond har en dotter, Joy (Stephanie Hsu), som är lesbisk, och Evelyn har en krävande far som heter Gong Gong. Han spelas av 93-årige James Hong, som för bara några dagar sedan fick en stjärna på Hollywood Walk of Fame.

Det är dags att deklarera, så hela familjen Wang beger sig till Skatteverket, där de konfronteras med den onda skattmasen Deirdre Beaubeirdre, som spelas av en närmast oigenkännlig Jamie Lee Curtis. Deirdre är allt annat än nöjd med de kvitton och uppgifter Wangs överlämnat. De kan komma att straffas för detta.

Plötsligt, mitt under mötet, dyker det upp en Waymond från ett parallellt universum! Han tar över Waymonds kropp och släpar in Evelyn i en städskrubb för att prata om märkliga, otroliga saker som Evelyn inte tror på. Onda människor från andra universa är på väg. Multiversum hotas av en le jävel som heter Jobu Tupaki. Dessutom får Evelyn veta att Waymond vill skilja sig från henne!

Slagsmål uppstår inne på Skatteverket, Evelyn råkar nita Deirdre, så hon får polisen efter sig. Evelyn förses med teknik så att även hon kan hoppa mellan sina olika inkarnationer i olika universa. Hon är filmstjärna i ett universum, i ett annat lever hon i ett förhållande med Deirdre, och i denna värld har de varmkorvar som fingrar (ja, faktiskt). I ett tredje universum jobbar hon på en restaurang tillsammans med en kock, som styrs av en tvättbjörn han har på huvudet. Konstigast är ett universum där Evelyn och Deirdre är stenar som ligger på en klippa, och konverserar med hjälp av filmens textremsor. Då och då utbryter kung fu-slagsmål.

EVERYTHING EVERYWHERE ALL AT ONCE varar två timmar och 19 minuter - och jag trodde aldrig att den skulle ta slut. Jag tyckte att filmen var rätt bra fram tills att Evelyn börjar hoppa mellan olika universa. En och annan scen är rätt rolig, men - det här är en fullkomligt hysterisk film. Större delen av filmen har åt helvete för snabba klipp, en del av humorn är alldeles för tramsig, på fel sätt, och filmens anslag är märkligt pretentiöst. Filmen vill säga något om livet, och Evelyns hoppande mellan olika liv ska hjälpa henne att lappa ihop förhållandet med Wang. 

Filmens slagsmål är alldeles för likartade. Inget av dem sticker ut. Det känns som om samma scener upprepas gång på gång på gång, jag upplevde filmen som extremt tjatig och högljudd, vilket ledde till att jag blev uttråkad. Jag är för gammal för det här! kände jag.

... Men jag kan förstå att en del gillar det här. Jag kan tänka mig att om Daniels hade klippt bort en halvtimme, dragit ner på tempot, och minskat antalet klipp, hade jag uppskattat filmen mer. Den hade antagligen varit lika pretentiös, men mindre tröttsam. Skådespelarinsatserna i filmen är bra, liksom filmfotot. Jamie Lee Curtis är bäst. Multiversumfilmen THE ONE från 2001 med Jet Li innehåller bättre fajter, även om den filmen inte är jättebra. Den nya Dr Strange-filmen, även den med multiversum som tema, pressvisades inte i Göteborg, så den kommer jag att se- och recensera först när den släpps på Blu-ray.

Den här filmen får mig att tänka på så kallade vanity projects. En ny regissör gör en enormt framgångsrik film, och får därför fria tyglar att göra precis vad som helst som nästa projekt - och presenterar då en svindyr soppa som floppar så att det stänker om det. Jag har sett ett par sådana filmer i Cannes - SOUTHLAND TALES är ett exempel. Daniels film floppade dock inte.

Hmm. Nu blev jag sugen på att se om några Cynthia Khan-filmer. Hon fick aldrig en internationell karriär.

 

   

 

 

 

(Biopremiär 20/5)

DVD/Blu-ray/VOD/Disney+: Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings

SHANG-CHI AND THE LEGEND OF THE TEN RINGS (Disney)

När jag var barn fanns det en serietidning som hette Mästaren på karate. Den kom ut med sexton nummer 1974-1975 och gavs ut av Red Clown, som även hann släppa ett specialalbum om karatemästaren. Mästaren på karate var en svartvit tidning i magasinsformat, och stod därför inte bland de vanliga serietidningarna - den hamnade bland skräcktidningarna i stort format, vilka i sin tur stod intill vecko- och herrtidningarna.

Jag fick aldrig något nummer av Mästaren på karate medan den fortfarande kom ut, men jag tror att jag läste den hos en kompis, vars storebror hade massor av tidningar om krig, skräck, karate och annat vi gossar tyckte var roligare än Kalle Vrånglebäck.

Något år senare, kanske 1977, köpte jag ett nummer av Mästaren på karate på Fynd-Shopen, ett antikavariat i Landskrona, där jag köpte massor av serier (jag minns det som massor). Redan då var Red Clowns tidningar ganska sällsynta på antikvariat. Numret jag köpte var nr 5/1974, och det gjorde förstås ett stort intryck på mig.

Omslaget pryddes inte av Mästaren på karate själv, utan av en maskerad kille som hette Järnnäven. När jag läste tidningen, tyckte jag bättre om Järnnäven än Mästaren på karate. Framför allt var Järnnäven bättre tecknad, tyckte jag, det var Gil Kane tuschad av Dick Giordano som låg bakom detta första avsnitt. Jag tyckte även att Järnnäven såg lite coolare ut än Shang-Chi, som mästaren på karate heter. Shang-Chi hade prins Valiant-frisyr.

Jag tyckte att tidningens fullständiga titel var konstig. "Shang-Chi's händer, mästaren på karate" stod det (Shang-Chis stavat med apostrof). Vaddå, Shang-Chis händer? Vad är det med hans händer? Red Clown hade ofta konstiga titlar på omslagen. "Sällsamma sagor om det blodiga svärdet med Conan" är ett annat exempel. Tidningen innehöll även ett par artiklar, en med lite fräna karatetips, och en om filmen BLACK BELT JONES med Jim Kelly.

Klicka för större bild!

För oss som var barn på 1970-talet var "karate" något mystiskt, spännande och lite okänt. Något slags kinesisk (japansk, men det visste inte vi) slagsmålsteknik som kan döda snabbt, och så skriker man "HAA! HAA! HAA!" när man slår på folk med öppen handflata eller hoppar i sidled och sparkar på folk. Man hade även karatedräkt. Jag fick en så kallad "mysdress" som var utformad som en karatedräkt. Den var otroligt tuff, tyckte jag. Svarta byxor och röd jacka.

Dock hade jag och mina kompisar aldrig sett en karatefilm. Väldigt få i Sverige hade sett karatefilmer. I början av 70-talet svepte en kung fu-våg över västvärlden, främst över USA. Dubbade kung fu-filmer från Hongkong blev populära. Fast här i Sverige blev de alltid totalförbjudna ("Det är fegt att sparkas!"), och om någon film släpptes igenom, hade Statens Biografbyrå klippt bort i stort sett samtliga slagsmål - när ENTER THE DRAGON efter två totalförbud gick upp på bio i Sverige, var den en timme och 17 minuter lång. Och ja, de här filmerna kallades ju "karatefilmer" i Sverige, eftersom ingen visste vad kung fu var. Det var först när hyrvideo slog igenom i början av 1980-talet som karatefilmer blev tillgängliga i Sverige - den första filmen i genren jag såg hette THE TIGER STRIKES AGAIN (1977) och hade Bruce Li i huvudrollen.

Som så ofta var fallet på 70-talet, läste vi serietidningar istället för att se på film. Mästaren på karate kom ut med få nummer, men det fanns några andra kampsportande figurer jag också gillade. Jag minns att jag tyckte att Richard Dragon, som dök upp i Läderlappen, var tuff. Och i superhjältegruppen Rymdens hjältar fanns Karatepojken. Karatepojken heter i original Karate Kid, och när Columbia producerade filmen KARATE KID, fick de pröjsa DC Comics för att kunna använda det namnet, trots att filmen inte har något med seriefiguren satt göra.

Det var kung fu-filmernas popularitet i USA som fick Marvel Comics att skapa figuren Shang-Chi, Master of Kung Fu. De var förstås tvungna att rida på vågen. Shang-Chi skapades av författaren Steve Englehart och tecknaren Jim Starlin. Figuren dök upp i nummer 15 av tidningen Marvel Special Edition. Shang-Chi blev så pass populär att när nummer 17 av tidningen kom ut, döpte man om den till The Hands of Shang-Chi, Master of Kung Fu. Englehart och Starlin hade redan hoppat av, och författaren Doug Moench och tecknaren Paul Gulacy tog över. Duon gjorde att tidningen under en period blev oerhört populär. Andra författare och tecknare tog över, och tidningen höll ut ända till 1983. Därefter har Shang-Chi dykt upp lite här och där, och han verkar ha ändrat karaktär och utseende en hel del på sistone, fast jag har inte läst några av dessa nya serier. Det senaste jag läst, är en miniserie av Moench och Gulacy som kom ut 2002-2003. Den gavs ut av Marvel MAX och var "barnförbjuden" - vilket innebar att figurerna sa "fuck", våldet var blodigt, och kanske var det även med lite naket, jag minns inte. Jag har för mig att jag tyckte miniserien var rätt bra, även om jag alltid haft lite svårt för Paul Gulacys teckningar - han kan inte rita ansikten, framför allt kan han inte rita ögon. Han gör fantastiska bildkompositioner, men alla ser ut som fiskar i nyllet.

Den ursprungliga serien om Shang-Chi var mer eller mindre en exploitationfilm i serieform - som sig bör. Den var som filmerna den inspirerats av. Shang-Chi var son till den orientaliske superskurken dr Fu Manchu, en romanfigur skapad redan 1913 av engelsmannen Sax Rohmer (Arthur Henry Ward). Shang-Chi tränades upp till att bli en rackare på kung fu, och hans första uppdrag var att mörda en av Fu Manchus motståndare. Efter detta uppdrag insåg Shang-Chi att hans farsa faktiskt är en ond och farlig människa, så hans beslutade sig för att istället försöka bekämpa farsgubben. 

Efter ett tag blev Marvel av med rättigheterna till dr Fu Manchu. Detta innebar att de ursprungliga serierna om Shang-Chi under en lång period inte kunde repriseras. Detta verkar ha löst sig, eftersom det nu finns samlingsvolymer. Dock har Fu Manchu i de nyare serierna ersatts av Zheng Zu, Master of the Ten Rings.

Foto copyright (c) Disney

För några år sedan blev Järnäven, det vill säga Iron Fist, TV-serie på Netflix. Jag såg den första säsongen och tyckte att det var konstigt att de inte anlitat en kille som faktiskt kan kung fu till huvudrollen. Rent allmänt var actionscenerna i TV-serien rätt undermåliga. Och nu har alltså även Mästaren på karate filmatiserats. SHANG-CHI AND THE LEGEND OF THE TEN RINGS, i regi av Destin Daniel Cretton, pressvisades inte i Göteborg, och det blev aldrig av att jag gick och såg den senare. Men, nu är den släppt på Blu-ray, DVD, den finns att hyra på till exempel SF Anytime, och den streamar på Disney+. Själv såg jag den på Blu-ray.

Jag brukar oftast bli rätt besviken på Marvelfilmer som inte handlar om Spindelmannen. Jag tycker att de flesta är rätt dåliga och tråkiga, det är plastiga produktioner. Men när SHANG-CHI (jag orkar inte skriva ut hela titeln igen!) började, tyckte jag faktiskt att det var överraskande bra.

Zheng Zu har döpts om till Xu Wenwu (fast det är kanske inte exakt samma gestalt) och spelas av Tony Leung, välkänd från till exempel John Woos HARD BOILED och Wong Kar-Wais IN THE MOOD FOR LOVE. Xu Wenwu är tusen år gammal, han fick en gång tag i de magiska tio ringarna, som gjort honom lika odödlig som oövervinnelig. Han är en superskurk - och det är han som är Mandarinen (som figurerar i till exempel IRON MAN 3). I början av filmen slåss han i en skog med en kvinna han blir förälskad i, dessa wuxia-inspirerade scener för tankarna till Zhang Yimous filmer. Lille Shang-Chi föds efter detta möte 1996.

Hopp till nutid, och Shang-Chi (Simu Liu) bor i San Francisco, där han och hans kompis Katy (Awkwafina) jobbar med att parkera bilar åt folk - alltså sådan där "valet parking", som det heter. Shang-Chi kallar sig Shaun, han bor i en liten lägenhet, och han åker buss till sitt jobb.

En dag attackeras han plötsligt ombord på bussen - några biffar vill åt Shang-Chis halssmycke. Till Katys stora förvåning visar Shang-Chi upp sina färdigheter i kung fu. Denna bussfajt är rätt bra och jag tänkte att de verkar ha anlitat en kille som faktiskt är kampsportare, eller som åtminstone kan fejka det på ett övertygande sätt.

Shang-Chi berättar för Katy vem han egentligen är. Han måste åka till Macao och prata med sin syster Xialing (Meng'er Zhang), och Katy följer med. Jag undrar om de tog ut semester innan de reste. Xialing visar sig ha samma frisyr som Shang-Chi hade i serietidningen. Hon driver en klubb i Macao där folk fajtas, så det blir lite fajting. De träffar på den vissne skådespelaren Trevor Slattery (Ben Kingsley), mannen som anlitats för att låtsas vara Mandarinen i ovannämnda IRON MAN 3.

Den första halvan av SHANG-CHI tycker jag är riktigt bra. Filmen är faktiskt riktigt rolig emellanåt. Shang-Chi själv är en avspänd kille som inte riktigt ser ut som en filmhjälte; han ser mest ut som en jovialisk kille som jobbar i butiken på hörnet. Katy fäller många roliga repliker, och Trevor Slattery är vansinnigt rolig. Det här var lovande, tyckte jag, det här var över genomsnittet när det gäller Marvelfilmer.

Tyvärr är filmens andra hälft betydligt sämre. Filmen ändrar karaktär, den blir allvarligare, Shang-Chi måste rädda världen, och handlingen urartar i ändlösa, datoranimerade orgier. Plötsligt handlar filmen och stora kinesiska drakar och andra märkliga varelser, alla slåss med alla, det ser mest ut som en jobbig animerad film, drakarna övertygar inte. Michelle Yeoh är med och fajtas.

Förvisso har "Master of Kung Fu" plockats bort från filmtiteln, men jag hade ändå förväntat mig kung fu i en film om Shang-Chi. Filmen innehåller förvånansvärt lite kung fu. Istället får vi de vanliga specialeffekterna. Poängen med kung fu-film är ju liksom att det inte ska behövas några större specialeffekter om kombattanterna är skickliga.

Jag blev lite besviken på bonusmaterialet på Blu-ray-utgåvan. Jag hade hoppats på en liten dokumentär om Shang-Chi, i vilken Doug Moench och Paul Gulacy intervjuas. Istället får vi bara ett par korta inspelningsreportage och några bortklippta scener. Simu Liu säger att den ursprungliga serietidningen inte är det mest progressiva material att bygga en film på idag. Istället pratas det om hur viktigt det är att vi nu får se asiatiska hjältar på bio. Jag antar att de menar att det är viktigt i amerikansk film som ses av amerikaner av asiatisk härkomst - för asiatiska actionfilmer med asiatiska hjältar för en asiatisk publik finns det förstås tusentals.

Jag tycker att filmens första hälft är värd en fyra i betyg, medan andra halvan är en tvåa. Således bör slutbetyget på SHANG-CHI AND THE LEGEND OF THE TEN RINGS bli en trea.

Netflix: Gunpowder Milkshake

Foton copyright (c) Studiocanal

Ännu en film som från sin premiär på Netflix. GUNPOWDER MILKSHAKE, i regi av israelen Navot Papushado, är en fransk-tysk film från Studiocanal, inspelad i Tyskland, men på engelska. Detta är ännu en film som var avsedd att gå upp på bio förra året, men som såldes till Netflix istället. Dock kommer den att gå upp på bio i Frankrike och Tyskland senare i år.

Skådespelaruppsättningen i den här filmen är inte att leka med: Karen Gillan, Lena Headey, Michelle Yeoh, Carla Gugino, Angela Bassett, och Paul Giamatti. Giamatti är en av mina favoritskådespelare, och Yeoh har jag följt sedan IN THE LINE OF DUTY, som kom 1985 - det var hennes tredje film, och hennes första huvudroll. 

Så - en glassig actionfilm med det här gänget lät ju lovande.

Men där sket jag mig allt på tummen. Det här är häpnadsväckande dåligt.

Karen Gillan spelar Sam, dotter till lönnmördaren Scarlet (Headey). Av någon anledning har Sam gått i sin mors fotspår och blivit lönnmördare hon också. Hon jobbar åt en firma som heter Firman, och som leds av en viss Nathan (Giamatti). 

Nathan skickar ut Sam för att knäppa en kille som stulit en massa pengar av en väldigt farlig typ. Det visar sig att killen snott pengarna eftersom hans lilla dotter Emily (Chloe Coleman) blivit kidnappad, stålarna skulle lösa ut henne. Sam råkar skjuta ihjäl killen av misstag, men hon får dåligt samvete, och ger sig ut för att befria Emily.

Därefter jagas Sam och Emily av horder av skurkar. De behöver hjälp, så de går till ett bibliotek, på vilket de tre damerna Madeleine (Gugino), Florence (Yeoh), och Anna May (Bassett) jobbar. De här tre är involverade i lönnmörderiet, och de förvarar vapen, ammunition, pengar och annat gömda i böckerna - böckernas titlar är ledtrådar till innehållet. Även Scarlet dyker upp för att hjälpa sin dotter. Deras förhållande har inte varit det bästa under uppväxten, men det är dags att glömma gammalt groll när kulorna haglar. Emily ska skyddas, men hon hjälper till och kallar sig Sams lärling.

GUNPOWDER MILKSHAKE har ett glassigt filmfoto, miljöerna är glassiga de med, och färgerna är knalliga. Men vad hjälper det när det känns som en film gjord av några femtonåringar med alldeles för mycket pengar.

I mångt och mycket är detta en rip-off på JOHN WICK. Kanske lite grann en parodi på JOHN WICK. Filmen utspelar sig i en bokstavligt talat färgstark värld, där det finns stora etablissemang för professionella mördare. Alla medverkande, oavsett yrke, verkar vara involverade i kriminella organisationer. Man kan även dra paralleller till LÉON och KILL BILL.

När det var dags för filmens första större slagsmålsscen ryggade jag häpet tillbaka. Vad fan är det här?! stånkade jag. Sam befinner sig i en bowlinghall, där hon med hjälp av en väska med pengar som tillhygge ska fajtas mot tre män. Inte nog med att denna actionscen är remarkabelt illa koreograferad - det är uppenbart att Karen Gillan inte kan slåss. Alls! Det är likadant i alla actionscener där hon ska kung fu:a motståndarna. Det är makalöst taffligt. I filmer som THE BOURNE IDENTITY och TAKEN löste de problemet med snabba klipp och närbilder, då syns det inte att Liam Neeson och de andra inte är några kampsportare. Så icke i GUNPOWDER MILKSHAKE. 

Dialogen är också bitvis katastrofal. Den är nog avsedd att vara rolig, men det funkar inte. Det är möjligt att det funkat bättre om någon gammal actionhjälte med viss självdistans sagt replikerna, men det är inte säkert. Lena Headey pratar med sin vanliga engelska accent, men av någon anledning pratar Karen Gillan - som är från Skottland - med amerikansk accent. Jag kan faktiskt tänka mig att Sams repliker funkat bättre om hon hade fällt dem med skotsk accent! Det hade blivit rätt coolt. Nu känns det mest som att hon leker amerikansk tuffing. Jag har inget emot Karen Gillan, men hon funkar inte alls som tuff actionhjältinna. Lena Headey funkar betydligt bättre, hon har en tuff utstrålning.

Den långa slutuppgörelsen sker på biblioteket, så att alla damerna kan vara med och slåss och panga och kasta yxa. Tyvärr får inte Michelle Yeoh många chanser att visa upp sina färdigheter. Och varför har de spökat ut henne till Sickan Carlsson? Visst, hon är ingen ungdom längre, men hon behöver väl inte se ut som en tant för det?

Som sagt: det här känns som om några femtonåringar satt sig ner och sagt "Okej, vi gör en film, jag har en massa pengar! Vi kan ha en massa tuffa brudar som är skitcoola, och så kan de vara, typ, lönnmördare som John Wick, och så kan de bo nånstans där allt är neonblänkande, och så säger de coola saker, och så kan det vara roligt också, och glöm inte att blodet ska stänka, och så måste vi ha flera scener i slowmotion där det spelas nån gammal hitlåt, vad säger ni, ska vi göra en sån film? Bra! Leverera manus ikväll!".

Tonåringar tycker kanske att GUNPOWDER MILKSHAKE är en cool film. Jag tycker att den mest är lite pinsam. Jag noterar att en massa reaktionära amerikaner klagar på att den är alldeles för politiskt korrekt - därborta är det ju många som har problem med filmer med kvinnor i huvudrollerna.

... Just det, det finns ju en skurk i filmen också. Överskurken. Men han är knappt med alls och jag har glömt vem det var.

En uppföljare är redan på gång.

 

 

(Netflixpremiär 14/7)

VOD: Boss Level

BOSS LEVEL är från den amerikanska streamingtjänsten Hulu, och alldeles nyligen (antar jag, jag hittar inget premiärdatum) släpptes filmen på svenska VOD-tjänster som SF Anytime. Filmen skulle egentligen haft amerikansk biopremiär redan 2019, men det ursprungliga bolaget tyckte att den färdiga filmen var för dålig, och lade den på hyllan, för att sedan sälja den vidare.

Regissören Joe Carnahan gjorde 2002 filmen NARC, som jag tyckte var ruggigt bra när den kom - jag har dock inte sett om den sedan dess. Det Carnahan gjort därefter har varit mindre imponerande, och BOSS LEVEL är nog hans sämsta film.

... Eller så är det bara jag som blivit gammal. BOSS LEVEL är en typ av film jag ofta finner rejält irriterande och jobbig.

Grundidén är densamma som i MÅNDAG HELA VECKAN, SPRING LOLA, och HAPPY DEATH DAY. Frank Grillo spelar Roy Pulver (Pulver?!), en före detta elitsoldat som fastnat i något slags loop; han upplever samma dag om och om och om och om igen: han vaknar, attackeras av en kille med machete, fler personer försöker döda honom, och till slut lyckas de - Roy dör. 

... Och så börjar det om. Han vaknar och machetemannen dyker upp. Roy minns dock vad som händer varje gång, så han försöker konstant klura ut hur han ska överleva och vad det hela går ut på. Han hinner dödas åtskilliga gånger innan han reder ut saker och ting.

Förutom Frank Grillo figurerar ett flertal kända skådisar i filmen. Mel Gibson är en slem typ, Naomi Watts är Roys fru, Ken Jeong är en bartender, och Michelle Yeoh har en minimal roll.

Här finns ett par scener jag tyckte var lite coola, däribland scenerna där en svärdsvingande kvinna spelad av Selina Lo tar kål på Roy, men det räcker inte. Som helhet tycker jag att BOSS LEVEL är förhållandevis hemsk. Den är bara irriterande och jobbig, med en fullkomligt ointressant handling. Filmen pendlar mellan hysteriska actionscener och långa scener där det inte händer någonting alls, känns det som. För att vara en så här pass actionpackad film är BOSS LEVEL märkvärdigt tråkig. Jag tappade intresset relativt omgående.

Idén filmen bygger på, den att hjälten hamnat i en loop och upplever samma händelser om och om igen, innebär även att filmen blir tjatig och tröttande. Temat behandlas inte alls lika skickligt som i MÅNDAG HELA VECKAN och de övriga filmerna jag nämner ovan. Filmen är dessutom gjord för att lika ett TV-spel, vilket också är rätt jobbigt.

Fast det är klart - tonåringar tycker kanske att det här är häftigt. Vad vet jag.

Bio: Guardians of the Galaxy Vol. 2

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Jag gillade verkligen James Gunns GUARDIANS OF THE GALAXY, som kom 2014. En Marvelfilm byggd på en serietidning jag aldrig läst. Gunns film är så som jag vill att alla nya STJÄRNORNAS KRIG-filmer ska vara, men inte är. Ett frejdigt rymdäventyr med färgstarka gestalter och massvis med humor - rolig sådan.

Självklart hade jag rätt stora förväntningar på GUARDIANS OF THE GALAXY VOL. 2. James Gunn har åter skrivit manus och regisserat. Tyvärr lämnade jag salongen aningen besviken.

Filmen inleds på jorden år 1980, och minsann om inte gamle, goe Kurt Russell genast dyker upp - digitalt manipulerad, så att han ser ut som han gjorde 1980. Han vänslas med en tjusig blondin, och det avslöjas att dessa två år rymdhälten Peter Quills (Chris Pratt) föräldrar. Inte nog med det - Russells rollfigur heter Ego och visar sig vara utomjording. Den minnesgode kommer ihåg att den förra filmen inleddes med att Quill, som liten pojke, kidnappades av rymdvarelser efter att hans mor dött.

37 år senare har Universums väktare ställt till det för sig, och de tvingas fly från den uppretade Ayesha (Elizabeth Debicki) och hennes guldfärgade folk. Under flykten dyker plötsligt Ego upp och avslöjar vem han är, det vill säga Quills far - och nu ser förstås Russell ut så som han gör idag. Peter Quills vänner; Gamora (Zoe Saldana), Drax (Dave Bautista) och Rocket (Bradley Cooper gör tvättbjörnens röst), blir förvånade - Quill har allltid hävdat att han är son till David Hasselhoff, som har en talande bil.

Ego tar gänget till sin pampiga planet, men där visar det sig att saker och till inte står rätt till.
En rad nya rollfigurer introduceras - Pom Klementieff är Egos assistent Mantis, Sylvester Stallone har en väldigt liten roll som Stakar Ogord, Michelle Yeoh och Ving Rhames har ännu mindre roller, de figurerar några sekunder - och troligen kommer de att få mer utrymme i nästa film. Michael Rooker är tillbaka från förra filmen, liksom Groot (Vin Diesel gör rösten), som nu är en bebis alla tycker är bedårande.

Efter filmens prolog följer kreativa förtexter - och därefter radas en massa väldigt skojiga scener och repliker upp. Mycket är jättekul. Men - storyn är inget vidare. Filmen känns nästan som ett gammalt avsnitt av STAR TREK: de är på en mystisk planet, och för att bekämpa ondskan, måste de förstöra kraftkällan. Så fort det inte skämtas, och så fort det inte är action, blir det lite saggigt. Peter Quills relation till- och kamp mot Ego blir aldrig speciellt engagerande, tvärtom är det rätt ointressant och trist.

Att låta filmen vara två timmar och sexton minuter är oförlåtligt, och det känns som om slutstriden pågår en halvtimme - vilket den kanske också gör.

De många actionscenerna är dock bra, filmen är snygg, och det är som sagt ofta jättekul. Synd att Stallone inte är med i mer än två-tre scener.

Marvel brukar ju alltid slänga på en eller två bonusscener under, eller efter, eftertexterna. GUARDIANS OF THE GALAXY VOL. 2 fläskar på med hela fem bonusscener! Och eftertexterna i sig är rätt kul.

Stan Lee har en cameo, och minsann om han inte dyker upp två gånger.

Det här är inte dåligt, men det är inte så bra som det borde ha varit.

(Biopremiär 26/4)

Expressen den 1 november 1995

Jaha, där ligger du och är däst efter skinka och gröt. Och det är väl förhoppningsvis jag också.
Nej, det är jag inte - jag är antagligen på bio. Det är jag alltid. Och för att slippa skriva nya grejor under julhelgen; jag vill ju också ha lite ledigt, slänger jag in ett par av mina gamla Expressenkrönikor.
Här är min trettonde videokrönika. En text skriven innan Michelle Khan blev världsberömd som Michelle Yeoh. Den kände svenske journalisten jag refererar till i början är Stefan Malmqvist. Och än idag, sjutton år senare, tjatas det om att det finns för få actionbrudar på film.
Vad hände förresten med Shannon Lee?

Pinglor med puffror

För några månader sedan kom en känd svensk journalist fram till mig på en tillställning och introducerade sig med att säga något i stil med "Du borde gilla Cynthia Rothrock och sånt, va?"

När "Dolores Claiborne" hade premiär häromveckan skrev en kvinnlig recensent något om att det är så ont om tuffa, starka och självständiga kvinnor på film (och i litteratur) att det i stort sett bara finns Modesty Blaise, Pippi Långstrump, och nu Dolores Claiborne.

Detta är förstås en grov missuppfattning. Visst, de manliga hjältarna dominerar å det grövsta, men det finns ju faktiskt gott om tuffa brudar på film och video - om man letar lite längre än bland de stora bioproduktionerna.

Den man först kommer att tänka på är förstås Sigourney Weaver som Ellen Ripley i "Alien"-filmerna. Fast nu tycker ju jag att hon är lite småtrist. Handen på hjärtat, visst var väl marinkårssoldaten Vasquez i "Aliens" betydligt skojigare? Och vem vill inte bli straffad av Judge Hershey, det vill säga Diane Lane, i "Judge Dredd"?

Cynthia Rothrock heter en liten småknubbig sak som är en hejare på kampsporter. Efter att ha gjort ett par filmer i Hongkong började hon göra film hemma i USA, av vilka de flesta har släppts på video i Sverige, om än i nerklippt skick. Cynthia har massor av fans, men hennes filmer är inga riktiga höjdare, och själv tycker jag att hon mer ser ut som en dagisfröken än en actionhjältinna.

Alla amerikanska B-actionrullar med självaktning har åtminstone en vacker kvinnlig skurk som är en jäkel på att nita hjälten. En av dessa tjejer är den personliga favoriten Cyndi Pass, som ibland även står på hjältens sida. Stenhård skurk är hon bland annat i "Bounty tracker", där hon bankar skiten ur Lorenzo Lamas.

En tjej jag hoppas mycket på är Shannon Lee, dotter till Bruce och syster till Brandon. I mögfilmen "Cage II" var hon totalt bortkastad som Lou "Hulken" Ferrignos love interest, men nu har hon huvudrollen i en kommande actionfilm, som heter något med "Little Saigon" i titeln.

Vill man kika på riktigt tuffa flickor, tar man och kollar in utbudet från Hongkong. Här är hjältinnorna oräkneliga. Det finns till och med en genre som kallas Girls with guns. Den största kvinnliga skådisen i Hongkong är Michelle Khan (som inte ska blandas ihop med Cynthia Khan); en fantastisk tjej som både är oerhört söt och charmig, och skrämmande skicklig på kung fu - och dessutom gör hon oftast sina stunts själv. Det går att hitta några få Khan-filmer i Sverige, så kolla in henne, om hon är obekant.

TILL SIST: För oss som samlar på film och spelar in mycket från TV - hur vore det om tidningarnas TV-tablåer skrev ut om filmerna går i letterbox? Så att vi vet om vi ska spela över full screen-versioner av filmer vi redan har. Det tycker jag vi ska kräva.

MICHELLE KHAN-FILMER I SVERIGE

"In the line of duty". En totalt sanslös actionrulle med bitvis otroliga stunts. Dock är bästa scenen (kung fu med motorsåg) bortklippt i svenska versionen.

"In the line of duty 2". Något tristare och fjantigare film, här tar Michelle hjälp av Cynthia Rothrock.

"Gerillakrigarna". En Indiana Jones-variant som får Harrison Ford att likna ordföranden i PRO.

En romantisk dramakomedi vars titel jag glömt bort. Jag hyrde den för flera år sedan, och den finns inte kvar i butiken.

Bio: The Lady

Foton copyright (c) Scanbox

Jag kommer ihåg när Aung San Suu Kyi fick Nobels fredspris. Jag hade för mig att det var häromåret. Det visar sig att det var 1991. 21 år sedan. Kors vad tiden går. Då var Suu framför allt känd för att hon satt i husarrest hemma i Burma. Idag är hon ... fortfarande mest känd för denna husarrest, som pågått till och från under ett par decennier. Alldeles nyligen blev hon dock invald i parlamentet.

Nå, vem är då denna Aung San Suu Kyi, av sin make kallad Suu, och vad står hon för?

Efter att ha sett den här dramadokumentären om henne kan jag inte påstå att jag blivit mycket klokare. Detta beror antagligen på att det är Luc Besson som regisserat denna fransk-brittiska samproduktion. Besson har gjort ett par filmer jag verkligen gillar, men oftast är det något besynnerligt med hans filmer. Det är svårt att sätta fingret på vad det är, men det är något som saknas, något som är fel. De liknar nästan amerikanska blockbusters, men bara nästan. Det brukar vara alldeles för mycket yta.

Michelle Yeoh spelar Suu. Yeoh är en skådespelerska jag följt sedan IN THE LINE OF DUTY (aka ROYAL WARRIORS) som kom 1986. Då var hon 24 - och enligt förtexterna till den engelskdubbade versionen hette hon Michelle Khan. Som Suu är hon väldigt porträttlik - men egentligen inte så mycket mer. För trots att hon medverkar i var och varannan scen, får vi aldrig riktigt veta vad det är hon sysslar med, hur hon får folket med sig. Och vad gäller händelserna under hennes liv, ser Besson och hans manusförfattare till att hoppa över flera och stora partier - vilket resulterar i att jag sitter och undrar.

Filmen öppnar i Burma i slutet av 1940-talet, då Suus far var en av folket älskad politiker, och därmed ansedd som farlig. I prologen, då Suu är liten flicka, mördas fadern. Nästa gång vi träffar Suu är hon vuxen - och hemmafru i England. Vänta nu här, vad hände här? Hur hamnade hon i England? Varför är hon hemmafru? Hon är gift med författaren Michael Aris (David Thewlis), tillsammans har de två unga söner, och hon skriver på en bok om sin far. Men så får hon veta att hennes mor ligger för döden i Burma, så hon åker dit - och hamnar mitt i upplopp och grejor. Diktaturen i Burma är stenhård, soldater drar sig inte för att skjuta ner folk som står i vägen, och Suu beslutar sig för att stanna kvar och engagera sig politiskt. Michael i sin tur spenderar sin tid med att åka fram och tillbaka mellan England och Burma - filmen handlar lika mycket om honom, och han är en riktigt härligt dammig torrboll, som inte ens kan koka gröt åt pågarna när Suu inte är hemma (fråga mig inte varför dessa förhållandevis stora pågar inte kan laga sin mat själva).

Vi får se Suu hålla ett bejublat tal, och vi får vara med när hon bildar sitt parti, men det är väl allt - vi får aldrig veta hur hon gör för att få folket med sig. Hon blir närmast något slags kristusgestalt, en liknelse som växer under filmens gång. De sammanbitna gubbarna som styr landet inser att Suu är farlig, men de förstår även att de inte kan döda henne - något som annars är lösningen på alla problem. En av militärerna är så ondsint att han skjuter ihjäl de som säger emot- eller sviker honom - inne på kontoret. Därför sätts Suu i husarrest.

Suu går omkring i sitt hus och jag vet inte riktigt vad hon gör, men så plötsligt får vi beskedet att hon blivit frigiven. Hon går till brittiska ambassaden och ringer sin make. I nästa scen, som utspelar sig några år senare, sitter hon åter i husarrest. Vad hände däremellan?

Bessons film är väldigt flott, fotot är tjusigt vilket även gäller för flera av miljöerna. Men som biografi funkar filmen inte. Emellanåt blir filmen löjlig, den gränsar till kalkonfilm. Vakterna undrar vad det är för konstiga ljud som kommer från Suus hus. "Det kallas musik," säger Suu. Och när Michael blir svårt sjuk och fortfarande har alldeles för mycket att göra, blir det rätt fånigt med lätt överspel. För att inte tala om när ene sonen är ledsen. "Vad är det med dig?" undrar Michael. "Jag saknar mamma," säger pågen.

Majoriteten av dialogen är på engelska. Jag har ingen aning om vilket språk Suu föredrar att prata i verkligheten, men här väljer hon oftast att prata engelska även med lokalbefolkningen.

Det blir ingen som helst kung-fu från Michelle Yeohs sida.

Det är nu mer än en vecka sedan jag såg filmen och jag har grubblat över betyget. En trea? Kanske en tvåa? Efter lagom noga övervägande har jag kommit fram till att det får bli det lägre betyget.

(Biopremiär 4/4)

Bio: Kung Fu Panda 2

Bild copyright (c) Paramount Pictures Sweden

När KUNG FU PANDA kom 2008 blev den inte bara en stor publiksuccé - den gick även hem hos kritikerna. Ärligt talat vet jag inte riktigt varför. Själv var jag måttligt imponerad och gav filmden en tvåa i betyg, men det var jag ganska ensam om.

Allt annat än oväntat har nu en uppföljare - den här gången i 3D - premiär. Distributören Paramount ville att den svenskdubbade versionen skulle pressvisas och inte originalet med en kändisspäckad röstlista. Bad move från Paramounts sida, redan där drar jag av en dvärg i betyget. Oftast blir det (tyvärr?) automatiskt sämre när animerade familjefilmer dubbas till svenska; all karaktär suddas ut när allting låter som slätstruken TV3-dubbning. De gamla, klassiska, svenska Disneydubbningarnas tid är förbi.

I stället för Jack Black, Angelina Jolie, Dustin Hoffman, Jackie Chan, Gary Oldman, Seth Rogen, Lucy Liu, Michelle Yeo och - håll i er! - Jean-Claude Van Damme (!), får vi ... ja, det vetefan vilka det är. Lawrence Mackrory, Annelie Heed, Claes Ljungmark, Janne Westerlund, Hasse Brontén, Josephine Bornebusch, Jakob Stadell, heter de visst. De låter skittradiga allihop.

Fast frågan är om jag tyckt det här blivit så mycket bättre med originalröster.
Låt mig ta det positiva först:

KUNG FU PANDA 2 är verkligen snygg. Fantas-
tiskt snygg. Bra figur-
design, underbara miljöer, tjusiga färger, och för en gångs skull är 3D:n skarp, om än inte speciellt effektiv; det är inte mycket som far ut i knät på oss eller petar oss i ögat, vilket jag nog förväntat mig av en kung fu-film i tre dimensioner.

Jag kommer inte ihåg så mycket av den första filmen, mer än att pandan Po var fet och lärde sig kung fu. Den här gången får vi veta lite mer om vem tjockisbjörnen är och varför hans farsa är en gås. Po är - jösses! - adopterad! Tänk, det hade Po ingen aning om.

Och så introduceras vi för en ny, grym, maktlysten skurk; lord Shen, en påfågel vars illasinnade hantlangare är vargar. Lord vill söndra och härska och de enda som kan stoppa honom, är de fruktade fem, eller vad de nu kallar sig: Po, Tranan, Tigrinnan, Syrsan och Viper (som visst inte heter Ormen här).

Handlingen känns hämtad från vilken Hongkongrulle från 1970- eller 80-talen som helst. Jag har sett det här dussintals gånger förut, men det har förstås inte de små barn som filmen främst riktar sig till, och troligen inte majoriteten av föräldrarna.

Men en ooriginell handling har jag inga större problem med. Värre är att jag inte tycke att det är roligt. Jag tror inte att jag skrattade en enda gång - det är möjligt att jag hade flinat åtminstone några gånger om jag serverats originalrösterna. Van Damme som krokodil låter som en höjdare.

Och även om animationen är flott, är alla kung fu-strider påfrestande. Precis som i alldeles för många actionfilmer nuförtiden går det för snabbt. Det går inte riktigt att se vad som händer och jag upplevde det bara som jobbigt att titta på.

Ytterligare en sak som slog mig, är att en av tjusningarna med kung fu och annan kampsport, är att se levande, verkliga, superskickliga människor röra sig som olika djur när de fajtas. Detta element försvinner ju helt när det är djuren som imiteras som har huvudrollerna.

Så nej, det blir inte bättre betyg från mig den här gången. Summeringen lyder Snyggt men trist.

 

(Biopremiär 8/6)