DVD/Blu-ray/VOD: Batman & Superman Anthology - Limited Tinbox

BATMAN & SUPERMAN ANTHOLOGY - LIMITED TINBOX (Warner)

Visst är det trevligt med filmer i en tjusig plåtlåda - men i det här fallet undrar jag om det inte föreligger lite fusk. Den här lådan skramlar, och när man öppnar den hittar man en "vanlig" plastbox liggande i den. Jag gissar att Warner bara tagit en äldre utgåva och stoppat den i en ny plåtlåda. Nå, inte mig emot - förpackningen är snygg.

Numera översvämmas ju biografer och TV-kanaler av långfilmer och TV-serier om superhjältar. Genren är ohyggligt populär. En del av filmerna får till och med bra kritik. Trots detta muttrar en del av oss äldre serie- och filmfans om att det var bättre förr. Stålmannnen var bättre när Rickard Donner regisserade de första filmerna, Läderlappen var bättre när Tim Burton stod bakom kameran.

Men hur är det egentligen? Var det så mycket bättre förr? Denna Blu-ray-box innehåller de ursprungliga filmserierna; de första fyra filmerna om Stålmannen, plus den senkomna femte filmen, samt de fyra första filmerna om Läderlappen. Nej, jag räknar inte BATMAN: THE MOVIE från 1966, vilken för övrigt saknas i boxen. Långfilmen om Stålmannen från 1950-talet återkommer jag till nedan.

Låt mig ta filmerna i tur och ordning:

SUPERMAN - THE MOVIE (1978)

Jag minns så väl när jag och min kompis Adam skulle se den här på Rio i Landskrona. För att vara säkra på att komma först in och få bra platser, gick vi till biografen flera timmar innan de öppnade. Sedan bar det sig inte bättre än att när dörrarna väl slogs upp, kom det några andra och gick före.
Jag tyckte att Richard Donners SUPERMAN - THE MOVIE var det häftigaste jag sett på bio - näst STJÄRNORNAS KRIG, förstås. Jag minns hur imponerad jag var av förtexterna, jag höll på att tappa andan när titeln och namnen flög genom rymden till John Williams' pampiga musik. Det var spännande när helikoptern Lois Lane satt i fick spel och hängde i en vajer från toppen på en skyskrapa.

... Men filmen innehöll även en hel del inslag jag tyckte var konstiga. När jag ser filmen idag, som vuxen, framstår dessa inslag som ännu konstigare.

Planeten Krypton är bara märklig. Vad är det där för planet, vad är det där för stad? Bor folk inuti en transistorradio? Eller är det ett kylskåp? Vad är det för trams med kristaller hit och dit? Och varför ser Fantomzonen ut som en glasskiva som snurrar i rymden?

Konstigheterna fortsätter. Varför spelas den tonårige Clark Kent av Jeff East, som bara är fem år yngre än Christopher Reeve - och som inte alls ser ut som Reeve? Varför är Metropolis så uppenbart New York, med frihetsgudinnan och allt? Varför har Lex Luthor olika peruker? Och framför allt - vad är det där för trams på slutet, när Stålmannen ställer alla katastrofer till rätta genom att vrida jordklotet åt andra hållet, så att tiden av någon anledning spolas tillbaka några minuter? Filmens manusförfattare; Mario Puzo, protesterade mot denna dumhet.

Det tar alldeles för lång tid innan Clark Kent äntligen blir Stålmannen och vissa inslag - som när Stålmannen tar en flygtur med Lois Lane - är sega och tråkiga. Men - detta är ändå en rätt trevlig film. Kanske är det nostalgin som får mig att tycka det. Det är nog främst den sympatiske Christopher Reeve som lyfter (pun intended) de här filmerna. Han var inte bara en utmärkt Clark Kent/Stålmannen - han var Clark Kent/Stålmannen. Och visst är Gene Hackman kul som Lex Luthor. Däremot tycker jag att Margot Kidder mer påminner om en röktant från Trelleborg, än om Lois Lane.
I vilket fall: den här filmen är tjusig på Blu-ray!

Som extramaterial får vi ett inspelningsreportage från 1978, trailers, några tecknade Loony Toons-filmer med Stålmannentema, samt den första långfilmen om Stålmannen - SUPERMAN AND THE MOLE-MEN från 1951, med George Reeves i titelrollen. Denna film fungerade som pilotavsnitt till TV-serien med Reeves.

Tyvärr saknas den (då) nygjorda dokumentär som fanns i en DVD-box som släpptes 2006, vilket är synd. I denna berättades historien om den tecknade serien och filmerna, och vi fick en del fakta som förstås inte nämns i de ursprungliga inspelningsreportagen.

SUPERMAN II (1980)

På Blu-ray-boxens omslag står det att den innehåller "The Richard Donner Cut" av SUPERMAN II - den version som fanns i ovannämnda DVD-box från 2006, tillsammans med den ursprungliga versionen, på vilken Richard Lester anges som regissör. Därför blev jag förvånad när boxen inte alls innehöll Donners version, utan enbart den vanliga!

Så här var det: Richard Donner påbörjade inspelningen av SUPERMAN II. Ja, han hann nästan spela in det mesta. Men han hamnade i bråk med producenterna och lämnade filmen. Donner ville göra filmen på sitt sätt, producenterna ville ha något annat. Donner ersattes med Richard Lester, som mest bidrog med en rad humoristiska scener. När jag såg filmen på bio var det faktiskt dessa humoristiska scener jag gillade bäst - och det gör jag nog fortfarande. 2006 sammanställdes Donners egen version, och det är en mycket mörkare och allvarligare film. Jag föredrar den festligare Lesterversionen.
Statens Biografbyrå ville klippa bort några actionscener inför biopremiären, men dessa återinsattes tack och lov - något det rapporterades om på nyheterna på TV.

Jag vet inte om SUPERMAN II är bättre eller sämre än den första filmen. Specialeffekterna är i alla fall ibland märkligt dåliga, kanske beror detta på att de inte funkar när de visas högupplösta på Blu-ray. Liksom den första filmen är den lite besynnerlig, handlingen hänger inte riktigt ihop; scenerna hänger inte ihop. Det är likadant i både Lesters och Donners version. Som barn tyckte jag att det här var en skithäftig film, men som vuxen upplever jag den som besynnerlig. Det här är dock både trevligare och mer underhållande än Zack Snyders nya filmer om Stålmannen.

Bland extramaterialet hittar vi en liten dokumentär om Fleischer Studios animerade Stålmannenfilmer från 1940-talet, samt ett helt gäng med dessa tecknade filmer - om det är samtliga framgår tyvärr inte.

SUPERMAN III (1983)

Denna film hade den märkliga titeln STÅLMANNEN GÅR PÅ EN KRYPTONIT på bio i Sverige. Den fick titeln tack vare en tävling i vilken man skulle föreslå en svensk titel.

Richard Lester stod åter för regin; den här gången gjorde han hela filmen. Många verkar avsky den här filmen, men jag tycker att den är kul - åtminstone till större delen. Dramaturgiskt sett tycker jag faktiskt att den här är bättre än de två första filmerna; handlingen håller ihop bättre - fram tills slutet, där det spårar ur och blir lika konstigt och oförklarligt som i de tidigare filmerna. Plötsligt har skurkarna en gigantisk maskin; en superdator, inne i ett berg. Var fick de den ifrån?

Richard Pryor är i fånigaste laget som en lodis som visar sig vara en jävel på datorer, men Robert Vaughn är en bra skurk. Jag gillar den inledande slapstickscenen och flera andra gags, och scenerna med Clark Kent och Lana Lang (Annette O'Toole) i Smallville funkar bättre än scenerna med Lois Lane i de tidigare filmerna.

SUPERMAN IV: THE QUEST FOR PEACE (1987)

Nu snackar vi! Här har vi filmen alla tycker är ännu sämre än SUPERMAN III. Det gick bra för det legendariska B-filmsbolaget Cannon ett tag på 80-talet, och de producerade några filmer med högre budget. De skulle producera en fjärde Stålmannenfilm, men när inspelningen väl dragit igång, gick botten ur Cannon och de skar ner rejält på budgeten. Resultatet är hur knasigt som helst.

För att Christopher Reeve skulle återkomma i titelrollen krävde han att få mer inflytande - och han var med och skrev storyn. Ambitionerna var stora, men i slutändan kunde Cannon inte fullfölja dem. Filmen som till slut fick premiär utmärker sig med härligt dåliga effekter och obegriplighet på grund av hopp i handlingen, eftersom flera scener aldrig spelades in, medan andra scener klipptes bort helt - på Blu-ray:en finns massor av bortklippta scener.

STÅLMANNEN I KAMP FÖR FREDEN hette filmen på bio, Sidney J Furie regisserade, och på Blu-ray:en (och den tidigare DVD:n) finns ett kommentarspår med Mark Rosenthal; en av manusförfattarna. Han inleder med att säga att redan de billiga förtexterna ger en vink om att den här filmen inte är något att hänga i julgranen.

Men! SUPERMAN IV känns faktiskt som ett nummer av serietidningen Stålmannen från 70-talet. Precis lika flängd och illa genomtänkt. Lex Luthor trollar fram en superskurk ur solen, och exakt hur detta går till framgår inte alls. Det är jätteroligt. Skurken hartrikåer och går omkring och vrålar.

SUPERMAN IV må vara ett hafsverk med dassiga effekter och obegripliga inslag, men det går inte att säga att filmen är tråkig!

SUPERMAN RETURNS (2006)

Nitton år efter SUPERMAN IV och två år efter Christopher Reeves bortgång gjorde Bryan Singer denna film, som inte är en reboot - det är en fortsättning på de tidigare filmerna. Brandon Routh är ny Clark Kent/Stålmannen, och han gör inte bortsig i rollen - tvärtom är han rätt bra, om än lite anonym. Kevin Spacey har tagit över som Lex Luthor och fan vet om han inte är bättre än Gene Hackman i rollen. Kate Bosworth är dock en blek Lois Lane.

Filmen är mer pretentiös och högtravande än de tidigare filmerna, den är betydligt allvarligare, slutstriden är väldigt mycket längre än sådana var förr. Specialeffekterna är förstås extremt mycket bättre än tidigare, men vad hjälper det när filmen är lite tråkig? Problemet är att SUPERMAN RETURNS mer eller mindre slutar efter en och en halv timme - men trots detta fortsätter den ytterligare en trist och utdragen timme.

Jag såg den här på Maxim i Landskrona. Efter visningen sa en ung kille "Fy fan, tänk va coolt å ha såna krafter, mannen! Men en sak är säker: om jag hade såna krafter skulle jag inte vara GOD! Ha ha!".

Efter SUPERMAN RETURNS var det dags för Zack Snyders reboot MAN OF STEEL - som ju är sämre än samtliga tidigare filmer.

Ur mina gömmor.

BATMAN (1989)

Första gången jag såg Tim Burtons BATMAN var det en upplevelse i dubbel bemärkelse. Jag såg den nämligen i en stor biograf på 42:nd Street i New York; i en byggnad och i en salong som kunde vara hämtad ur Läderlappens Gotham City. Utanför biografen stod en tiggare och spelade signaturen till 60-talets TV-serie på kam. När filmen var slut, och jag och min kompis lämnade biografen, stod det några svarta ungdomar och hängde utanför utgången. En av dem grabbade tag i min axel och sa "Tell me, little white skin - how wuz it?". Jag stammade något till svar, och de asgarvade.

New York sommaren 1989 var en uppplevelse. Det var Läderlappen precis överallt. Läderlappsloggan syntes på de mest oväntade ställen. Och själv var jag rätt tagen efter att ha sett filmen. Tim Burton gick och blev min favoritregissör, vilket han förblev under några år. Numera har jag vant mig vid att bli besviken på hans filmer, men då; i slutet av 80- och under  större delen av 90-talet, var han smått fantastisk.

Jag gillar fortfarande den första filmen i serien. Här finns några mindre lyckade inslag; jag är fortfarande inte riktigt säker på vad jag tycker om Jack Nicholson som Jokern, och scenen där Bruce Wayne (Michael Keaton) och Vicki Vale (Kim Basinger) äter middag på Wayne Manor är bara konstig - varför sitter de vid varsin kortsida av ett långbord? En playboy som Bruce Wayne borde väl veta hur man går till väga. Och att låta betjänten Alfred (Michael Gough) leda Vicki Vale ner i Läderlappsgrottan och avslöja Läderlappens identitet är väl rätt dumt. För att inte tala om mycket dumt.

Men - BATMAN är en fantastiskt snygg och stämningsfull film, försedd med otroligt bra filmmusik av Danny Elfman. Den är imponerande att titta på, på bio var den direkt omtumlande.

Extramaterial finns här hur mycket som helst; det tog ett par timmar att ta sig igenom allt. Bäst är den dokumentär från 2006 där filmskapare, skådespelare och serietecknare reflekterar över seriefiguren och filmen. Denna dokumentär är den första i en serie; övriga avsnitt ligger på de andra skivorna, och uppföljarna behandlas grundligt i tur och ordning.

BATMAN RETURNS (1992)

BATMAN - ÅTERKOMSTEN hette den på bio här i Sverige. Jag såg den på Maxim i Landskrona. Tim Burton stod åter för regin, och han lyckades med konststycket att göra en uppföljare som är bättre än den första filmen. Jag älskade BATMAN RETURNS när den kom, och jag tycker fortfarandeatt det är en mycket bra film.

Tim Burtons krav för att göra uppföljaren, var att få göra en Tim Burton-film, snarare än en Läderlappsfilm. Resultatet blev en mörk, bisarr, gotisk mardröm - och inte alls vad Warner Brothers förväntat sig. Warners, barnfamiljer och en del kritiker tyckte att filmen var alldeles för mörk, otäck och våldsam. Vi andra älskar filmen just för att den är mörk och mardrömslik - fast den är även rolig och underhållande.

Den alla minns bäst från filmen är förstås Michelle Pfeiffer, som är strålande som Kattkvinnan. Men vi återfinner ju även Danny DeVito och Christopher Walken, och Danny Elfman står ännu en gång för utmärkt filmmusik.

BATMAN FOREVER (1995)

Den här såg jag aldrig på bio. Jag minns inte varför. Kanske för att jag anade det det värsta? Kanske för att någon annan recenserade den i NST (där jag börjat skriva 1993) och jag därför inte såg den på pressvisningen?

Eftersom BATMAN RETURNS alltså blev den mörk, gotisk mardröm, ville Warners nu ha en snäll, mer barnvänlig Läderlappenfilm. Joel Schumacher tog över som regissör och Michael Keaton ersattes med en trist och nollställd Val Kilmer som Bruce Wayne/Läderlappen. Även Danny Elfmans musik åkte ut och ersattes med ett mer heroiskt, men tråkigare, tema av Elliot Goldenthal.

När jag väl såg filmen på video var besvikelsen total. Jag tyckte att det var en dum, tråkig och påfrestande film. Tim Butrons mörka, gotiska Gotham City har ersatts med glänsande, godisfärgade miljöer. Tommy Lee Jones är Dubbelansiktet, men spelar rollen som vore han Jokern. Jim Carrey är Gåtan, men spelar rollen som vore han ... Jokern han med. Överspelet är totalt både från Jones och Carrey. Nicole Kidman gör den kvinnliga huvudrollen, men är knappt med i filmen. Även Läderlappens unge medhjälpare Robin introduceras. Han spelas av Chris O'Donnell; en kille med så dålig utstrålning att självöppnande dörrar på varuhus inte öppnas när han försöker gå genom dem.
Jag kom inte ihåg någonting alls av filmen när jag fick den här boxen. Det är nu bara några dagar sedan jag såg om BATMAN FOREVER, men jag har redan (och ännu en gång) glömt bort vad den handlar om och vad som händer i den. Det säger väl det mesta.

BATMAN & ROBIN (1997)

BATMAN & ROBIN såg jag i Helsingborg tillsammans med en kompis. Efter filmen satte vi oss på en pub och sa "Baaaaane!" och "Cool down!" mest hela tiden. Repliker ur filmen.

BATMAN & ROBIN är en ordentligt hatad film. Folk hatar den passionerat. Men - jag tycker så här: BATMAN FOREVER var dum och fånig. BATMAN & ROBIN är inspirerat dum och fånig. Det finns inga som helst gränser för tramsiga upptåg i det leksaksland Gotham City nu blivit. Filmen påminner om TV-serien med Adam West och är något helt annat än det Tim Burton serverade oss.

Arnold Schwarzenegger är den stollige skurken mr Freeze, som fäller korthuggna repliker och skrattar. Uma Thurman är en lätt överspelad film noir-pastish som Poison Ivy. Alicia Silverstone är gullig som Läderlappsflickan. Val Kilmer var inte längre kvar, nu fick George Clooney agera Bruce Wayne/Läderlappen. Clooney var egentligen ett perefekt val - han ser ju faktiskt ut att vara tecknad av Neal Adams. Joel Schumacher regisserade igen.

Den här filmen är så långt ifrån bra en film kan vara - men den är inte lika tråkig och irriterande som BATMAN FOREVER. BATMAN & ROBIN är mer ärligt tramsig. Så pass tramsig att filmserien begravdes efter denna film. Först åtta år senare rebootade Christopher Nolan Läderlappen med den gravallvarliga BATMAN BEGINS - och häromåret rebootades ju figuren igen av Zack Snyder.

I dokumentären från 2006 som ligger på skivan, pratar Schumacher och skådespelarna om hur dålig och pinsam BATMAN & ROBIN blev. Det är ganska fascinerande att lyssna på.
Så där! Då har jag gått igenom samtliga nio filmer i den här boxen. Låt mig sammanfatta boxen så här: BATMAN och BATMAN RETURNS är bra på riktigt; de håller fortfarande. De  första Stålmannenfilmerna är trevliga. Övriga filmer kan man vara utan.

Bio: Mordet på Orientexpressen

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Jag har aldrig brytt mig om att läsa någon av Agatha Christes böcker, men jag har sett åtskilliga filmatiseringar för film och TV. De har alla det gemensamt att jag inte minns någonting alls av handlingen - och jag minns inte vilka som var mördarna. Med ett undatag: MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN.

Det är nu väldigt längesedan jag såg 1974 års filmatisering med Albert Finney som Hercule Poirot. Hur kan man glömma denna historias upplösning? Det är fullkomligt omöjligt! Det är möjligt att denna story har deckarhistoriens bästa - eller, kanske mer troligt, sämsta och dummaste - upplösning!

Okej, nu har alltså Kenneth Branagh regisserat en ny version av boken, och placerat sig själv i huvudrollen som Poirot - försedd med filmhistoriens fånigaste lösmustasch. Den är irriterande ful och jönsig.

Jag tycker att 2017 års MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN är jättebra - fram tills mordet. I en utmärkt prolog avslöjar Poirot en tjuv vid klagomuren. När detta är avklarat måste han hasta vidare till nästa fall, och då tar han Orientexpressen. Poirot känner visst killen som äger tåget, eller hur det var, men alla första klass-kupéer är upptagna. Poirot placeras i en andra klass-kupé - om filmen utspelats idag hade han tvingats åka ersättningsbuss (Jag erkänner, det där skämtet snodde jag delvis av Graham Norton).

Precis som i filmen från 1974 är Branaghs version fullpackad med kända skådespelare. Inklämda ombord på tåget hittar vi Johnny Depp, Daisy Ridley, Penélope Cruz, Josh Gad, Derek Jacobi, Michelle Pfeiffer, Judi Dench och Willem Dafoe - och säkert flera jag glömt. Tågets tjusiga interiörer är smått fantastiska, och bilderna på när tåget far fram över de mäktiga landskapen är maffiga. Jag imponerades och underhölls.

Men så utlöses plötsligt en lavin och tåget spårar ur - och Johnny Depps rollfigur hittas mördad. Och ungefär här dör mitt intresse. Knappt halva filmen har hunnit passera, och den återstående hälften består av att Hercule Poirot förhör de olika passagerna - samtliga är misstänkta - ombord på det stillastående tåget, och själva upplösningen, när mördaren ska avslöjas, är utdragen.

Jag tittade på klockan flera gånger. Denna andra hälft är rätt trist - i synnerhet som jag alltså visste vem mördaren var. Fast det är klart, om man inte känner till detta är filmen kanske spännande. Vad vet jag.

Det var 70mm-versionen jag såg. Visst var den flott, men ärligt talat är jag inte karl att avgöra om bilden faktiskt är bättre än på vanliga visningar. Jag ser ingen skillnad - möjligen gör jag det om jag jämför versionerna sida vid sida.

Filmen avslutas att Poirot skickas iväg till Nilen för att lösa ett nytt fall, och minsann om det inte häromdagen rapporterades att Kenneth Branagh nu ska filmatisera "Döden på Nilen", vilken förstås också filmatiserats tidigare. Jag minns inte vem mördaren var - men jag minns hur mordet gick till och hur mördaren dolde sitt dåd.

 

(Biopremiär 24/11)

Bio: Farväl till maffian

Foton copyright (c) Scanbox

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!. Rättare sagt, det blir fransk-amerikanskt.

En gång i tiden, för sådär tjugo år sedan, ansågs Luc Besson vara en rätt cool regissör, med filmer som NIKITA och LÉON. Sedan dess har killen mest gjort mög, varav en del varit totalt osebart - som filmerna om Arthur och Minimojerna. ADÈLE AND THE SECRET OF THE MUMMY var väl okej, även oim den inte alls känns som Tardis serie. Men det är ju dock sällan Besson regisserar nuförtiden. Oftast nöjer han sig med att skriva manus och producera - och hans bolag Europa Corp sprutar ur sig glassiga och lättglömda actionfilmer, varav bara ett par stycken sticker ut - till dessa hör TRANSPORTER-filmerna och den första TAKEN.

FARVÄL TILL MAFFIAN, som Besson har tagit sig tid att regissera, bygger på en fransk roman. Originaltiteln är MALAVITA, vilket det står i förtexterna, men i USA gick den upp som THE FAMILY. Exekutiv producent är Martin Scorsese, av alla människor - jag har ingen aning om varför han ville sätta sitt namn på det här. För det här är inte bra. Tvärtom, det här är riktigt, riktigt dålig - FARVÄL TILL MAFFIAN måste vara en av årets sämsta filmer.

Familjen Blake är en till ytan alldeles vanlig amerikansk familj - bortsett från att de bor i Frankrike. Men Blakes är allt annat än vanliga. Farsan Fred Blake (Robert De Niro) heter egentligen Giovanni Manzoni och är en före detta mafioso, som nu står under FBI:s vitnessbeskydd. Han har dock svårt att hålla sig i skinnet, så FBI - under ledning av en agent spelad av Tommy Lee Jones - tvingas flytta runt Fred, hans hustru Maggie (Michelle Pfeiffer), och de två barnen Belle (Dianna Agron) och Warren (John D'Leo). När filmen börjar anländer de till Normandie, när Fred ska skriva en bok om D-dagen och barnen börja i ny skola.

Det går inte så bra. Redan första dagen smäller Maggie av på några oförskämda fransmän i ett snabbköp, så hon spränger butiken i luften. Två franska, finniga tonårskillar stöter på Belle, så hon misshandlar dem med ett tennisracket, och Warren åker på rejält med stryk i skolan. För att göra tillvaron ännu värre är ett gäng brutala gangsters på jakt efter Fred.

Det verkar som om FARVÄL TILL MAFFIAN är tänkt att vara en festlig komedi. Som sådan funkar den inte alls. Jag vet inte, jag har kanske gått och blivit gammal och moraliskt, men blodiga nerskjutningar och blodsöliga slagsmål i kombination med uppsluppen komedi är snarare osmakligt än roligt. Jag skrattade inte en enda gång. Kanske hade Tarantino kommit undan med här, men det är tveksamt. Emellanåt tror sig filmskaparna vara hur smarta som helst när de refererar till gangsterfilmer och vid ett tillfälle tittar Fred och några andra på Scorseses MAFFIABRÖDER (Tommy Lee Jones gissar att Fred brukar runka till den filmen) - och jag kommer på mig med att hellre vilja se den filmen (som ju är utmärkt).

Alla fransmän verkar prata engelska, Maggie betalar med francs, vilket får mig att undra över när filmen utspelas, vi får en del flashbacks, och De Niro, Pfeiffer och Jones ser fullkomligt ointresserade ut. De tackade säkert ja till rollerna enbart för att få en välbetald semester i Frankrike. Filmens running gag är att rollfigurerna stannar upp och utbrister "Fuck!", vilket Besson verkar tycka är skitroligt. Det är det inte. Vad som däremot är roligt, eller åtminstone konstigt, är att det i den svenska texten står "Fuck!" när de säger just detta. Det känns alltid som om det är något som saknas när Besson gör film. Jag har dock svårt att sätta fingret på vad det är. Filmerna ser ut som stora Hollywoodproduktioner men når inte hela vägen - som om en viktig krydda saknas i favoriträtten.

Till ovannämnda invändningar hör även det faktum att filmen är trist och ibland nästan sövande. Det här är bara dåligt och ointressant. Synd på så bra skådisar.

Fuck!

(Biopremiär 22/11)

Bio: Dark Shadows

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden

Vill man utse någon till sin favoritregissör, är det en fördel om han eller hon är död och till större delen gjorde bra filmer - som till exempel Alfred Hitchcock. Eller ännu bättre död och gjorde väldigt få filmer, varav majoriteten är riktigt bra - som till exempel Sergio Leone. Det är värre när man ska utnämna nu levande och fortfarande aktiva personer till favoriter.

Jag brukade ha Dario Argento som favoritregissör - men den karln har ju inte lyckats göra något som kan kallas bra sedan OPERA för 25 år sedan. Bland mina andra, nu levande favoriter finns Tim Burton. Eller fanns. För numera har jag vant mig vid att bli besviken på honom. Plötsligt känns EDWARD SCISSORHANDS, BATMAN, BATMAN RETURNS, ED WOOD och SLEEPY HOLLOW väldigt avlägsna. Vad håller karln på med? Vad har hänt? Jag minns att jag blev väldigt besviken på förra filmen; ALICE I UNDERLANDET (och jag förvånades när jag nu upptäckte att jag faktiskt gav den en trea i betyg, jag hade för mig att jag satte en ledsen tvåa). KALLE OCH CHOKLADFABRIKEN var jag inte heller så förtjust i, medan SWEENEY TODD åtminstone såg oerhört läcker ut - shame about the songs.

Marknadsföringen av nya DARK SHADOWS har varit förhållandevis massiv. Uppenbarligen hyser man stora förväntningar på filmen. Men - bortsett från Johnny Depps medverkan och temat vampyrer, har man inte så mycket att ta på. Filmen är trots allt en parodi på en gammal TV-serie som i princip är helt okänd utanför Amerika.

Häromveckan dog Jonathan Frid, som spelades vampyren Barnabas Collins i TV-serien. I min dödsruna över Frid skrev jag såhär om mitt eget förhållande till DARK SHADOWS: "Det var den legendariske producenten, regissören och manusförfattaren Dan Curtis som låg bakom DARK SHADOWS, som sändes i 1 225 avsnitt (!) mellan 1967 och 1971. Själv har jag aldrig sett själva TV-serien, även om dess ledmotiv är välbekant. Däremot har jag sett biofilmen VAMPYRENS HUS (HOUSE OF DARK SHADOWS, 1970) eftersom den släpptes på hyrvideo i Sverige på 1980-talet, och i denna är förstås Frid med som Barnabas Collins. Jag gjorde ett försök att se den nya, kortlivade TV-versionen av DARK SHADOWS som kom på 90-talet, men jag gav upp efter ett par avsnitt. Den var alldeles för tråkig. I denna innehade Ben Cross rollen som Collins."

När Tim Burtons film börjar är det 1700-tal, och lille Barnabas Collins med föräldrar lämnar Liverpool i England för att bosätta sig i Maine, USA, där de bygger sig ett slott och grundar en stad; Collinsport. Barnabas växer upp till Johnny Depp och Eva Green är Angelique, en tjej som är hopplöst förälskad i Barnabas. Tyvärr är kärleken obesvarad, Barnabas älskar den väna Josette (Bella Heathcote). Nu visar det sig att Angelique är en häxa, så hon mördar Barnabas föräldrar, får Josette att ta livet av sig och förvandlar Barnabas till vampyr. Collinsports invånare stormar slottet, griper vampyren och begraver honom levande i en stålkista.

1972 - året efter att TV-serien DARK SHADOWS lades ner - råkar några byggarbetare gräva upp kistan. Barnabas far upp, dödar alla, och beger sig ut för att hitta sitt slott och sina släktingar. Men numera finns det väldigt få Collins kvar. Det är de nästan utfattiga Elizabeth (Michelle Pfeiffer), Roger (Johnny Miller) och deras barn Carolyn (Chloë Grace Moretz) och David (Gulliver McGrath) som bor på det förfallna slottet, som även inhyser en försupen doktor (Helena Bonham Carter), en gårdskarl (Jackie Earle Haley) och en gammal tant.

Familjen Collins har alltid arbetat i fiskindustrin, men de har en allvarlig konkurrent; ett företag som drivs av en viss Angie - som visar sig vara Angelique, som är still going strong. Till slottet anländer även en kär tös från New York; Vicky - som minsann är Josette reinkarnerad.

Barnabas Collins är en, som det heter, fish out of water. Han konfronteras med märkliga tingestar som inte fanns på 1700-talet, och folk beter sig- och pratar konstigt, tycker han. Eftersom han förvarat sina rikedomar i ett dolt rum i slottet lyckas han få fart på affärerna igen, men Angie gör allt för att sätta käppar i hjulet - och hon vill förstås åter vinna Barnabas hjärta. Men Barnabas har bara ögon för Vicky.

Redan trailern för DARK SHADOWS gav mig onda aningar. Nä, det här såg inte vidare lovande ut. Och den färdiga filmen visar sig vara än värre. Det känns som om Tim Burton har tappat fingertoppskänslan. Och all annan känsla. Filmen lider av en lång rad märkliga problem jag inte associerar med Burton. För det första ser filmen rent visuellt inte riktigt ut som en Tim Burton-film, trots många gotiska och tacksamma miljöer. Det är lite för platt. Till detta kommer den märkliga klippningen. Filmen innehåller många och långa scener där folk bara sitter ner och pratar, ofta vid matbord, och detta skildras stelt och teatralt. Personerna filmas en i taget. Det ser väldigt TV-mässigt ut, och då menar jag inte en rapp amerikansk TV-serie, utan ett gammalt brittiskt TV-drama. Fast var månne originalserien så här stel?

Tempot svajar, ibland blir det saggigt, och tajmingen känns mystiskt tafatt. Danny Elfmans musik är oinspirerad. Och som parodi och framför allt komedi, är detta inte speciellt roligt. En man från det förflutna som konfronteras med moderniteter är ju något vi sett åtskilliga gånger förut - och bättre.
Nå. Här och var får Burton till det och det blir lite smålustigt. Johnny Depp fläskar på med hela registret, men Barnabas tillhör inte hans mer minnesvärda roller. Christopher Lee dyker upp i en liten fin roll. Jonathan Frids cameo inskränker sig till ett par sekunder, då han anländer till en fest på slottet. På denna fest uppträder Alice Cooper som sig själv. 40 år äldre än han ska föreställa. Lite kul, men hela filmen stannar upp när han framträder.

Chloë Grace Moretz får inte till sina repliker riktigt och hon känns mest som en modern tös som leker 70-talsflummare. Bonham Carters roll känns rumphuggen, den är märkligt outveckad. Eva Green har ett passande elakt utseende - men det har hon alltid, hennes ansiktsdrag är hårda och elaka. Specialeffekterna är ... sådär. Inget häpnadsväckande.

Jag hoppas verkligen att Tim Burtons FRANKENWEENIE, som snart är klar, blir det Burtonfilm vi alla väntar på.

Jag har svårt att tänka mig att DARK SHADOWS kommer att bli någon större succé. Allra minst i Sverige.

(Biopremiär 11/5)

Bio: New Year's Eve

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Kommer du ihåg filmen VALENTINE'S DAY som kom häromåret? Inte? Bra.
...
...
...
... Fast har jag sagt A får jag väl säga B. VALENTINE'S DAY var en romantisk soppa i regi av Garry Marshall och hade typ halva Hollywood i rollen. Små korta, rätt poänglösa, romantiska och framför allt sentimentala och sockriga historier berättades parallellt för att sedan vävas ihop på slutet, då alla rollfigurerna visade ha med varandra att göra, de var släkt med varandra eller bodde ihop eller var vänner och Luke var bror till Leia medan R2-D2 var en dammsugare. Det hela var rätt anskrämligt.
Rotten Tomatoes heter en sajt som samlar amerikanska filmrecensioner och jämför betygen. Filmerna hamnar på en skala från 0% till 100%, beroende på antalet positiva recensioner. NEW YEAR'S EVE lyckades med konststycket att nå upp till 4% efter sin premiär i USA. Sällan har en film blivit så utskälld - ett faktum som förstås inte hindrade filmen från att bli en kassapjäs, om än en som självklart kommer att snabbt dö efter jul- och nyårshelgerna.
Garry Marshall återvänder som regissör, och han har min själ lyckats med konststycket att göra en ännu sämre film, efter ett ännu sämre manus (av Katherine Fugate, som behöver en motorsågslavemang). Precis som förra gången medverkar halva Hollywood, inklusive de två hästarna.

Hästabettet Hillary Swank ansvarar för den där tidskulan som ska släppas ner på Times Square på tolvslaget, något som påstås vara en händelse människor över hela världen är otroligt intresserade av; alla tittar på TV-sändningen. Jasså? Jag känner ingen utanför USA som tittar. Vem bryr sig om en sådan pryl? Åtskilliga timmar efter vårt eget tolvslag? Swank får dock problem när kulan fastnar på väg upp under dagen?
Den kokta hästen Sarah Jessica Parkers 15-åriga dotter vill fira nyår på Times Square med några kompisar och kyssa sitt kärleksintresse, men se det får hon inte.
Serietecknaren Ashton Kutcher fastnar i en hiss tillsammans med sångerskan Lea Michele.
Jon Bon Jovi ska framträda på Times Square och på en fest, och på festen finns Katherine Heigl (som har skitstora bröst). De var en gång förlovade, men han lämnade henne och nu är hon vresig.
Cancerpatienten Robert De Niro vägrar ta mediciner och ligger och dör, medan syster Halle Berry vakar över honom.
Michelle Pfeiffer säger upp sig från jobbet och hälften så gamla Zac Efron flänger runt med henne på stan så att hon kan förverkliga sina drömmar.
Jessica Biel ska föda barn.
Vi ser även Cary Elwes, Alyssa Milano, Common, Seth Meyers, Sarah Paulson, Til Schweiger, Carla Gugino, James Belushi, Larry Miller, Penny Marshall, Ludacris, Hector Elizondo, John Lithgow, samt ytterligare några hundra skådisar ...
... Och det är fullkomligt hopplöst. Det är fruktansvärt. En massa bra skådisar, extremt kompetent och slickat hantverk - och ett värdelöst manus. Hade man gjort en lågbudgetfilm med helt okända skådisar på det här manuset, hade ingen sett filmen. Rättare sagt, ingen producent skulle nappa på manuset.
Sentimentalt är bara förordet. Stora delar är direkt löjeväckande. Och precis när man trodde att det inte kan bli värre, gör Jon Bon Jovi sitt framträdande och sjunger en trudelutt - och tammefan och inte Lea Michele brister ut i samma låt i hissen samtidigt när Kutcher ber henne sjunga en stump. Åh, herregud, vad dumt ...
... Och de komiska inslagen är usla.
Jösses. Det här är så tunt att man riskerar skärsår.
Fast det är klart, gillar du att läsa Det Bästa-versioner av Harlequinromaner kan det här vara något för dig. Och om inget annat får vi veta lite mer om den där tidskulan. Fast inte fan kommer jag att titta på den på nyårsafton.

(Biopremiär 25/12)

Bio: Chéri

Jag har flera gånger tidigare skrivit om biosituationen i Malmö, om att vi nu har fler och bättre salonger än tidigare, men trots detta missar flera filmer som går upp i Stockholm, Göteborg - och ibland till och med i Lund. I kväll har två filmer premiär i Lund, men inte i Malmö. Den ena är den animerade postapokalypsfilmen 9 (som inte ska sammanblandas med kommande musikalen NINE eller DISTRICT 9), som jag är nyfiken på, och den andra är Stephen Frears' CHÉRI, som jag såg på Filmdagarna i somras, och som hade sin Stockholmspremiär för längesedan.
Till saken hör att dessa två filmer har premiär på Södran. Södran är biografen inne på Mejeriet, där vi höll den första Something Weird-festivalen i slutet av 1990-talet. Jag har nog inte varit där sedan dess, men jag gissar att salongen ser likadan ut. Södran är nämligen en biograf av modell väl tilltaget runkbås för grupponanister. Med andra ord, det är väldigt litet och primitivt. Men där hålles alltså premiärer. Medan man på nya Entré i Malmö oftast vevar samma filmer som går på Storgatan ochRoyal.
Jag vet inte om CHÉRI kommer att gå upp i Malmö, men med tanke på lunda-
premi-
ären, gör jag ett försök att recensera den. Försök, eftersom det nu är längesedan jag såg den och den gjorde inget bestående intryck. Jag minns att jag beslutade mig för att sätta en snäll trea efter att ha sett den.
Michelle Pfeiffer är Lea de Lonval, något slags till åren kommen glädjeflicka i ett tjusigt Frankrike åren före första världskriget. Hennes äldre kollega madame Peloux (en grotesk Kathy Bates) ber Lea ta hand om hennes nittonårige son (Rupert Friend), som Lea alltid kallat Chéri. Det bär sig inte bättre än att Lea och Chéri blir ett älskande par under flera år, trots att hon är runt 30 år äldre. Men så måste han en dag gifta sig med en yngre flicka, och då blir det inte så kul längre, vare sig för Lea eller Chéri. Eller för flickan.
...Mer är det inte. CHÉRI är en märkligt tunn film efter ett par böcker av en viss Colette. Det är väldigt tjusigt att titta på, men nu, snart ett halvår efter att jag sett filmen, minns jag bara det jag återger i mitt referat här ovan.
Förvisso tyckte jag att Michelle Pfeiffer var rätt skabbig i SCAR-
FACE, men därefter blev jag alltmer förtjust i henne, och hon blev snart en favorit; både som skådespelerska och vad gäller utseendet. Nu verkar hon ha opererat sig och haft sig, men hon var väldigt stilig i en rad filmer på 90-talet. Och jo, hon är tjusig även i CHÉRI. Och det är alltid kul med skådespelerskor som går från snyggt bihang till respekterade karaktärsskådespelerskor. Många kritiker har ju bestämt att snygga kvinnor inte också kan vara begåvade aktriser.
Miljöerna i CHÉRI är fåtaliga, men lockande. Jag skulle också vilja sitta i en prunkande fransk vinterträdgård och dricka, ja, vad det nu är för sprit som erbjuds. Så länge det inte är bananlikör.
Rupert Friend är dock i fjolligaste laget och har den där typiska "ung, känslig poet"-looken.






(Lundapremiär 15/1)