Visar inlägg med etikett Michelle Dockery. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Michelle Dockery. Visa alla inlägg

måndag 24 februari 2020

Bio: The Gentlemen

Foton copyright (c) Scanbox

Våren 1998 satt jag på en uteservering i Cannes och pratade med en kul engelsman. Han var uppe i smöret, tyckte han själv - han hade nämligen klippt en Batmantrailer. Jag har glömt vad han hette, men han kom senare till Lund för att föreläsa om hur man klipper en Batmantrailer.

I vilket fall: denne engelsman ville rekommendera en ny film. LOCK, STOCK AND TWO SMOKING BARRELS. En film som inte visades i Cannes - och nu när jag tänker efter undrar jag hur han sett den, eftersom den inte premiärvisades förrän sommaren 1998. Jag hade aldrig hört talas om filmen, vilken var Guy Ritchies långfilmsdebut, men engelmannen hävdade att det var den bästa brittiska filmen på evigheter. Året därpå såg jag denna hajpade film på video. Jag var långtifrån lika imponerad som de flesta andra var. Brittiska råskinn, ironiskt ultravåld, en fruktansvärt massa svordomar. Något slags brittisk Tarantinofilm - och redan då hade jag tröttnat på den typ av filmer Tarantino gjorde på 90-talet.

Guy Ritchie har inte gjort något att skriva hem om på evigheter. Hans förra film var spelfilmsversionen av ALADDIN, en jättesuccé som jag inte sett. Men annars är väl Sherlock Holmes-filmerna det senaste han gjort som varit vettigt. THE MAN FROM U.N.C.L.E. och KING ARTHUR: LEGEND OF THE SWORD glömmer vi.

Med sin nya film, THE GENTLEMEN, går Guy Ritchie tillbaka till rötterna och försöker göra en film i samma stil som LOCK, STOCK AND TWO SMOKING BARRELS och SNATCH. Resultatet har blivit en film som jag ... inte tycker något speciellt om. Jag tycker nästan ingenting. Inte mer än att det här känns lite gammalt.
Här borde jag lägga in ett kort referat av vad filmen handlar om, men i fallet THE GENTLEMEN blir det svårt. Jag är nämligen inte helt säker på vad filmen handlar om. Efter pressvisningen stod jag och en kollega utanför biografen och försökte reda ut handlingen, eftersom vi båda tyckte att filmen var mer eller mindre obegriplig. En tredje kollega kom fram till oss, så vi frågade om hon hade förstått vad filmen handlade om, men det hade hon inte, sa hon. Det enda vi kom fram till var att det är en kukmätartävling. Vem är tuffast och coolast? 

... Men, det är något om att en amerikansk cannabiskung bosatt i England, Mickey Pearson (Matthew McConaughey), tänker sälja sitt marijuanaimperium. Eddie Marsan spelar dagstidningsredaktören Big Dave, som är sned på Pearson och anlitar en skum deckare, Fletcher (Hugh Grant), för att luska fram fakta om Pearsons kopplingar till en viss lord Pressfield, vars dotter är heroinist. Det Fletcher kommer fram till skriver han ner i form av ett filmmanus, vilket han försöker sälja för tjugo miljoner pund till Pearsons högra hand, Raymond (Charlie Hunnam). Ett gäng småkriminella killar bryter sig in i Pearsons underjordiska cannabisanläggning, och de filmar sig själva när de stjäl plantor och slåss med Pearsons män. Filmen lägger de ut på YouTube.

Större delen av filmens handling berättas av Fletcher, som sitter hemma hos Raymond och läser högt ur sitt filmmanus. Men berättarmässigt är det här en jävla röra. Ritchie använder sig att uppbruten kronologi; scenerna visas inte i den ordning de utspelas, utan handlingen hoppar konstant fram och tillbaka i högt tempo. Detta grepp var fräscht för 25 år sedan, men numera känns det bara ansträngt, irriterande, och gammalt. Det blir inte häftigt bara för att det är rörigt och hetsigt.
Vidare fläskar Ritchie på med en massa våld; det är slagsmål, skottlossningar och blod, språket är genomgående grovt, och Ritchie verkar ha riktat in sig på att vara så politiskt inkorrekt som möjligt och försöker provocera alla som ser filmen. THE GENTLEMEN har anklagats för att vara rasistisk, antisemitisk, sexistisk, homofobisk och en massa annat. Nu är väl filmen inte det på riktigt, det är bara ett försök att vara lite punkig och frän.

Skådespelarna ska vi inte klaga på. Förutom ovannämnda medverkar bland annat Colin Farrell som en märklig typ i märkliga kläder. Större kvinnliga roller finns här bara en, Michelle Dockery spelar Pearsons stenhårda fru. Samtliga medverkande gör bra ifrån sig, många är riktigt bra, och det är kul att se Hugh Grant spela ett vidrigt kräk med bred dialekt.

THE GENTLEMEN har ett visst underhållningsvärde, en del scener och repliker är lite roliga, men som helhet är detta mest krystat och trött. Är jag för gammal för sådant här? Med tanke på att jag är lika gammal som Guy Ritchie vet jag inte vad svaret på den frågan är. Betyget nedan är generiskt och kanske för högt, jag vet inte. Som sagt, jag tycker ingenting om den här.
   







(Biopremiär 26/2)

måndag 14 april 2014

Bio: Non-Stop

Foton: Myles Aronowitz ©2014 Myles Aronowitz

På 1980- och till viss del även på 1990-talet var Joel Silver en karl att räkna med. Han producerade fläskiga actionfilmer som DIE HARD, DÖDLIGT VAPEN, COMMANDO, ROADHOUSE och ROVDJURET. Därefter förändrades actionfilmen och Silvers produktion de senaste decennierna har varit lite svajig, Han senaste film, actionthrillern NON-STOP, som regisserats av Jaume Collet-Serra (HOUSE OF WAX, UNKNOWN), har dock blivit en hyfsad framgång i USA.

Hård, hårdare, Liam Neeson. 61-årige Neeson, som ju blivit actionhjälte på äldre dagar, gör ytterligare en stenhård kille som är bra på det mesta - här heter han Bill Marks, men det skulle i princip kunna vara Bryan Mills från TAKEN-filmerna. Bill Marks är en så kallad Air Marshal - vilket ju är en tuff titel. Polis ombord på flygplan. Fast Marks har blivit Air Marshal eftersom han inte längre klarade av sitt jobb som snut i New York. Han är bitter, han super, han smygröker på flygplanstoaletten - och han gillar inte att flyga.
Mitt över Atlanten på väg till London får Marks ett SMS: en okänd passagerare hotar att mörda en passagerare var tjugonde minut om Marks inte för över 150 miljoner dollar till ett speciellt konto. Men hur ska det gå till? Hur kan någon begå mord ombord på ett flygplan utan att upptäckas? Det dröjer inte länge innan den förste passageraren stryker med - och tjugo minuter senare ännu en. De enda Marks litar på är den nojiga Jen (Julianne Moore), som hamnat i sätet bredvid Marks, och en flygvärdinna (Michelle Dockery).
NON-STOP bygger på en kul idé - det här känns som något Larry Cohen skulle kunna ha hittat på. Kanske har det även lite drag av THE TWILIGHT ZONE? Men som helhet är det här alltför osannolikt. All logik har kastats ut genom flygplansdörren - utan fallskärm. Handlingsutvecklingen blir alltmer korkad och det är omöjligt att acceptera det här som något slags verklighet.

... Men det är inget som hindrar Collet-Serras film från att vara underhållande. Några riktigt fåniga repliker irriterar, som när Marks ryter något i stil med "Jag har varit i dålig far och en dålig polis, men jag tänker inte låta det här planet krascha!", men annars har jag inga invändningar. Liam Neeson är stenhård och en fajt inne på en trång flygplanstoalett går inte av för hackor.

Varför släppte de inte den här som TAKEN 3: TAKING OFF?







(Biopremiär 11/4)