Bio: At Night I Fly

Foton copyright (c) Folkets Bio
Amerikanska fängelser. I sådana vet vi ju hur det går till. Upplopp! Matkrig i matsalen! Mutade vakter! Homosexuella våldtäkter i duschen! Illegala kampsportsturneringar! Och i kvinnofängelser går det än värre till.
Enligt fångarna i Michel Wenzers svenska dokumentär AT NIGHT I FLY ser det annorlunda ut i verkligheten. Filmen handlar om New Folsom Prison i Kalifornien, ett högsäkerhetsfängelse av grad fyra. Alldeles i början informeras filmteamet om vilka regler som gäller för besök på fängelset. Man får inte medföra tobak, alkohol, droger, skjutvapen och bomber - så tänk på det om ni hade tänkt plocka med er sådant vid besök. Fängelset har dessutom nolltolerans mot gisslantagan. Om någon i filmteamet tas som gisslan av uppretade fångar kommer fängelset inte att tillmötesgå fångarnas krav, no matter what. Trots detta beger sig Wenzer och hans team i i den lika enorma som dystra byggnaden.

Det är en mörk och uppgiven värld som möter dem. Männen här inne ska bara förvaras. Trots att fångarna hävdar att det inte är som på film, förekommer det mycket våld, stämningen är hotfull. Vakterna sitter aldrig stilla och har alltid vapen i högsta hugg, eftersom något kan hända precis när som helst.
Vi får aldrig riktigt veta vad fångarna har gjort, även om det är underförstått att några av de som intervjuas har mördat folk. Detta är en liten nackdel med filmen - är det meningen att vi ska tycka lite synd om de här snubbarna? Vem vet, de är kanske seriemördare, kannibaler, nazipedofiler, vad vet jag. Flera av de intervjuade männen ger ett intelligent intryck, de verkar begåvade, resonabla, sansade, trevliga.
En del av de intagna - ganska många verkar det som - har funnit sig tillrätta i fängelset. En del älskar den brutala världen, medan några mer sansade individer har insett att de troligen kommer att spendera resten av sina liv där och försöker göra det bästa av situationen.
Ett sätt att göra något av situationen är projektet Arts in Correction, som startade 1977. Här träffas en grupp interner och får utlopp för sina kreativa sidor. De skriver, läser och framför poesi, de rappar och sjunger och berättar. En lustig detalj är att de knäpper med fingrarna istället för att applodera, som på ett beatnikcafé för 50 år sedan.

I den här gruppen umgås olika raser och det är ett av kraven. Utanför konstnärsgruppen ligger olika raser i fejd med varandra. Vad som är väldigt intressant är att svarta fångar - enligt de svarta själva - klarar sig bättre än övriga raser. Svarta kommer undan med att vara annorlunda på olika sätt; troende, homosexuella och så vidare.
En grupp interner träffas i fängelsets kapell där de ber och sjunger och har sig. Av denna scen att döma är det bara svarta fångar som går dit - och det är bara gospel de tjoar.
Att jobba på fängelset känns nästan som ett värre straff än att vara intagen. Förvisso får man betalt och kan gå hem efter varje arbetspass, men jösses vilken fruktansvärd arbetsmiljö. Aldrig lugn och ro, aldrig något kul och upplyftande.
På ett par ställen visas videoklipp från övervakningskameror som filmat upplopp, slagsmål och mord. Vi får även se när vakter övar på att bekämpa upplopp.

AT NIGHT I FLY (titeln är en strof från en dikt) är en mycket intressant film. Som så ofta är fallet med dokumentärer, är den dock lite för lång och lite för TV-mässig. Och som jag påpekade ovan - jag vill gärna veta vad de här killarna sitter inne för. Det är väl inte meningen att vi ska sympatisera med extremt grova brottslingar. Och det finns ju en orsak till att de sitter inlåsta på det här stället.

(Biopremiär 25/11)