Bio: Dagarnas skum

Foton copyright (c) TriArt Film

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! ... För ovanlighetens skull - sade jag ironiskt.

Min inställning till Michel Gondry är inte den bästa. Som jag i tidigare recensioner påpekat, tycker jag att hans ofta surrealistiska filmer har en tendens att bli obehagliga, som THE SCIENCE OF SLEEP. Rollfigurerna ger intryck av att vara psyksjuka snarare än roliga. När han försökt vara lite folkligare i amerikanska filmer som BE KIND REWIND och GREEN HORNET har det inte riktigt funkat; den tidigare fick en irriterande arty touch, medan den senare bara var usel. Förra filmen THE WE AND THE I var även den irriterande och kändes mest onödig.

På flera sätt är nya filmen DAGARNAS SKUM det mest tilltalande Gondry har gjort som regissör. Åtminstone för mig. Samtidigt kan jag omöjligt påstå att det är en bra film. För det är det inte.
DAGARNAS SKUM bygger på en roman från 1947 av Boris Vian. Nej, jag har förstås inte läst den - men det är inte utan att jag undrar hur boken är. Är det precis som filmen torde den nämligen vara totalt oläslig. Eller åtminstone väldigt, väldigt tunn. Michel Gondrys filmatisering är väldigt, väldigt tunn. Handlingen är så simpel att den mest påminner om en tunn blå rök någonstans bland bilderna.
Romain Duris spelar Colin, en käck kille som tydligen bor med sin kock Nicolas. Nicolas lagar hela tiden de mest fantastiska rätter. En kompis till Colin har träffat en ny tjej och då vill även Colin bli förälskad. Ganska omgående träffar han den söta och charmiga Chloé (Audrey Tautou). De blir köra och gifter sig, men en dag blåser ett frö in i hennes lunga. En blomma börjar att växa i lungan, Chloé blir sjuk, ja, döende.

Detta är det hela. Det känns som en märklig novell på ett par sidor - en kul idé, men inte mer.
Vad vi istället får är ett visuellt överflöd. Rättare sagt: visuell overkill. Vi bombarderas med bilder precis hela tiden. Varje scen, varje klipp, varje bildruta är överfull av detaljer. Scenografin är fullkomligt enastående; filmen utspelar sig i något slags alternativt, fantasifullt, surrealistiskt Paris. Färgskalan är knallig men murrig, det här ser ut som franska serier - jag tänker framför allt på Francois Boucq. Det är nästan så att man kan se pennstrecken. Vidare fläskar Gondry på med stop motion-animation, datoranimation, folk utklädda till möss som förminskats och bor i köket, där de hjälper till. Öppningsscenerna med något slags retro-futuristisk författarfabrik där romanen "Dagarnas skum" skrives är lysande. Flera gånger dansar rollfigurerna något som kallas "Spana-in-mig-dansen", under vilken de dansandes ben tänjs ut.

... Men det är fullkomligt omöjligt att engagera sig i historien om Colin och Chloé. Allting är hysteriskt, överdrivet och överväldigande. En hel del infall är roliga och ja, filmen är onekligen fantastisk att titta på och fascinerande. Men det blir för mycket. På flera sätt är filmen egentligen osebar. Jag hade ibland svårt att hänga med i den märkliga dialogen och ännu svårare att se vad som sker i myllrande bilderna. Maträtter som rör på sig, en dörrklocka som förvandlas till en insekt när den ringer, ett piano som blandar cocktails, en massa bisarra inslag om till exempel en isbana där de åkande växer på längden och folk har fågelhuvuden. Efter ett tag började jag att tappa intresset och mot slutet hade jag nästan känningar av huvudvärk.

Jag gillar Romain Duris, han är en kul skit, och självklart gillar jag Audrey Tautou, konstigt vore det ju annars (fast jag har lite svårt att vänja mig vid att hon numera ser betydligt äldre ut än hon gjorde i AMÉLIE FRÅN MONTMARTRE), och de två gör inte bort sig här. Enligt eftertexterna är det Tautou själv som gjort de animerade filmer som förekommer i filmen.

Det är möjligt att Michel Gondrys - och Boris Vians - fans kommer att uppskatta, ja, kanske till och med älska DAGARNAS SKUM. Själv sätter jag en positiv trea, men jag kommer nog aldrig att se om den här filmen. Och i vanligt ordning ser jag inte fram emot Gondrys nästa film.

(Biopremiär 20/12)

Bio: The We and the I

Foto copyright (c) Nonstop Entertainment

Det finna en hel del filmskapare jag har svårt för. Sedan finns det de jag har ännu svårare för. Charlie Kaufman, till exempel. Och Spike Jonze. Och så Michel Gondry. En trojka som liksom hänger ihop. De har förstås samarbetat, och de gör linande typer av filmer. Kritikerhyllade, pretentiösa, och ofta direkt obehagliga.

Michel Gondry! I'm coming for you!

Gondry är väl mest känd för ETERNAL SUNSHINE ON THE SPOTLESS MIND. Han långfilmsdebuterade med den rätt hemska HUMAN NATURE, en film jag såg 75% av stående på pressvisningen i Cannes 2001 (de släppte in folk trots att det var fullsatt). THE SCIENCE OF SLEEP tyckte jag var riktigt obehaglig, vilket nog inte var meningen.

De senaste åren har Gondry försökt sig på att göra något slags mainstreamkomedier i Amerika. BE KIND REWIND borde ha varit kul på alla sätt, idén är ju bra, men filmen faller på att det är prettot Gondry som gjort den. Och vad ska vi säga om det totalmisslyckade haveriet GREEN HORNET? Vi säger ingenting alls, tycker jag.

Michel Gondrys senaste verk THE WE AND THE I är en av årets mest irriterande filmer. Det är en fruktansvärt irriterande film. Jag hade gått efter tio minuter om jag nu inte tänkt recensera den. Och jag recenserar ju allt på bio. Filmen pressvisades inte, såg jag såg den på en ordinarie visning. Vi var två i salongen.

THE WE AND THE I utspelar sig i Bronx. Ombord på en buss i Bronx. I början av filmen stiger en massa tonåringar ombord på bussen efter att de haft skolavslutning. Sedan får vi följa de här i 103 minuter ombord på bussen. 95% av filmen utspelar sig ombord på bussen. Och Bronx verkar lika stort som södra Sverige; det verkar ta åtskilliga timmar att köra hem ungarna, trots att det är sommar, går det från dagsljus till mörker innan de kommer fram.

Dessa ungdomar är några av de mest fruktansvärda människor vi sett på länge. Riktigt vidriga as. Extremt osympatiska. Filmen är indelad i tre kapitel. Det första heter "The Bullies" och då får vi förstås se hur de här kidsen mobbar varandra och sina medpassagerare. Något de gör på oerhört grymma och hjärtlösa sätt. Jag vet inte - är det meningen att detta ska vara roligt? Är det kul att driva med en äldre man med vanställd överläpp? Nej, nackskott! Det är va de förtjänar, de här ungarna.

Tonåringarna babblar oavbrutet - och det är till större delen bara skitsnack. De framstår som otroligt korkade. Även de som ska vara lite mer "vanliga" är osympatiska. Rollfigurerna har samma namn som de unga aktörer som spelar dem; de har behållit sina egna namn. Fast de flesta verkar heta Nigger. Det är nämligen på den nivån dialogen ligger. De spottar ur sig the N-word mest hela tiden. I stort sett alla medverkande är svarta och latinos. Nästan inga vita syns till. En vit gammal tant utsätts för ungdomarnas trakasserier och när hon surt kliver av bussen kallar hon ungarna för "monkeys from Africa".

I filmens sista kapitel ska plötsligt andra sidor av rollfigurerna visas upp. De är omtänksamma innerst inne, kärleksfulla, bra kompisar. I alla fall ett par stycken. De som åkt med bussen under hela resan. Men det hjälper inte. De framstår inte som mer sympatiska för det.

Pladdrigt, platt, irriterande, poänglöst, tråkigt. Så vill jag sammanfatta THE WE AND THE I. Men trots min skarpa kritik sätter jag inte lägsta betyg. Filmen är trots allt för kompetent gjord och för välspelad för att jag ska totalsåga den.

Och jag får erkänna att jag skrattade till på ett eller två ställen.

Fast just nu har jag glömt åt vad.

(Biopremiär 14/12)

Bio: The Green Hornet

Foton copyright (c) Sony Pictures

The Green Hornet dök upp första gången i januari 1936 i en radioserie. Den maskerade brottsbekämparen skapades av George W Trendle och Fran Striker - vänta nu här! Fran Striker? Det låter bekant... Hmm... Just det, det angavs som författarnamn på de böcker om Svarta Masken som B Wahlströms gav ut som grönryggade ungdomsböcker på 70-talet. Och Svarta Masken är förstås samma figur som Ensamma Vargen, det vill säga den maskerade västernhjälten The Lone Ranger.
Bakom masken är The Green Hornet egentligen Britt Reid; den unge arvtagaren till en stor dagstidning, The Daily Sentinel - och tänk, han är faktiskt släkt med The Lone Ranger! Men allvarligt talat: vad är det för namn han har? Britt? För helvete, min lågstadiefröken hette Britt (vilket hon fortfarande heter). Under min uppväxt fanns det många Britts Hårsalong. En actionhjälte kan väl för fanken inte heta Britt? Det är ju som om Läderlappen egentligen är playboyen Berit Wayne.

Nå, trots att radioprogrammet hade en hjälte med tantanamn, blev den en stor framgång, och med "Humlans flykt" som signaturmelodi gick den ända fram till 1952. Förutom radioserien gjordes det två stycken cliffhangerserier om The Green Hornet; 1940 och '41, och han förekom i serietidningar. Som seriefigur figurerade han på diverse förlag fram till slutet av 60-talet, innan man gjorde ett försök till revival i slutet av 80-talet, och häromåret dök han åter upp i en ny serieversion.

Mest känd är dock TV-serien som gjordes i 26 stycken 25-minutersavsnitt 1966-67 med Van Williams som Britt Reid/The Green Hornet - men denna serie är främst ihågkommen för att hjältens trogne, kung fu-kunnige assistent Kato spelades av Bruce Lee, som då ännu inte blivit filmstjärna på bio.

Själv har jag känt till The Green Hornet i flera decennier, men jag har aldrig hört radioserien, läst någon av serietidningarna, sett filmserierna eller - trots Lees medverkan - ens sett TV-serien. Så för att förbereda mig inför den här nya långfilmen såg jag några av de första avsnitten av TV-serien. Och...

...Herregud, vad tråkig den är! Jag hade förväntat mig något i stil med Batmanserien med Adam West, men så var det inte alls. Visst, det är mycket Batman över Green Hornet och Kato, deras högteknologiska högkvarter påminner om Läderlappsgrottan (det går inte att säga "Batgrottan") och de har en motsvarighet till Batmobilen; The Black Beauty - och signaturmelodin, som inte längre är "Humlans flykt", men en likartad trudelutt, är klämmig.

Men serien är alldeles för allvarlig och skurkarna är trista - Signe Hasso (!) är skurken i pilotavsnittet. Största problemet är Britt Reid, som är en otroligt tråkig figur. Han saknar karaktär helt och hållet. Kato gör i princip inget mer än att passa upp sin arbetsgivare, innan han på slutet av varje avsnitt griper in och kung fu-ar några bovar och banditer.

Serien är så seg och trist att det är svart att se klart de 25 få minuter avsnitten varar.

Så kommer då den här nya långfilmen dundrande - med betoning på dundrande. Kritiken i USA, där filmen gick upp förra veckan, har varit mördande och eftersom figuren är helt okänd i Sverige, är förutsättningarna inte de bästa för en framgång här.

Regissör är minst sagt överraskande fransmannen Michel Gondry - ett av mina hatobjekt. Han har tidigare gjort HUMAN NATURE (som jag hatade), ETERNAL SUNSHINE OF THE SPOTLESS MIND (som jag inte sett), THE SCIENCE OF SLEEP (som jag tyckte var obehaglig och hatade) och BE KIND REWIND (som hade en kul idé, men fruktansvärt utförande). Denna pretentiösa arthouseregissör är förstås helt fel för att göra en amerikansk superhjältefilm i tjoflöjtfacket.

Seth Rogen kan ibland vara kul och han har medverkat i några kul filmer. Men han var ju även med i den konstiga, gravt misslyckade actionkomedin PINEAPPLE EXPRESS, som mest kan beskrivas som ett vanityprojekt. Men den var ingenting jämfört med THE GREEN HORNET. Jösses, pågar och töser, här kan vi snacka om vanityprojekt!

Rogen har skrivit manus (tillsammans med Evan Goldberg). Han är en av producenterna. Och - han spelar huvudrollen som Britt Reid. Det skulle han ha låtit bli.

Efter en kort prolog med Britt som barn, öppnar filmen med historiens skurk: Chud-
nofsky, spelad av österrikaren Christophe Waltz från INGLOURIOUS BASTERDS. En film är aldrig bättre än dess skurk, och återigen gör Waltz en bra skurk - åtminstone i dessa första scener, under vilka han fäller några faktiskt inspirerade repliker och skjuter ner sina kriminella konkurrenter. Chudnofsky har en specialtillverkad Desert Eagle med två pipor. Fränt.

Men så introduceras vi för Seth Rogens Britt Reid och det hela börjar spåra ur. Reid är nämligen ett rövhål utan like. En högljudd fåne som festar som en sjuttonåring, och som blankt struntar i sin farsas (Tom Wilkinson) dagstidning. Farsan skäller ut sin odåga till sån, en dag ska ju Britt ta över som utgivare, men pågen bara struntar i detta. Han är ju hur rik som helst och fortsätter att trasha hotellrum och fåna sig.

Men så dör plötsligt farsan efter att ha blivit stucken av ett bi och Britt hamnar i chefsstolen, där han förstås är oduglig. En morgon får han dessutom en kopp uselt kaffe till frukost. Det visar sig att han sparkat hela personalen i den lyxiga bostaden. Britt kräver att killen som gjorde kaffet ska återanställas, så då gör Kato (asiatiska popstjärnan Jay Chou) entré. Kato kan inte bara tillaga excellent kaffe, han är även kampsportsexpert och en jävel på att uppfinna saker.

Ytterligare en person dyker upp i handlingen; Cameron Diaz som Lenore Case, Britt Reids nya sekreterare på The Daily Sentinel. Hon och Kato börjar genast att flörta med varandra, något Britt har svårt för. Förutom dessa, figurerar Edward James Olmos som gammal luttrad redaktör. Han ser trött och oinspirerad ut.

En natt stoppar Britt och Kato ett rån, och de blir så uppspelta av detta att de beslutar sig för att extraknäcka som maskerade brottsbekämpare. The Green Hornet föds. The Green Hornet översätts hela tiden med Gröna getingen i textremsan, det är otympligt och låter fånigt.

Kato bygger en massa avancerad utrustning åt duon, han spikar ihop en hel rad identiska Black Beauty-bilar, och trots att han egentligen bara är sidekick till Green Hornet, är det förstås Kato som ser till att skurkar åker dit. Kato kan kung fu och han är smart. Britt Reid är korkad, tjock och inkompetent.

En märklig detalj i deras brottsbekämparstrategi är att de utger sig för att vara skurkar. The Green Hornet och Kato påstår sig vara värre än alla bovar och banditer tillsammans, men i hemlighet bekämpar de brott.

Samtidigt byter Chudnofsky namn till Bloodnofsky (han behövde ett coolare namn), och så drabbar hjältar och skurkar samman...

Jösses. Det här är fruktansvärt. Det funkar inte någonstans. Seth Rogen, som gått ner ett par dussin kilo, är fortfarande för tjock och helt fel för rollen. Han är något makalöst irriterande. Britt Reid ska vara en suave George Clooney-type. Seth Rogen bara skriker hela tiden. Han förväxlar detta med komedi. Det är som i vissa gamla Åsa-Nisse-filmer med John Elfström: om man skriker hela tiden blir det nog roligt.

Rogen är inte ensam om att skrika. Alla skriker i denna gapiga film. Ingenting är roligt, ingenting är coolt, ingenting är spännande. Michel Gondry verkar fullkomligt sakna den kärlek till superhjälteserier som till exempel Sam Raimi och Jon Favreau har. Ursprungligen skulle Kevin Smith regissera, och även om han nog också gjort en kass film, har han ju faktiskt skrivit manus till flera superhjälteserier.

Gondry klampar runt som en elefant i en porslinsaffär. I Amerika är filmen försedd med åldersgränsen PG-13, medan den i Sverige fått en femtonårsgräns, vilket jag kan förstå. Rogen och Gondry vräker på med massor av explosiv, öronbedövande, evighetslång och tjatig action. Och jag blev förvånad över hur våldsamt det är för att vara en familjevänlig tjoflöjtfilm. Det är inte särdeles blodigt, men folk dör på spektakulära, ibland sadistiska sätt, och mot slutet bjuds det på en nästan Steven Seagal-inspirerad slaktdetalj. Men någonting är fundamentalt fel när jag, som ju älskar röjig fetaction, siter och tänker på annat medan filmduken står i brand framför mig. Oj, vad tråkigt det är. Och dumt. Och fel: vaffan, Kato springer ju runt och dödar fienden!

På ett ställe blir Britt och Kato ovänner och börjar slåss. Jag vet inte om detta ska vara en hyllning till kommissarie Clouseaus fajter med Cato, men den här scenen slutar aldrig och den är inte det minsta skojig. Det är bara ett brutalt och omotiverat slagsmål.

Cameron Diaz är fullkomligt bortkastad i sin fåniga icke-roll. Edward Furlong dyker upp i en minimal roll som en av Bloodnofskys hantlangare. James Franco gör en cameo i början och nämns inte i rollistan.

Just det, jag höll ju fullkomligt på att glömma bort att nämna att THE GREEN HORNET är i 3D. Eller... Nja. Jag vet inte vad de sysslat med, men mycket till 3D är det inte. Ärligt talat märkte jag knappt av 3D:n överhuvudtaget. Det enda som händer när man tar på sig 3D-brillorna är att bilden blir mörkare.

Jag hade faktiskt ont i huvudet - på riktigt - när filmen slutade. En massa stök och bröl och usel 3D. Det här var två långa, ansträngande timmar. Huga!

Nu säger jag som kungen: nu vänder vi blad.

Nu ser vi fram emot ett par riktiga superhjältefilmer.

Som THOR och GREEN LANTERN.

(Biopremiär: 21/1)

Bio: Mr Nobody

Foton copyright (c) PAN Vision

Mina trogna läsare torde känna till att jag har svårt för alla dessa hajpade, hippa, "konstnärliga" och framför allt pretentiösa regissörer som ploppat upp de senaste tio åren eller så och som dyrkas av vissa människor som inte vet bättre. Typexempel är ju Spike Jonze. Han borde hållit sig till Beastie Boys-videor. Och så har vi fransmannen Michel Gondry, som dessutom samarbetat med Jonze för att uppnå värsta möjliga effekt. Gondry är illa nog på egen hand, som i obehagliga THE SCIENCE OF SLEEP; en film om psykfall som får ihop det. Han lyckades sabba BE KIND REWIND, en film som hade alla förutsättningar att bli en härlig fjöntfilm. Nu skadesköts filmen med hjälp av märkliga pretentösa drag. Så jag undrar verkligen hur den kommande GREEN HORNET kommer ett bli...

En tredje herre är belgaren Jaco Van Dormael.

I ärlighetens namn har jag inte sett hans tidigare filmer, och gubben har hållit på i trettio år nu. Fast jag minns att alla - som i "alla" - snackade om TOTO LE HÉROS, som kom 1991.

När jag bänkade mig på pressvisningen av MR NOBODY var jag lite fel på det. Dels visste jag inte om det var den eller THE BOYS ARE BACK som skulle visas, jag var väl ovanligt förvirrad. Men framför allt hade jag fått för mig att MR NOBODY är en asiatisk film. Fråga mig inte varför. Dock hade jag noterat att filmen skulle vara två och en halv timme. Det är ju ett jävla sätt, om det inte handlar om superhjältar eller cowboys.

Apropå cowboys, tänker jag alltid på DET VILDA GÄNGET när bolaget Wild Bunchs logga dyker upp på duken. Och så tänker jag på Cannes och andra filmfestivaler. Wild Bunch dominerar på många festivaler, och ofta är deras filmer typiska festivalfilmer. Det känns som om de är gjorda för till exempel Cannes, och inte för vanlig biodistribution. MR NOBODY kommer från Wild Bunch.

Jared Leto spelar Nemo Nobody (redan namnet är pretentiöst!) som vaknar upp och upptäcker att året är 2092. Herr Nodody är 120 år och kommer att bli den sista människan som dör av hög ålder - år 2092 dör inte människor längre. Därför ska Nemos död direktsändas på TV.

Fast den rynkige gubbstrutten är övertygad om att han bara är något på trettio år gammal.

Och så börjar han drömma och filosofera. En typisk frågeställning i filmen: Varför minns man inte framtiden?

Han funderar på om han levt rätt liv, det liv han borde ha levt. Har han älskat rätt kvinna? Och så vidare. Det är lite svårt att redogöra för filmens handling. I alla fall för mig, eftersom jag hela tiden hörde en röst från filmduken som sa "Du känner hur dina ögonlock blir tyngre..."

MR NOBODY består av en väldig massa episoder ur Nemos liv, berättade lite huller om buller sådär. En del av de här episoderna är riktigt bra. Jag hade hellre sett en film som enbart handlade om en av de olika parallella trådarna.

Vidare är filmen ofta väldigt tjusig. Denna fransk-tysk-belgisk-kanadensiska film kan inte ha varit billig att göra, och den är inspelad i samtliga fyra länder. I synnerhet framtidsscenerna är imponerande med sina science fiction-landskap.

Men pretto-sci-fi är en irriterande genre. MR NOBODY är en pretentiös film. Allting är artificiellt och lite sökt. Här finns inga riktiga människor, all dialog är konstruerad, ingenting flyter naturligt. Precis som fallet är med Jonze och Gondrys verk.

Inte blir det bättre av att filmen är en timme för lång. Rhys Ifans medverkar i filmen - han verkar hålla på att bli något slags bisarr art house-favorit. Diane Kruger är också med och förgyller sina scener.

Men filmen funkar säkert bra som ambientbakgrund på en fest.

...Fast jag kan ge mig fan på att vissa typer kommer att njuta i fulla drag av det här. Jag känner ett par sådana människor. De skriker av smärta om man stänker vigvatten på dem.

(Biopremiär 30/7)