Visar inlägg med etikett Michael Winterbottom. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Michael Winterbottom. Visa alla inlägg

torsdag 10 augusti 2017

Bio: The Trip to Spain

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Det här var märkligt. Hur kommer det sig att jag fullkomligt missat att det kom en film som hette THE TRIP TO ITALY för tre år sedan? Jag tyckte att THE TRIP från 2011 var jätterolig, så jag hade förstås velat se- och skriva om uppföljaren - om jag bara vetat om att den existerade. Kanske var jag bortrest?

Nu har jag i alla fall sett den tredje filmen, byggd på TV-serien. Konceptet är detsamma: Michael Winterbottom står för regin, någon manusförfattare finns inte utsatt. Steve Coogan och Rob Brydon spelar sig själva, den här gången ska de spendera en vecka i Spanien, där Coogan ska skriva en bok, medan Brydon ska recensera restauranger. Antagligen hade de någon form av synopsis de följde, men improviserade det mesta. Någon egentlig dokumentär är detta inte, eftersom familjemedlemmar och kollegor görs av skådespelare.
Coogan och Brydon kör runt i en Range Rover och uppsöker diverse lyxrestauranger och hotell i diverse städer, medan de försöker överträffa varandra med att imitera kändisar. De vanligaste imitationerna är av Michael Caine och Roger Moore, men det blir även en hel del David Bowie och Mick Jagger. Steve Coogan är väl den som lyckas bäst med imitationerna, hans Roger Moore är på pricken. Rob Brydon låter mest som om han gör samma gubbe hela tiden, men med olika dialekt. Å andra sidan slutar Brydon nästa aldrig imitera folk, han pladdrar i ett, så frågan är hur han låter som sig själv. Rob Brydon har en tendens att bli lite jobbig efter ett tag.
Mycket i THE TRIP TO SPAIN är roligt, några scener är fantastiskt roliga. Ett par av de roligaste grejorna hade jag hört tidigare, eftersom Rob Brydon satt hos Graham Norton och körde dem där.

Dock känns det som om Winterbottom, Coogan och Brydon nu är färdiga med det här konceptet. De kommer inte så mycket längre på den här trippen. Filmen är åtminstone tjugo minuter för lång, och under dessa sista tjugo minuter övergår filmen till att bli något slags drama snarare än komedi.  Plötsligt blir det bara tråkigt.

Fram tills dess är det aningen utdraget här och var, men till större delen är det här riktigt kul och trevligt.







(Biopremiär 11/8)

onsdag 3 augusti 2011

Bio: The Trip

 Foton copyright (c) Nonstop Entertainment

Plötsligt börjar de riktigt bra filmerna att dugga hyfsat tätt på landets biografer. Först BEGINNERS, sedan BRIDESMAIDS, och nu den här.

Michael Winterbottoms THE TRIP visade sig vara något helt annat än det jag trodde den skulle vara. Nej, självklart förväntade jag mig inte en nyinspelning av Roger Cormans THE TRIP med Peter Fonda, men jag hade inbillat mig att detta skulle vara något slags humoristisk dokumentär om mat på engelska restauranger. Och det stämde väl inte riktigt.

Jag konstaterar att filmen tydligen bygger på en sitcom från 2010 som av allt att döma har samma handling, åtminstone om man får tro IMDb. Det känns som om denna TV-serie är något som bör införskaffas efter att ha sett långfilmen.

Steve Coogan har fåt i uppdrag av The Observer att åka runt till några av Englands bästa restauranger, där han ska agera matkritiker. Det var meningen att han skulle ha med sig sin flickvän, men de har bestämt sig för att ta en break i förhållandet, så i stället för henne, släpar han med sig komikern och imitatören Rob Brydon. Jag undrade om Brydon är någon jag borde känna till. Han ser onekligen bekant ut. I filmen påstår han själv att han liknar "nazisten i INGLOURIOUS BASTERDS", men han liknar även Hugh Grant. Jag kollar upp killens fimografi och konstataterar att han har medverkat i flera TV-serier och filmer jag har sett, men jag har inte lagt honom på minnet.

Coogan och Brydon turnerar mellan pittoreska värdshus, krogar och hotell på en hänförande nordengelska landsbygden, Coogan försöker undvika att jaga brudar (vilket väl går sådär), och de äter avancerade rätter som omsorgsfullt presenteras av strikta kypare.
Men grejen är att de två verkar fullkomligt okunniga när det gäller mat. Dessutom är de hyfsat ointresserade av mat. De gillar god mat, men det är väl allt. En annan lustig detalj här, är att de verkar välja ungefär samma rätter på samtliga restauranger de besöker under veckan.

Istället ägnar sig de två herrarna åt att imitera olika kändisar och att diskutera kultur och livet i allmänhet. Steve Coogans karriär är nere i en svacka, han tycker att hela hans liv är nere i denna svacka, och han jobbar febrilt för att få bra roller i stora mainstreamfilmer. Och han försöker låta bli att irritera sig på Rob Brydon, som i princip aldrig pratar med sin egen röst.

THE TRIP är en makalöst rolig film. Någon egentlig dokumentär är detta inte och jag har ingen som helst aning om hur mycket av innehållet som är planerat i förväg, men det mesta - åtminstone dialogen - är improviserat. Och det är jävligt kul. I synnerhet en lång scen där Coogan och Brydon tävlar om vem som imiterar Michael Caine bäst, och en liknande där de gör en James Bond-skurk (som dricker vin medan han pratar).

Kanske går man några varv för mycket, pågarna upprepar sig och blir väl lite tjatiga mot slutet, men det är bara en anmärkning i kanten. För det här är en film du ska se. En lågmäld, udda roadmovie om två medelålders män som bara gaggar och äter dyr mat. En av årets bästa filmer, helt klart. En fantastisk liten film - jag tycker att det här är Michael Winterbottoms hittills bästa film, men det är jag kanske ensam om.

...Slutligen måste jag påpeka att det är ju hemskt vad de där typiska, äckliga, engelska korvarna Coogan äter till frukost i en scen ser ... räliga ut!






(Biopremiär 5/8)

tisdag 14 december 2010

DVD: The Killer Inside Me

THE KILLER INSIDE ME
Jag har flera gånger klagat på att Hollywood och andra filmverkstäder aldrig filmatiserar de böcker jag har läst. Okej, jag ska väl inte säga att jag klagat på det. Det är bara ett konstaterande. Men det är väl för att jag bara läser gamla hårkokta deckare, kioskböcker och billig skräck. Eller dyr skräck.
Och när det nu kommer en ny film baserad på en klassisk hårdkokt deckare, så bygger den på en bok jag inte läst. Jag vet faktiskt inte om jag läst någon av Jim Thompsons böcker, men "Mördaren i mig" från 1952 har jag inte läst.
Däremot har jag nu sett två filmatiseringar av boken. I mitten av 1980-talet släpptes versionen från 1976 på video och jag kommer ihåg recensionen i Scandinavian Film & Video. Den fick en stjärna av fem och ansågs vara skitdålig och obegriplig. Men eftersom Stacey Keach hade huvudrollen, tyckte jag den verkade intressant ändå. Ett par år senare visade SVT filmen och jag tyckte inte alls att den var så dålig - men jag kan inte påstå att jag kommer ihåg något från den.
Michael Winterbottoms nya version, som inte fick chansen på svenska biografer, har på sina håll anklagats för att innehålla våldspornografi. Oj, då. Och det uppstod en viss buzz på nätet när en brutal sexscen med Jessica Alba läckte ut.
Efter väldigt snygga förtexter introduceras vi för Casey Affleck, som spelar Lou Ford, en vicesheriff i Texas. Han ger intryck av att vara en ganska lågmäld kille, men skenet bedrar. När han beordras att köra hem till ett fnask (Alba), inleder han ett slags förhållande med henne. Men snart spårar relationen ur.
Lou Ford är nämligen sadist. Han gillar att misshandla kvinnor. I flashbacks får vi se hur han som liten gosse upptäcker att hans mor är masochist, vilket leder till Lous besatthet i att ge brudar rejält med stryk.
Men Lou har fler problem. Han har problem med andra kvinnor, han har problem med kriminella, och han har problem med polisen - det sistnämnda då liken efter ett tag börjar hopa sig och Lou blir misstänkt.
Jag blev rätt ställd av THE KILLER INSIDE ME. Jag kliade mig i bakhuvudet. Filmen ser onekligen väldigt bra ut, skildringen av en småstad för 60 år sedan är fin, och detaljer och musik är utmärkt. Och Winterbottom har fyllt filmen med bra folk: Kate Hudson, Ned Beatty, Elias Koteas, Simon Baker och Bill Pullman.
Ibland blir filmen överraskande snaskig. Kvinnomisshandeln och våldtäkterna är råa. Det är utdraget. Och Winterbottom verkar gotta sig i nakna, smiskade rumpor på ett härligt exploitationsätt.
Men samtidigt är det här en oerhört snackig film. Det pratas något makalöst. Jag måste erkänna att jag tappade både intresset och tråden under flera scener. Jag satt och tittade - och upptäckte att jag varken lyssnade eller läste texten. Det kan bero på att handlingen är rörig (minns att Film & Video kallade den förra versionen obegriplig), men det kan också bero på att Winterbottom berättar på ett sätt som inte engagerar mig tillräckligt.
Men tre syndiga dvärgar kan filmen dock få. Nysmiskade är de också, dvärgarna.