Visar inlägg med etikett Michael Stuhlbarg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Michael Stuhlbarg. Visa alla inlägg

onsdag 10 februari 2016

Bio: Trumbo

Foton copyright (c) Scanbox
Tänk vad fel man kan ha. Jag har alltid trott att det var senator Joseph McCarthy som inledde häxjakten på kommunister i USA - men tydligen tog han bara över det hela, när jakten eskalerade i slutet av 1940-talet.
TRUMBO har regisserats av Jay Roach, vilket känns lite oväntat. Roach är mest känd för till exempel de tre Austin Powers-filmerna, och senast gjorde han komedin RIVALERNA. Hans nya film är ett drama byggt på verkliga händelser.
Manusförfattaren Dalton Trumbo gick med i kommunistpartiet 1943. Han var framgångsrik i Hollywood, men plötsligt var han inte längre välkommen. Politiker, och framför allt den mäktiga skvallerkrönikören Hedda Hopper, kastade sig över Trumbo och hans vänner med samma åsikter; Arlen Hird, Edward G Robinson, med flera. Hopper och hennes anhang var skoningslösa, Hollywoodkommunisterna hängdes ut som landsförrädare, John Wayne gick i taket, och Trumbo kastades i fängelse.
I egenskap av filmbuff som även fuskar lite med filmmanus och annat i branschen, älskar jag förstås filmer om Hollywood, och i synnerhet de som bygger på autentiska händelser. Jag vet inte hur pass nära sanningen TRUMBO ligger, men jag köper det här - och jag har förstås sett flera filmer Dalton Trumbo skrev; för inte så länge sedan såg jag om PRINSESSA PÅ VIFT från 1953, på vilken han inte satte sitt namn.
Den roligaste delen av TRUMBO, är när han släpps ut ur fängelset och för att tjäna pengar söker upp bröderna Frank och Hymie King, vilka äger B-filmsbolager King Brothers Productions. Frank King undrar varför Trumbo kommer till dem - "We make shit!", säger han. Trumbo och hans svartlistade manusförfattarvänner börjar för låga arvoden och under falska namn massproducera B-filmsmanus. "Vi har köpt en gorilladräkt, vi måste göra en gorillafilm!" kommenderar Frank King. Plötsligt levererar Trumbo ett manus till King Brothers som är bättre än vanligt - så pass att han vinner en Oscar för bästa manus. Filmen heter GITANO - DEN OBESEGRADE. Problem uppstår, eftersom den "Robert Rich" som skrivit filmen inte existerar. Det är lite intressant att bröderna King låg bakom en Oscarvinnare - men trots detta fortsatte de att producera B-film.
Först när Kirk Douglas och Otto Preminger anlitade Trumbo för att skriva SPARTACUS respektive EXODUS, båda kom 1960, kunde Trumbo åter sätta sitt riktiga namn i förtexterna.
Bryan Cranston är Oscarnominerad för sin insats i titelrollen, och jag tycker mycket väl att han är värd guldgubben. Åtminstone mer än Leonardo DiCaprio för THE REVENANT; DiCaprio går mest omkring och grymtar och håller ett och samma känsloläge. Cranston är väldigt bra som Dalton Trumbo. Helen Mirren gör Hedda Hopper, och det är en riktig Mirren-roll: hon är makalöst elak.
Diane Lane gör den hårt prövade hustrun Cleo Trumbo, Elle Fanning är dottern Niki, medan John Goodman briljerar som Frank King, en rejäl John Goodman-roll. Karln är född att spela B-filmsmoguler; han gjorde en sådan även i Joe Dantes MATINÉE.
Dean O'Gorman är väldigt lik Kirk Douglas, medan David James Elliott inte är alltför lik John Wayne. Michael Stuhlbarg är kanske inte jättelik Edward G Robinson, men han känns rätt i rollen. Det visas klipp ur gamla journalfilmer och långfilmer, och skådespelarna från TRUMBO har på ett övertygande sätt redigerats in i dessa.
Tyvärr kan Jay Roach inte hålla sig, och ser till att det ibland blir lite väl sentimentalt och präktigt, framför allt mot slutet, då det hålls tal och grejor, som vore detta ännu en film om en amerikansk hjälte spelad av Tom Hanks. Vilket det inte riktigt är.
Men jag gillar TRUMBO. Det är en intressant film om en intressant tid, och som sagt: det är alltid kul med filmer om det gamla Hollywood. I synnerhet B-filmsbranschen. När får vi se en film om James H Nicholson och Samuel Z Arkoff, männen som drev American International Pictures? Eller om regissören Bert I Gordon?
Plus i kanten för att Dalton Trumbo ofta låg i badet när han skrev sina manus.








(Biopremiär 12/2)

-->

torsdag 22 augusti 2013

Bio: Blue Jasmine

Foton copyright (c) Scanbox

Woody Allens karriär fick ju en lika oväntad som ordentlig skjuts när MIDNATT I PARIS blev en hejdundrande succé för två år sedan. Förra filmen, FÖRÄLSKAD I ROM, var svagare, men nu har tydligen årets film återigen blivit en framgång i USA. Förhållandevis, alltså - sådant här går ju inte att jämföra med kioskvältare som DUMMA MEJ 2.

Cate Blanchett spelar Jasmine, en bortskämd föredetta rikemansfru och nu änka, som pank måste flytta från lyxkåken i New York till sin syster Ginger (Sally Hawkins) i San Francisco. Ginger är frånskild och bor i en billig Svenssonlägenhet med sina två barn. Andrew Dice Clay är Gingers exmake Augie, som inte har mycket till övers för Jasmine, då hennes man, en fifflande finansman (Alec Baldwin), skulle placera en hög spelvinst åt dem, och blåste dem på förmögenheten. Gingers nya pojkvän Chili (Bobby Cannavale) är en drängig och billig typ, för att inte tala om Chilis polare.
Jasmine är extremt neurotisk, självupptagen, nedbruten, pratar med sig själv, super, knaprar medicin, och passar inte in i systerns värld. Men hon är pank och har inget val; hon låtsas att hon fortfarande tillhör noblessen, hon tror nästan på sig själv, men hon tvingas ta vad hon anser vara skitjobb - som att sitta i receptionen hos en tandläkare (Michael Stuhlbarg) som är tänd på henne.

Livet med den slemme finanskillen visas då och då i korta flashbacks som kontrasterar mot den billiga Ginger och hennes billiga liv. De två systrarna är som natt och dag.
Samtliga rollfigurer i BLUE JASMINE är mer eller mindre avskyvärda. Den ende som verkar vara hyfsat sympatisk är Augie. Jag hade inte stått ut länge med de övriga typerna. Jasmine är en vidrig människa, liksom hennes väninnor. Ginger, Chili och deras gäng är bar högljudda och jobbiga.

Woody Allens senaste filmer har varit komedier. BLUE JASMINE får väl anses vara ett drama - om än med komiska inslag. Chili och hans dumma polare må vara påfrestande, men de blir lite roliga i sin dumhet. Gingers två söner är rätt kul, i synnerhet den tjocke av dem. Flera scener slår medvetet över och blir nästan obehagliga.
Cate Blanchetts insats är utmärkt, jag skulle inte bli förvånad om hon Oscarnomineras för detta, och ibland tenderar filmen att bli en One Woman Show. Men även övriga insatser är bra. Alec Baldwin är bra på att spela slemmiga typer och det är kul att återse Andrew Dice Clay, som inte medverkat i någon långfilm på över ett decennium. Under filmens andra halva dyker Peter Sarsgaard upp som en rik och trevlig man som uppvaktar Jasmine och ser ut att bli hennes väg ut ur det hon anser vara misär - det vill säga systerns vardagliga liv.

Jag skulle i och för sig kunna ge den här filmen en fyra i betyg, främst tack vare skådespelarinsatserna - men till skillnad från de senaste Allenfilmerna lär jag inte se om BLUE JASMINE i första taget. Därför nöjer jag mig med en trea.






(Biopremiär: 23/8)