Visar inlägg med etikett Michael Sheen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Michael Sheen. Visa alla inlägg

onsdag 21 december 2016

Bio: Passengers

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Kan scenografi och specialeffekter rädda en film? Nja. Ibland, kanske. Scenografi och specialeffekter kan lyfta en halvbra story. Ibland kan det få en rätt vissen historia att bli acceptabel. Detta är fallet med PASSENGERS, i regi av norrmannen Morten Tyldum, som senast gjorde THE IMITATION GAME.
I PASSENGERS är scenografi och specialeffekter verkligen allt. Det visade sig att denna science fiction-historia det varit en del hysch-hysch om, egentligen inte hade något matnyttigt att bjuda på.
Det enorma rymdskeppet Avalon är på väg från jorden till en planet med jordiska kolonier. Dit flyttar rika emigranter som inte längre trivs på den överbefolkade jorden. Resan tar 120 år och passagerare och besättning är nedsövda. Avalon är som en flygande storstad, med restauranger, butiker och grejor.
Efter trettio år träffar en komet Avalon, vilket leder till att en av passagerarna; Jim Preston (Chris Pratt) väcks upp av misstag - 90 år för tidigt. Han är helt ensam ombord, det går inte att på egen hand söva ner  sig igen, och han håller på att bli galen. Jim tillbringar ett år i ensamhet; den ende han pratar med är androiden som står i baren  (Michael Sheen). Jim funderar på att ta sitt liv, men eftersom han är mekaniker beslutar han sig till slut för att vecka upp en söt tjej (Jennifer Lawrence) han fascinerats av. Han gör detta - men berättar inte att det var han som väckte henne, vilket ju i princip är mord.
PASSENGERS inleds väldigt bra. Jag får nog säga att jag gillar filmens första halva. Därefter visar det sig att det hela inte leder till något annat än ett kärleksdrama. Ett lite visset sådant. Två personer i ett gigantiskt rymdskepp. Mot slutet görs ett försök att lägga till ett spänningsmoment, men det funkar inget vidare. Pratt och Lawrence tvingas bära upp hela filmen på sina axlar. Jag gillar de här två, men det räcker inte. Laurence Fishburne har en liten roll.
Men! Scenografi och specialeffekter är makalösa. Rymdskeppet Avalon är något av det mest magnifika jag någonsin sett, det är häpnadsväckande imponerande. I synnerhet dess swimmingpool, som går ut i en glaskupol på skeppets utsida. En scen med tyngdlöshet i just rummet med poolen är fantastisk. Här finns även några andra, småkul detaljer - som när Jim försöker skicka ett meddelande till jorden och får veta att svar beräknas anlända om 55 år.
Men rymdskeppet och dess design (extra snyggt i 3D) är verkligen hela filmen, det är allt den har att komma med - och man kan nästan se filmen enbart för effekterna. Kärlekshistorien engagerar inte alls. Jag har svårt att tänka mig att PASSENGERS blir någon större publiksuccé.
En lite lustig detalj är att Andy Garcias namn står med stora bokstäver i eftertexterna. Han har en statistroll och är med i kanske tio sekunder - så pass lite att jag sa "Var inte det där Andy Garcia?!" till mig själv.








(Biopremiär 21/12)






fredag 17 juli 2015

Bio: Far from the Madding Crowd

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
I min recension av JAKTEN skrev jag att Thomas Vinterberg är Danmarks främste regissör. Därför undrar jag varför Vinterberg valde att följa upp den utmärkta JAKTEN med den här filmen.
Thomas Hardys roman "Fjärran från vimlets yra" publicerades 1874. Redan 1909 filmatiserades den första gången, då som kortfilm. Det har blivit åtskilliga filmatiseringar sedan dess, den mest kända kom 1967 och hade Julie Christie i huvudrollen. Jag har inte sett någon av filmerna - eller läst boken. Efter att ha sett Vinterbergs film, som av någon anledning inte försetts med svensk titel, har jag heller ingen större lust.
Hur skulle det se ut om Jane Austen hade anlitats för att skriva en Harlequinroman? Kanske som Vinterbergs film. Det första - och enda - jag associerade till när jag såg filmen, var just Harlequinromaner - så som jag tror att de är, eftersom jag inte läser sådana.
Carey Mulligan spelar den självständiga Bathsheba Everdene, som absolut inte vill ha en karl, hon vill inte underställa sig någon annan. Hon bor på en liten gård och har det inte vidare gott ställt. Matthias Schoenaerts, som ser ut som en ung Micke Nyqvist, är Gabriel Oak, en fårfarmare som lever ensam på sin gård. Utan att överhuvudtaget ha lärt känna Bathsheba, friar Gabriel till den käcka tjejen - men hon säger nej.
En natt lyckas Gabriels får rymma från inhägnaden och begår kollektivt självmord genom att hoppa utför ett stup. Gabriel förlorar allt han äger. Samtidigt får Bathsheba ärva en förmögenhet - hon flyttar in på ett enormt gods och basar över gården och dess många anställda. Hon anställer Gabriel. Han går och suktar efter Batsheba.
Den äldre och förmögne William Boldwood (Michael Sheen) gör entré. Även han vill gifta sig med den tveksamma Batsheba - medan Gabriel tittar på med sina gråtmilda sammetsögon. För att ställa till det ännu mer, introduceras den mustaschprydde kvinnotjusaren sergeant Francis Troy (Tom Sturridge), som iförd sin tjusiga, röda uniform försöker lägga beslag på den okyssta Batsheba. Den sorgsne Gabriel är rejäl och arbetar flitigt på gården, han och Batsheba tittar alltid trånande på varandra, men hon envisas med att umgås med andra män.
FAR FROM THE MADDING CROW är inte min kopp te. Carey Mulligan är onekligen söt och charmig, belgaren Matthias Schoenaarts är en traderöv, Michael Sheen är sympatisk och tillför viss klass, medan Tom Sturridge är en pellejöns. Färgerna är ofta varma, miljöerna är vackra, filmfotot tjusigt, slutet är superromantiskt. Jag fnissade emellanåt. Det är möjligt att Thomas Hardys bok anses vara något slags pionjär bland feministisk litteratur på grund av sin självständiga och hårt arbetande hjältinna, men det framgår det inte riktigt i den här filmen. I första hand är det här en tantfilm.
Återigen: varför valde Thomas Vinterberg att göra den här?
Filmen är en brittisk-amerikansk samproduktion, men även Danmark verkar vara inblandat.
Thomas Hardy ska inte förväxlas med Tom Hardy, som spelar Mad Max.








(Biopremiär 17/7)

-->

måndag 5 september 2011

Bio: Midnatt i Paris

Foton copyright (c) Scanbox 

Eftersom jag ju numera recenserar i princip allt som går upp på bio i Malmö, innebätr det att jag de senaste åren plötsligt sett en hel räcka filmer av Woody Allen - en regissör jag egentligen aldrig varit speciellt intresserad av. Inte för att jag tyckt speciellt illa om hans filmer, de jag trots allt såg, men bortsett från "the early funny ones" har Woody Allen aldrig varit min kopp te.

Men den lille mannen har ju fått en nytändning under senare år och jag har uppskattat en hel del av hans nyare filmer - med undantag från den rätt usla WHATEVER WORKS.

MIDNATT I PARIS har gått och blivit Allens mest fram-
gångs-
rika film någonsin. Riktigt vad det betyder i förhållande till AVATAR och SAGAN OM RINGEN vet jag inte, men vad jag förstått är det fler än den vanliga gruppen intellektuella stadsbor i västvärlden som sett historien om filmmanusförfattaren Gil (Owen Wilson) som tillsammans med sin fästmö Inez (Rachel McAdams) och hennes föräldrar (Kurt Fuller och Mimi Kennedy) åkt på semester till Paris.

Gil är förstås Woody Allens alterego, och han är trött på det ytliga Hollywood. Han vill skriva en roman - och inte bara det, han vill flytta till Paris och skriva boken där. Den småbitchiga Inez tycker bara att Gils idéer är fåniga, han borde lyssna mer på den irriterande besserwissern Paul (Michael Sheen), en bekant som lika oväntat som oönskat dyker upp och håller långa utläggningar om allt och alla, från historiska platser och personer till vin.

När Gil en sen kväll inte vill hänga med ut och dansa, strövar han ensam runt på stan. Han går vilse, men när klockan slår midnatt dyker det upp en bil från 1920-talet. Passagerarna lockar med sig Gil, och plötsligt hamnar Hollywoodförfattaren i 20-talets Paris, befolkat av berömda franska och amerikanska författare och konstnärer. Gil träffar Hemingway, F Scott Fitzgerald, Cole Porter, Picasso, Alice B Toklas, och Gertrude Stein hjälper honom med romanen, vars utkast hon tycker har drag av science fiction.

Men det möte som gör störst intryck på Gil, är det med Adriana (Marion Cotillard), älska-
rinna till många av 20-talets storheter. Gil blir förälskad i henne. Det intressanta med henne är att när Gil pratar om att han inte tycker om sin nutid, 2010-talet, och hellre vill bo i det 20-tal han romatiserar, håller hon inte med. Adriana tycker att hennes 20-tal är för modernt och stressigt, hon vill hellre leva under la belle epoque på 1890-talet - där de två även hamnar under ett av sina nattliga äventyr. Varje morgon är dock Gil tillbaka i nutiden och måste dras med Inez, Paul och de påfrestande blivande svärföräldrarna, som inte bara är stenrika och beter sig som typiska amerikanska turister, de uppskattar även den reaktionära tea party-rörelsen.

Till mångt och mycket känns MIDNATT I PARIS lite grann som fan-
fiction författad av Woody Allen. Han låter så många berömdheter som möjligt stråla samman i sin lilla fantasyberättelse. Egentligen är det här en väldigt naiv historia. Jag kommer även att tänka på PICASSOS ÄVENTYR, som ju också lyckas kasta in hur många kulturhistoriska kändisar som helst i ett mytiskt Paris - även om likheterna i övrigt inte är så många.

Woody Allens nya film är trots dess tunnhet väldigt charmig, underhållande och rolig. De många birollsskådisarna briljerar, framför allt Adrien Brody som Salvador Dalí - mer excentrisk och självupptagen än någonsin, och fullkomligt besatt av noshörningar. Kathy Bates är en utmärkt Gertrude Stein.

Rachel McAdams är en av mina nyare favoriter; hon ser väldigt bra ut, ger ett intelligent intryck och är en utmärkt komedienne. Marion Cotillard fråm LA VIE EN ROSE, PUBLIC ENEMIES, INCEPTION och en massa andra filmer, är charmerande på ett härligt franskt sätt. Ganska oemotståndlig.

MIDNATT I PARIS må vara en bagatell, men det är en väldigt tillfredställande bagatell.








(Biopremiär 2/9)