Visar inlägg med etikett Michael Shannon. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Michael Shannon. Visa alla inlägg

tisdag 26 november 2019

Bio: Knives Out

Foton copyright (c) Nordisk Film

Från stort, enormt påkostat rymdäventyr - till en liten pusseldeckare med ett fåtal spelplatser. Rian Johnsons förra film var STAR WARS: THE LAST JEDI, en film som av någon anledning fick många STJÄRNORNAS KRIG-fans att sparka bakut.

Rian Johnson har dock gjort sig känd för betydligt mer skruvade filmer än rymdopera-spektakel. Hans THE BROTHERS BLOOM var väl mer intressant än bra, medan LOOPER var riktigt bra - och av någon anledning är min recension av LOOPER en av mina mest lästa texter här på TOPPRAFFEL!. Den nya filmen KNIVES OUT är Rian Johnsons bästa film - utan tvekan. Det här är en fullkomligt underbar liten film, som lyckas sticka ut från mängden på flera sätt. Det är högst troligt att detta är den bästa film du kan se på bio i vinter (THE IRISHMAN, som jag ännu inte sett, kommer förvisso att göra en kort vända på bio, men eftersom det är en Netflix-film, lämnar jag den därhän).

På ett enormt gods på landet bor den ytterst framgångsrike deckarförfattaren Harlan Thrombey (Christopher Plummer). Eller: Thrombey bodde där. Filmen inleds nämligen med att Thrombey hittas död i sitt arbetsrum dagens efter sitt 85-årskalas. Han ligger på soffan med halsen avskuren och fortfarande hållande kniven i handen. Var det verkligen självmord? Var det inte troligare mord?

Familjen Thrombey är minst sagt dysfunktionell - och samtliga familjemedlemmar, plus övrig personal, är förstås misstänkta. Alla hade skäl att ta livet av gubben, alla är ute efter miljonerna. Alla utom den unga Marta Cabrera (Ana de Armas), Harlans sköterska. Hon stod Harlan nära och eftersom hon var den sista som såg honom i livet, vet hon lite mer om dödsfallet.

Den som ska hjälpa polisen att lösa fallet är privatdetektiven och sydstatsgentlemannen Benoit Blanc (Daniel Craig), en excentriker med stor E. Blanc har förstås en knivskarp hjärna och ser det ingen annan ser.
KNIVES OUT har en fullkomligt fantastisk skådespelarensemble. Jamie Lee Curtis spelar Harlans dotter Linda, som är gift med den otrogne Richard (Don Johnson), och Chris Evans spelar deras bortskämda rövhål till son. Michael Shannon gör Harlans son Walt, vars son är en tonårig nazist. Harlan hade ytterligare en son som nu är död, men dennes änka, livsstilsgurun Joni (Toni Collette) är närvarande. K Callan gestaltar Harlans mor (!), en märklig kvinna som är så gammal att inget vet hur gammal hon är. Frank Oz spelar advokaten som läser upp testamentet, och vi hittar även gamle, fine M Emmet Walsh i en liten roll. Walsh är 84. Plummer fyller 90 nästa månad.

Traditionella deckare är sällsynta på bio. Jag vet inte varför. När det handlar om kriminalfilmer serveras vi thrillers, snutfilmer och actionfilmer - men whodunnits, i vilka en detektiv löser en mordgåta, får vi numera nästan aldrig. Vi fick MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN för två år sedan, men det är allt jag kan komma på i skrivande stund. Och det är lite synd, eftersom det var riktigt trevligt att sitta i biosalongen och själv försöka lösa fallet tillsammans med Benoit Blanc.
KNIVES OUT är en betydligt bättre film än nyinspelningen MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN. Benoit Blanc är dock en variant på Hercule Poirot. Daniel Craig briljerar i rollen - det är kul att se Craig göra något inspirerat. Han gör rollen med ett lätt överspel, vilket passar gestalten perfekt. Men alla är jättebra i den här filmen. Snygg är filmen också, och trots att den varar över två timmar, känns den aldrig seg och tråkig. Detta beror på ett tätt, välskrivet manus utan dödkött, på en otroligt bra dialog, samt på en utmärkt regi. Vi är inte bortskämda med allt det här på en gång.

KNIVES OUT är rolig, spännande, och hela tiden intressant och engagerande. En femma i betyg ligger nära till hands, men jag nöjer mig med en fyra. Jag vill inte gödsla med femmor i år.
   






(Biopremiär 29/11)

torsdag 15 februari 2018

Bio: The Shape of Water

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Jaha, jösses. Så den här hade premiär redan igår? Jag trodde att den gick upp först imorgon fredag, och väntade därför med att skriva min recension. Nåväl.

Guillermo del Toros THE SHAPE OF WATER tilldelades nyligen två Golden Globe-statyetter; för Bästa regi och Bästa filmmusik. Filmen var även nominerad till ytterligare fem Golden Globes. Snart är det dags för Oscarsgalan - och THE SHAPE OF WATER är nominerad till hela tretton Oscars. Filmen figurerar i nästan samtliga kategorier.

Samtidigt som filmen badar i utmärkelser och lysande recensioner, har Guillermo de Toro anklagats för att vara en simpel plagiatör. Till exempel anser många att filmen inte borde Oscarnominerats för Bästa originalmanus (av de Toro och Vanessa Taylor), eftersom Bästa manus efter förlaga skulle passa bättre. Det finns näligen en pjäs som heter LET ME HEAR YOU WHISPER, vilken även filmatiserats för TV, som THE SHAPE OF WATER ska vara lite väl lik. Jag har inte sett pjäsen/TV-filmen, så jag kan inte uttala mig.

Vidare finns det en holländsk kortfilm; THE SPACE BETWEEN US, som även estetiskt är väldigt lik de Toros film. Jag har sett bilder ur kortfilmen, uppradade sida vid sida med bilder ur THE SHAPE OF WATER, och nog ser del Toros film ut att vara en nyinspelning med större budget.

LET ME HEAR YOU WHISPER handlar om en kvinna som städar på ett forskningscenter, och som blir vän med en delfin, vilken måste räddas från grymma experiment. THE SPACE BETWEEN US handlar om en kvinna som städar på ett forskningscenter, och som blir förälskad i en vattenvarelse. Och jo, detta är precis vad THE SHAPE OF WATER handlar om.

Oavsett om del Toros film är ett plagiat eller ej, var jag förstås väldigt nyfiken på den. Jag brukar gilla Guillermo del Toros filmer, om än inte alltid, och ämnet för den här nya filmen är fascinerande.
Det är det kalla krigets 1960-tal. Sally Hawkins spelar den ensamma Elisa Esposito, en stum kvinna som bor i en lägenhet ovanpå en gammal biograf, och som umgås med sin vänlige granne Giles (Richard Jenkins); en man som försöker försörja sig som illustratör och som gillar att titta på gamla musikaler på TV.

Elisa jobbar som städerska på ett forskningscenter. En dag upptäcker hon att man förvarar en märklig varelse i ett rum; en variant på Skräcken från Svarta lagunen de hittat i Amazonas. Michael Shannon spelar den iskalle, grymme bossen Strickland, som torterar varelsen och tänker utföra experient på den, för att sedan döda den. Ryska spioner är också intresserade av varelsen.

Elisa upptäcker förstås att den stackars varelsen egentligen är både snäll och intelligent - och hon blir förälskad. Kärleken är dessutom besvarad. Varelsen måste räddas från centret och släppas ut i havet igen, och för att lyckas tar Elisa hjälp av Giles och sin till en början motvilliga kollega Zelda (Octavia Spencer).
Romantisk fantasy. Sagofilm. Spiondrama. Det är några fack i vilken THE SHAPE OF WATER kan placeras.

Om jag inte visste bättre, hade jag trott att det här är en film av Jean-Pierre Jeunet. THE SHAPE OF WATER ser ut som en film av Jeunet, och intrycket förstärks av Alexandre Desplats lite vemodiga dragspelsvals på soundtracket. Men det är alltså en film av del Toro - vilket märks på en del inslag som är rätt typiska för del Toro.

THE SHAPE OF WATER skulle kunna vara en familjefilm; en film för alla. Det är en fin saga som berättas. Men del Toro har sin vana trogen slängt in en del barnförbjudna inslag. Svordomar, naket, sexscener och grovt, blodigt våld. Detta gör att det blir svårt att rekommendera filmen för alla - jag tror att många som skulle tycka om berättelsen inte vill se scener där rollfigurer blir skjutna i ansiktet. Det känns lite onödigt.

Michael Shannon är härligt obehaglig som skurk; han ser ju rätt obehaglig ut, den mannen. Filmens stämning är skön och lätt surrealistisk, scenografi och filmfoto imponerar. Men jag får nog säga att jag blev aningen besviken på filmen. THE SHAPE OF WATER är en bra film, men jag hade hoppats att den skulle vara ännu bättre. Poängen på slutet kommer inte precis som en överraskning, men det var kanske inte tänkt att överraska. Det som sker anade vi redan när Elisa introducerades i början av filmen.







(Biopremiär 14/2)

torsdag 17 november 2016

Bio: Nocturnal Animals

Foton copyright (c) UIP Sweden
Modeskaparen Tom Ford regidebuterade 2010 med EN ENDA MAN - och ärligt talat minns jag absolut ingenting av den, mer än att Colin Firth spelade huvudrollen, och att filmen var makalöst snygg. Jag läste nu min recension av den, och konstaterar att jag var djupt imponerad av EN ENDA MAN. Där ser man.
När nu Tom Ford gör sin andra film, är genren thriller. Eller dramathriller. Vi får två filmer i en: ett drama och en thriller.
"Nocturnal Animals" är titeln på ett bokmanus galleriägaren Susan (Amy Adams) fått av dess författare; hennes exmake Edward (Jake Gyllenhaal). Susan läser boken - och vi får se denna dramatiserad:
Tony (Gyllenhaal igen) med fru och tonårsdotter beger sig iväg på en bilresa. Färden går genom ett öde Texas, mörkret faller, och plötsligt dyker det upp en bil som prejar dem av vägen. Den andra bilen stannar också, och ur denna kliver tre riktigt rejält obehagliga typer. De påstår att det är Tony som kört på dem, och även om de erbjuder hjälp med att fixa ett punkterat däck, är de minst sagt hotfulla.
Efter en lång stund; en otroligt jobbig stund både för Tony och hans familj, och för oss i publiken, fortsätter färden - men inte som tidigare. En i gänget kör iväg med Tony, medan frun och dottern trycks in i den andra bilen. Tony dumpas mitt ute i ingenstans och lyckas komma undan. Efter att ha stapplat omkring hela natten hittar han ett hus och ringer polisen.
Michael Shannon spelar den minst sagt hårdföre snuten Bobby Andes. Bobbys och Tonys jakt på gärningsmännen går från att följa lagen till att bli en våldsam hämndaktion.
Denna thrillerhistoria påminner en hel del om de där amerikanska noirfilmerna som gjordes på 1950-talet, ofta av B-filmsbolag. Men i Tom Fords film är allt sju resor värre. Här finns drag av THE LAST HOUSE ON THE LEFT, och det är bitvis riktigt otäckt. Och det är riktigt bra. Om filmen NOCTURNAL ANIMALS enbart bestod av denna historia, hade betyget tveklöst blivit en femma.
... Men nu får vi även ramhandlingen om galleristen Susan. Hon lever med en otrogen man (Armie Hammer), hon är trött på sitt jobb och på den sterila konst hon visar där. I tillbakablickar får vi se hur hon tjugo år tidigare träffade- och gifte sig med Edward, och hur hon kort därpå lämnade honom. Susan upplever Edwards bok som en metafor över deras äktenskap, kanske som hämnd.
Jag tycker att historien om Susan förtar effekten av thrillern; av filmen i filmen. Susan rör sig i exklusiva, kalla miljöer, estetiken är utstuderad, och det ser ibland ut som en italiensk thriller från 1980-talet; kontrasten är stor mot den dammiga öknen i Texas. Visst är det tjusigt. Elegant. Men Susans historia är inte alls lika engagerande och spännande som Tonys blodiga jakt på sin familjs mördare.
Förtexterna till NOCTURNAL ANIMALS är ... Ja, jösses. De måste ses. Eller kanske inte ses. Filmen har antagligen den mest bisarra förtextssekvens jag någonsin sett.
Om jag tycker att thrillerdelen förtjänar en femma i betyg, medan dramadelen ska ha en trea, bör slutbetyget rimligtvis bli en fyra.







(Biopremiär 18/11)



-->

lördag 3 september 2016

DVD/Blu-ray/VOD: The Harvest

THE HARVEST (Studio S Entertainment)
Den mest uppmärksammade TV-serien den senaste tiden, är STRANGER THINGS på Netflix. En serie som inte bara utspelar sig på 1980-talet; den ser även ut att vara gjord på den tiden, både estetiskt och berättarmässigt. STRANGER THINGS är en mycket bra serie, och jag uppskattar det behagliga, tilltalande sätt den är gjord på - jag saknar 80-talets film- och TV-berättande i dessa tider med hysteriskt klippande, handhållen kamera, urtvättade färger, datoranimeringar, och allmän sterilitet. Samtidigt tycker jag att det är lite synd att STRANGER THINGS utspelar sig på 80-talet. Varför inte göra en TV-serie som utspelar sig idag, men som är gjord på samma robusta sätt som på 80-talet?
John McNaughton är nog fortfarande mest känd som mannen som gjorde HENRY - EN MASSMÖRDARE (missvisande titel, Henry är ingen massmördare, han är seriemördare). Hans rysare THE HARVEST från 2013 har nu släppts på DVD i Sverige - och minsann om den inte känns som den typ av film jag efterlyser!
THE HARVEST är en lågmäld thriller som för tankarna till 80-talets Stephen King, och kanske även till David Cronenberg. Estetiskt sett ser McNaughtons film ut som de rejäla rysare som gjordes för 35 år sedan. Stämningsfull höst, småstad, inga krystade extravaganser, och en obehaglig känsla av att något är väldigt, väldigt fel.
Maryann (Natasha Calis) är en ung tonåring vars föräldrar omkommit. Hon ska bo hos sina farföräldrar (Leslie Lyles och Peter Fonda, minsann), och när hon undersöker grannskapet upptäcker hon att det bor en rullstolsburen, jämngammal pojke i grannhuset. Andy (Charlie Tahan) heter han. Andys föräldrar, spelade av Michael Shannon och Samantha Morton, är besynnerliga, speciellt morsan - en vresig, otäck kvinna.
Maryann misstänker att allt inte står rätt till med Andy, i synnerhet som hans föräldrar inte vill att Maryann kommer på besök. Och vad är det de förvarar i källaren?
THE HARVEST är kanske inte jätteoriginell, men den bjuder på ett bra mysterium, den är spännande och mycket stämningsfull, och framför allt är filmen exceptionellt välspelad. Det är extra kul att se Peter Fonda i en vettig roll. De senaste åren har jag bara sett honom i låg-lågbudgetfilmer, där producenterna hyrt in honom för en dag. Jag såg till exempel en fruktansvärt usel western, i vilken Fonda gjorde alla sina scener ensam, stående i ett och samma hörn, han träffade aldrig de han agerade mot och filmade säkert sina få scener någon helt annanstans.
En märklig detalj i THE HARVEST är att de två tonåringarna säger att de ska leka. "Får jag leka med Andy?". Det finns väl inga tonåringar som säger leka? Jag tror jag slutade att säga leka när jag började skolan. Leka är för småbarn.









-->


tisdag 1 december 2015

Bio: The Night Before

Foton copyright (c) UIP

 
Då var det dags för ännu en komedi med Seth Rogen och James Franco - fast med Joseph Gordon-Levitt i James Francos roll. Avdelningen är julfilmer, ett ämne jag avhandlade ganska nyligen. Det finns ju gott om julfilmer - varav majoriteten är rätt dåliga. THE NIGHT BEFORE är en dålig sådan.


Jonathan Levine står före regin och har även varit inblandad i manus; han har tidigare gjort 50/50 (även den med Rogen och Gordon-Levitt) och WARM BODIES. THE NIGHT BEFORE berättas som en saga: "It was the night before Christmas ...". Ethan (Gordon-Levitt), Isaac (Rogen) och Chris (Anthony Mackie) är tre kompisar i New York som firat jul tillsammans i femton år. På julafton går de ut på en hejdundrande krogrunda. Ett år fick de höra talas om Nötknäpparbalen; en superhemlig och enorm julfest. De drömmer om att en dag bli inbjudna dit. Men så råkar Ethan komma över tre biljetter (han snor dem i en garderob). Julen är räddad! Samtidigt får Isaac en gåva av sin gravida fru - en ask full med alla möjliga droger. Detta för att han ska ha kul på julafton och inte sitta hemma med henne och tråkiga släktingar. Och så inleder de tre vise männen sin krogrunda.

... Och egentligen finns det inte så mycket mer att säga om den här filmen. Det är en stonerkomedi - en väldigt amerikansk genre. En genre som sällan är rolig. Folk tar droger och flippar ut. Och de är ju lite konstiga, amerikanerna - de gillar att röka på, men får de en svensk snaps trillar de av stolen.


Humorn i THE NIGHT BEFORE går mest ut på att folk skriker, svär och spottar ur sig fula ord - som om en busig femtonåring skrivit manus. Isaac är hög genom hela filmen. På slutet serveras plötsligt några fina julbudskap.

I stort sett ingenting är roligt i den här filmen. Det är mest genant. Mot slutet dyker James Franco upp som sig själv i en cameo, och han är lite kul. Även Miley Cyrus gör en cameo. Michael Shannon spelar en mystisk pusher.


Filmfotot är färgsprakande och stämningsfullt, filmmusiken är mysigt julig - men det kan inte rädda den här filmen. Den är mest plågsam och pinsam. Produktplaceringarna är sällsynt oblyga.
Varför går den här upp på bio i Sverige?









(Biopremiär 4/12)

måndag 18 november 2013

Bio: Mud

Foton copyright (c) Scanbox
Fascinerande. MUD visades på Malmö Filmdagar, men där lyckades jag inte klämma in den i mitt schema. Således klämde jag den på en ordinarie visning under premiärhelgen. Publiken var ganska fåtalig - och jag var den ende mannen i salongen. Det var jag och en handfull medelålders kvinnor. Jag fick genast en känsla av att de flockats för att stånka över Matthew McConaugheys bara bringa, vilken han visar upp mot slutet av Jeff Nichols' (TAKE SHELTER) nya film.
Genren är "barnfilm för vuxna", avdelningen Pojkar upplever ett sommaräventyr som förändrar deras liv. En historia som rör sig i närheten av den moderna klassikern STAND BY ME och i viss mån Huckleberry Finn. Dock är det lite mörkare och lite skitigare. Platsen är Arkansas och Mississippi. Huvudperson är fjortonårige Ellis (Tye Sheridan) som tillsammans med sin kompis Neckbone (Jacob Lofland) åker ut till en ö, där de hittar en båt som fastnat i en trädkrona - en surrealistisk syn. De råkar även hitta en kille som bor i båten - Mud (McConaughey), som är efterlyst efter att ha skjutit ihjäl en kille som trånat efter den söta Juniper (Reese Witherspoon) Muds stora kärlek i livet. Mud är en rätt charmig kille och de två pojkarna smyger ofta iväg till ön för att hjälpa honom. Planen är att Mud ska återförenas med Juniper och tillsammans ska de fly i båten, som Mud försöker reparera. Lättare sagt än gjort, när fler än polisen letar efter Mud - även ett gäng kriminella råskinn anländer till den trista lilla sydstatshålan för att ta lagen i egna händer.
Det finns drag av kriminaldrama i MUD, men den biten känns nästan överflödig i filmen. Det här är framför allt en coming of age-film och berättelsen skildras med få undantag helt ur Ellis' synvinkel. Han hjälper sin farsa (Ray McKinnon) att köra ut fisk, han blir förälskad i en söt tösabit och han och Neckbone drar runt och letar skrot som kan komma till pass när båten ska repareras.
Skådespelarprestationerna är utomordentliga. Förutom ovannämnda medverkar Sam Shepard i rollen som en mystisk man som bor i husbåten mittemot den Ellis och hans familj bor i, Michael Shannon är Neckbones farbror som spelar elgitarr, och plötsligt och helt utan förvarning dyker Joe Don Baker upp som den grymme och hämndlystne King; far till mannen Mud dödade. Tänk, och jag som av någon anledning trodde att Baker var död ... Rollfigurerna har alla väldigt bra namn; de heter saker som May Pearl, Mary Lee, Galen, Carver och Princess.
MUD är en mycket bra film - men jag känner att jag måste sänka betyget ett snäpp. Filmen är nämligen alldeles, alldeles för lång. Den rullar på i över två timmar, och eftersom tempot är långsamt och sydstatsdialekterna släpiga, känns det här längre än det är - filmen står och ibland och trampar vatten. Dessutom leder det hela fram till en våldsam och ganska orealistisk sammandrabbning; en eldstrid som känns ganska malplacerad och onödig.
Men på det hela taget är detta en klart rekommendabel film.






(Biopremiär 15/11)

-->



söndag 23 juni 2013

Bio: Man of Steel

Foto copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige/Warner Bros.

Ta dig en stol och sätt dig i soffan, så pratar vi om Stålmannen en stund, du och jag. Fast den minnesgode kommer ihåg att det inte var sådär jättelängesedan jag senast pratade om Stålmannen - förra sommaren skrev jag den här texten om superhjälteserier på 1970-talet. Men nu är ju en ny Stålmansfilm bioaktuell, så det blir allt till att skriva lite mer om karln.

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i Stålmannen. Visst köpte jag några tidningar som barn, men jag tyckte att de var rätt tråkiga. Delvis berodde de på att dåtidens Stålmanstecknare, främst Curt Swan, tecknade väldigt träigt - i synnerhet jämfört med till exempel Jim Aparo och Dick Giordano på Läderlappen, eller Johnny Romita, Gil Kane och de andra på Spindelmannen. Men det berodde nog även på att Stålmannen är en tråkig seriefigur - han må ha varit den första superhjälten (dock inte den första seriefiguren som bar trikåer och mask, den äran har Fantomen), först publicerad i Action Comics nummer ett i juni 1938, men det gör honom inte roligare.
Problemet med Stålmannen är förstås att han och hans alter ego Clark Kent är två träbockar, och dels att han som superhjälte är för mäktig. Han kan allt, ingen rår på honom. Man tvingades hitta på kryptoniten för att kunna försvaga honom, men det är egentligen rätt krystat. Det är svårt att skapa spänning och engagera när hjälten inte kan skadas. På 70-talet mötte Stålmannen Spindelmannen i en fläskig fajt, men det är ju som att låta Bruce Lee slåss mot ett spädbarn.

Till Sverige kom Stålmannen 1940, först som Titanen från Krypton i Jules Verne Magasinet, och ett par månader senare i Teknik För Alla, i vilken han döptes till Övermänniskan. Senare döptes han om och 1949 fick han sin egen serietidning. Stålmannentidningen kom sedan ut fram till början av 90-talet, då den och många andra svenska serietidningar lades ner. Ett par återupplivningsförsök gjordes, det sista 1999 med en tidning som lades ner efter bara sex nummer. Av allt att döma har Stålmannen gjort sitt som seriefigur i Sverige. I USA försökte man revitalisera serien genom att döda Stålmannen - och sedan låta honom återuppstå. Förra året gick figuren en ny vår till mötes, då DC Comics startade om alla sina titlar i ett projekt som heter The New 52. Jag har inte läst de här nya Stålmannenserierna, men de ska tydligen vara rätt bra.
Även om jag alltså inte var så förtjust i själva serien, gjorde Richard Donners SUPERMAN THE MOVIE stort intryck på mig när den kom 1978. Jag minns fortfarande när jag och min kompis Adam gick till biografen Rio i Lanskrona flera timmar innan de öppnade - bara för att vara säkra på att stå först i kön. Där stod vi ensamma i alla dessa timmar. SUPERMAN II, som kom 1980, tyckte jag var ännu bättre. Film tre och fyra i serien såg jag dock aldrig på bio.

Det var inte första gången Stålmannen figurerade på film. 1941 producerade Fleischerstudion en serie fantastiska, animerade kortfilmer som än idag är otroligt flotta. Små noirdoftande skapelser som inspirerade den animerade Läderlappenserien på 90-talet. 1948 spelade Kirk Alyn Stålmannen i en serial på femton delar, och 1951 dök George Reeves upp i rollen i SUPERMAN AND THE MOLE-MEN, en långfilm som fick utgöra pilotavsnitt för TV-serien ADVENTURES OF SUPERMAN, som gick 1952-1958. Idag är George Reeves mest känd för sitt mystiska självmord 1959.
Men Christopher Reeve, som gjorde titelrollen i filmserien 1978-1987, var Clark Kent och Stålmannen. Han var så perfekt man kan vara, vilket förstås påverkade han altför korta karriär. Oavsett vilken roll han spelade tänkte man "Kolla, där kommer Stålmannen!". Han var rolig som klumpedunsen Clark Kent och besatte en viss charm som Stålmannen. Fast det är ju klart, inte ens Christopher Reeve kunde rädda den exceptionellt usla SUPERMAN IV, eller STÅLMANNEN I KAMP FÖR FREDEN, som den fick heta på bio i Sverige - härliga B-filmsbolaget Cannon hade tagit över rättigheterna och de spenderade inga pengar i onödan. De lyckades döda hela filmserien.

1993 återkom Stålmannen - då i TV-serien LOIS & CLARK, som jag följde slaviskt. För ett par år sedan såg jag om samtliga säsonger, och jag tycker nog att serien fortfarande håller; åtminstone den första säsongen. Anledningen är att man fokuserar på relationen mellan Lois Lane (Teri Hatcher) och Clark Kent (Dean Cain), snarare än på Stålmannens superäventyr. Det här var något slags charmig romantisk komedi med superhjälteinslag.

TV-serien SMALLVILLE kom 2001 och den tittade jag på i början. Här fick vi följa Clark Kents (Tom Welling) liv innan han blev Stålmannen. Jag vet inte varför jag slutade att kolla på serien. En tid senare gick SMALLVILLE och blev en jättehit, den fortsatte fram till 2011 och tydligen har jag missat något.
Sex olika Stålmän på bio och TV.
På bio återkom Stålis 2006 i Bryan Singers SUPERMAN RETURNS med Brandon Routh i huvudrollen. Det här var ett intressant misslyckande. Singer försökte helt enkelt fortsätta den tidigare filmserien; han återanvände John Williams heroiska ledmotiv och Routh var ganska lik Christopher Reeve. Fast filmen var lite tungfotad och ojämn; lite i tråkigaste laget - men Kevin Spacey gjorde en strålande insats som ärkefienden Lex Luthor.

På bio de senaste trettio åren har DC Comics bara varit framgångsrika med sina Batmanfilmer. De flesta av de övriga filmerna har floppat, medan konkurrenten Marvel Comics skördade framgångar med Spindelmannen, X-Men, Iron Man, Avengers och så vidare. Således var det dags för DC av borsta av sitt flaggskepp Stålmannen och låta mannen bakom den senaste Batmantrilogin; Christopher Nolan, spika ihop en reboot, som regisserades av Zack Snyder, som gjorde de utmärkta DAWN OF THE DEAD och WATCHMEN, den stolliga 300, och de märkliga SUCKER PUNCH och LEGENDEN OM UGGLORNAS RIKE.

Jag fick onda aningar när jag såg den första trailern för MAN OF STEEL. Jag fick ännu mer onda aningar när ytterligare trailers dök upp. Jösses - vad var det här? Högtravande - extremt högtravande. Vad håller Snyder och Nolan på med? Det här är ju Stålmannen! En av de jönsigaste hjältarna! Visst kan man försöka sig på att göra något nytt, fräscht och smart av figuren - men är han verkligen rätt hjälte för en mörk och våldsam film?

Många av mina farhågor infriades. När jag lämnade pressvisningen kändes det som att jag fått en tåg i huvudet. Jag var fullkomligt överkörd av filmen. Nästan döv och utmattad.

Filmen börjar som sig bör på Krypton, där Russell Crowe är Jor-El och Ayelet Zurer hans hustru Lara, och i en krubba ... öh, nä, det är inte i en krubba, men i allra första scenen föds lille Kal-El. Men den lille krabaten kan inte skänka speciellt mycket glädje, eftersom Jor-El vet att Krypton håller på att gå under - något Kryptons regering tycker är ett tramsigt påstående. För att göra situationen ännu värre dyker den illasinnade general Zod (Michael Shannon) och hans folk upp och lever jävel, innan de precis som i SUPERMAN II skickas till Fantomzonen. Kal-El i sin tur skickas till Jorden, medan Krypton sprängs i bitar.
Scenerna från Krypton är riktigt bra. Jag gillade aldrig Richard Donners version av planeten i filmen 1978; det kändes bara krystat och Marlon Brandos Jor-El var mest konstig. För att inte tala om Fantomzonen. Zack Snyders Krypton känns som hämtad från en gammal pulptidning; färgerna är varma, folk rider på flygande drakar, det är ett fantastiskt fantasylandskap.

Väl på Jorden hoppar vi fram och tillbaka i Kal-Els liv. Han har under hela sin uppväxt som Clark Kent tvingats gripa in och hjälpa folk under katastrofer, något fosterföräldrarna herr och fru Kent (Kevin Costner och Diane Lane) inte tycker är så bra - de tror inte att världen är redo för en människa med superkrafter. Clark Kent själv vet inte varifrån han kommer och vem han egentligen är.

Som vuxen jobbar den kringflackande Clark (Henry Cavill) på en fiskebåt, men efter att ha ryckt in under en brand på en oljerigg, börjar reportern Lois Lane (Amy Adams) att leta efter den mystiske hjälten. Clark Kent har alltså ännu inte blivit Stålmannen. Den driftige Lois lyckas faktiskt hitta Clark och bli lite betuttad i honom redan innan han i sin tur lyckas köra igång något slags kryptonskt dataprogram som visar upp en datorgenererad version av Jor-El, som förklarar allt för grabben. Först nu, en dryg timme in i filmen, drar Clark på sig en modifierad Stålmannendräkt (var är de röda kalsongerna?) och flyger iväg.

Detta kommer väl till pass, eftersom general Zod och hans slemma anhang anländer till Jorden för att där bygga upp ett nytt Krypton, och för att lyckas med detta måste förstås mänskligheten utplånas. Liksom Kal-El har Zod och gänget försetts med superkrafter på Jorden, så det blir en hård fajt.

Väldigt hård.

MAN OF STEEL är en otroligt tungfotad film. Den är genomgående gravallvarlig, den är i princip helt humorbefriad - och den är fantastiskt högtravande. Clark Kent är en grubblande outsider som vill veta vem han är och om han vågar använda sina mäktiga krafter. Han går till och med till en kyrka för att prata med en präst, vilket känns rätt märkligt. Men kristussymboliken är blytung i den här filmen. Stålmannen är frälsaren - och om vi inte skulle fatta det, finns här en scen i vilken Stålis långsamt glider ut från ett fönster och slår ut med armarna som Jesus på korset.
MAN OF STEEL är också en sanslöst våldsam och högljudd film. Det känns som om större delen av filmen består av destruktionsorgier. Den sista halvtimmen ägnas helt och hållet åt oavbrutna superslagsmål i Metropolis och dessa scener får Transformers (och Godzilla) att framstå som amatörer. Större delen av Metropolis raseras, antagligen dör hundratusentals människor på kuppen - och jag skruvar på mig och tittar på klockan. Ska det här aldrig ta slut? Det är overkill utan lite.
Henry Cavill ser ut som en Stålmannen. Mest ser han dock ut som prins Carl Philip. Han är väl okej i rollen, men lite charmlös - och charm är vad Stålmannen behöver. Denna brist på charm i kombination med gravallvaret och de alldeles för utdragna actionscenerna gör att jag ställer mig avigt inställd till Zack Snyders film. Den är för oengagerande.

... Men jag tänker vara snäll. Jag höjer betyget ett litet snäpp, så att tvåan med nöd och näppe kravlar upp till en trea. Och varför gör jag det? Jo, därför att Amy Adams är utmärkt som Lois Lane. Även om det är skumt att hon är rödhårig - det är ju Clark Kents gamla fjälla Lana Lang som ska vara rödhårig! Michael Shannon är härligt ondskefull. Laurence Fishburne tillför en viss tyngd som Perry White; chefredaktör på Daily Planet.

Vidare tycker jag att filmen är snygg och specialeffekterna är mer än utmärkta. Stålmannen ser verkligen ut att kunna flyga. 3D:n tillför inte så mycket - mer än en dyrare biobiljett.
Hans Zimmers bitvis sakrala Wagnermusik är i dystraste laget, och var fanken är Jimmy Olsen? Vem är den där Steve Lombard (Michael Kelly) på Daily Planet? Och var det egentligen så smart att låta Lois få reda på vem Stålmannen är så tidigt i filmen?

I slutscenen anländer Clark Kent som ny reporter på tidningen - och när han tar på sig ett par glasögon känner ingen igen honom. Bortsett från Lois Lane, förstås.

MAN OF STEEL har redan spelat in en fruktansvärd massa pengar, så vi lär få se en uppföljare om några år. I den vill jag se den klantige Clark störta in i telefonkiosker och byta om till Stålmannen!






(Biopremiär 26/6)

fredag 25 maj 2012

Bio: Take Shelter

Foton copyright (c) Atlantic Film

Först THE TREE OF LIFE och nu den här. Jessica Chastain verkar ha hittat sin nisch: långsamma, pretentiösa dramer med religiösa över- eller undertoner. Förra året tilldelades TAKE SHELTER FIPRESCI-priset i Cannes. FIPRESCI står för Fédération Internationale de la Presse Cinématographique, det är alltså det internationella filmkritikerförbundet. Och TAKE SHELTER är en typisk film som vinner priser på stora, seriösa filmfestivaler.

Jeff Nichols står för manus och regi, och hans film har alla förutsättningar för att vara en riktigt bra och intressant film. Intressant är den fortfarande.

Michael Shannon spelar Curtis, en man som plågas av märkliga mardrömmar. Han ser en fruktansvärd storm närma sig, en storm av bibliska proportioner - världens undergång är nära. Och dessa drömmar känns alltmer verkliga. Är han synsk? Eller är han bara på väg att bli galen?

Själv gissar han på det sistnämnda. Hans mor led av psykiska problem, det har kanske gått i arv. Han söker hjälp, han går till läkare, han får medicin. Hemma blir förhållandet till familjen - Chastain är hans väna hustru Samantha och tillsammans har de en hörselskadad dotter - alltmer spänt. Curtis beter sig konstigare och konstigare, han börjar se saker även när han är vaken. Tusentals fåglar som flyger i märkliga formationer. Blixtnedslag.

Curtis blir besatt av att bygga ett underjordiskt stormskydd i trädgården. Han spenderar alla sina pengar på detta, han tar ett fett lån för att ha råd att bygga en välutrustad bunker komplett med fungerande toalett. Folk i hans omgivning inser att han blivit galen. Samantha blir rädd för honom.
Problemet med TAKE SHELTER är att den emellanåt blir irriterande pretentiös - pretentiös i kombination med ett otroligt sävligt tempo. Filmen varar i två timmar och detta beror bland annat på att den innehåller flera scener där ... Curtis ... håller ... långa ... monologer ... och ... och ... och ... pratar ... så ... här ... Jamen så kom till skott! Få tummen ur röven!

Miljön är den amerikanska vischan. Rättare sagt, filmen utspelar sig i en vanlig håla var som helst i USA. Den är inspelad i Ohio, läser jag. Och här är folk så där hällörade många verkar vara i större delen av Amerika. De ber bordsbön innan maten och det är synnerligen viktigt att gå i kyrkan på söndagar. Dyker man inte upp i kyrkan måste man förklara sig. Ett märkligt, gammaldags samhälle. Och som jag inledningsvis nämnde får dessa religiösa inslag mig att tänka på THE TREE OF LIFE, en film som också prisades i Cannes förra året.

Skådespeleriet i TAKE SHELTER är utmärkt. I synnerhet Jessica Chastain är bra. Det är en snygg film, budgeten var bara en miljon dollar, och för denna summa har man lyckat göra en tekniskt sett imponerande produkt. De apokalyptiska inslagen imponerar. Storyn är bra och här och var är det fascinerande.

... Men varför, o varför måste det vara så påfrestande långsamt? TAKE SHELTER är ibland plågsamt långsam, och ett flertal scener är irriterande pretentiösa - och en handfull scener är löjeväckande pretentiösa. Det hade gått att skära bort en halvtimme av speltiden - minst - utan att någon skulle märka det.

Vore filmen kortare och tajtare hade jag satt ett högre betyg. En trea, kanske till och med en fyra. Men som den är nu, blir det inte mer än nedanstående. Och nej, jag lär väl aldrig få sitta i FIPRESCI-juryn i Cannes. Fast jag har en bekant som suttit med i den. Han och jag har diametralt olika filmsmak.







(Biopremiär 25/5)