Visar inlägg med etikett Michael Rooker. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Michael Rooker. Visa alla inlägg

lördag 17 april 2021

Netflix: Love and Monsters

Foton copyright (c) Netflix

Kyss Karlsson! Jag höll ju på att glömma skriva om den är Netflixpremiären! Inte för att den är speciellt dålig, den är helt okej, utan för att jag ägnat ett par dagar åt att montera Ikeamöbler.

LOVE AND MONSTERS är en Paramountfilm, och den hade premiär i en del andra länder redan förra året. Här i Sverige dök den upp för ett par dagar sedan. Filmen skulle egentligen gå upp på bio, men på grund av pandemin blev det istället än streamingpremiär. Den gick visst upp på ett fåtal biografer i USA. Det är lite synd att vi inte fick se LOVE AND MONSTERS på bio, den hade nog varit maffig på stor duk.

Filmen är regisserad av den sydafrikanske regissören Michael Matthews. Han gjorde 2017 en uppmärksammad film som heter FIVE FINGERS FOR MARSEILLES. Jag gjorde ett försök att se denna på SF Anytime häromåret, men spelaren kraschade konstant, och jag gav upp. Sedan glömde jag bort filmen och har inte gjort ett nytt försök att se den.

LOVE AND MONSTERS bygger på ett intressant och kul koncept. Filmen utspelar i vad som först ger intryck av att vara världen efter den där vanliga zombieapokalypsen. Det är bara det att det inte är zombies som tagit över världen. Det är en massa djur - alla möjliga arter - som muterats efter en meteor- och missil-incident, och vuxit sig till enorma proportioner.

Dylan O'Brien spelar ynglingen Joel, som inte träffat sin flickvän Aimee (Jessica Henwick) på sju år. Han får radiokontakt med henne och upptäcker att hon bara befinner sig drygt 13 mil bort - avståndet mellan Göteborg och Halmstad, ungefär. Så, han bestämmer sig för att ge sig ut och leta upp henne. De andra i den grupp överlevare han bor med tycker att det är en dum idé, han lär knappast överleva därute på egen hand.

Joel ger sig iväg och blir snart kompis med en smart och snäll hund; Boy, vars ägare strukit med. Boy gör Joel sällskap. Därefter träffar han på en rejäl, skäggig karl, spelad av Michael Rooker, och dennes adoptivdotter. De slår följe och ibland dyker det upp gigantiska djur - till exempel en snigel stor som ett hus.

Det blir lite äventyr och det dyker upp australier som pratar om att grilla och dricka öl, allt går inte som Joel tänkt sig, och en jättekrabba ställer till med problem. 

Jag tillhör kanske inte riktigt målgruppen för LOVE AND MONSTERS - det här är väldigt tydligt en tonårsfilm, kanske till och med en tween-film. Men det är en sympatisk och rätt trevlig film. Den påminner lite grann om en Ray Harryhausen-film - fast med datoranimerade monster. Det här är en snäll äventyrsfilm.

Filmen är inspelad i Australien, så de medverkar en hel del australiska skådisar. Det är kul att Bruce Spence från THE ROAD WARRIOR dyker upp i en liten roll.

Det är nog inte helt omöjligt att det kommer en uppföljare till den här.



 

 

 

(Netflixpremiär 14/4)


tisdag 25 april 2017

Bio: Guardians of the Galaxy Vol. 2

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Jag gillade verkligen James Gunns GUARDIANS OF THE GALAXY, som kom 2014. En Marvelfilm byggd på en serietidning jag aldrig läst. Gunns film är så som jag vill att alla nya STJÄRNORNAS KRIG-filmer ska vara, men inte är. Ett frejdigt rymdäventyr med färgstarka gestalter och massvis med humor - rolig sådan.

Självklart hade jag rätt stora förväntningar på GUARDIANS OF THE GALAXY VOL. 2. James Gunn har åter skrivit manus och regisserat. Tyvärr lämnade jag salongen aningen besviken.

Filmen inleds på jorden år 1980, och minsann om inte gamle, goe Kurt Russell genast dyker upp - digitalt manipulerad, så att han ser ut som han gjorde 1980. Han vänslas med en tjusig blondin, och det avslöjas att dessa två år rymdhälten Peter Quills (Chris Pratt) föräldrar. Inte nog med det - Russells rollfigur heter Ego och visar sig vara utomjording. Den minnesgode kommer ihåg att den förra filmen inleddes med att Quill, som liten pojke, kidnappades av rymdvarelser efter att hans mor dött.

37 år senare har Universums väktare ställt till det för sig, och de tvingas fly från den uppretade Ayesha (Elizabeth Debicki) och hennes guldfärgade folk. Under flykten dyker plötsligt Ego upp och avslöjar vem han är, det vill säga Quills far - och nu ser förstås Russell ut så som han gör idag. Peter Quills vänner; Gamora (Zoe Saldana), Drax (Dave Bautista) och Rocket (Bradley Cooper gör tvättbjörnens röst), blir förvånade - Quill har allltid hävdat att han är son till David Hasselhoff, som har en talande bil.
Ego tar gänget till sin pampiga planet, men där visar det sig att saker och till inte står rätt till.
En rad nya rollfigurer introduceras - Pom Klementieff är Egos assistent Mantis, Sylvester Stallone har en väldigt liten roll som Stakar Ogord, Michelle Yeoh och Ving Rhames har ännu mindre roller, de figurerar några sekunder - och troligen kommer de att få mer utrymme i nästa film. Michael Rooker är tillbaka från förra filmen, liksom Groot (Vin Diesel gör rösten), som nu är en bebis alla tycker är bedårande.
Efter filmens prolog följer kreativa förtexter - och därefter radas en massa väldigt skojiga scener och repliker upp. Mycket är jättekul. Men - storyn är inget vidare. Filmen känns nästan som ett gammalt avsnitt av STAR TREK: de är på en mystisk planet, och för att bekämpa ondskan, måste de förstöra kraftkällan. Så fort det inte skämtas, och så fort det inte är action, blir det lite saggigt. Peter Quills relation till- och kamp mot Ego blir aldrig speciellt engagerande, tvärtom är det rätt ointressant och trist.

Att låta filmen vara två timmar och sexton minuter är oförlåtligt, och det känns som om slutstriden pågår en halvtimme - vilket den kanske också gör.

De många actionscenerna är dock bra, filmen är snygg, och det är som sagt ofta jättekul. Synd att Stallone inte är med i mer än två-tre scener.
Marvel brukar ju alltid slänga på en eller två bonusscener under, eller efter, eftertexterna. GUARDIANS OF THE GALAXY VOL. 2 fläskar på med hela fem bonusscener! Och eftertexterna i sig är rätt kul.

Stan Lee har en cameo, och minsann om han inte dyker upp två gånger.

Det här är inte dåligt, men det är inte så bra som det borde ha varit.







(Biopremiär 26/4)

lördag 2 augusti 2014

Bio: Guardians of the Galaxy

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Ett problem många superhjältefilmer - och filmer baserade på seriefigurer rent allmänt - råkar ut för, är att väldigt många människor, ja, de allra flesta, inte har en aning om vad det är för figurer man gjort film om. Och då handlar det inte bara om de mest obskyra hjältarna - nej, en stor majoritet av biopubliken världen över, även i USA, hade aldrig hört talas om Iron Man, Thor, Daredevil med flera innan det kom filmer om dem.

Sedan har vi de seriefigurer och serietidningar som är rätt okända även för oss som gillar- och läser serier. Jag själv har till exempel aldrig läst Guardians of the Galaxy från Marvel Comics. Jag har bara hört talas om serien och jag minns att många pratade om figuren Rocket Raccoon, som fick en egen miniserie 1985. Superhjältegruppen Guardians of the Galaxy - vilken snarare är en grupp rymdäventyrare än superhjältar - dök första gången upp 1969 i tidningen Marvel Super-Heroes! nummer 18, och figurerade sedan i en rad olika antologitidningar. Medlemmarna i gruppen skiftade, 1990 fick de en egen tidning, och denna nya långfilm bygger på den upplaga av galaxväktarna som presenterades 2008.
GUARDIANS OF THE GALAXY, i regi av James Gunn (SLITHER), som även skrivit manus tillsammans med Nicole Perlman, är antagligen årets mest hypade film - och jag måste säga att jag sett fram emot den här filmen. Den lovade gott - den gav intryck av att vara den typ av rymdäventyr jag saknat väldigt länge; ett lättsamt rymdraffel i samma tradition som den första STJÄRNORNAS KRIG från 1977. Jag ville - och vill för övrigt alltid - gärna återuppleva den där härliga känslan jag var uppfylld av efter att ha sett STJÄRNORNAS KRIG på bio för första gången, den där gången på 70-talet.

... Och ja, bitvis infann sig faktiskt just den känslan. James Gunn har nämligen fått ur sig en väldigt tillfredställande film; en film som i stort lever upp till hypen, som har betingat goda recensioner - och som har fått världens (galaxens?) befolkning att vallfärda till biograferna.

Hur filmen förhåller sig till den tecknade serien kan jag inte uttala mig om, men det hela börjar 1988 och den åttaårige Peter Quills mor dör i cancer. Bärande på sin walkman med ett blandband med 70-talshits rusar lille Peter förtvivlad ut ur sjukhuset - och råkar just då hastigt, lustigt och framför allt oväntat bli upplockad av ett rymdskepp. 26 år senare kallar Peter sig för Star-Lord och har blivit en legendarisk intergalaktisk bandit. Åtminstone ser han sig själv som legendarisk.
Peter Quill, som nu spelas av Chris Pratt, är på jakt efter en metallbehållare som innehåller en kraft så mäktig att den kan förinta planeter. Efter en inledning klart inspirerad av JAKTEN PÅ DEN FÖRSVUNNA JAKTEN får Quill tag på prylen - men blir genast påkommen av slemma rymdvarelser och flyr. Den onde Ronan (Lee Pace) vill åt kraften för att kunna, just det, förinta planeter, och skickar iväg den tuffa Gamora (Zoe Saldana) för att leta upp Quill. Även tvättbjörnen Rocket (Bradley Cooper görs rösten) och hans kompis, trädet Groot (Vin Diesel gör rösten) tänker leta upp Quill, som har en stor prissumma på huvudet.

Det bär sig inte bättre än att Quill, Gamora, Rocket och Groot har oflyt hela högen och kastas i fängelse. Där träffar de råskinnet Drax (Dave Bautista), vänskap uppstår, och tillsammans rymmer de för att leta upp behållaren med den farliga kraften.

GUARDIANS OF THE GALAXY är minst sagt ett tjoflöjtäventyr. Det går vilt fram, tempot är högt, det hela håller en sympatisk, humoristisk ton, och alla inblandade verkar ha roligt. Det känns lite grann som om någon fått för sig att göra en långfilm om den där tavernan i STJÄRNORNAS KRIG. Persongalleriet i den här filmen är inspirerat och vansinnigt, detaljerna är många - så pass många att man lär tvingas se om filmen för att uppfatta allt. Jag kom på mig med att antingen sitta och titta på detaljer i bakgrunden och därmed missa annat, eller tvärtom - titta på de personer som pratar i förgrunden och missa bonusskämten i bakgrunden.
Den gode Star-Lord är ett riff på Han Solo, en härligt gammaldags hjälte - samtidigt som han är väldigt egen och inte speciellt heroisk. Han är självisk och konstant avspänd, vad som än händer. I övriga roller syns bra folk som Michael Rooker, Glenn Close, Benicio Del Toro och John C Reilly - och kultfilmsvänner lär lyfta på ögonbrynen när allas vår Lloyd Kaufman; bossen på Troma, plötsligt dyker upp som statist i bakgrunden under två sekunder!

Tyvärr är jag inte odelat jättepositiv till filmen - GUARDIANS OF THE GALAXY går nämligen i precis samma fällor som de flesta andra liknande filmer. Den innehåller nämligen alldeles för långa och plottriga strider - i synnerhet rymdskeppsbataljerna blir för utdragna och det blir ibland lite svårt att se vad det är som sker i bild, med horder av farkoster som susar omkring som mygg - självklart i 3D. Och när även folk som jag, som gillar action, klagar på att det blir för mycket action, ja, då är det ju något som är fel. Och jag irriterar mig även på en del dialog som i amerikansk tradition smetar på med prat om att de är en familj, och att familjen är det viktigaste av allt. Hitlåtarna från 1970-talet på ljudspåret tillför inte så mycket, men visst är det lite kul att Blue Swede nämns i dialogen, och att hjältarna gör sig redo för strid till "Cherrybomb" med Runaways.
... Men dessa invändningar till trots är GUARDIANS OF THE GALAXY en av årets absolut häftigaste filmer. Den är kul, underhållande, väldigt, väldigt snygg, har ett coolt persongalleri - och jag ser fram emot nästa film, som ska komma 2017.

Jodå: även om Stan Lee inte hade något med serieversionen att göra, dyker den gode Lee som vanligt upp i en liten cameo, Josh Brolin figurerar kort som Thanos - och för den som sitter kvar under eftertexterna väntar en fullkomligt fantastisk och synnerligen oväntad cameo i en liten bonusscen. Denna bonusscen är nästan bäst i hela filmen!







(Biopremiär 1/8)

söndag 10 oktober 2010

DVD: The Marine 2

THE MARINE 2 (Twentieth Century Fox Home Entertainment)
Wrestlingorganisationen WWE fick ingen vidare start när de började producera film. Deras två första filmer, SEE NO EVIL och THE MARINE fick genast ganska dåligt rykte. Den förstnämnda är en våldsam men rätt vissen skräckis, full av osympatiska personer. Den regisserades av gamle porrlegenden Gregory Dark, av alla människor, vilket fick många att rygga tillbaka.
THE MARINE är bättre, det är en actionfilm som innehåller flera spektakulära, häftiga actionscener - men jag förstår att den inte blev någon större framgång och gick direkt på DVD i Sverige. Huvudrollen innehas av brottaren John Cena, och han har utstrålning och skådespelartalang som en frikadell som glömts bort några veckor i en unikabox.
Den här uppföljaren är producerad direkt för DVD av Fox' Home Entertainment-avdelning. Till skillnad från första filmen, är den även försedd med en R-rating. Men den här filmen har bara titeln gemensam med originalet. John Cena är inte med längre. Han har ersatts med en annan wrestler som gör sin skådespelardebut, Ted DiBiase, och han spelar inte ens samma rollfigur som Cena. Nä, han är en annan marinkårssoldat i en historia "inspirerad av verkliga händelser".
DiBiase är Joe, som är på semester med sin fru på en exotisk ö. Där går de på en glassig VIP-fest i en tjusig lyxvilla. Men vad händer då? Jo, grymma, argsinta rebeller anförda av Temuera Morrison attackerar och håller gästerna gisslan. Av en slump har Joe råkat undkomma, men hans fru är kvar därinne, så han måste genast göra något åt saken. Han letar upp Michael Rooker och frågar om han vill hjälpa till att raida huset, men det vill han inte. Fast Rooker ångrar sig förstås mot slutet. Joe med anhang störtar således in i kåken och dödar alla. Nä, det där sista var ingen spoiler. Hur trodde du att det skulle sluta? Med turkisk ringdans?
Jag tvekar vad gäller betyg här. Någonstans känner jag att jag borde sätta en etta. Samtidigt är filmen bättre än de actionfilmer jag gett en etta på sistone. Filmen må vara oinspirerad och rudimentär, men den är gjord med typisk amerikansk kompetens. Och så är ju Michael Rooker och Temuera Morrison med. Ted DiBiase är dock en redig traderöv.
Regissören Roel Riné är holländare. Han har nyligen avslutat inspelningen av DEATH RACE 2 - som tyvärr inte har Jason Statham i rollistan.