Bio: The Suicide Squad

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures

Jag hade vissa förväntningar på SUICIDE SQUAD, som kom 2016. Detta beroende på att den skrevs och regisserades av David Ayer, som gjorde de utmärkta STREET KINGS och FURY. Dock visade det sig att Ayers film var riktigt usel. Pissusel. En av de sämsta superhjältefilmer som gjorts - om man nu kan kan kalla en film med superskurkar som hjältar en superhjältefilm.

När man nu gjort en ny film om detta skurkgäng, har man gett den en snarlik titel. Man har bara lagt till ett "The" framför "Suicide Squad" - vilket säkert kommer att leda till att folk om några år kommer att se fel film av misstag. 

Den nya filmen är ingen uppföljare, det här är snarare en "reboot", som det ju heter. Warner Brothers och DC Comics börjar om på nytt, ny regissör, nya skådisar, nya rollfigurer, ny inriktning, nytt stuk. 

Ny regissör är James Gunn, som gjorde GUARDIANS OF THE GALAXY-filmerna. Gunn står även för manus, och att välja honom var helt rätt. Han har satt sin egen prägel på THE SUICIDE SQUAD. Förvisso har alltså Gunn tidigare gjort Marvel-filmer, men - som jag nämnt tidigare - en skillnad mellan Marvels och DC:s superhjältefilmer, är att DC ofta anlitar regissörer med något slags konstnärlig vision, de sätter sin egen prägel på filmerna. Nu blir det inte alltid bra, ofta är DC:s filmer dåliga, men det är ändå lite intressant. Visst finns det undantag bland Marvel-filmerna, men i alldeles för många fall kan jag inte säga vem som regisserat, jag kommer inte ihåg namnen på många av regissörerna. 

Om jag räknat rätt, är det bara fyra av skådespelarna från den första filmen som återkommer den här gången. Det är Viola Davis som Amanda Waller, kvinnan som väljer ut medlemmarna till Task Force X, som självmordsskvadronen egentligen heter. Det är Joel Kinnaman som Rick Flag, ledare för Task Force X. Det är Jai Courtney som Captain Boomerang, och så är det Margot Robbie som Harley Quinn - hon står först i rollistan, så hon får väl anses vara stjärnan. I den förra filmen spelade Will Smith Deadshot. Han är inte med den här gången. Istället spelar Idris Elba den snarlika Bloodsport, som också har en ung dotter. Jag får erkänna att jag trodde att det var samma figur.

THE SUICIDE SQUAD handlar om en ö som heter Corto Maltese - och som inte har något med Hugo Pratts seriehjälte att göra. Dock nämns den här ön redan i Tim Burtons BATMAN från 1989 - om den nämnts tidigare i någon serietidning vet jag inte. Corto Maltese styrs av en ond diktator och dennes armé. På ön finns även Jotunheim - ett gammalt nazistfängelse, där man nu hyser politiska fångar och experimenterar med något som heter Operation Starfish. Starfish är en gigantisk, utomjordisk sjöstjärna.

Allt det här måste utplånas, så Task Force X skickas dit. I fängelset Belle Reve plockar Amanda Waller plockar ut ett gäng nya kriminella med superkrafter. De som får hänga med Flag, Bloodsport och Harley Quinn, är Peacemaker (John Cena), som har i princip samma krafter som Bloodsport, Polka-Dot Man (David Dastmalchian), som kastar färgglada prickar på fienden, Ratcatcher 2 (Daniela Melchior), som kan kontrollera råttor, och en figur som heter King Shark. King Shark är en tjock haj på ben, han är alltid hungrig och han är otroligt korkad. King Shark är datoranimerad, men det är Sylvester Stallone som gör rösten i sitt livs roll, och när hajen lufsar omkring ser han nästan ut som en åldrad Rocky Balboa.

Det förekommer även ett annat Suicide Squad-team, men ... Ähum, de får inte vara med speciellt länge.

THE SUICIDE SQUAD är jävligt rolig! Den här filmen är skitkul. James Gunns film är allt den första filmen inte var. I min recension av BIRDS OF PREY (AND THE FANTABULOUS EMANCIPATION OF ONE HARLEY QUINN) skrev jag att den var ett försök av DC att göra något i stil med Marvels DEADPOOL. Gunns film känns ännu mer så - THE SUICIDE SQUAD är DEADPOOL i kubik. I USA är filmen Rated R, det vills säga från 17 år. Detta beroende på att den är sprängfylld med ultravåld, blådigt splatter, svordomar, och minsann om vi inte även får se en pillesnopp - det sistnämnda är skäl nog att barnförbjuda i Amerika.

Det groteskt överdrivna våldet blandas upp med humor. Flera av de här hjältarna, eller om vi nu ska kalla dem skurkar, är fåniga. Ratchatcher 2 har en råtta som vinkar på folk. Peacemaker ser rolig ut i sin dräkt. De gnabbar konstant med varandra. Dialogen är festlig. Harley Quinn är förstås ett kapitel för sig, denna Vålds-Pippi Långstrump. Joel Kinnaman har en otacksam roll - han är nog den ende som inte får vara rolig. Jag skrattade mycket och ofta när jag såg filmen.

Det är en uppfinningsrik film. Estetiskt sett är den också uppfinningsrik - bland annat visas filmens kapitelrubriker på ett kul sätt. Och minsann om den inte har riktiga förtexter! Tyvärr är filmen för lång, men det hade ni nog redan gissat. Det finns ingen som helst orsak till att den ska vara två timmar och tolv minuter, det hade lätt gått att skära bort tjugo minuter. Slutuppgörelsen håller i vanlig ordning på för länge.

Jag upptäckte att en gammal vän till mig skymtar förbi i bakgrunden en sekund eller två. James Gunn började sin karriär på Troma, det där B-filmsbolaget som är känt för sina vilda och bisarra filmer. Den första film James Gunn skrev manus till, var Tromas TROMEO AND JULIET, som kom 1996. Det slår mig nu att jag var på premiären på den. Tromas boss och grundare heter Lloyd Kaufman, och som ett tack, gissar jag, har Gunn gett Lloyd småroller i sina storfilmer. I THE SUICIDE SQUAD skymtar Lloyd i bakgrunden när gänget besöker en bar.

I rollistan syns även Peter Capaldi, som en slem typ, Taika Waititi spelar Ratcatcher 1 i tillbakablickar, och Michael Rooker är med på ett hörn han med. Rooker skrev på Facebook att de som spoilar filmen ska få med honom att göra!

THE SUICIDE SQUAD är en av de bästa DC Comics-filmerna, och det här är den bästa och roligaste superhjältefilmen på länge.

 

 

(Biopremiär 4/8)

Bio: Fast & Furious 9

Foton copyright (c) UIP

Ööööön-ööööön-ööööön! Brum-brum-brum! Tut-tut! Pang! BOOOOM!

... Ovanstående är ett kort referat av FAST & FURIOUS 9, som är den tionde filmen i serien. Den förra filmen, FAST & FURIOUS: HOBBS & SHAW, var dock en spinoff, så den ska visst inte räknas till den vanliga filmserien. Synd, eftersom HOBBS & SHAW var betydligt bättre än de övriga filmerna. Inte minst för att vi slapp köttfärslimpan Vin Diesel. 

Jag har recenserat de flesta filmerna i serien, och varje gång skriver jag att jag inte minns ett dugg av vad som hänt tidigare och vilka rollfigurerna är. FAST & FURIOUS 8 kom 2017, och gissa vad: jag minns absolut ingenting av den! Det är helt blankt. Men, tydligen dök Charlize Theron upp som skurken Cipher i den, eftersom hon är med lite grann i denna nya film. Större delen av sina scener spenderar hon i en låda.

Det hela börjar lite förvirrande med en biltävling där en ung man som heter Dom assisterar sin farsa, som tävlar. Dom, det är ju namnet på Vin Diesels rollfigur. Det visar sig att det här är en tillbakablick, Vinnie Bennett spelar Dom som ung. Det är bara det att Bennett är 28 år och ser inte alls ut som en ung Vin Diesel. Dom har en lillebror, Jakob, som är huvudet kortare. Senare kommer vi att se Jakob som vuxen - då spelas han av John Cena, som är betydligt längre än Vin Diesel. Uppenbarligen fortsatte Jakob att växa i vuxen ålder. Nå - vad som händer i denna prolog, är att bilen pojkarnas farsa kör inte bara kraschar, den den kraschar så hårt att bilen sprängs i luften. Fadern överlever icke.

Hopp till nutid. Dom har en liten son han döpt till Brian, efter Paul Walkers rollfigur - Walker omkom i verkliga livet, men i filmen lever hans rollfigur än, dock syns han aldrig. Dom pratar med sin grabb om Gud, eftersom det här är en religiös film. På Doms gård häckar även Letty (Michelle Rodriguez). Några andra i gänget dyker upp. Kurt Russells kostymkille har skickat ett mystiskt och avbrutet meddelande. De beger sig iväg för att hitta en teknisk mackapär som ser ut som en kalott i metall. Men då dyker Jakob upp och knycker prylen. Dom har inte sett Jakob på evigheter. Jakob tillhör skurkarna. Han jobbar för Cipher, som alltså sitter i en låda. Eller, låda och låda, hon är inlåst i en glasbur.

Alla jagar alla. En massa människor från de tidigare filmerna ansluter sig, och jag har ingen aning om vilka de är, eftersom jag helt och hållet glömt bort dem. De reser jorden runt. Ett kung fu-slagsmål i Japan hade kunnat vara bra, om det gått att se vad som sker, men filmmakarna viftar för mycket med kameran och klipper för snabbt. De stjäl en supermagnet som de förvarar i en lastbil, vilket leder till ett par ganska kreativa biljakter, där allt av metall far iväg genom luften, mot magneten. Den avslutande, evighetslånga biljakten med gigantiska fordon parallellklipps med två killar som gör bil i rymden för att komma åt en satellit. Nej, jag skojar inte. Med jämna mellanrum får vi se återblickar på Dom och Jakob som unga, de låg ofta i luven på varandra.

Michael Rooker har en liten roll som mekaniker. Gal Gadot dyker upp några sekunder. Charlize Theron fäller en kul replik om Yoda och en hand i röven. Helen Mirren medverkar lite grann och kör sportbil skitfort i London. Hennes roll borde varit större. Hela filmen borde handlat om hennes figur. 

På slutet är det dags för lille Brian att be bordsbön på en grillfest, det är viktigt, tycker Dom. Vi har fått veta att familjen är det viktigaste av allt. Och Gud. En bil parkerar utanför huset, vi ser inte föraren, men det är underförstått att det är Brian från de tidigare filmerna. Spoilar jag för mycket? Nädå. Här finns inget att spoila. FAST & FURIOUS 9 är bara en massa scener staplade på varandra.

Dwayne Johnson medverkar inte alls, men sitter man kvar en stund under eftertexterna, avbryts dessa för en kort scen med Jason Statham. Om det följer ytterligare en scen efter eftertexterna vet jag inte, eftersom jag gick ut.

Justin Lin är återigen regissör, han gjorde del fyra, fem och sex. Två timmar och 23 minuter varar det här. Jag lämnade IMAX-salongen lite lomhörd och med lätt huvudvärk. Som vanligt. Det är en öronbedövande film, med ett överflöd av actionscener och jakter, som den här gången är klippta på ett sätt som gör det svårt att se vad som sker. Hysteriskt är bara förnamnet. Men trots några bra inslag, är det här bara tråkigt och påfrestande. Och jag kan inte med Vin Diesel.

I Amerika heter visst den här filmen F9: THE FAST SAGA. FAST & FURIOUS 10 är redan utannonserad. Förstås.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 14/7)

Blu-ray: Henry: Portrait of a Serial Killer & Henry: Portrait of a Serial Killer Part 2

HENRY: PORTRAIT OF A SERIAL KILLER & HENRY: PORTRAIT OF A SERIAL KILLER PART 2 (Njutafilms)

Någon gång i början av 1990-talet - det kan ha varit hösten 1992 - var jag på en censurdebatt i Lund eller Malmö, detta med anledning av bråket om John McNaughtons HENRY: PORTRAIT OF A SERIAL KILLER (1986), som under titeln HENRY - EN MASSMÖRDARE (han är inte en massmördare, han är seriemördare) fått svensk premiär sommaren 1992. Statens Biografbyrå gjorde sju (7) censurklipp i filmen, så att den skulle kunna visas för en vuxen publik utan att de tog skada och blev bestialiska seriemördare de också. 

I panelen på den här debatten satt Biografbyråns chef Gunnel Arrbäck, Sydsvenskans filmkritiker Jan Aghed, samt ytterligare en man jag glömt bort vem det var. Om där fanns en fjärde person minns jag inte. I publiken satt filmens svenska distributör, Mattias Nohrborg från Triangelfilm. Jag tror att debatten föregicks av en visning av HENRY, om det var den klippta versionen som visades vet jag inte, och jag minns inte om jag såg den.

Debatten blev lite märklig. Aghed var sur och vresig, och pratade om helt andra filmer - bland annat undrade han hur Biografbyrån kunde tillåta en våldsam skitfilm som ROADHOUSE. Arrbäck påpekade att ROADHOUSE var hårt nerklippt i Sverige. Mannen vars namn jag glömt pratade mest om barndomsminnen och om hur besviken han blivit när någon gammal film var klippt. Vad Nohrborg sa minns jag inte alls, inte mer än att andra i publiken skrek "Tala ur skägget! Vi hör inte vad du säger!". Någon i publiken undrade om en film med så här rått, grovkornigt filmfoto verkligen vänder sig till den breda publiken - kanske en lite märklig fråga. Visst, många skulle nog utbrista "Fan, vad fult!", men det går förstås att uppskatta en film ändå. Under censurbråket om HENRY hävdade en del att detta är en konstnärligt framstående film, medan andra hävdade att det inte spelar någon roll, den måste klippas ändå. "Men varför tillät ni då SALÒ - ELLER SODOMS 120 DAGAR?" undrade någon i den skånska publiken.

Tre år senare lade Biografbyrån saxen på hyllan.

1992 hade jag redan sett HENRY: PORTRAIT OF A SERIAL KILLER i oklippt skick. På den här tiden florerade fortfarande piratkopior på VHS. Jag köpte en väldig massa filmer från England och Holland, men vissa filmer var rätt svåra att hitta i oklippt skick annat än som piratkopior. 

Dock hade jag följt John McNaughtons film sedan slutet av 80-talet. Även om filmen låg klar 1986, och visades på en och annan festival, så dröjde det till 1990 innan den fick biopremiär i USA. HENRY råkade ut för censurproblem även där - för att inte tala om i England. Jag läste de amerikanska skräckfilmstidningarna Fangoria och Gorezone, i vilka det ofta rapporterades om HENRY. Skribenterna hyllade filmen och kallade den ett mästerverk. Det hävdades att den är otäckare än allt annat.

HENRY är inte en film för vem som helst. Det är inte ens en film för vanliga skräckfilmsfans, i synnerhet inte för dagens unga fans, som främst är vana vid snälla och slickade produktioner från till exempel Blumhouse.

McNaughtons film kostade uppskattningsvis 111 000 dollar att göra. Den är filmad på 16mm på plats i Chicago, filmfotot är mycket riktigt grovkornigt och skitigt - det är en film om skitiga människor i en skitig värld. Estetiskt påminner filmen en aning om andra, råa 16mm-epos, som till exempel MOTORSÅGSMASSAKERN (1974) och MANIAC (1980). HENRY är dock ännu skitigare än dessa två filmer, dess look är närmast dokumentär. 

Michael Rooker gör sin debut i titelrollen, som bygger på den autentiske seriemördaren Henry Lee Lucas. Rooker är fantastisk i rollen. Henry är en psykopatisk lustmördare helt befriad från empati. Han har en kall, helt känslolös uppsyn. Hans beteende kan härledas till barndomen - och han dödade sin mor.

Henry har suttit i fängelse, och där lärde han känna galningen Otis (Tom Towles). De två bor tillsammans. En dag dyker Otis' syster Becky (Tracy Arnold) upp, och flyttar in till Henry och Otis. Otis förhållande till Becky är minst sagt bisarrt.

Henry fortsätter att mörda när andan faller på, och Otis gör honom sällskap. Henry lär upp Otis i konsten att bestialiskt mörda oskyldiga människor. De stjäl en videokamera, så att de kan filma sina dåd och titta på dem om och om igen. Becky verkar inte förstå vad Henry och Otis håller på med.

HENRY: PORTRAIT OF A SERIAL KILLER är en film med konstnärliga ambitioner. Det är en film med en baktanke. Det är inte bara ännu en amerikansk slasher. Det är en studie i dessa depraverade människor och deras värld. Men, det är en film med ett flertal chockerande scener, och det är en djupt obehaglig film. Det är en bra film. Det är inte en film jag kan se om och om igen, och jag tycker att MOTORSÅGSMASSAKERN är bättre, men det här är väldigt bra.

Jag måste säga att jag blev förvånad när jag hittade en flyer för HENRY: PORTRAIT OF A SERIAL KILLER PART 2 i Cannes. Vi visade filmen på Fantastisk Filmfestival i september 1998, så det bör ha varit i maj 1998 jag hittade flyern, om det inte var året innan och vi då inte fick filmen till festivalen. Enligt IMDb visades HENRY 2 på en festival redan 1996, men den fick inte distribution förrän 1998.

Jag trodde först att det var ett skämt jag jag såg flyern. Vem gör en uppföljare till HENRY? Varför då? Hur gör man en uppföljare till den filmen?

HENRY 2 är skriven och regisserad av Chuck Parello, som även var involverad i den första filmen. Budgeten var högre den här gången, och filmen sköts på 35mm.

Till allas förvåning visade det sig att HENRY 2 inte alls var så dålig vi alla förväntat oss. Tvärtom är det här en rätt bra film - som lider av att den är en uppföljare till McNaughtons film. Jag tror att om huvudpersonen döpts om och om alla referenser till den första filmen tagits bort, hade filmen rönt större uppskattning - den hade stått rätt stadigt på egna ben.

Michael Rooker tackade nej till att göra rollen en gång till, så den här gången spelas Henry av Neil Giuntoli, och även om han inte är någon Michael Rooker, gör han en helt acceptabel insats. Henry driver omkring i sin gråa, skitiga värld, och eftersom han behöver pengar, tar han jobb på ett företag som sysslar med bajamajor. Javisst, för att verkligen understryka hur skitigt allt är, jobbar Henry bokstavligt talat med skit.

Han måste även ha någonstans att bo, Henry, så han flyttar hem till arbetskamraten Kai (Rich Komenich) och dennes hustru Cricket (Kate Walsh). Det visar sig att Kai har ett extraknäck - han åtar sig att anlägga eldsvådor åt folk som vill få ut försäkringspengar. Kai behöver en medhjälpare, så Henry får hänga på. Henry å sin sida har inte slutat att mörda folk, och Kai blir den nye Otis, som får lära sig att mörda och bära sig åt. Självklart spårar allt ur.

HENRY: PORTRAIT OF A SERIAL KILLER PART 2 är förstås inte lika bra som originalet, den är inte lika iskall, chockerande och välgjord, och Chuck Parello är inte en lika bra regissör som John McNaughton, men det är alltså ändå en rätt bra film.

Denna Blu-ray från Njutafilms innehåller bägge filmerna. Förutom dessa, finns här en lång rad bra bonusmaterial. Här finns en lång Making of om McNaughtons film, en kortare sådan om Parellos uppföljare, här finns en lång intervju med McNaughton, bortklippta scener, reportage om censurbråken i USA och England, trailers, med mera. Det här är en fullspäckad skiva och ytterst rekommnendabel. Och ja, självklart är filmerna helt oklippta.

HENRY: PORTRAIT OF A SERIAL KILLER

 

 

 

HENRY: PORTRAIT OF A SERIAL KILLER PART 2

 

Netflix: Love and Monsters

Foton copyright (c) Netflix

Kyss Karlsson! Jag höll ju på att glömma skriva om den är Netflixpremiären! Inte för att den är speciellt dålig, den är helt okej, utan för att jag ägnat ett par dagar åt att montera Ikeamöbler.

LOVE AND MONSTERS är en Paramountfilm, och den hade premiär i en del andra länder redan förra året. Här i Sverige dök den upp för ett par dagar sedan. Filmen skulle egentligen gå upp på bio, men på grund av pandemin blev det istället än streamingpremiär. Den gick visst upp på ett fåtal biografer i USA. Det är lite synd att vi inte fick se LOVE AND MONSTERS på bio, den hade nog varit maffig på stor duk.

Filmen är regisserad av den sydafrikanske regissören Michael Matthews. Han gjorde 2017 en uppmärksammad film som heter FIVE FINGERS FOR MARSEILLES. Jag gjorde ett försök att se denna på SF Anytime häromåret, men spelaren kraschade konstant, och jag gav upp. Sedan glömde jag bort filmen och har inte gjort ett nytt försök att se den.

LOVE AND MONSTERS bygger på ett intressant och kul koncept. Filmen utspelar i vad som först ger intryck av att vara världen efter den där vanliga zombieapokalypsen. Det är bara det att det inte är zombies som tagit över världen. Det är en massa djur - alla möjliga arter - som muterats efter en meteor- och missil-incident, och vuxit sig till enorma proportioner.

Dylan O'Brien spelar ynglingen Joel, som inte träffat sin flickvän Aimee (Jessica Henwick) på sju år. Han får radiokontakt med henne och upptäcker att hon bara befinner sig drygt 13 mil bort - avståndet mellan Göteborg och Halmstad, ungefär. Så, han bestämmer sig för att ge sig ut och leta upp henne. De andra i den grupp överlevare han bor med tycker att det är en dum idé, han lär knappast överleva därute på egen hand.

Joel ger sig iväg och blir snart kompis med en smart och snäll hund; Boy, vars ägare strukit med. Boy gör Joel sällskap. Därefter träffar han på en rejäl, skäggig karl, spelad av Michael Rooker, och dennes adoptivdotter. De slår följe och ibland dyker det upp gigantiska djur - till exempel en snigel stor som ett hus.

Det blir lite äventyr och det dyker upp australier som pratar om att grilla och dricka öl, allt går inte som Joel tänkt sig, och en jättekrabba ställer till med problem. 

Jag tillhör kanske inte riktigt målgruppen för LOVE AND MONSTERS - det här är väldigt tydligt en tonårsfilm, kanske till och med en tween-film. Men det är en sympatisk och rätt trevlig film. Den påminner lite grann om en Ray Harryhausen-film - fast med datoranimerade monster. Det här är en snäll äventyrsfilm.

Filmen är inspelad i Australien, så de medverkar en hel del australiska skådisar. Det är kul att Bruce Spence från THE ROAD WARRIOR dyker upp i en liten roll.

Det är nog inte helt omöjligt att det kommer en uppföljare till den här.

 

 

 

(Netflixpremiär 14/4)

Bio: Guardians of the Galaxy Vol. 2

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Jag gillade verkligen James Gunns GUARDIANS OF THE GALAXY, som kom 2014. En Marvelfilm byggd på en serietidning jag aldrig läst. Gunns film är så som jag vill att alla nya STJÄRNORNAS KRIG-filmer ska vara, men inte är. Ett frejdigt rymdäventyr med färgstarka gestalter och massvis med humor - rolig sådan.

Självklart hade jag rätt stora förväntningar på GUARDIANS OF THE GALAXY VOL. 2. James Gunn har åter skrivit manus och regisserat. Tyvärr lämnade jag salongen aningen besviken.

Filmen inleds på jorden år 1980, och minsann om inte gamle, goe Kurt Russell genast dyker upp - digitalt manipulerad, så att han ser ut som han gjorde 1980. Han vänslas med en tjusig blondin, och det avslöjas att dessa två år rymdhälten Peter Quills (Chris Pratt) föräldrar. Inte nog med det - Russells rollfigur heter Ego och visar sig vara utomjording. Den minnesgode kommer ihåg att den förra filmen inleddes med att Quill, som liten pojke, kidnappades av rymdvarelser efter att hans mor dött.

37 år senare har Universums väktare ställt till det för sig, och de tvingas fly från den uppretade Ayesha (Elizabeth Debicki) och hennes guldfärgade folk. Under flykten dyker plötsligt Ego upp och avslöjar vem han är, det vill säga Quills far - och nu ser förstås Russell ut så som han gör idag. Peter Quills vänner; Gamora (Zoe Saldana), Drax (Dave Bautista) och Rocket (Bradley Cooper gör tvättbjörnens röst), blir förvånade - Quill har allltid hävdat att han är son till David Hasselhoff, som har en talande bil.

Ego tar gänget till sin pampiga planet, men där visar det sig att saker och till inte står rätt till.
En rad nya rollfigurer introduceras - Pom Klementieff är Egos assistent Mantis, Sylvester Stallone har en väldigt liten roll som Stakar Ogord, Michelle Yeoh och Ving Rhames har ännu mindre roller, de figurerar några sekunder - och troligen kommer de att få mer utrymme i nästa film. Michael Rooker är tillbaka från förra filmen, liksom Groot (Vin Diesel gör rösten), som nu är en bebis alla tycker är bedårande.

Efter filmens prolog följer kreativa förtexter - och därefter radas en massa väldigt skojiga scener och repliker upp. Mycket är jättekul. Men - storyn är inget vidare. Filmen känns nästan som ett gammalt avsnitt av STAR TREK: de är på en mystisk planet, och för att bekämpa ondskan, måste de förstöra kraftkällan. Så fort det inte skämtas, och så fort det inte är action, blir det lite saggigt. Peter Quills relation till- och kamp mot Ego blir aldrig speciellt engagerande, tvärtom är det rätt ointressant och trist.

Att låta filmen vara två timmar och sexton minuter är oförlåtligt, och det känns som om slutstriden pågår en halvtimme - vilket den kanske också gör.

De många actionscenerna är dock bra, filmen är snygg, och det är som sagt ofta jättekul. Synd att Stallone inte är med i mer än två-tre scener.

Marvel brukar ju alltid slänga på en eller två bonusscener under, eller efter, eftertexterna. GUARDIANS OF THE GALAXY VOL. 2 fläskar på med hela fem bonusscener! Och eftertexterna i sig är rätt kul.

Stan Lee har en cameo, och minsann om han inte dyker upp två gånger.

Det här är inte dåligt, men det är inte så bra som det borde ha varit.

(Biopremiär 26/4)

Bio: Guardians of the Galaxy

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Ett problem många superhjältefilmer - och filmer baserade på seriefigurer rent allmänt - råkar ut för, är att väldigt många människor, ja, de allra flesta, inte har en aning om vad det är för figurer man gjort film om. Och då handlar det inte bara om de mest obskyra hjältarna - nej, en stor majoritet av biopubliken världen över, även i USA, hade aldrig hört talas om Iron Man, Thor, Daredevil med flera innan det kom filmer om dem.

Sedan har vi de seriefigurer och serietidningar som är rätt okända även för oss som gillar- och läser serier. Jag själv har till exempel aldrig läst Guardians of the Galaxy från Marvel Comics. Jag har bara hört talas om serien och jag minns att många pratade om figuren Rocket Raccoon, som fick en egen miniserie 1985. Superhjältegruppen Guardians of the Galaxy - vilken snarare är en grupp rymdäventyrare än superhjältar - dök första gången upp 1969 i tidningen Marvel Super-Heroes! nummer 18, och figurerade sedan i en rad olika antologitidningar. Medlemmarna i gruppen skiftade, 1990 fick de en egen tidning, och denna nya långfilm bygger på den upplaga av galaxväktarna som presenterades 2008.

GUARDIANS OF THE GALAXY, i regi av James Gunn (SLITHER), som även skrivit manus tillsammans med Nicole Perlman, är antagligen årets mest hypade film - och jag måste säga att jag sett fram emot den här filmen. Den lovade gott - den gav intryck av att vara den typ av rymdäventyr jag saknat väldigt länge; ett lättsamt rymdraffel i samma tradition som den första STJÄRNORNAS KRIG från 1977. Jag ville - och vill för övrigt alltid - gärna återuppleva den där härliga känslan jag var uppfylld av efter att ha sett STJÄRNORNAS KRIG på bio för första gången, den där gången på 70-talet.

... Och ja, bitvis infann sig faktiskt just den känslan. James Gunn har nämligen fått ur sig en väldigt tillfredställande film; en film som i stort lever upp till hypen, som har betingat goda recensioner - och som har fått världens (galaxens?) befolkning att vallfärda till biograferna.

Hur filmen förhåller sig till den tecknade serien kan jag inte uttala mig om, men det hela börjar 1988 och den åttaårige Peter Quills mor dör i cancer. Bärande på sin walkman med ett blandband med 70-talshits rusar lille Peter förtvivlad ut ur sjukhuset - och råkar just då hastigt, lustigt och framför allt oväntat bli upplockad av ett rymdskepp. 26 år senare kallar Peter sig för Star-Lord och har blivit en legendarisk intergalaktisk bandit. Åtminstone ser han sig själv som legendarisk.

Peter Quill, som nu spelas av Chris Pratt, är på jakt efter en metallbehållare som innehåller en kraft så mäktig att den kan förinta planeter. Efter en inledning klart inspirerad av JAKTEN PÅ DEN FÖRSVUNNA JAKTEN får Quill tag på prylen - men blir genast påkommen av slemma rymdvarelser och flyr. Den onde Ronan (Lee Pace) vill åt kraften för att kunna, just det, förinta planeter, och skickar iväg den tuffa Gamora (Zoe Saldana) för att leta upp Quill. Även tvättbjörnen Rocket (Bradley Cooper görs rösten) och hans kompis, trädet Groot (Vin Diesel gör rösten) tänker leta upp Quill, som har en stor prissumma på huvudet.

Det bär sig inte bättre än att Quill, Gamora, Rocket och Groot har oflyt hela högen och kastas i fängelse. Där träffar de råskinnet Drax (Dave Bautista), vänskap uppstår, och tillsammans rymmer de för att leta upp behållaren med den farliga kraften.

GUARDIANS OF THE GALAXY är minst sagt ett tjoflöjtäventyr. Det går vilt fram, tempot är högt, det hela håller en sympatisk, humoristisk ton, och alla inblandade verkar ha roligt. Det känns lite grann som om någon fått för sig att göra en långfilm om den där tavernan i STJÄRNORNAS KRIG. Persongalleriet i den här filmen är inspirerat och vansinnigt, detaljerna är många - så pass många att man lär tvingas se om filmen för att uppfatta allt. Jag kom på mig med att antingen sitta och titta på detaljer i bakgrunden och därmed missa annat, eller tvärtom - titta på de personer som pratar i förgrunden och missa bonusskämten i bakgrunden.

Den gode Star-Lord är ett riff på Han Solo, en härligt gammaldags hjälte - samtidigt som han är väldigt egen och inte speciellt heroisk. Han är självisk och konstant avspänd, vad som än händer. I övriga roller syns bra folk som Michael Rooker, Glenn Close, Benicio Del Toro och John C Reilly - och kultfilmsvänner lär lyfta på ögonbrynen när allas vår Lloyd Kaufman; bossen på Troma, plötsligt dyker upp som statist i bakgrunden under två sekunder!

Tyvärr är jag inte odelat jättepositiv till filmen - GUARDIANS OF THE GALAXY går nämligen i precis samma fällor som de flesta andra liknande filmer. Den innehåller nämligen alldeles för långa och plottriga strider - i synnerhet rymdskeppsbataljerna blir för utdragna och det blir ibland lite svårt att se vad det är som sker i bild, med horder av farkoster som susar omkring som mygg - självklart i 3D. Och när även folk som jag, som gillar action, klagar på att det blir för mycket action, ja, då är det ju något som är fel. Och jag irriterar mig även på en del dialog som i amerikansk tradition smetar på med prat om att de är en familj, och att familjen är det viktigaste av allt. Hitlåtarna från 1970-talet på ljudspåret tillför inte så mycket, men visst är det lite kul att Blue Swede nämns i dialogen, och att hjältarna gör sig redo för strid till "Cherrybomb" med Runaways.

... Men dessa invändningar till trots är GUARDIANS OF THE GALAXY en av årets absolut häftigaste filmer. Den är kul, underhållande, väldigt, väldigt snygg, har ett coolt persongalleri - och jag ser fram emot nästa film, som ska komma 2017.

Jodå: även om Stan Lee inte hade något med serieversionen att göra, dyker den gode Lee som vanligt upp i en liten cameo, Josh Brolin figurerar kort som Thanos - och för den som sitter kvar under eftertexterna väntar en fullkomligt fantastisk och synnerligen oväntad cameo i en liten bonusscen. Denna bonusscen är nästan bäst i hela filmen!

(Biopremiär 1/8)

DVD: The Marine 2

THE MARINE 2 (Twentieth Century Fox Home Entertainment)

Wrestlingorganisationen WWE fick ingen vidare start när de började producera film. Deras två första filmer, SEE NO EVIL och THE MARINE fick genast ganska dåligt rykte. Den förstnämnda är en våldsam men rätt vissen skräckis, full av osympatiska personer. Den regisserades av gamle porrlegenden Gregory Dark, av alla människor, vilket fick många att rygga tillbaka.

THE MARINE är bättre, det är en actionfilm som innehåller flera spektakulära, häftiga actionscener - men jag förstår att den inte blev någon större framgång och gick direkt på DVD i Sverige. Huvudrollen innehas av brottaren John Cena, och han har utstrålning och skådespelartalang som en frikadell som glömts bort några veckor i en unikabox.

Den här uppföljaren är producerad direkt för DVD av Fox' Home Entertainment-avdelning. Till skillnad från första filmen, är den även försedd med en R-rating. Men den här filmen har bara titeln gemensam med originalet. John Cena är inte med längre. Han har ersatts med en annan wrestler som gör sin skådespelardebut, Ted DiBiase, och han spelar inte ens samma rollfigur som Cena. Nä, han är en annan marinkårssoldat i en historia "inspirerad av verkliga händelser".

DiBiase är Joe, som är på semester med sin fru på en exotisk ö. Där går de på en glassig VIP-fest i en tjusig lyxvilla. Men vad händer då? Jo, grymma, argsinta rebeller anförda av Temuera Morrison attackerar och håller gästerna gisslan. Av en slump har Joe råkat undkomma, men hans fru är kvar därinne, så han måste genast göra något åt saken. Han letar upp Michael Rooker och frågar om han vill hjälpa till att raida huset, men det vill han inte. Fast Rooker ångrar sig förstås mot slutet. Joe med anhang störtar således in i kåken och dödar alla. Nä, det där sista var ingen spoiler. Hur trodde du att det skulle sluta? Med turkisk ringdans?

Jag tvekar vad gäller betyg här. Någonstans känner jag att jag borde sätta en etta. Samtidigt är filmen bättre än de actionfilmer jag gett en etta på sistone. Filmen må vara oinspirerad och rudimentär, men den är gjord med typisk amerikansk kompetens. Och så är ju Michael Rooker och Temuera Morrison med. Ted DiBiase är dock en redig traderöv.

Regissören Roel Riné är holländare. Han har nyligen avslutat inspelningen av DEATH RACE 2 - som tyvärr inte har Jason Statham i rollistan.