Bio: The Mule

Foton copyright (c) Warner Bros.

Jag har en kompis som tycker att jag ska se Clint Eastwoods förra film; THE 15:17 TO PARIS, i studiesyfte. Filmen ligger på Netflix, men jag har ännu inte fått tummen ur röven och sett den. Den lär vara makalöst usel och se ut som en film av någon som aldrig tidigare gjort film. Det är ju rätt märkligt, med tanke på att Eastwood regisserat många riktigt bra filmer de senaste femtio åren.

Fast långt ifrån alla hans filmer är bra, eller ens minnesvärda. Faktum är att jag helt glömt bort filmen han gjorde innan Parisfilmen; SULLY. Den var väl rätt okej, men slätstruken. Ännu en amerikansk hjältefilm med Tom Hanks. Och finns det någon som överhuvudtaget kommer ihåg en film som heter LIVET EFTER DETTA? Jag recenserade den 2011, men kan inte dra mig till minnes en enda scen.

När Clint Eastwood 2009 gjorde huvudrollen i sin film GRAN TORINO, var vi många som trodde att detta skulle bli hans sista filmroll. Rollen kändes som ett tack och adjö till skådespelarkarriären. Men där sket vi oss på tummen. 2012 dök Clintan upp igen i baseballdramat TROUBLE WITH THE CURVE, som jag inte har sett. Det var inte Clintan själv som regisserade, och jag tror att den släpptes direkt på DVD här i Sverige. Baseball är ju inget som lockar publik i Sverige, oavsett vem som har huvudrollen.

... Och nu är Clint Eastwood tillbaka framför kameran igen. Han har även stått bakom samma kamera och regisserat. THE MULE är inspirerad av en artikel om Amerikas äldste knarkkurir; en 90-årig veteran från andra världskriget, som smugglade droger på 1980-talet. Eastwoods film är framflyttad till nutid och många detaljer är antagligen ändrade en hel del.

Genren är kriminaldrama. Tonen är, tja, bitterljuv. Temat är försoning. Berättelsen blir ibland lite sentimental, ofta är den rätt rolig; det sistnämnda beror på Clint Eastwood och hans rollfigur. Clintan, som fyller 89 i vår, spelar den 90-årige Koreaveteranen Earl Stone. Earl har vigt större delen av sitt liv åt blommor. Just det: blommor. Han har försummat sin familj; sin fd hustru (Dianne Wiest) och sin dotter (Alison Eastwood, autentisk dotter). Earl åker runt på blomstermässor och vinner priser och har sig.

Plötsligt en dag går det inte längre bra för Earl. Pengar har tagit slut och han tjänar inga nya. Efter att han vräkts från sitt hus, får han ett tips av en av sin dotterdotters (Taissa Farmiga) vänner. Tipset är av det kriminella slaget. Minst sagt. Han ska frakta droger åt en mexikansk kartell. Earl gillar att köra bil, så han tackar ja till uppdraget. Och vem skulle väl misstänka en 90-årig gubbe? I synnerhet inte en vänlig gubbe som stannar på vägen för att hjälpa medmänniskor, eller bara för att prata.

Bradley Cooper och Michael Peña spelar två DEA-agenter som försöker stoppa knarksmugglingen, Laurence Fishburne gör deras chef. Snaran börjar dras åt. Earl tjänar enorma summor och bjuds hem till en mexikansk knarkkung (Andy Garcia) för att partaja lite.

Vi får se Clint Eastwood dansa disco. Vi får även se honom ligga halvnaken i en säng tillsammans med mexikanska toplessbrudar, och jag tänkte, nä, det vill jag inte se, och tack och lov får vi inte se mer där. En frukostscen med Eastwood och Cooper är riktigt bra.

Jag får nog säga att jag gillar THE MULE. Filmen är verkligen inget speciellt, den är bara ett drama i mängden - men jag tycker att den är trevlig. För att vara kriminalfilm är den inte spännande, men det är inte det som är grejen. Det här är lågmält och handlar mest om en man som vill göra rätt för sig i slutänden av sitt liv. Clint Eastwood ser verkligen ut att vara så gammal som han är, många av hans repliker är riktigt roliga. Han är en sympatisk knarkkurir.

Men det var ju värst rent vad Andy Garcia blivit tjock!

Betyget är kanske lite tveksamt, men jag känner för att vara snäll idag.

(Biopremiär 25/1)

DVD/Blu-ray/VOD: CHIPS

CHIPS (Warner Home Video)

TV-serien CHiPs producerades i 139 avsnitt mellan 1977 och 1983. Jag har aldrig sett något avsnitt, den visades inte på svensk TV - och om den senare dykt upp på någon kabelkanal, har jag inte noterat det. CHiPs stod för California Highway Patrol, Erik Estrada och Larry Wilcox spelade två motorcykelpoliser.

När man nu gjort långfilm av serien, har man hakat på den rådande trenden: precis som till exempel BAYWATCH och de två JUMP STREET-filmerna, är CHIPS en komedi; en parodi på TV-serien. Fast CHIPS är ohyggligt mycket sämre än de nyss nämnda filmerna. Warners i Skandinavien har säkert skrikit "Gå direkt till DVD utan att passera bio!" när de fått se filmen.

För manus och regi står Dax Shepard - och han spelar även Jon Baker, den ena av de två huvudrollerna. Michael Peña gör den andra huvudrollen, han är Frank "Ponch" Poncherello. Baker är en galen motocross- och stuntförare som tvingats bli motorcykelpolis, kollegan Ponch är en FBI-agent som jobbar under cover för att komma åt en annan polis, spelad av Vincent D'Onofrio, som är ledare för en skurkliga.

Absolut ingenting i den här filmen är roligt. Det här är hundra sega, tråkiga minuter. Motorcyklar kör fort och kraschas. Bilar kör fort och kraschas. Det skjuts och pangas. Folk skriker. Folk svär. Alla rollfigurer är osympatiska och ointressanta. Här finns ingenting som engagerar. Erik Estrada dyker upp i en cameo på slutet.

Dock blev jag lite nyfiken på den urspungliga TV-serien.

Bio: Ant-Man

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Förra året recenserade jag den danska superhjältefilmen ANTBOY, som bygger på en rad barnböcker. Filmen visades på BUFF och jag skrev att den inte ska förväxlas med Marvel Comics-hjälten Ant-Man. Man kan ju dessutom undra vad Marvel tycker om den danske hjälten.

Jag har inte läst Antboyböckerna - men jag kan inte heller påstå att jag läst speciellt mycket om Marvels seriefigur. Han dök upp ibland i tidningar jag läste, men jag har ingen relation till honom. Ant-Man figurerade första gången redan 1962, men den minihjälte jag läste om när jag var barn, var Atom, en hjälte från DC Comics som skapades 1940. Jag tyckte alltid att Atom var lite fånig - jag förstod inte hur en kille liten som en mygga kunde slå knock-out på bovarna (men vem kan väl glömma avsnittet där Läderlappen dör och Atom kryper in i hans kropp via örat och återupplivar honom?). Ant-Man lider förstås av samma problem - men det är lätt att ha överseende med.

BRING IT ON-regissören Peyton Reeds ANT-MAN har fått väldigt bra kritik i Amerika, där den även går bra på biograferna. Det är lätt att förstå varför. Det här är nämligen en väldigt lättsam actionkomedi och man har valt att sätta den sympatiske komediaktören Paul Rudd i huvudrollen, vilket gör att filmen hamnar i samma liga som GUARDIANS OF THE GALAXY och till viss del IRON MAN.

Rudd spelar tjuven Scott Lang, som suttit i fängelse och som nu försöker leva ett hederligt liv. Michael Douglas gör dr Hank Pym, som har ögonen på Scott - Pym tror att Scott är den perfekte mannen för ett topphemligt projekt. En gång i tiden var Pym Ant-Man, men figurens existens var hemlig, han avfärdades som ett rykte. Nu har företaget Pym byggde upp tagits över av den onde Darren Cross (Corey Stoll). Cross försöker ta vid där Pym slutade, han har skapat stridsdräkten Yellowjacket, men har problem med att krympa människor.

Dr Pym har behållit sin gamla Ant-Man-dräkt och manipulerar Scott till att inte bara stjäla den, utan även prova den. Scott krymps till en myras storlek, hans styrka multipliceras med 50, och han råkar illa ut i sitt hem: han håller på att dränkas i badkaret, han sugs upp i en dammsugare, och han blir nästan uppäten av en mus, innan han återfår normal storlek. Pym ger sig till känna och låter sin tuffa dotter Hope (Evangeline Lilly) träna upp Scott, så att han kan stoppa Cross' illasinnade planer. Till sin hjälp har Scott sin myrkompis Ant-thony.

Filmer om människor som krymper är ofta ett vinnande koncept. I SKRÄCKENS KLOR (1957), DEN FANTASTISKA RESAN (1966), HJÄLP, JAG KRYMPER! (1981), 24-TIMMARSJAKTEN (1987) och ÄLSKLING, JAG KRYMPTE BARNEN (1989) är genrens mest kända titlar. De här är - vad jag minns - roliga och underhållande filmer, och den beskrivningen gäller även ANT-MAN. Jag har länge efterlyst lite mer lättsamma superhjältefilmer. Förvisso har jag inget emot mörka och tuffa hjältar som Batman, Daredevil och Punisher, men det blir lite fånigt när precis allting ska vara "vuxet" - det vill säga mörkt, dystert, våldsamt och "realistiskt". Det handlar trots allt om killar i trikåer och en genre ursprungligen riktad till barn. ANT-MAN är precis vad jag efterlyst. Det här är förvisso ingen barnfilm, men det är ett frejdigt tjoflöjtäventyr som även lär tilltala de som inte gillar superhjältar.

Filmens handling är inte speciellt komplicerad (till skillnad från en del andra Marvelfilmer), händelserna är fantasifulla, upptågen är roliga, rollfigurerna är bra - bland övriga medverkande ser vi till exempel Michael Peña som Scotts lustige kompis. Anthony Mackie ses som Falcon, den absolut tråkigaste i The Avengers; han är tråkigare än Hawkeye. Stan Lee dyker upp som bartender. I en prolog som utspelar sig 1989 har man med hjälp av digitalt trolleri gjort Michael Douglas 25 år yngre. Sitter man kvar under eftertexterna serveras man hela två epiloger, den första efter ett par minuter, den andra när eftertexterna rullat färdigt.

ANT-MAN är betydligt bättre än AVENGERS: AGE OF ULTRON, och eftersom jag inte har några större förväntningar på den kommande FANTASTIC FOUR, tror jag nog att ANT-MAN är inte bara årets bästa Marvelfilm, utan även årets bästa superhjältefilm.

Det blossar förresten ibland upp en del diskussioner om superhjältefilmer. Vissa påstår att det görs alldeles för många superhjältefilmer och att de urholkar branschen - eller vad det nu är de säger. Men jag förstår inte riktigt resonemanget. Det här är en genre som funnits sedan 1930-talet, men det är först nu man kan göra övertygande och framgångsrika filmer i genren. Dessutom släpps det förhållandevis få superhjältefilmer på ett år. Visst dominerar de publikmässigt, men det är ju inte ens tio filmer på ett år, på sin höjd är det fem. Det är aldrig någon som klagar på att det görs för många dramer eller komedier. Jo, förresten. Jag klagar på att det görs för många svenska dramer ingen vill se.

Vore jag tio år hade jag älskat bioutbudet av idag. Nu kan man nämligen se sådant jag ville se när jag var barn, men som då inte fanns. På 70-talet fick jag hålla tillgodo med Johnny Weissmüller.

För övrigt har Evangeline Lilly en väldigt spetsig näsa.

(Biopremiär 22/7)

Bio: Fury

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Jag betar av filmer jag missat under höstsemestern, del 3:

Vill du se en riktig dejtingfilm? Då ska du inte se FURY. Det här en en film i den fina genren stridsvagnsdrama. Den har hunnit gå på bio ett par veckor nu, märkligt nog hänger det inte längre någon affisch för den utanför Filmstaden Storgatan i Malmö, och den ordinarie visningen jag var på bevistades av 95% män. Där satt kanske fem kvinnor - och fördomsfull som jag är tror att att de kom för Brad Pitts skull. Restan var män som ville se stridsvagnsdrama. Okej, tio minuter in i filmen drösade det in sex tonårskillar som självklart skulle sitta bredvid mig. De ville, förutom att äta popcorn, mest se blod, tror jag. Och det fick de se.

Stridsvagnsdrama. För några år sedan skrev jag om den israelisk-tyska LEBANON, men främst tänker jag nog på Gordon Hesslers Sven Hassel-filmatisering DÖDEN PÅ LARVFÖTTER, en rätt misslyckad lågbudgetfilm från 1987. Liksom Hesslers film, handlar STREET KINGS-regissören David Ayers film om en färgstark handfull soldater som rullar runt i en stridsvagn. Fast i FURY är huvudpersonerna amerikaner. Deras tank kallas Fury och är utlånad till filmen av något museum, såg jag i eftertexterna. Stil- och innehållsmässigt påminner filmen en hel del om den tyska krig-är helvete-filmen STALINGRAD.

Det är april 1945 och den unge, gröne Norman Ellison (Logan Lerman), som utbildats för skrivbordstjänst, skickas till Tyskland för att bli en av de fem män som huserar i Fury. Brad Bitt är den stenhårde och lätt psykotiske sergeanten Wardaddy, som basar för kärran, de övriga är Bible (Shia LaBeouf), Gordo (Michael Peña) och Coon-Ass (Jon Bernthal) - alla går förstås under smeknamn och alla har blivit galna av kriget, i synnerhet den till synes bindgalne Coon-Ass. Norman har aldrig någonsin varit inne i en stridsvagn, än mindre dödat någon annan människa.

Hitler är desperat, nu är det totalt krig som gäller, och Furys uppdrag går inte ut på något annat än att köra från by till by och döda så många tyska soldater som möjligt. Det är hela handlingen. Krig är helvete. Det går bara ut på att slakta.

FURY inleds med en scen där Wardaddy kastar sig över en tysk soldat till häst och hugger en kniv i ögat på honom. Detta är ett av de mildare våldsinslagen. Det här är en extremt blodig, våldsam film. Kroppsdelar slits av, män klyvs, kroppar körs över med stridsvagnen så att skallar exploderar som övermogna finnar.

Filmen innehåller flera väldigt starka scener. Kort efter att Norman anlänt tvingar Wardaddy honom att skjuta ihjäl en tillfångatagen, obeväpnad tysk. Tysken visar foton på sin familj, Norman gråter och vägrar skjuta, men Wardaddy ger sig inte och amerikanerna hånskrattar när ett dödande skott slutligen avfyras. Senare anländer Fury till en liten by där männen får tillfälle att supa sig fulla och våldta kvinnor. Norman och Wardaddy tar sig in hos en kvinna och hennes unga, söta kusin. Kvinnorna är först livrädda, men Wardaddy visar sig ha ett gott hjärta och plockar fram mat han ger dem. Kusinen och Norman blir dessutom förtjusta i varandra. Den här scenen skulle kunna bli löjlig, men den funkar. Den trevliga stämningen förstörs när resten av grabbarna stövlar in och beter sig som svin; Coon-Ass är direkt psykopatisk.

... Men säg den glädje som varar. Snart sprängs allt i luften och Fury rullar vidare.

Det här är ingen hyllning till den amerikanska armén. FURY visar bara upp krigets absolut värsta sidor. Det är väl bara slutet, där de fem männen ger sig på 300 tyskar, som känns som en klassisk krigsfilm med hjältemodiga allierade soldater. Filmens slutbild är fantastisk. Scenen där de 300 tyska soldaterna marscerar och sjunger en kampsång är direkt mardrömslik.

FURY är en riktigt bra krigsfilm. Den når inte upp till samma höjder som STALINGRAD, men det här är mörkt, skitigt och motbjudande. Wardaddy och de andra är inga hjältar.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 24/10)

Bio: American Hustle

Foton copyright (c) Noble Entertainment

I februari 2013, nästan på dagen för exakt ett år sedan, hade David O Russells DU GÖR MIG GALEN! svensk biopremiär. Det var en film som uppmärksammades för att den nominerades till en massa Oscars och plockade hem en av dem, och för att den i Sverige fick en osedvanligt jönsig titel - i original heter filmen SILVER LININGS PLAYBOOK. Själv blev jag lite besviken på filmen. Den var inte alls så bra och rolig som jag förväntat mig; som så många hävdat att den är. Ypperliga skådespelarinsatser, men rollfigurerna är osympatiska och lite obehagliga.

AMERICAN HUSTLE, David O Russells nya film, har fått hela tio Oscarsnomineringar och till större delen lysande kritik. Handlingen och trailern lovade gott - men precis som fallet var med den förra filmen, blev jag allt lite besviken. Filmen är löst baserad på verkliga händelser; enligt en ironisk, inledande textskylt inträffade faktiskt en del av det vi ska få se.

Christian Bale och Amy Adams är de två bedragarna Irving Rosenfeld och Sydney Prosser. Året är 1978, de två lever i lyx, men så får de FBI på sig. Bradley Cooper spelar FBI-agenten Richie DiMaso - en mycket ovanlig och besynnerlig agent. För att undvika straff, tvingas Irving och Sydney att jobba för DiMaso. Som de skickliga bedragare de är ska de infiltrera New Jerseys politiska värld och dess maffia. Jeremy Renner spelar en charmig politiker som FBI fått upp ögonen för.

Ett uppdrag som är svårt redan från början blir ännu svårare på grund av en del andra faktorer - främst Irvings lynniga fru Rosalyn (Jennifer Lawrence). En härlig white trash-slampa som inte vet hur man för sig och som kan få för sig att att göra precis vad som helst. Som att stoppa in en glasform med foliepapper i mikrovågsugnen ("Ingen säger åt mig vad jag inte får göra!").

Samtliga skådisar här är väldigt bra. Förutom de ovan nämnda, se vi bland andra Louis CK, Michael Peña och allas vår Anthony Zerbe från KISS MEETS THE PHANTOM OF THE PARK. Robert De Niro har en minimal roll och nämns inte i rollistan. Filmens soundtrack är väldigt bra. En del coola låtar och övrigt filmmusik av Danny Elfman.

... Men jag tycker inte att AMERICAN HUSTLE är speciellt rolig. Irving Rosenfeld har en fantastisk överkammad flint, men den är inte rolig hur länge som helst. Richie DiMaso har papiljotter för att få ordning på sin frisyr. Damerna har fullkomligt fantastiska urringningar i sina klänningar, de går ända ner till naveln. Bra grejor och enbart möjligt på 70-talet. Idag hade 25-åriga moralister skrivit långa, upprörda insändare.

De här är en extremt pratig film och ofta övergår pratandet till skrikande. Det bråkas mycket - ja, nästan konstant. Och jag tycker allt att det blir lite påfrestande i två timmar och arton minuter. Jo, detta är också en sådan där evighetslång film biograferna fylls med nuförtiden. Ibland skrek folk på varandra så länge att jag glömde bort vad det hela gick ut på.

De flesta av rollfigurerna är osympatiska och jag kände ofta för att de Jennifer Lawrence subba smisk på gumpen.

AMERICAN HUSTLE är en sevärt film. den är snygg och lyckas fånga 70-talet, och den är säkert värd ett par skådespelaroscars - men jag hade väntat mig något mer och något roligare.

(Biopremiär 21/2)

Bio: Turbo

Bilder copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden

Inte nog med att det nu går två filmer om Jordens undergång på bio; THE WORLD'S END och THIS IS THE END, nu kommer en andra film om racing. Sedan ett par veckor går Grand Prix-filmen RUSH - och här har vi TURBO. Och TURBO är den bättre av de två.

David Sorens animerade film gjorde ingen större väsen av sig hemma i USA, den försvann obemärkt och fick rätt ljumma recensioner. Därför hade jag inga större förväntningar på filmen när jag klämde den under Malmö Filmdagar. Således blev jag förvånad när jag kom på mig själv med att sitta och skratta åt filmen. Dessutom hade jag flyt, då jag fick se originalversionen på engelska - jag gissar att TURBO i vanlig ordning förlorar en hel del när den dubbats till svenska.

Turbo är en snigel som vantrivs med sitt liv. Han och de andra sniglarna tillbringar dagarna med att enligt strikt schema kräla på frukt och grönsaker. Turbo drömmer om att bli racerförare - vilket förstås är en omöjlighet. Men så råkar han ut för en bisarr olycka där han sugs genom en bilmotor - och när han kommer ut på andra sidan har han muterats. Turbo har blivit världens snabbaste snigel! Dessutom fungerar hans ögon som strålkastare.

Han hamnar hos två stollar som driver ett mexikanskt gatukök. De här killarna anordnar snigelrace, och efter att Turbo lärt känna de andra sniglarna som häckar på stället, gör han succé. Tito, en av killarna, anmäler Turbo till Indianapolis 500 - vilket visar sig gå utmärkt. Så äntligen får Turbo tävla på riktigt. Att han inte har någon bil verkar inte spela någon roll. Turbo krälar fortare än en racerbil. Märklig logik där, men man ska nog inte tänka för länge på det.

TURBO är förstås en bagatell, men jag tyckte alltså att det var rätt skojigt. Har finns många små roliga detaljer och det här är bättre än de flesta andra animerade familjefilmer som gått upp den senaste tiden - framför allt är TURBO bättre än FLYGPLAN, som har en likartad handling om en drömmare som får chansen att tävla och bli stjärna.

Rösterna i originalversionen görs av Ryan Reynolds, Paul Giamatti, Michael Peña, Luis Guzmán, Snoop Dogg, Maya Rudolph, Richard Jenkins, Ken Jeong, Michelle Rodriguez och ... Mario Andretti!

(Biopremiär 25/10)

Bio: Gangster Squad

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige/Warner Bros.
Innan föräldrar och moralens väktare kastade sig över 1950-talets skräckserier, var det kriminalserierna på 40-talet man förfasades över. Jag förstår att många gjorde stora ögon när de bläddrade i de här tidningarna. Av ganska naturliga skäl har jag läst väldigt få av de här serierna; jag var ju inte med på 40-talet och ytterst lite har tryckts på nytt. Däremot finns en del ute på Internet och jag hr läst många artiklar om fenomenet - det finns dessutom en väldigt bra bok som heter just "Crime Comics".

Förvisso innehöll de här serietidningarna inga svordomar och inget sex och naket - men när det gällde våld fanns det inga som helst spärrar. De här serierna var extremt våldsamma. Groteskt våldsamma. Ofta direkt sanslösa. Dåtidens kriminalfilmer må ha haft en tuff ton, men de visade ytterst sällan blod och detaljerade våldsinslag. Serierna visade allt och lite till. Mest känd av tidningarna är Crime Does Not Pay, men det fanns oräkneliga titlar.
Jag kom att tänka på de här tidningarna när jag såg ZOMBIELAND-regissören Ruben Fleischers GANGSTER SQUAD. Jag tänkte även på gamla pulpmagasin. Kanske även på det sena 1960- och tidiga 70-talets B-filmer om legendariska gangsters.
GANGSTER SQUAD är enligt förtexterna inspirerad av verkliga händelser - men vad som är sanning och vad som är påhittat är jag inte karl nog att avgöra. Ärligt talat verkar det mesta vara påhittat.

Verklighetens Mickey Cohen

Men vad som är sant, är att GANGSTER SQUAD är en oförskämt underhållande actionfilm!
Det är också sant att gangstern Meyer Harris "Mickey" Cohen existerade. Denne före detta boxare var 1940-talets gangsterkung i Los Angeles; en skrupellös och fruktad man. Av den här filmen att döma var han dessutom ett riktigt härligt psyko. Sean Penn gör en inspirerad tolkning av Mickey Cohen i den här filmen. Han låter mörda folk till höger och vänster, han hänger alltid på flotta nattklubbar, och han har köpt staden. Politiker och domare jobbar åt honom, han är i det närmaste omöjlig att sätta dit.
Till slut får polischefen Parker (Nick Nolte gör i det närmaste ett phone-in-performance med några få scener) och sätter samman en elitstyrka ledd av den exceptionellt stenhårde, råbarkade och omutbare snuten John O'Mara. Med sig har O'Mara den yngre playboysnuten Jerry Wooters (Ryan Gosling), samt ytterligare en handfull karlar spelade av Anthony Mackie, Robert Patrick, Michael Peña och Giovanni Ribisi. Alla besitter de varsin egenskap; Robert Patrick skjuter prick från höften med sin sexskjutare. Den här styrkan deklarerar krig mot Cohen och dennes gangstervälde - och krig blir det. Bokstavligt talat.

Dagens gangsterfilmer är fulla av ryska maffian. Trista typer. Eller så har vi de där sunkiga typerna i filmer som SNABBA CASH II. Trista typer de med. Illa klädda och med rutten musiksmak. Dessutom får de där kräken ofta vara filmernas huvudpersoner. I GANGSTER SQUAD får vi däremot otroligt snyggt klädda snutar som skjuter ihjäl avskum så att blodet sprutar. Och de lyssnar på cool musik. Förvisso är även filmens snutar otroligt snyggt klädda - men ändå. De är ett jävla pack och förtjänar inget annat än en kula i pannan.
GANGSTER SQUAD är en grabbfilm med stort G. Kvinnorna är få och rollerna förhållandevis små. Mireille Enos gör O'Maras hård prövade och gravida hustru, och hon håller sig mest hemma och oroar sig. Emma Stones roll är större. Hon är Grace Faraday, som jobbar åt Mickey Cohen - hon tränar honom i etikett! "Nej, det där är fel gaffel!". Men Jerry Wooters börjar genast att stöta på henne och de två inleder ett förhållande. I vanlig ordning är Emma Stone charmig och karismatisk.

Det här är en snygg film, som förutom vansinnigt snygga kläder även innehåller vansinnigt snygga miljöer, klubbar och bilar. Man har verkligen frossat i coola och flotta detaljer. Och alla vet om hur stiliga de är. I synnerhet Ryan Gosling, känns det som. Hans röst är lite flickaktig, men han vet hur man för sig. Alla rör sig så att det ska se så coolt ut som möjligt, de röker cigarretter på coolast möjliga sätt, och de skjuter avskum så coolt som möjligt.
Fienden faller i drivor. GANGSTER SQUAD blev omskriven när premiären sköts upp och man tvingades klippa om filmen efter biografmassakern på THE DARK KNIGHT RISES-premiären i USA i somras. Ursprungligen innehöll Fleischers film en massaker inne på en biograf. Men även om denna nu saknas, finns här massakrer så att det räcker och blir över. GANGSTER SQUAD är Rated R, vilket vi tackar för, vilket innebär svordomar och blodigt ultravåld. Men samtidigt har man kastat all form av realism ut genom fönstret. Det är därför jag associerar till gamla serietidningar snarare än filmer som, tja, den likartade men radikalt annorlunda DE OMUTBARA.

Här finns inte mycket tid för dialog och karaktärsuppbyggnad och annat tradigt som står i vägen för brottsbekämpande och slaktande. Det slåss och pangas mest hela tiden. Under den fläskiga slutstriden ligger liken bokstavligt talat i högar på golvet! Mickey Cohen är verkligen sjuk i huvudet och tvekar inte att döda även sina egna män när de klantat sig. I filmens bästa scenövergång klipper manfrån ett mord med borrmaskin till en närbild på en hamburgare som kastas på en grill.
Jag hade jättekul hela tiden när jag såg filmen. Här är det tjoflöjt från början till slut. Nonstop action, nonstop underhållning, inga som helst budskap - mer än att Crime Does Not Pay.
GANGSTER SQUAD är ett givet val om man gillar underhållningsvåld.
Och det gör man ju.
Och Josh Brolin har en av Hollywoods bästa hakor.

(Biopremiär 11/1)

Bio: End of Watch

Foton copyright (c) Nordisk Film

END OF WATCH inleds med årets tuffaste och mest intensiva öppningsscener. Filmat från förarsätet i en polisbil får vi följa med på en vild biljakt, som slutar med att den jagade bilen kraschar, förarna rusar ut och skjuter mot oss - innan de de skjuts ner av två poliser vi tidigare inte sett, bara hört, som störtat ut ur sin bil.

Jake Gyllenhaal och Michael Peña är snutarna Brian och Mike, som rör sig i South Central, Los Angeles. Av någon anledning har Brian fått för sig att dokumentera deras vardag, och videofilmar tillvaron på olika sätt - med handhållen videokamera eller med minikamera fästad i bröstfickan, och ibland filmar även de olika gäng som terroriserar stadsdelen varandra. Ännu en found footage-film? Nja, bara delvis. För ibland får vi se skeendena filmade som, tja, i en vanlig film - vilket ibland fick mig att undra vem som håller i kameran.

Snutarnas tillvaro är hård och ruffig. Enligt filmen är South Central världen skithål där alla är mer eller mindre kriminella eller pundare - eller allmänna drägg. Gängen är brutala och känslokalla, samtliga kriminella i den här filmen är latinos eller svarta, jargongen är rå - det är den även mellan poliserna. Mike är en "fucking Mexican" och ingen hade höjt på ögonbrynen om någon sagt "apejävel" (Stavningen "apajävel" var för övrigt ett missförstånd icke-skånska journalister stod för).

END OF WATCH består av en lång rad olika scenerier; incidenter, som kommer slag i slag i ett våldsamt tempo. Den genomgående tråden handlar om jakten på ett vidrigt gäng, men handlingen bryts upp av utryckningar gällande annat som dyker upp på vägen. Ibland trivialiteter, ibland trivialiteter som leder till något större.

Brian, Mike och deras kollegor håller humöret uppe så gott det går, de skämtar och beter sig ofta som skolpojkar; de hittar på bus på polisstationen. Mikes fru är gravid, Brian ska gifta sig (med Anna Kendrick). Brian och Mike ser på varandra som bröder som ställer upp för varandra i vått och torrt, även om Mike säger att han tycker att Brian är ett rövhål.

Regissören David Ayer har tidigare skrivit manus till bland annat THE FAST AND THE FURIOUS, DARK BLUE och den utmärkta TRAINING DAY, och han har regisserat den stenhårda STREET KINGS. END OF WATCH är om möjligt ännu hårdare. Det här är en rå, skitig och intensiv film, som i det närmaste känns dokumentär. Vore det inte för ett par kända skådisar, hade jag kunnat ta detta för en dokumentär. Det är inte utan att jag undrar var de har hittat alla dessa vedervärdiga kräk till gängmedlemmar. Har de plockat upp riktiga sådana på gatan? De är verkligen övertygande.

Dialogen är lika rå som filmen; nästan ingen klarar av att säga en mening utan otaliga fuck, fucking och motherfucker. Hela tiden. De pratar om sex. Deras skämt kan ligga på låg nivå. Våldet är kallt och brutalt, vid ett par tillfällen närmar man sig skräckfilm, till exempel när man hittar styckade kroppar i ett hus. Slutstriden för tankarna till TV-spel; något first person-shooter.

END OF WATCH kom från ingenstans och visade sig vara en riktigt bra film. Den känns som en väldigt barnförbjuden, ultravåldsam version av SPANARNA PÅ HILL STREET. Aldrig tråkig, ypperligt välgjord, övertygande, och den kammar inte medhårs. Poliserna tillåts vara egoistiska, fördomsfulla, bete sig som svin de med när andan faller på. Okej, en scen där Mike får för sig att kasta brickan och slåss man mot man med en misstänkt gangsta känns som hämtad ur en John Wayne-film.

Jake Gyllenhaal visar ånyo att han är en av sin generations främsta skådespelare. I filmens eftertexter läser jag att den är tillägnad Los Angeles poliskår och "our fallen heroes. God bless."
Den här filmen ska du förstås se!

(Biopremiär 30/11)

Bio: Tower Heist

Foton copyright (c) UIP Sweden
Förvisso skulle det på ett sätt vara lite coolt att bo i Turning Torso. Skandinaviens högsta skyskrapa, lägenheterna tillhör Malmös dyraste. Fast vid närmare tanke ... Läget är ju inte det bästa. Helt nybyggda Västra Hamnen saknar atmosfär och puls, och området är en spökstad bortsett från sommarmånaderna. Blåsigt är där också.
Jag gillar heller inte att man kommer in i en foajé med personal, som om man bor på hotell; det skulle kännas som om jag och eventuella besökare kontrolleras och godkänns. Och att sedan sitta uppflugen i en lägenhet där det inte går att öppna fönstren, det är ju ingen höjdare ... (No pun intended)
Brett Ratners nya komedi TOWER HEIST utspelar sig i The Tower i New York. Stand-in för byggnaden är Trump Tower - en kåk i vilken jag en gång blev inkastad i en restaurang och mer eller mindre tvingad att äta quiche. Ah, det var tider det. Senare samma dag träffade jag Nina Hartley på en bar. Men det hör inte hit.

I The Tower bor några av New Yorks - och USA:s - rikaste människor, och i penthousevåningen högst upp huserar en viss Arthur Shaw (Alan Alda). Massor med folk arbetar i tornet och chef för dessa är Josh Kovacs (Ben Stiller), som i sin tur lyder under en man spelad av gamle fine Judd Hirsch från TV-serien TAXI! Det var ju inte i jåns vi såg honom på vita duken.
När FBI oväntat dyker upp och arresterar Shaw, visar det sig att miljardären är en svindlare av stora mått. Än värre blir det när Kovacs berättar att han låtit Shaw ta hand som personalens pensionspengar för att placera dem väl och trippla beloppet - och nu är dessa pengar väck.
Efter att tillsammans med kollegorna Charlie (Casey Affleck) och Enrique (Michael Peña) klampat in i Shaws lya och slagit sönder rutorna på Steve McQueens Ferrari, som står uppställd i vardagsrummet, får Kovacs och hans vänner sparken. Men Kovacs - som dessutom lyckats bli betuttad i en FBI-agent spelad av Téa Leoni - tänker inte ge upp. Han vill att personalen ska få tillbaka pengarna, och dessa pengar är gömda någonstans i Shaws penthouse.
Kovacs kontaktar en kriminell granne, Slide (Eddie Murphy), för experthjälp och tillsammans med de sparkade kollegorna från The Tower planerar de en avancerad stöt ...

Brett Ratner är en särdeles karaktärslös filmregissör. Han har gjort framgångsrika filmer som RUSH HOUR-trilogin och den tredje X-MEN-filmen, men han är inget annat än en gun for hire - han är 2000-talets motsvarighet till John Badham.
Dock är TOWER HEIST en oförskämt underhållande film. Det här är verkligt ... trevligt, på alla möjliga sätt. Det mest sympatiska med filmen är att den är så härligt gammaldags. Här har man inte försökt göra allting häftigare och toppmodernt. Filmen skulle kunna vara från 80-talet. Eller 70-talet. Kanske till och med 60-talet. Och då se ut ungefär på samma sätt.
Det är trivsamt och småroligt, emellanåt lite spännande, och rollbesättningen gör förstås sitt till. Matthew Broderick spelar också en i gänget, och så får vi återse Gabourey Sidibe; den smällfeta tjejen från PRECIOUS. Hon är fortfarande smällfet, men den här gången får hon vara rolig.

Och Eddie Murphy? Den karln har ju tillbringat de senaste decennierna med att göra den ena slätstrukna barn- och familjekomedin efter den andra, samt att stå för åsnans röst i SHREK-filmerna. Men i TOWER HEIST får han åter chansen att vara en snabbsnackande, streetwise kille av den typ han slog igenom som. Han är lite mer edgy och roligare än vanligt. Fast TOWER HEIST är också en familjekomedi och i USA försedd med en PG-13-åldersgräns, så Murphy får inte svära. Broderick säger filmens enda "fuck". (För övrigt är Eddie Murphys bästa film BOWFINGER)
Jag blev väldigt positivt överraskad av TOWER HEIST. Jag skulle inte ha något emot att se fler filmer av den här typen.
Förresten: en av rollfigurerna är i eftertexterna listad som "Special Agent Dansk".

(Biopremiär 2/11)