Bio: Django Unchained

Foton copyright (c) Sony Pictures Sverige

När jag var barn på 1970-talet läste jag i "Allt om Lucky Luke" att Lucky Luke-albumet "Angivaren" är en parodi på de italienska westernsfilmerna. Italienska? Vaddå för italienska westernfilmer? Det fanns väl inte? Jag hade sett en tråkig tysk western på TV en gång, men det var väl allt. Westerns, det är ju en amerikansk pryl. "Allt om Lucky Luke" innehöll även Gotlibs blodiga parodi "Lucky Luke Spaghetti". Jag förstod inte vad den drev med.

Några år senare såg jag mitt livs första hyrvideo. DE BLODIGA STÖVLARNAS KULLE (BOOT HILL) från 1969 med Terence Hill och Bud Spencer. Det var jag som valde den. Jag tror inte att jag och mina kompisar kände till att den var italiensk. Däremot avskydde vi filmen, vi tyckte att den var skitdålig.

Hyrkassetten från VTC.

Ytterligare några år senare var jag bättre påläst. Jag stegade in på Hvilans Video i Landskrona för att hyra en spaghettiwestern. Alla filmer tio spänn - utom porren, som var dyrare. Jag gick längs den lilla trånga gången i den minimala lokalen, vidare uppför den lilla halvtrappan, och däruppe till höger, i ett sådant där blädderställ, fanns westernfilmerna - eller "Pang-pang", som det stod på skylten. I stort sett samtliga filmer där var italienska. De flesta från VTC. Alla såg väldigt tuffa ut. Jag hade ingen aning om att den jag valde var den tuffaste av dem allihop: Sergio Corbuccis DJANGO från 1966 med Franco Nero i sin genombrottsroll.

Frågan är om inte DJANGO är den western som i långa loppet gjort störst intryck på mig. Visst, Sergio Leones visuella stil slog an något alldeles extra, men DJANGO var tuffare, skitigare, märkligare - och otroligt fascinerande. Den var också något sanslöst våldsam. Filmen totalförbjöds i ett flertal länder - och egentligen var den förstås förbjuden för biovisning även i Sverige. Något VTC tack och lov struntade i.

DJANGO blev en remarkabel framgång och det dröjde inte länge innan italienarna började göra inofficiella uppföljare - copyrightreglerna i Italien är som bekant lite luddiga. Man döpte även om helt orelaterade westerns och stoppade in namnet Django i titeln. Bäst av dessa är en annan av mina favoriter; Giulio Questis mytomspynna och bisarra DJANGO, KILL - IF YOU LIVE, SHOOT! från 1967. I den finns ingen som heter Django. I Tyskland döpte man om alla nya filmer med Franco Nero till något med Django i titeln, oavsett vad de handlade om.
Det finns bara en officiell uppföljare till DJANGO. 1987 gjorde Nello Rossati DJANGO STRIKES AGAIN (FRUKTAD REBELL i Sverige!) med Franco Nero. En förhållandevis usel film som utspelar sig i Sydamerika. Men nu är tydligen Nero på gång igen med något som ska heta DJANGO LIVES; en lågbudgetfilm.

Nå. Till saken. Till Quentin Tarantino och DJANGO UNCHAINED. En film som blivit Oscarsnominerad - och omdebatterad. Tydligen har den även blivit den Tarantinofilm som spelat in mest pengar. Vilket den är väl värd!

Sedan 1990-talet har jag räknat ut Quentin Tarantino flera gånger. När han gjorde RESERVOIR DOGS och PULP FICTION var han ju coolast i världen. Tyvärr skapade han även en med tiden väldigt irriterande trend med gangsterfilmer med skruvad handling, tillspetsat bildspråk och ironiskt våld (Och nej, PULP FICTION håller ju inte idag). När JACKIE BROWN kom hade jag tröttnat. Men så kom plötsligt KILL BILL VOLUME 1, som jag då tyckte var bättre än allt annat han gjort. KILL BILL VOLUME 2 var lite svagare, och när den gravt misslyckade DEATH PROOF kom, räknade jag ut Tarantino igen. Men vad hände då, jo, då kom mästerverket INGLOURIOUS BASTERDS - som jag genast utsåg till den bästa film Quentin Tarantino gjort. Det tycker jag fortfarande.

... Vid sidan av DJANGO UNCHAINED får jag nog skjuta in nu.

För satan vad bra det här är!

DJANGO UNCHAINED öppnar med Luis Bacalovs klassiska ledmotiv från 1966-års DJANGO, och de röda förtexterna har samma typsnitt som originalets. Extra trevlig är textskylten "And with the friendly participation of Franco Nero".

Jamie Foxx är Django, som tillsammans med en handfull slavar transporteras genom ödemarken. Slavdrivarna rider, de kedjade slavarna till fots - och barfota. Men mitt i den kalla vinternatten dyker plötsligt tandläkaren och prisjägaren dr King Schultz (Christoph Waltz) och hans häst Fritz upp. Han vill köpa Django, eftersom Django har sett och därför kan känna igen tre efterlysta mördare. Schultz köper Django, men tvingas ändå att döda slavdrivarna, och så ger sig den udda duon Schultz och Djano iväg. "A nigger on a horse!" utbrister folk förskräckt när de får se Django komma ridande.

Django hjälper till att jaga banditer under vintern och får en tredjedel av prissumman som ersättning, därefter ska han leta upp sin tysktalande (!) fru Broomhilda von Shaft (Kerry Washington), som ska finns på en plantage någonstans. På vägen träffar Django och Schultz på en massa udda existenser. Don Johnson är den grymme och slajmige plantageägaren Big Daddy, som samlar ihop ett maskerat uppbåd för att göra sig av med duon efter att de dödat tre efterlysta på plantagen.

Mängder av badguys stryker med innan de når fram till den excentriske Calvin Candies (Leonardo DiCaprio) plantage, där även Broomhilda finns - samt en obehaglig gammal slav; Stephen (Samuel L Jackson), som har bott på plantagen i 76 år och går helt i Candies ledband. Här ägnar man sig åt "mandingofajter" (brutala slagsmål mellan slavar), och här går det snett för Django och Schultz. Självklart för att den förestående hämnden ska bli ännu mer tillfredställande.

Django möter Django! Franco Nero till höger.

Två timmar och 45 minuter varar det här. Långt? Javisst! Men långtifrån lika långt som, tja, HOBBIT eller LES MISÉRABLES.  Okej, nu hjälper det ju att jag är stor westernfan. Western, denna den manligaste av genrer. Bara detta faktum gör ju att jag är vänligt inställd.

DJANGO UNCHAINED är en väldigt cool film. Och dess coolhet beror till stor del på dess fantastiska skådespelaruppbåd. Här är så gott om kända ansikten att man nästan inte lägger märke till alla - och det var svårt att hänga med och läsa namnen i eftertexterna. Men vi hittar bland andra James Remar, Don Stroud, Russ Tamblyn, Bruce Dern, Jonah Hill, Zoe Bell, Robert Carradine, Tom Savini, Michael Parks - och Tarantino själv. Han har gått och blivit lite fläskig. Franco Nero figurerar i en liten och kort scen.

Jamie Foxx är utmärkt som Django, men filmens klarast lysande stjärna är Christoph Waltz. Karln är fullkomligt fantastisk! Det är inte konstigt att han Oscarnominerats - det är klart att han ska förses med guldgubben. Även Leonardo DiCaprio är strålande. Han har nog aldrig varit bättre än här, som ambivalent, insmickrande tosing.

De senaste veckorna har Quentin Tarantino tvingats försvara allt våld i filmen. Något han är trött på att göra. Men DJANGO UNCHAINED är en sanslöst våldsam och blodig film! Den är så våldsam att tapeterna skiftar färg. Bokstavligt talat - kolla in väggarna under filmens eldstrider! Det ser ut att spruta litervis med blod när folk blir skjutna och aldrig har det plaskat och slaskat mer när kulor slår in i människokroppar än här. De som inte skjuts får skallen krossad med hammare, eller blir piskad, kastad till hundarna, eller annat lämpligt. Eller sprängd med dynamit. Nej, det här är väl ingen datefilm. Fast det är det å andra sidan ingen som har påstått.

Bitvis är filmen även väldigt rolig. Scenerna med Big Daddys uppbåd är ren komedi. Och vi får se Django utföra festliga dressyrtrick medan ledmotivet till DOM KALLAR MIG TRINITY spelas.
En del har anklagat filmen för att vara rasistisk. Var de nu fått detta ifrån. Spike Lee, den lille surmulne gubben, vägrar att se filmen av respekt för sina förfäder. Här ska det inte komma någon och göra underhållningsfilm baserad på slaveriet! Men är det några som har gjort rasistiska filmer i sina dagar, är det väl Spike Lee och de likartade regissörer som kom fram samtidigt? DJANGO UNCHAINED innehåller ordet "nigger" oräkneliga gånger, vilket många retat upp sig på. Det är bara det att filmen utspelar sig två år före inbördeskriget och folk pratade så på den tiden. Att korrigera språk och beteende är historieförfalskning och fegt. Man kan inte fly undan det förlutna genom att sticka huvudet i sanden, vilket många verkar tro idag.

I vilket fall: DJANGO UNCHAINED är en fantastisk film! Jag tycker att det här är otroligt bra. Tufft, spännande, brutalt, underhållande, smart och fullkomligt enastående skådisar. Årets bästa film redan nu? Det är mycket möjligt!

Jag vill redan se om den ...

(Biopremiär 18/1)

Bio: Argo

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden
1983 kom Ken Folletts bok "Fritagningen" som handlar om ett gäng hårdingar som tar sig in i Teheran efter att Shahen av Iran kastats ut 1978 och Ayatollah Khomeini tagit över. Uppdraget är att frita två fängslade amerikaner som arbetar för ett datorföretag. 1986 blev romanen en miniserie för TV med Burt Lancaster. Om Folletts bok bygger på verkliga händelser har jag ingen aning om, det är mycket möjligt.
Ben Afflecks nya film mot samma bakgrund är dock baserad på verkligheten - fast uppgifterna om denna topphemliga CIA-operation har varit hemligstämplade fram tills för femton år sedan, eller vad det nu var.
I november 1979 stormades den amerikanska ambassaden i Teheran. 52 amerikaner tas som gisslan, men sex stycken lyckas smita undan. De tar sig till Kanadas ambassad, där de gömmer sig. Det är dock bara en tidsfråga innan de kommer att hittas och troligen avrättas.
Ben Affleck spelar CIA-agenten Tony Mendez sätts på att hitta på något sätt att få hem de sex. Han lägger fram en till synes idiotisk plan - men det är den bästa av alla deras idiotiska planer. De tänker låtsas att de är ett produktionsbolag som ska spela in en ny film, och åka till Teheran för location scouting. Men det är inte bara att låtsas sådär hur som helst. För att det hela ska verka trovärdigt måste de samarbeta med Hollywood och börja sjösätta ett filmprojekt som aldrig ska fullbordas.

Den autentiska annonsen i Variety.

Tillsammans med sin kollega Jack (Bryan Cranston, som ser otroligt cool ut i polisonger och tredelad kostym), letar de upp make up-specialisten John Chambers (John Goodman) och producenten Lester Siegel (Alan Arkin), och börjar ta fram en lämplig fejkfilm. De beslutar sig för att göra en science fiction-film; det är 1980 och sci-fi är hett. Filmen ska heta ARGO, de plockar fram ett ofilmat manus; LORD OF LIGHT, som bygger på en bok av Roger Zelazny. De snidar annonser för filmen som sätts in i branschtidningen Variety, i vilken även Siegel intervjuas om den kommande filmen. I Afflecks film förekommer även en fantastiskt tuff filmaffisch för ARGO, men om denna faktiskt existerade på riktigt vet jag inte, jag har inte lyckats hitta den online.

Filmaffischen. Någon som vet vem som har gjort den här?

...Och så åker det lilla filmteamet iväg till Teheran - där allting är väldigt nära att gå åt helvete.
Själv har jag aldrig haft några större problem med Ben Affleck som skådis, det har väl mest varit hans filmer som ofta varit vissna. Men jo, han har ju ofta förlöjligats och anses vara usel. Som regissör går han dock från klarhet till klarhet. Han regidebuterade 2007 med utmärkta GONE BABY GONE, och följde upp denna 2010 med lika utmärkta THE TOWN. ARGO är en lika bra film.
Jag är väldigt förtjust i filmer om filminspelningar. ED WOOD. TA FAST RÄVEN. Eller varför inte THE LAST SHOT, en komedi vars tema är snarlikt det i ARGO. Därför är filmen liksom redan hemma för min del, den hade redan gått i mål. Upplägget är kul och fascinerande. Samtidigt är det förstås irriterande att de aldrig har för avsikt att göra ARGO - fan, jag vill ju se den filmen!

Min största invändning mot Afflecks film är att det är lite för lite film och Hollywood här, och för mycket agentsnack och gisslan i Teheran. Och i vanlig ordning är filmen aning för lång med sina två timmar.
Slutet är verkligen sprängfyllt med klyschor, men trots - eller tack vare? - dessa blir de sista tio minuterna faktiskt riktigt spännande. Till saken hör att vi förstås vet att uppdraget kommer att lyckas, men icke desto mindre blir det spännande, med kamp mot klockan och Iranska armén flåsande i nacken. Kul!

Vidare är det en snyggt gjord film, för att få rätt tidskänsla valde Affleck att filma på 35mm och använda sig av samma look och kameraföring som i klassiska, amerikanska 70-talsfilmer. Allra tuffast är dock att filmen öppnar med Warner Brothers gamla logotype från 70-talet!

Ben Affleck själv är kanske lite blek som Tony, men förutom de utmärkta skådisar jag redan nämnt, får vi även se pålitligt foilk som Victor Garber - och Michael Parks som serietecknaren Jack Kirby! Och ja - vi får även många mustascher. Bra.
ARGO är kanske inte riktigt lika bra som jag hade hoppats, jag hade förväntat mig lite mer - men självklart ska de se den här! Det är en bra, spännande, intressant och framför allt fascinerande film.
1969 tilldelades John Chambers en Oscar för APORNAS PLANET.

(Biopremiär 23/11)

DVD: North Sea Hijack

NORTH SEA HIJACK (Studio S Entertainment)

Jag minns bioannonserna för den här filmen. Jag vill även påminna mig att affischer för den hängde i videobutiker ett par år senare. Oj, vad jag tyckte att den verkade tuff. Roger Moore var förstås en av mina idoler. För mig var han nog den störste filmstjärnan. Han var ju både lord Brett Sinclair och James Bond (Helgonet hade jag bara hört talas om; det var versionen med Ian Ogilvy som visades när jag växte upp). Och i den här filmen hade han ju skägg och sköt med harpungevär!

Dessutom hade filmen en hård svensk titel. 1979. Då kunde man fortfarande ge filmer hårda, svenska titlar. I original heter den här NORTH SEA HIJACK, men den släpptes även som FFOLKES, vilket det står i förtexterna till kopian på denna utgåva. FFOLKES? Är inte det lite för likt "Folkes"? Nej, det kunde den ju inte heta - så den försågs med titeln
SPECIALKOMMANDO - MED UPPDRAG ATT DÖDA. Den titeln - och den tuffa filmaffischen - gjorde att jag verkligen ville se filmen.

Men det dröjde. Först igår såg jag den för första gången.

Denna nya svenska DVD-utgåvas omslag saknar tyvärr motivet från originalaffischen, som ersatts av trista foton. Dessutom är omslaget försett med två citat man inte ska lita på. Göteborgs-Posten kallade filmen "en mycket spännande film". Nej, den är inte spännande. Inte alls. Och Roger Moore själv ska visst ha sagt "North Sea Hijack" är bättre än alla mina Bondsuccéer". Herr Moore måste ha väldigt märklig filmsmak.

NORTH SEA HIJACK är en brittisk produktion, men för regin står gamle, fine, amerikanske westernregissören Andrew V McLaglen, och filmens skurkar är amerikaner. Anthony Perkins, med Michael Parks (iförd roliga glasögon) leder ett litet gäng som kapar en oljeborrplattform, vilken de hotar spränga om de inte får 25 miljoner dollar. Brittiska parlamentet ser ingen annan utväg än att anlita Rufus Excalibur ffolkes (Moore). Superspecialist på den här typen av uppdrag. Han och hans team för kirra detta i en handvändning.

Originalaffischen. Betydligt tuffare.

Nu hör det till saken att ffolkes är en excentriker utan like. Han är en av de mest bisarra filmhjältar jag stött på. Inte nog med att han har ett skägg av modell Brittisk Upptäcktsresande och ofta även klär sig som en sådan. Han är kvinnohatare. Han vill verkligen inte veta av kvinnor. Men han älskar katter. Han har sin bostad - självklart ett gods på landet - full av katter. Hans hobby är att brodera! Han broderar en fin tavla som föreställer en katt. Han tycker inte om rökning, men han dricker whisky med jämna mellanrum - direkt ur flaskan.

James Mason är en amiral som inte alls gillar att fjönten ffolkes ska skickas iväg, men han har inget val. Hur osannolikt det än låter, är ffolkes den tuffaste karlakarlen för jobbet. Så iförd dykardräkter beger sig specialkommandot med uppdrag att döda iväg. Det var en dum idé av ffolkes att dra på sig en knallröd dykardräkt. Han ser fan inte klok ut där han klättrar omkring på oljeriggen. Den italienske Fantomen på äventyr. Gummifantomen.

NORTH SEA HIJACK är en sådan där film man tittar på och har utbyde av tack vare dess skådespelaruppställning. Ja, ni noterar ju själva. Ett sådant här gäng ser man ju sällan idag. Mest beroende på att alla antingen är lastgamla eller döda.

Mycket till actionfilm är det inte. Filmmusiken låter som hämtad från en fräsig cowboyfilm, men det dröjer till filmens sista tio minuter innan det blir lite fajting och harpunskytte. Dock är filmen underhållande fram tills dess. Mest tack vare Roger Moores konstige hjälte. Han känns verkligen som hämtat ur en gammal dammig, brittisk äventyrsroman - kanske till och med en Monty Python-parodi på en sådan. Det här måste ses! Jag tänker även på serier av Johan Wanloo. ffolkes skulle kunna vara hjälten i en Wanlooserie.

Den kidnappade besättningen är norsk, och vid ett tillfälle får ffolkes hjälp av en tuff norsk tjej i mössa. ffolkes tror att hon är en pojke, och när hon fryser kastar han in henne i en dusch och masserar hennes rygg. Först när han vänder på henne upptäcker han att hon faktiskt är en flicka - och då lämnar han badrummet. Nu gick det inte längre bra att massera henne. Jepp, gayvibbarna är lika märkliga som ffolkes.

Anthony Perkins svettas mycket och i en scen imiterar han norrmännens accent.

En kul liten film. Jag hade nog älskat den när jag var tolv.

DVD: Smokin' Aces 2: Assassins' Ball

SMOKIN' ACES 2: ASSASSINS' BALL (Universal)
 

Jag såg aldrig SMOKIN' ACES (2006) på bio, men väl på DVD. Jag minns inte ett skit av den. Det enda jag kommer ihåg var att det figurerade en del kända skådisar (jag kollar upp filmen nu och konstaterar att det var Ryan Reynolds, Ray Liotta, Ben Affleck med flera), och att det var ett hysteriskt, våldsamt och irriterande försök att göra ett slags gangsterfilm med Tarantinostuk. En hopplös och rörig film.
    

Regissören PJ Pesce är en väldigt trevlig kille som verkar ha specialiserat sig på att göra uppföljare direkt för DVD. Han ligger bland annat bakom FROM DUSK TILL DAWN 3 och THE LOST BOYS 2. Här har vi så en uppföljare till SMOKIN' ACES och PJ låter meddela att han är väldigt stolt över den.
    

Filmen är alltså gjord direkt för DVD, men ni vet hur det är när bolag som Universal Studios Home Entertainment gör "små" filmer för hemmabruk: det här ser i princip ut som en bioproduktion. Men det gör förstås inte filmen bättre! Vad handlar det här om?
    

Tom Berenger (som blivit märkbart gammal, han är 61) spelar en viss Walter Weed vid FBI som ett gäng psykopater ska försöka mörda för att komma över en stor summa pengar. FBI skyddar Weed. Tja, det är väl det hela. Jag kan inte påstå att jag begrep speciellt mycket, eftersom jag inte hängde med i turerna. Det fanns säkert inte så mycket att hänga med i, men precis som fallet var med den första filmen, satt jag mest och irriterade mig på denna hysteriska soppa.
    

SMOKIN' ACES 2 berättas i ett sanslös tempo, man bryr som inte om att presentera persongalleriet ordentligt, och scenerna verkar blandas lite hipp som happ. Det är mycket splitscreen, det är mycket snabba klipp, allting är gjort för att det ska vara så häftigt som möjligt, och det är väldigt, väldigt våldsamt - med mycket ironiskt våld avsett att vara roligt.
    

Resultatet blir bara att det blir jobbigt, tråkigt och ointressant.
    

Fast här finns en del grejor som räddar skiten från bottenbetyg. Dels har vi en del av skådisarna. Vinnie Jones, som jag förstås alltid gillar, spelar en tosing som går under smeknamnet The Surgeon - han gillar bland annat att knacka in sylar i skallbenet på folk. Michael Parks är en av gangstrarna och honom gillar vi. Även Ernie Hudson och Tommy Flanagan; den där skotten med ärransiktet, är med.
   

En timme in i filmen utbryter en väldigt lång, bra eldstrid; den varar i princip resten av filmen. I en scen fyller de en cirkusclown med C-4 och skjuter ut honom ur en kanon mot ett ställe de tänker spränga i luften, och det är ju väldigt kul. Slutscenen för tankarna till THE USUAL SUSPECTS, men man har lagt till en oväntad detalj och är rätt fräsig.
    

Men annars är detta inget att sätta upp på önskelistan.