Bio: Where to Invade Next?

Foton copyright (c) Scanbox

Jasså, Michael Moore är i farten igen? Det var inte i jons - karln har inte gjort en film sedan 2009, då han kom med den rätt dåliga CAPITALISM: A LOVE STORY.

I den nya filmen är det Michael Moore själv som står för invasionerna. Med en amerikansk flagga i handen reser han runt i världen för att inta länder och stjäla något bra företeelser, som han sedan ska ta med sig tillbaka till USA. Sånär som på Tunisien ligger samtliga länder Moore besöker i Europa, och med undantag för Slovenien, handlar det om västerländska länder.

Amerika är ju ett rätt konstigt land. Nu när det går mot val därborta framstår landet som ännu konstigare. Diverse nyhetsflöden fylls av uttalanden och händelser som blir alltmer bisarra, och många amerikaner verkar verkligen tro att de bor i The best damn country in the world. Något de blivit itutade. I själva verket är det förstås riktigt illa ställt på många områden.

WHERE TO INVADE NEXT? riktar sig nog främst till amerikaner, som lär få sig en ögonöppnare. Mycket av det Moore upptäcker och "stjäl" är självklarheter för mig som svensk. Det handlar om sådant vi tar för givet.

I början av filmen kastar Moore in en brasklapp: han ska bara plocka det som är bra och strunta i allt "ogräs". Det är ju ofta så Moore gör. Hans filmer är inte dokumentärer, de är filmer som förmedlar hans personliga agenda. Och han brukar ta till diverse trick, vilket innebär att man aldrig vet om det faktiskt är sanningen han skildrar.

Moore börjar sin resa i Italien, där han träffar ett medelklasspar som berättar att de har åtta veckor betald semester - betald semester får Moore att tappa hakan. I Frankrike äter Moore i en skolmatsal, som serverar fantastiska tre- eller fyrarättersmenyer till de små eleverna. I Finland imponeras han av skolsystemet, i Slovenien av att de har gratis högskolor, på Island pratar han med kvinnliga politiker, och i Norge besöker han ett idylliskt fängelse på en liten ö. Med mera.

Det stämmer säkert, det som de intervjuade personerna säger. Men - Moore struntar alltså fullkomligt i allt som inte är bra. Som att många italienare inte har råd att flytta hemifrån. Tunisien må ha gratis mödravård, men det är knappast ett land man vill bo i. På den vägen är det. De flesta fångar som figurerar i inslaget från Norge är invandrare. Ett inslag från Portugal om att droginnehav och -användande inte är olagligt där skulle behöva betydligt mer kött på benen. Här påstår Moore dessutom att den egentliga orsaken till att droger är olagliga i USA, är för att man ska kunna fängsla folk; främst svarta, och sedan använda dem som billig, i princip gratis, arbetskraft i fängelserna, som vore de nutida slavar. Det låter minst sagt som en konspirationsteori.

Till skillnad från alldeles för många dokumentärfilmare, vet Michael Moore hur man gör en film som håller för biografvisning. WHERE TO INVADE NEXT? är en skickligt filmad och klippt film, den är underhållande och emellanåt rätt rolig - framför allt när Moore äter middag med de små franska barnen. 1995 såg jag Moore introducera sin film CANADIAN BACON i Cannes, och då sa han de enda repliker på franska han kan. Dessa repliker upprepar han för skolbarnen. De tittar frågande på honom.

Det här är en något svårbedömd film. Som sagt: jag litar inte alltid på Moore och hans uppgifter. Samtidigt är filmen intressant. Mest skrämmande är att nästan 60 procent av amerikanernas skattepengar går till militären - och inte till skola och sjukvård. Som sagt: det är ett märkligt land.

(Biopremiär 15/4)

Expressen den 29 augusti 1995

Här har vi min åttonde videokrönika i Expressen. Fast den här gången handlar det inte så mycket om video. Ärligt talat vet jag inte riktigt vad den handlar om. Den är mest konstig. Ännu konstigare är nog "Bäst just nu"-avdelningen längst ner med sin Slöpheadreferens. Jag kan väl även skjuta in att jag inte visste vem Michael Moore var när jag skrev den här. Jo, jag var på galapremiären i Cannes av CANADIAN BACON, Moore presenterade filmen, men han var då helt okänd för mig.
I vanlig ordning begriper jag inte att det här faktiskt publicerades i Sveriges då största dagstidning. MEN! Ett par dagar efter att krönikan publicerats fick jag ett långt brev på engelska från en brittiskt konstnär bosatt i Stockholm. Robert Benson hette han, han skrev att han en gång i tiden gjorde förtexterna till HELGONET på TV och en del annat. Han gillade min krönika. En tid senare hälsade jag och en kollega på Benson. Det visade sig att han på 1970-talet var en av männen bakom serieförlaget Red Clown! Hans sambo slängde fram pärmar med hela serieutgivningen på köksbordet. Jösses, vad imponerad jag blev.

Varför är alla svenska förtexter så tråkiga?

Reklamfilmen och trailrarna är slut, och produktionsbolagets logotype tonar fram till en suggestiv fanfar.

Därefter byggs stämningen upp: Stylade bokstäver far mot dig på uppfinningsrika sätt. X-film presents... A XXX production... A XXX XXX film... Musiken börjar närma sig ett crescendo... Filmens stjärnas namn dyker upp, och - DADAAM! Filmens titel.

FÖRTEXTER TILL FILM är en konstart som dess värre brukar glömmas bort, försummas eller ignoreras, inte minst av svenska filmskapare. Vilket både är förvånansvärt och synd, då förtexter betyder så mycket. Det är ju dessa som - tillsammans med musiken - sätter åskådaren i rätt stämning.

När jag själv får hem ett gäng recensionskassetter brukar jag först kolla igenom förtexterna på alla filmerna. Av ren nyfikenhet. Jag undrar hur många som gör det. Tvärtom är det ganska vanligt att den "vanliga" videopubliken, det vill säga de som gillar film men inte är speciellt intresserade av mediet, snabbspolar förbi de - enligt dessa människor - trista förtexterna.

Visst kan förtexter vara trista och sega. Värst är de där det inte händer något. Vita bokstäver mot svart bakgrund i flera minuter är inte speciellt kul att stirra på.

När det gäller svenska filmer verkar förtexter vara ett nödvändigt ont. Den enda svenska film jag så här på rak arm kan komma på som har kreativt utformade förtexter är Måns Herngrens och Hannes Holms nya "En på miljonen" (För övrigt en okej komedi, småkul och inte mycket mer). Annars är det tunt på den fronten.

Oftast händer det något samtidigt som texterna rullar fram i svenska filmer, men det ser oftast billigt ut: fula typsnitt, och framför allt - alldeles för få uppgifter. Oftast är det titel, ett par skådisar, musik, manus, produktion och regi. Sällan står det: SF presenterar - En schweiziska flickskolan-produktion - En Carli Tornehave-film - Heinz Hopf -"Josefine Mutzenbacher möter O".

Värst förtexter har nog "Mannen på taket", som bränner av samtliga medverkande och inblandade på en gång i samma bild - vilket även innebär att eftertexter saknas helt och hållet. Den enda film som har tillstånd att sakna eftertexter är förstås "Monty Python and the holy grail".

Texterna smyger fram bakom husknutarna

Nå, vilka förtexter är då bäst? För min del blir svaret tveklöst Tim Burtons "Ed Wood". Bara förtexterna borde fått en Oscar. Men nu är ju "Ed Wood" en ny film. Innan dess hade jag säkerligen nämnt Sergio Leones "Once upon a time in the west", eller "Harmonica - en hämnare" som den trista svenska titeln lyder. Det är den där ett gäng skurkar sitter på en järnvägsstation och väntar på Charles Bronson, alltmedan förtexterna smyger fram bakom husknutar och annat, och filmens titel dyker upp först i slutet, i stället för "The end". Genialiskt!

Nu undrar förstås någon varför jag inte nämner förtexterna till Hitchcocks filmer. Varför ska jag göra det? De nämner ju alla andra som tar upp ämnet förtexter.

Det borde vara straffbart att snabbspola förtexter.

BÄST JUST NU

"CANADIAN BACON" (Egmont). John Candy och Alan Alda i en oerhört rolig film om hur stygga kanadensarna är.

TRAILERN TILL "DESPERADO" (Biopremiär senare i höst). "Okay, let"s play" En av de bästa trailrar som gjorts.

ÖRN BLAMMO 1 (Optimal Press). Troligen årets roligaste serietidning, skapad av Sveriges svar på John Wayne - Johan Wanloo. Så kallade konstskolebögar får se upp.

SLÖPHEAD LIVE. Vid närmare eftertanke, det är nog inte hårdrock de spelar, låter snarare som... indisk rave. Eller nåt.

Bio: Capitalism: A Love Story

1995 såg jag CANADIAN BACON i Cannes. Filmen är Michael Moores första (och enda?) spelfilm, en komedi om hur USA startar krig mot Kanada (en handling som ju snoddes till SOUTH PARK-filmen). Moore själv introducerade filmen, som jag tyckte var rätt rolig. Då hade jag ingen aning om vem Michael Moore var.

Några år senare såg jag Moores första film ROGER OCH JAG (1989) på TV eller video, och 2002 kom BOWLING FOR COLUMBINE, en film jag tyckte var bra, bortsett från slutscenerna där en svårt sjuk Charlton Heston utnyttjas. Detta beror förstås på att jag håller med Moore när det gäller USA:s konstiga inställning till vapen.

Men med FAHRENHEIT 9/11 var det inte kul längre. Nu var det alldeles för uppenbart att Michael Moore fejkar och har sig. Scenerna är arrangerade och regisserade, och filmerna är redigerade på ett sätt som gör att halvsanningar blir faktiska sanningar. Detta blev alltså extra tydligt i 9/11-filmen.Jag vill nog inte kalla Moores filmer för dokumentärer. I och med att han hela tiden medverkar själv, själv intervjuar folk, själv agerar speaker, och hela tiden framför sina egna åsikter, är filmerna snarare propaganda. Om man håller med Moore tycker man säkert att han är jättebra - som i fallet med BOWLING - men om man inte gör det och/eller genomskådar honom och hans reportage, blir han irriterande och lite obehaglig. Om någon hade gjort en positiv film om Bush på samma sätt som Moore, hade filmen och regissören bränts på bål.

2007 års SICKO om den ameri-
kanska sjukvård-
en har jag inte sett, men väl nya verket CAPITALISM: A LOVE STORY. Filmen är ett slags fortsättning på ROGER OCH JAG, som handlade om General Motors. Återigen drabbas fattiga arbetarfamiljer av finanskrisen, av mäktiga företag, folk blir brutalt vräkta på löpande band, och slajmiga mäklare och andra med liknande yrken skor sig och lever gott på förlorarnas situation.

Tack vare att Moores teknik blev så uppenbar i FAHREN-
HEIT 9/11, satt jag hela tiden och ifrågasatte scenerna och situationerna i CAPITALISM. Kan detta verkligen stämma? Ljuger intervjuoffret? Har det kommit överens om vad som ska sägas? Är detta inspelat på plats, är det arrangerat? Hur kommer det sig att Moore är hemma hos en familj och filmar 30 dagar innan de ska vräkas, när sheriffen plötsligt stormar in för att omedelbart slänga ut dem?

Självklart är mycket av det som sägs och kommer fram i filmen sant. Men som sagt: jag liter inte på karln. Och även om han är en skickligt filmskapare och CAPITALISM är skickligt ihopsatt, kan jag inte sätta högre betyg än nedanstående. Är du en övervintrad proggare född på 1940-talet, eller tillhör alla dessa ungdomar som hatar USA eftersom det är trendigt att hata USA, lär du tycka filmen är jättebra. Själv är jag numera politiskt ambivalent, men jag är ingen socialist.





 


(Biopremiär 30/10)