Visar inlägg med etikett Michael Mann. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Michael Mann. Visa alla inlägg

fredag 23 januari 2015

Bio: Blackhat

Foton copyright (c) UIP Sweden
Jag har alltid sett Michael Mann som något slags förhållandevis ung, cool regissör; en estetisk stilbildare. Men tiden går och i början av nästa månad fyller Mann 72. Vad har han egentligen haft för sig på sistone? Med undantag för ett avsnitt av TV-serien LUCK, har han inte regisserat sedan PUBLIC ENEMIES, som kom 2009.
Nå, nu är han tillbaka - och detta med en film som knappast kommer att kommas ihåg som en av hans karriärs höjdpunkter. Snarare tvärtom. "Blackhat" är ett annat ord för "hacker", och BLACKHAT är alltså en thriller om hackers. Att göra thrillers om brottslighet i datavärlden är inte det lättaste. När jag sett tidigare filmer i genren har jag ibland fått intrycket av att filmskaparna är gamla stötar som inte riktigt vet hur datorer och Internet faktiskt fungerar - eller så använder sig rollfigurerna av föråldrad teknik, som om filmprojektet varit under utveckling under 5-10 år utan att någon brytt sig om att uppdatera tekniken i manuset. Framför allt brukar sådana här filmer bli rätt vissna eftersom det helt enkelt inte är speciellt kul eller spännande att se folk knappa på tangentbord, och bokstäver och siffror swischa fram på datorskärmar på bioduken.
BLACKHAT börjar med en explosion på ett kärnkraftverk i Kina - enligt en nyhetsrapport är det mars 2015. Någon har hackat datorerna och orsakat explosionen, den skadliga koden som använts bygger delvis på en kod hackern Nick Hathaway utvecklade i sin ungdom. Hathaway sitter bakom lås och bom, dömd till femton år - men nu behövs han för att hitta filmens skurkar, vilka är ute efter något helt annat än att bara spränga fabriker.
En hacker. Då tänker man antingen på en fet kille som sitter i morsans källare, där han ägnar sitt liv åt datorer, STAR TREK och att samla på action figures - eller på en tanig, glasögonprydd kontorsråtta. Med andra ord: killar som inte får ligga. Men eftersom Mann försökt göra en actionthriller, spelas Nick av Chris Hemsworth. Javisst, killen som är mest känd som Marvelhjälten Thor. Han är stilig - och framför allt bodybuildad.

En snut, eller om han nu var något slags agent, från Hongkong (Leehom Wang), en gång i tiden Nicks rumskompis, och dennes söta syster (Wei Tang) far till Los Angeles, där de hämtar Nick, och tillsammans med några sammanbitna amerikaner far de till Hongkong och senare till Djakarta i en vild, rättare sagt: oftast inte så vild, jakt på de Onda.
Om all terminologi som används verkligen stämmer, och om allt det här är genomförbart i verkligheten, vet jag inte - rollfigurerna spottar ur sig som mycket termer att det i princip är omöjligt att hänga med hela tiden. Det knappas på laptops och mobiltelefoner; oavsett var man befinner sig går det att koppla upp sig helt utan problem, till och med ute i ödemarken, och de behöver aldrig ladda sin trådlösa utrustning.
Vad som definitivt inte funkar, är Nick Hathaway - inte i den här typen av film. Jag antar att Michael Mann försökt göra en seriös, allvarlig thriller för vuxna, men Nick är som hämtad ur ett rafflande serietidningsäventyr för en ung publik. Inte nog med att han är snygg, vältränad, och en jävel på datorer - han är även en hejare på att slåss och skjuta, oavsett var i världen han befinner sig kan han orientera sig utan problem, och han vet precis hur man tar sig fram i ett raserat kärnkraftverk och hittar de prylar man är på jakt efter. Han är även en jävel på fruntimmer - självklart får han ögonblickligen ihop det med den söta kinesiskan. Bortsett från en scen där han ler, behåller Nick ett och samma ansiktsuttryck filmen igenom.

Mitt i filmen drabbar hjältar och skurkar samman i en intensiv eldstrid; en lång scen som känns som de klassiska eldstriderna i Manns HEAT. Här lyfter plötsligt filmen och blir nervig; det är skickligt iscensatt, och man får intryck av att det används skarp ammunition. Det är mycket möjligt att de faktiskt sköt skarpt; så var ju fallet i HEAT så länge de inte siktade på levande mål. Den utstuderade slutuppgörelsen under en parad i Djakarta är överraskande brutal.
... Däremellan är det dock inget vidare. Det är ospännande, saggigt och lite fånigt. Nick är för trist, dialogen består av för mycket obegripligt babbel, och som jag skrev ovan - det är inte alltför kul att titta på folk som knappar på tangentbord.
Då och då slänger Mann in typiska Michael Mann-grepp: huvudpersonerna står tysta och tittar eftertänksamt ut över den neonblänkande storstadsnatten, alternativt tittar de eftertänksamt på varandra, medan tjocka syntmattor rullas ut på soundtracket; med andra ord scener som känns som MIAMI VICE för trettio år sedan.
Nej, BLACKHAT är alltså inget vidare.








(Biopremiär 23/1)


onsdag 22 juli 2009

Bio: Public Enemies

När jag är i Göteborg brukar jag låna en övernattningslägenhet som saknar DVD-spelare. Därför är jag hänvisad till att titta på TV de kvällar jag är där. Senast jag var uppe fanns det nattetid inga andra alternativ än MIAMI VICE. Jo, det visades grejor även på de andra kanalerna, men absolut inget jag kunde tänka mig att se. 
 Jag har nog inte sett MIAMI VICE sedan 1980-talet. Jo, förresten, jag har nog klämt ett och annat reprisavsnitt under 90-talet, men jag har inte känt mig speciellt lockad att se om serien. I mitten av 80-talet, när jag var 18-20, var ju MIAMI VICE hur stort som helst och ansågs nyskapande - vilket det säkert också var. Det var extremt mycket 80-tal. Och det är väl detta som gör att serien känns väldigt daterad i dag. Det är inte coolt som 70-talsserier. Michael Mann tog i lite för mycket. Jag har upptäckt att en del vänner och bekanta tycker att MIAMI VICE är världens bästa TV-serie - ofta killar som är tio år yngre än jag, de som inte riktigt var med när det begav sig. Detta är väl orsaken till att jag inte är så stormförtjust i Manns MANHUNTER, som mest känns som ett långt MIAMI VICE-avsnitt, med oerhört opassande musik.
 Fast som långfilmsregissör är Mann bättre, om än ojämn. HEAT och COLLATERAL är ju bra, men hans bästa film är förstås INSIDER. Däremellan har han gjort en del mindre bra grejor, samt den rätt poänglösa nyversionen av MIAMI VICE.

 Samhällets fiende nummer ett på 1930-talet, bankrånaren John Dillinger, har figurerat på film otaliga gånger, men jag tror att de flesta av oss tänker på Warren Oates i John Milius' DILLINGER från 1973. Om du inte tänker på Warren Oates bör du genast göra det. DILLINGER tillhör de klassiska gangsterfilmerna och var en av det stora antal nostalgiska historier om 30-talsskurkar som kom i kölvattnet efter BONNIE & CLYDE. Oates bar halmhatt och var en hårding, Ben Johnson var FBI-agenten Melvin Purvis, Richard Dreyfuss Baby Face Nelson, Steve Kanaly Pretty Boyd Floyd, och även Harry Dean Stanton, Geoffrey Lewis och John P Ryan medverkade. En bra film med bra folk. Jag hörde förresten att ultrareaktionäre John "Conan" Milius mjuknat på sistone. Han älskar fortfarande vapen, men han har slutat att skjuta djur och han vill inte bränna alla röda fanor han ser.


 I Michael Manns PUBLIC ENEMIES är det förstås Johnny Depp som har huvudrollen som John Dillinger - även om Depp mest ser att kunna kallas Pretty Boy Floyd. Killen är ju lite för fager för att vara klockren gangster, men det hindrar honom inte från att vara en utmärkt skådespelare. Christian Bale är Melvin Purvis - vilket ju är ett osedvanligt fånigt namn. Manns film börjar 1933 och via en rad bankrån och drama med flickvännen, får vi följa Dillinger från en fängelserymning fram tills att han skjuts ner utanför biografen Biograph ett år senare.
 ...Och självklart är det här bra. Ja, det är mer än bra, det är riktigt bra - fast med vissa reservationer från min sida. Precis som i sina senaste filmer, har Mann valt att skjuta sin film digitalt, och jag är kluven till resultatet. På ett sätt finns det en närhet, en äkthet i bilderna. Samtidigt har det ibland en tendens att se lite billigt ut. Vissa korta snuttar påminner om någons semesterfilmer, några scener utomhus med trädtoppar mot blå himmel ser misslyckade ut, och natt- och interiörscener känns som brittiska TV-filmer från 80-talet; BBC sköt ju oftast på video då. Mann tvingades blanda till en egen sorts krut, eftersom mynningsflammorna från skjutvapnen annars inte ser bra ut när man filmar digitalt. De knivskarpa, sterila bilderna innebär att man ser alla porer i skådespelarnas ansikten. Och jag måste även anmärka på att speltiden på två timmar och tjugo minuter är lite för långt, trots avsnaknad av tråkiga scener. Och vad är det för konstig hemmagjord dialekt Christian Bale lagt sig till med?
 Men i övrigt är det här en intressant och enga-
gerande film med en utmärkt Johnny Depp. Som så ofta är fallet när skurkar står i fokus, har John Dillinger i Johnny Depps gestaltning en tendens att bli sympatisk och cool. Jag vet inte alls hur han var i verkligheten. Mannen blev en hjälte bland folket under den amerikanska depressionen och ansågs vara något av en rebellisk Robin Hood - men mest var han väl en psykopat. Jag har svårt att tänka mig att han var lika elegant, på flera sätt, som Depp.
 Actionscenerna är många och för tankarna till eldstriderna i HEAT, men i PUBLIC ENEMIES får vi även se gangsters som skjutande står på trappsteget under dörrarna på rullande bilar, vilket alltid är bra och borde finnas med i alla filmer. Tänk så bra Liv Ullmanns TROLÖSA hade blivit med sådana scener!

 Den perfektionistiske Mann har spelat in flera scener på autentiska platser, på den riktiga Biograph-biografen, på ställen där Dillinger bodde och så vidare. Alltså är PUBLIC ENEMIES en ytterst välgjord och tuff film.
 Dessutom tycker jag att alla Sveriges tonåringar ska tvingas att se filmen. Då får de fanimej lära sig att det INTE är okej att gå omkring i stora byxor som hänger ner så att kalsingarna syns. Herrmodet i PUBLIC ENEMIES är nog det bästa jag någonsin sett på film - kostymerna och hattarna är otroligt snygga. Dammodet var kanske inget vidare, men töserna hade i alla fall hela kläder och inga medvetet sönderrivna klänningar.

(Biopremiär 24/7)