Bio: The Flash

Foton copyright (c) Warner Bros.

Då får den premiär till slut, THE FLASH. Många har undrat vad som skulle hända med Andy Muschiettis film efter alla kriminella skandaler huvudrollsinnehavaren Ezra Miller varit inblandad i de senaste åren. Några har gissat att Warner Bros. skulle göra som Ridley Scott gjorde med ALL THE MONEY IN THE WORLD, filmen där alla scener med skandalomsusade Kevin Spacey spelades in på nytt med Christopher Plummer. Men nej, Miller fick vara kvar. 

Jag hade vissa förhoppningar på den här filmen. Den verkade kul och Michael Keaton skulle göra comeback som Läderlappen i den. Som så ofta är fallet nuförtiden lämnade jag salongen besviken.

THE FLASH är en film som är nästan bra hela tiden. Allting i filmen är nästan. Det är så mycket nästan här att slutresultatet inte blivit särskilt bra.

Filmen börjar onekligen jättebra. Ezra Miller spelar Barry Allen, forskaren som blivit den blixtsnabbe superhjälten Blixten. I en prolog får Blixten stora problem när han på egen hand måste avvärja en enorm katastrof när en skyskrapa håller på att rasa ihop - Stålmannen är bortrest. Samtidigt jagar Läderlappen (Ben Affleck) vilt skjutande skurkar. En massa bebisar drösar ut från skyskrapan och Blixten måste fånga dem innan de slår i marken - vilket blir svårt, eftersom Blixten inte hunnit äta frukost, han har därför inte energi nog för att reda ut det. De datoranimerade bebisarna ser lite otäcka ut, men detta är en jättekul scen. Även avslutningen på prologen är kul, när Mirakelkvinnan (Gal Gadot) dyker upp.

Här inser jag även att Ben Affleck är den bästa film-Läderlappen. I den här filmen ser han verkligen ut som Frank Millers version från 80-talet. Filmerna Affleck varit Läderlappen i är inte bra, de är snarare dåliga, men han är bra.

Denna roliga, underhållande och innovativa prolog känns lite grann som superhjältetidningar från när jag växte upp. Resten av filmen är långt ifrån lika bra.

Marvel har de senaste åren ägnat sig alltför mycket åt multiversum. Det var kul en gång, men nu känns det tjatigt och irriterande. Vi har sett det här nu. Och här kommer nu konkurrenten DC med en film om också handlar om multiversum - som om de försöker plagiera Marvel. Nu gav förstås DC sig på multiversumgrejen redan 1985 i maxiserien Crisis on Infinite Earths, och de har säkert varit inne på det ännu tidigare i serier jag glömt bort. Men ändå.

THE FLASH är en variant på TILLBAKA TILL FRAMTIDEN. Det är nästan samma story. Om vi inte skulle fatta det själva, så påpekas det flera gånger i filmen. Blixten upptäcker att om han springer tillräckligt fort kan ha resa i tiden. Blixtens mor mördades när Barry var liten. Därför reser Blixten tillbaka i tiden för att rädda livet på morsan, men när han kommer tillbaka till sin egen tid, är det mycket som inte stämmer - eftersom han ändrade i dåtiden, har även nutiden förändrats. Tillbaka i nutiden träffar Blixten sitt yngre jag, som också spelas av Ezra Miller. Den unge Barry Allen har ännu inte fått sina superkrafter, han är bara en störig tonåring. 

Av diverse skäl fastnar den vuxne Barry Allen i denna felaktiga nutid, där Eric Stoltz inte ersattes av Michael J Fox i TILLBAKA TILL FRAMTIDEN. Jobbigt blir det när General Zod (Michael Shannon) plötsligt anfaller jorden med sin rymdarmé. Barry den äldre och Barry den yngre behöver hjälp, men den ende superhjälte som finns i denna värld, är Läderlappen (Michael Keaton), som är nerdekad, eftersom ingen behöver hans hjälp längre. Stålmannen har ingen hört talas om.

Medan de försöker stoppa Zod hittar den en rymdkvinna som hålls fången i Ryssland. Det visar sig vara Stålmannens kusin Kara (Sasha Calle), det vill säga Stålflickan.

Av någon anledning har filmskaparna valt att koka ihop det sämsta ur SUPERMAN - THE MOVIE från 1978 (där Stålmannen ställer allt till rätta genom att vrida tillbaka tiden), det sämsta ur MAN OF STEEL från 2013 (General Zod anfaller och det blir ett jätteslag), samt det mest uttjatade från Marvel, det vill säga multiversumgrejen. Den lättsamma tonen från prologen försvinner och ersätts med alldeles för mycket konstigt, datoranimerat, kosmiskt mumbo-jumbo, där Blixten kutar runt i tiden.

Ezra Miller är bra och sympatisk som den vuxne Barry Allen - men väldigt jobbig och påfrestande som den unge Barry. Mycket i filmen skulle inte hända om den unge Barry kunnat uppföra sig.

Stora delar av sista akten består av alldeles extra kosmiska scener där lite olika Blixten, Stålmannen, Läderlappen och andra flimrar förbi - George Reeves, Christopher Reeve, Helen Slater, Adam West med flera. Filmens stora behållning är att vi äntligen får se Nicolas Cage som Stålmannen, om än i datoranimerat skick. Han ser lite konstig ut - rent allmänt är datoranimeringen i THE FLASH inget vidare.

Nå, filmen innehåller en del roliga scener, och jag skrattade åt en punch line i slutminuterna. Jag gillade att vi åter får höra Danny Elfmans Läderlappstema från Tim Burton-filmerna. Men den här filmen är inget vidare. Den kunde dock ha blivit bra. Om inget annat är den bättre än BLACK ADAM och kanske även bättre än SHAZAM! FURY OF THE GODS.  

Stålflickan är relativt personlighetsbefriad och har inte mycket att göra, men man ska visst spela in en solofilm om henne.

TV-serien med John Wesley Shipp från 1990 är mycket bättre än den här långfilmen. TV-serien från 2014 har jag inte sett.

 

 

 

(Biopremiär 14/6)

DVD/Blu-ray/VOD: Batman & Superman Anthology - Limited Tinbox

BATMAN & SUPERMAN ANTHOLOGY - LIMITED TINBOX (Warner)

Visst är det trevligt med filmer i en tjusig plåtlåda - men i det här fallet undrar jag om det inte föreligger lite fusk. Den här lådan skramlar, och när man öppnar den hittar man en "vanlig" plastbox liggande i den. Jag gissar att Warner bara tagit en äldre utgåva och stoppat den i en ny plåtlåda. Nå, inte mig emot - förpackningen är snygg.

Numera översvämmas ju biografer och TV-kanaler av långfilmer och TV-serier om superhjältar. Genren är ohyggligt populär. En del av filmerna får till och med bra kritik. Trots detta muttrar en del av oss äldre serie- och filmfans om att det var bättre förr. Stålmannnen var bättre när Rickard Donner regisserade de första filmerna, Läderlappen var bättre när Tim Burton stod bakom kameran.

Men hur är det egentligen? Var det så mycket bättre förr? Denna Blu-ray-box innehåller de ursprungliga filmserierna; de första fyra filmerna om Stålmannen, plus den senkomna femte filmen, samt de fyra första filmerna om Läderlappen. Nej, jag räknar inte BATMAN: THE MOVIE från 1966, vilken för övrigt saknas i boxen. Långfilmen om Stålmannen från 1950-talet återkommer jag till nedan.

Låt mig ta filmerna i tur och ordning:

SUPERMAN - THE MOVIE (1978)

Jag minns så väl när jag och min kompis Adam skulle se den här på Rio i Landskrona. För att vara säkra på att komma först in och få bra platser, gick vi till biografen flera timmar innan de öppnade. Sedan bar det sig inte bättre än att när dörrarna väl slogs upp, kom det några andra och gick före.
Jag tyckte att Richard Donners SUPERMAN - THE MOVIE var det häftigaste jag sett på bio - näst STJÄRNORNAS KRIG, förstås. Jag minns hur imponerad jag var av förtexterna, jag höll på att tappa andan när titeln och namnen flög genom rymden till John Williams' pampiga musik. Det var spännande när helikoptern Lois Lane satt i fick spel och hängde i en vajer från toppen på en skyskrapa.

... Men filmen innehöll även en hel del inslag jag tyckte var konstiga. När jag ser filmen idag, som vuxen, framstår dessa inslag som ännu konstigare.

Planeten Krypton är bara märklig. Vad är det där för planet, vad är det där för stad? Bor folk inuti en transistorradio? Eller är det ett kylskåp? Vad är det för trams med kristaller hit och dit? Och varför ser Fantomzonen ut som en glasskiva som snurrar i rymden?

Konstigheterna fortsätter. Varför spelas den tonårige Clark Kent av Jeff East, som bara är fem år yngre än Christopher Reeve - och som inte alls ser ut som Reeve? Varför är Metropolis så uppenbart New York, med frihetsgudinnan och allt? Varför har Lex Luthor olika peruker? Och framför allt - vad är det där för trams på slutet, när Stålmannen ställer alla katastrofer till rätta genom att vrida jordklotet åt andra hållet, så att tiden av någon anledning spolas tillbaka några minuter? Filmens manusförfattare; Mario Puzo, protesterade mot denna dumhet.

Det tar alldeles för lång tid innan Clark Kent äntligen blir Stålmannen och vissa inslag - som när Stålmannen tar en flygtur med Lois Lane - är sega och tråkiga. Men - detta är ändå en rätt trevlig film. Kanske är det nostalgin som får mig att tycka det. Det är nog främst den sympatiske Christopher Reeve som lyfter (pun intended) de här filmerna. Han var inte bara en utmärkt Clark Kent/Stålmannen - han var Clark Kent/Stålmannen. Och visst är Gene Hackman kul som Lex Luthor. Däremot tycker jag att Margot Kidder mer påminner om en röktant från Trelleborg, än om Lois Lane.
I vilket fall: den här filmen är tjusig på Blu-ray!

Som extramaterial får vi ett inspelningsreportage från 1978, trailers, några tecknade Loony Toons-filmer med Stålmannentema, samt den första långfilmen om Stålmannen - SUPERMAN AND THE MOLE-MEN från 1951, med George Reeves i titelrollen. Denna film fungerade som pilotavsnitt till TV-serien med Reeves.

Tyvärr saknas den (då) nygjorda dokumentär som fanns i en DVD-box som släpptes 2006, vilket är synd. I denna berättades historien om den tecknade serien och filmerna, och vi fick en del fakta som förstås inte nämns i de ursprungliga inspelningsreportagen.

SUPERMAN II (1980)

På Blu-ray-boxens omslag står det att den innehåller "The Richard Donner Cut" av SUPERMAN II - den version som fanns i ovannämnda DVD-box från 2006, tillsammans med den ursprungliga versionen, på vilken Richard Lester anges som regissör. Därför blev jag förvånad när boxen inte alls innehöll Donners version, utan enbart den vanliga!

Så här var det: Richard Donner påbörjade inspelningen av SUPERMAN II. Ja, han hann nästan spela in det mesta. Men han hamnade i bråk med producenterna och lämnade filmen. Donner ville göra filmen på sitt sätt, producenterna ville ha något annat. Donner ersattes med Richard Lester, som mest bidrog med en rad humoristiska scener. När jag såg filmen på bio var det faktiskt dessa humoristiska scener jag gillade bäst - och det gör jag nog fortfarande. 2006 sammanställdes Donners egen version, och det är en mycket mörkare och allvarligare film. Jag föredrar den festligare Lesterversionen.
Statens Biografbyrå ville klippa bort några actionscener inför biopremiären, men dessa återinsattes tack och lov - något det rapporterades om på nyheterna på TV.

Jag vet inte om SUPERMAN II är bättre eller sämre än den första filmen. Specialeffekterna är i alla fall ibland märkligt dåliga, kanske beror detta på att de inte funkar när de visas högupplösta på Blu-ray. Liksom den första filmen är den lite besynnerlig, handlingen hänger inte riktigt ihop; scenerna hänger inte ihop. Det är likadant i både Lesters och Donners version. Som barn tyckte jag att det här var en skithäftig film, men som vuxen upplever jag den som besynnerlig. Det här är dock både trevligare och mer underhållande än Zack Snyders nya filmer om Stålmannen.

Bland extramaterialet hittar vi en liten dokumentär om Fleischer Studios animerade Stålmannenfilmer från 1940-talet, samt ett helt gäng med dessa tecknade filmer - om det är samtliga framgår tyvärr inte.

SUPERMAN III (1983)

Denna film hade den märkliga titeln STÅLMANNEN GÅR PÅ EN KRYPTONIT på bio i Sverige. Den fick titeln tack vare en tävling i vilken man skulle föreslå en svensk titel.

Richard Lester stod åter för regin; den här gången gjorde han hela filmen. Många verkar avsky den här filmen, men jag tycker att den är kul - åtminstone till större delen. Dramaturgiskt sett tycker jag faktiskt att den här är bättre än de två första filmerna; handlingen håller ihop bättre - fram tills slutet, där det spårar ur och blir lika konstigt och oförklarligt som i de tidigare filmerna. Plötsligt har skurkarna en gigantisk maskin; en superdator, inne i ett berg. Var fick de den ifrån?

Richard Pryor är i fånigaste laget som en lodis som visar sig vara en jävel på datorer, men Robert Vaughn är en bra skurk. Jag gillar den inledande slapstickscenen och flera andra gags, och scenerna med Clark Kent och Lana Lang (Annette O'Toole) i Smallville funkar bättre än scenerna med Lois Lane i de tidigare filmerna.

SUPERMAN IV: THE QUEST FOR PEACE (1987)

Nu snackar vi! Här har vi filmen alla tycker är ännu sämre än SUPERMAN III. Det gick bra för det legendariska B-filmsbolaget Cannon ett tag på 80-talet, och de producerade några filmer med högre budget. De skulle producera en fjärde Stålmannenfilm, men när inspelningen väl dragit igång, gick botten ur Cannon och de skar ner rejält på budgeten. Resultatet är hur knasigt som helst.

För att Christopher Reeve skulle återkomma i titelrollen krävde han att få mer inflytande - och han var med och skrev storyn. Ambitionerna var stora, men i slutändan kunde Cannon inte fullfölja dem. Filmen som till slut fick premiär utmärker sig med härligt dåliga effekter och obegriplighet på grund av hopp i handlingen, eftersom flera scener aldrig spelades in, medan andra scener klipptes bort helt - på Blu-ray:en finns massor av bortklippta scener.

STÅLMANNEN I KAMP FÖR FREDEN hette filmen på bio, Sidney J Furie regisserade, och på Blu-ray:en (och den tidigare DVD:n) finns ett kommentarspår med Mark Rosenthal; en av manusförfattarna. Han inleder med att säga att redan de billiga förtexterna ger en vink om att den här filmen inte är något att hänga i julgranen.

Men! SUPERMAN IV känns faktiskt som ett nummer av serietidningen Stålmannen från 70-talet. Precis lika flängd och illa genomtänkt. Lex Luthor trollar fram en superskurk ur solen, och exakt hur detta går till framgår inte alls. Det är jätteroligt. Skurken hartrikåer och går omkring och vrålar.

SUPERMAN IV må vara ett hafsverk med dassiga effekter och obegripliga inslag, men det går inte att säga att filmen är tråkig!

SUPERMAN RETURNS (2006)

Nitton år efter SUPERMAN IV och två år efter Christopher Reeves bortgång gjorde Bryan Singer denna film, som inte är en reboot - det är en fortsättning på de tidigare filmerna. Brandon Routh är ny Clark Kent/Stålmannen, och han gör inte bortsig i rollen - tvärtom är han rätt bra, om än lite anonym. Kevin Spacey har tagit över som Lex Luthor och fan vet om han inte är bättre än Gene Hackman i rollen. Kate Bosworth är dock en blek Lois Lane.

Filmen är mer pretentiös och högtravande än de tidigare filmerna, den är betydligt allvarligare, slutstriden är väldigt mycket längre än sådana var förr. Specialeffekterna är förstås extremt mycket bättre än tidigare, men vad hjälper det när filmen är lite tråkig? Problemet är att SUPERMAN RETURNS mer eller mindre slutar efter en och en halv timme - men trots detta fortsätter den ytterligare en trist och utdragen timme.

Jag såg den här på Maxim i Landskrona. Efter visningen sa en ung kille "Fy fan, tänk va coolt å ha såna krafter, mannen! Men en sak är säker: om jag hade såna krafter skulle jag inte vara GOD! Ha ha!".

Efter SUPERMAN RETURNS var det dags för Zack Snyders reboot MAN OF STEEL - som ju är sämre än samtliga tidigare filmer.

Ur mina gömmor.

BATMAN (1989)

Första gången jag såg Tim Burtons BATMAN var det en upplevelse i dubbel bemärkelse. Jag såg den nämligen i en stor biograf på 42:nd Street i New York; i en byggnad och i en salong som kunde vara hämtad ur Läderlappens Gotham City. Utanför biografen stod en tiggare och spelade signaturen till 60-talets TV-serie på kam. När filmen var slut, och jag och min kompis lämnade biografen, stod det några svarta ungdomar och hängde utanför utgången. En av dem grabbade tag i min axel och sa "Tell me, little white skin - how wuz it?". Jag stammade något till svar, och de asgarvade.

New York sommaren 1989 var en uppplevelse. Det var Läderlappen precis överallt. Läderlappsloggan syntes på de mest oväntade ställen. Och själv var jag rätt tagen efter att ha sett filmen. Tim Burton gick och blev min favoritregissör, vilket han förblev under några år. Numera har jag vant mig vid att bli besviken på hans filmer, men då; i slutet av 80- och under  större delen av 90-talet, var han smått fantastisk.

Jag gillar fortfarande den första filmen i serien. Här finns några mindre lyckade inslag; jag är fortfarande inte riktigt säker på vad jag tycker om Jack Nicholson som Jokern, och scenen där Bruce Wayne (Michael Keaton) och Vicki Vale (Kim Basinger) äter middag på Wayne Manor är bara konstig - varför sitter de vid varsin kortsida av ett långbord? En playboy som Bruce Wayne borde väl veta hur man går till väga. Och att låta betjänten Alfred (Michael Gough) leda Vicki Vale ner i Läderlappsgrottan och avslöja Läderlappens identitet är väl rätt dumt. För att inte tala om mycket dumt.

Men - BATMAN är en fantastiskt snygg och stämningsfull film, försedd med otroligt bra filmmusik av Danny Elfman. Den är imponerande att titta på, på bio var den direkt omtumlande.

Extramaterial finns här hur mycket som helst; det tog ett par timmar att ta sig igenom allt. Bäst är den dokumentär från 2006 där filmskapare, skådespelare och serietecknare reflekterar över seriefiguren och filmen. Denna dokumentär är den första i en serie; övriga avsnitt ligger på de andra skivorna, och uppföljarna behandlas grundligt i tur och ordning.

BATMAN RETURNS (1992)

BATMAN - ÅTERKOMSTEN hette den på bio här i Sverige. Jag såg den på Maxim i Landskrona. Tim Burton stod åter för regin, och han lyckades med konststycket att göra en uppföljare som är bättre än den första filmen. Jag älskade BATMAN RETURNS när den kom, och jag tycker fortfarandeatt det är en mycket bra film.

Tim Burtons krav för att göra uppföljaren, var att få göra en Tim Burton-film, snarare än en Läderlappsfilm. Resultatet blev en mörk, bisarr, gotisk mardröm - och inte alls vad Warner Brothers förväntat sig. Warners, barnfamiljer och en del kritiker tyckte att filmen var alldeles för mörk, otäck och våldsam. Vi andra älskar filmen just för att den är mörk och mardrömslik - fast den är även rolig och underhållande.

Den alla minns bäst från filmen är förstås Michelle Pfeiffer, som är strålande som Kattkvinnan. Men vi återfinner ju även Danny DeVito och Christopher Walken, och Danny Elfman står ännu en gång för utmärkt filmmusik.

BATMAN FOREVER (1995)

Den här såg jag aldrig på bio. Jag minns inte varför. Kanske för att jag anade det det värsta? Kanske för att någon annan recenserade den i NST (där jag börjat skriva 1993) och jag därför inte såg den på pressvisningen?

Eftersom BATMAN RETURNS alltså blev den mörk, gotisk mardröm, ville Warners nu ha en snäll, mer barnvänlig Läderlappenfilm. Joel Schumacher tog över som regissör och Michael Keaton ersattes med en trist och nollställd Val Kilmer som Bruce Wayne/Läderlappen. Även Danny Elfmans musik åkte ut och ersattes med ett mer heroiskt, men tråkigare, tema av Elliot Goldenthal.

När jag väl såg filmen på video var besvikelsen total. Jag tyckte att det var en dum, tråkig och påfrestande film. Tim Butrons mörka, gotiska Gotham City har ersatts med glänsande, godisfärgade miljöer. Tommy Lee Jones är Dubbelansiktet, men spelar rollen som vore han Jokern. Jim Carrey är Gåtan, men spelar rollen som vore han ... Jokern han med. Överspelet är totalt både från Jones och Carrey. Nicole Kidman gör den kvinnliga huvudrollen, men är knappt med i filmen. Även Läderlappens unge medhjälpare Robin introduceras. Han spelas av Chris O'Donnell; en kille med så dålig utstrålning att självöppnande dörrar på varuhus inte öppnas när han försöker gå genom dem.
Jag kom inte ihåg någonting alls av filmen när jag fick den här boxen. Det är nu bara några dagar sedan jag såg om BATMAN FOREVER, men jag har redan (och ännu en gång) glömt bort vad den handlar om och vad som händer i den. Det säger väl det mesta.

BATMAN & ROBIN (1997)

BATMAN & ROBIN såg jag i Helsingborg tillsammans med en kompis. Efter filmen satte vi oss på en pub och sa "Baaaaane!" och "Cool down!" mest hela tiden. Repliker ur filmen.

BATMAN & ROBIN är en ordentligt hatad film. Folk hatar den passionerat. Men - jag tycker så här: BATMAN FOREVER var dum och fånig. BATMAN & ROBIN är inspirerat dum och fånig. Det finns inga som helst gränser för tramsiga upptåg i det leksaksland Gotham City nu blivit. Filmen påminner om TV-serien med Adam West och är något helt annat än det Tim Burton serverade oss.

Arnold Schwarzenegger är den stollige skurken mr Freeze, som fäller korthuggna repliker och skrattar. Uma Thurman är en lätt överspelad film noir-pastish som Poison Ivy. Alicia Silverstone är gullig som Läderlappsflickan. Val Kilmer var inte längre kvar, nu fick George Clooney agera Bruce Wayne/Läderlappen. Clooney var egentligen ett perefekt val - han ser ju faktiskt ut att vara tecknad av Neal Adams. Joel Schumacher regisserade igen.

Den här filmen är så långt ifrån bra en film kan vara - men den är inte lika tråkig och irriterande som BATMAN FOREVER. BATMAN & ROBIN är mer ärligt tramsig. Så pass tramsig att filmserien begravdes efter denna film. Först åtta år senare rebootade Christopher Nolan Läderlappen med den gravallvarliga BATMAN BEGINS - och häromåret rebootades ju figuren igen av Zack Snyder.

I dokumentären från 2006 som ligger på skivan, pratar Schumacher och skådespelarna om hur dålig och pinsam BATMAN & ROBIN blev. Det är ganska fascinerande att lyssna på.
Så där! Då har jag gått igenom samtliga nio filmer i den här boxen. Låt mig sammanfatta boxen så här: BATMAN och BATMAN RETURNS är bra på riktigt; de håller fortfarande. De  första Stålmannenfilmerna är trevliga. Övriga filmer kan man vara utan.

Bio: Spider-Man: Homecoming

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Eftersom jag missade pressvisningen av SPIDER-MAN: HOMECOMING, gick jag på den allra första visningen i Göteborg denna premiärdag. Vi var en liten skara på plats - knappt tio pers. Det var längesedan jag var på en ordinarie föreställning. Jag hade glömt hur fruktansvärt irriterande det är med popcornsmumsande publik. Mest mumsades det nog bakom mig - där satt en ung far med sina väldigt små barn. Mitt i filmen började den ena ungen gnälla - han eller hon var kissnödig. Fadern blev irriterad, han ville inte lämna salongen.. Men, han blev så illa tvungen - och då började den andra ungen att gnälla, nästan gråta, eftersom han eller hon inte ville sitta ensam kvar och vänta. Så, hela sällskapet letade sig ut i mörkret, vilket tog sin lilla tid.

När jag recenserar film brukar jag ibland redogöra för mitt förhållande till filmserier, genrer, gestalter eller företeelser, för att ni läsare ska förstå varför jag tycker som jag gör. En fördel - eller nackdel? - med alla dessa uppföljare, nyinspelningar och reboots, är att jag ibland redan utförligt beskrivit mitt förhållande till vad det nu handlar om. Som Spindelmannen. När THE AMAZING SPIDER-MAN kom 2012 skrev jag en lång harang om min uppväxt med Spindelmannen. Så nu slipper jag skriva om detta.

THE AMAZING SPIDER-MAN var ju en reboot - och innan jag väl såg den, kändes den extremt meningslös och korkad. Jag gillade verkligen Sam Raimis två första Spindelmannenfilmer, i synnerhet den andra, vilken är en i det närmaste perfekt superhjältefilm. Den tredje var dock inget vidare. Men - nu visade det sig att filmen som kom 2012 var riktigt bra.

Uppföljaren THE AMAZING SPIDER-MAN 2 kom 2014, och den var lite mindre bra. Den spelade dessutom in mindre pengar än man räknat med, så filmserien skrotades efter två filmer. Men så hamnade rättigheterna till filmversionen av Spindelmannen hos Marvel Studios, vilket innebar att Spindeln slutligen kom att tillhöra det så kallade Marvel Cinematic Universe. I 2016 års CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR fick vi så en ny Spindelman - igen.

Gamen och Shocker som de såg ut i serietidningen.

Den nye Spindelmannnens första solofilm; SPIDER-MAN: HOMECOMING, är nu här - och det är lika bra att på en gång basunera ut att detta är den hittills bästa av alla dessa MCU-filmer som väller över oss. Något som beror på att Spindelmannen är den bäste superhjälten.

Det är en ung Peter Parker det handlar om. Den engelske skådespelaren Tom Holland är 21, men han ska föreställa 15 (vilket jag dock har lite svårt att köpa). Han går på high school, han hänger med sin nördige polare Ned, och han är olyckligt kär i den söta Liz. Ja, och så är han Spindelmannen - i CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR tog Tony Stark unge Peter under sina vingar och försåg honom med en högteknologisk dräkt.

Gamen i den nya filmen.

Peters verksamhet som Spindelmannen går inget vidare. Han misslyckas med att sätta dit småskurkar och får mest visa gamla damer hur de ska gå när de hamnat fel. Men så dyker skurken Gamen och hans hantlangare Shocker upp. Gamen är Adrian Toomes (Michael Keaton), en familjefar som fick sparken när han och hans mannar städade upp efter en strid mellan superhjältar och rymdvarelser. Toomes knyckte utomjordingarnas teknologi, och med några anhängare har han byggt supervapen och ett par mekaniska vingar - nej, Gamen ser inte alls ut som i serietidningen. Bokeem Woodbine är Shocker, som har ett par kraftfulla metallhandskar, och han ser förstås inte heller ut som den madrassklädde killen i serierna.

Spindelmannen ramlar över Gamen och dennes planer, men Tony Stark (Robert Downey Jr) och Starks underhuggare Happy Hogan (Jon Favreau) lyssnar inte på den ettrige lille tonåringen de mest tycker är irriterande. Så - den oerfarne och rätt klantige Spindelmannen får ensam försöka sätta stopp för Gamen, samtidigt som han som Peter Parker ska gå på skolbal.

Kan ni gissa vilken känd figur i Spindelmannens värld det här är?

Ska jag anmärka på något i filmen, som regisserats av Jon Watts (CLOWN, COP CAR), är det att jag inte riktigt gillar kopplingen till Tony Stark och Avengers, och att Spindelmannen har en högteknologisk dräkt. Det var roligare när Peter Parker i 60-talets serietidningar satt på sitt pojkrum och lagade sin dräkt. Jag har också lite svårt för att det här inte ser ut som den Spindelmannenvärld jag är uppvuxen och bekant med. En tanig indisk kille visar sig vara mobbaren Flash Thompson - som i serierna förstås är en stor, vältränad, blond idrottskille. Dessutom är den nye Flash intelligent och duktig i skolan - till skillnad från seriernas Flash. Det har gjorts en massa ändringar mest för ändringarnas skull, kanske med motiveringen "Kom igen, det är 2017!". Att det är 2017 understryks redan i ett replikskifte i prologen, när Toomes säger att han lekte cowboys och indianer när han var liten, varpå hans medhjälpare genast säger "Det heter den amerikanska ursprungsbefolkningen!".

Men som helhet är SPIDER-MAN: HOMECOMING en fantastiskt underhållande och framför allt rolig film. Tonen sätts redan under Marvel Studios logga i början - till denna spelas en symfonisk version av signaturen till den tecknade Spindelmannen-TV-serien från 1960-talet. Detta är en actionkomedi. Jag och resten av publiken skrattade högt otaliga gånger. Humorn i filmen funkar. Allra roligast är den lilla snutten som kommer efter eftertexterna.

Michael Keaton är förstås bra - och Adrian Toomes är en bra skurk. Det är en gestalt med kött på benen och en ordentlig bakgrund.

Till skillnad från en del av de tidigare, röriga Marvelfilmerna, är handlingen i Jon Watts' film fullt begriplig; vi slipper utomjordingar, metafysiskt mumbo-jumbo och intriger som är svåra att minnas och hålla isär. Dessutom slipper vi en evighetslång slutuppgörelse där halva städer raseras.

SPIDER-MAN: HOMECOMING är en smart, kul film med utmärkt dialog och genomtänkta rollfigurer.

WONDER WOMAN må vara bättre än de tidigare DC-filmerna, men Mirakelkvinnans film står sig slätt jämförd med Spindelmannens återkomst på biodukarna.

(Biopremiär 5/7)

Bio: The Founder

Foton copyright (c) Noble Entertainment

När det är pressvisningar på Filmstaden Bergakungen i Göteborg, oftast klockan 09.30 på morgonen, brukar jag först sätta mig en halvtimme på McDonald's Scandinavium alldeles intill biografen, och ta mig en kopp kaffe, och ibland en toast (som rostat bröd heter där - McToast, till och med). Det brukar vara relativt folktomt där så dags på dagen, och deras kaffe är faktiskt gott; bland det godaste man kan hitta på den typen av ställe - till exempel serverar Espresso House odrickbart mög om det är svart kaffe man vill ha, och det är det.

Annars är mitt förhållande till McDonald's inte det bästa. När jag var barn tyckte jag att stället var spännande. McDonald's fanns inte i Landskrona, men väl i Göteborg. McDonald's kändes lite storstad och coolt. Numera ser jag på restaurangerna som något slags nödlösning. Jag går dit när jag är så illa tvungen; när jag befinner mig på stan och måste äta något, och inte hinner gå någon annanstans, eller åka hem. Varje gång jag sitter där med en slabburgare i handen och den viker sig över fingrarna, inser jag att jag ju inte tycker om McDonald's smaklösa hamburgare. Dessutom är det alltid långa köer och ogästvänlig atmosfär. McDonald's vid Gustav Adolfs torg i Malmö var ofta rena krigszonen. Ja, och sedan är det ju jämförelsevis dyrt på McDonald's. En meny kostar mer än en dagens på många riktiga restauranger.

Däremot är John Lee Hancocks (THE ALAMO, SAVING MR. BANKS) film THE FOUNDER att jämföra med en middag på en bättre restaurang. Det är sällan jag kan skriva det, men jag tycker att THE FOUNDER är jättebra.

En strålande Michael Keaton spelar Ray Kroc, mannen bakom McDonald's - dock ej den grundare av restaurangen han påstod sig vara. 1954 är Kroc en 52-årig, minst sagt misslyckad handelseresande, som försökt sälja allt möjligt - alltid utan framgång. Men så råkar han på bröderna Mac och Dick McDonald (John Carroll Lynch och Nick Offerman), och deras framgångsrika hamburgerrestaurang. Bröderna har planerat sitt ställe- och uppfunnit grejor som gör att maten kan serveras på trettio sekunder.

Bröderna McDonald.

Kroc inspireras och tänker stort. Han tänker franchise - och han tänker stora inkomster. Han övertalar bröderna McDonald att gå med på de storslagna idéerna och de skriver kontrakt. Bröderna äger fortfarande namnet och restaurangen, men Kroc betraktar sig alltmer som ägaren - och han går över lik för att nå sina mål. Han blåser bröderna McDonald och utropar sig själv som McDonald's grundare.

Michael Keaton är fantastisk i sin roll. Den snabbpratande Ray Kroc har inga som helst försonande drag! Han är fruktansvärt osympatisk, han är lömsk, självisk, girig, och allmänt vidrig. Han är inte ens snygg.

Laura Dern spelar Ray Krocs hårt prövade hustru, som slutat lyssna på makens storslagna idéer som aldrig leder till någonting. Patrick Wilson gör en rik restaurangägare som satsar på McDonald's.

Om Kroc vore sympatisk, hade THE FOUNDER bara blivit ännu en amerikansk framgångssaga om ännu en hjälte. Nu är han inte det - och det vinner filmen stort på. Kroc tjatar ofta om Amerika; "Precis som Amerika", "Tänk Amerika", "Gör det för ditt land", som en slem politiker. Han är falsk och oärlig. Jag satt och led med de stackars genomärliga bröderna McDonald.

Vad filmen också vinner på, är att den är förhållandevis traditionellt gjord. Historien berättas på ett robust, lite gammaldags sätt; den går från A till Ö, utan irriterande grepp.

Jag drack kaffe och åt en toast på McDonald's alldeles innan jag såg THE FOUNDER. Efter visningen åkte jag hem och åt lunch.

 

 

 

 

(Biopremiär 7/4)

Bio: Birdman

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Jag var väl inte sådär jätteförtjust i Alejandro González Iñarritus förra långfilm BIUTIFUL, som kom 2010. Jag vill minnas att jag tyckte att BABEL var okej, men jag minns inte så mycket av den. Hans nya film BIRDMAN har blivit rejält uppmärksammat utomlands och Michael Keaton har hyllats för sin insats i huvudrollen.

Filmen rullar igång och jag inser att den innehåller väldigt mycket av sådant jag inte gillar alls, sådant jag ibland direkt avskyr. Jag har alltid haft oerhört svårt för teater. En fars kan väl slinka ner om jag är på det humöret (vilket jag aldrig är), men jag har problem med seriösa dramer, med skådespelare som pratar teatraliskt, och med långa repliker och monologer som känns allt annat än naturliga. Sådant får det att krypa i kroppen på mig.

BIRDMAN utspelar sig på en teater och innehåller en teaterpjäs; "What We Talk About When We Talk About Love" efter en novell från 1981 av Raymond Carver. Vi får se pjäsen repeteras, vi får se den framföras, och ibland undrar jag vad som är repliker i pjäsen och vad som sägs i "verkligheten", det vill säga filmen och dess handling. Anslaget är genomgående teatraliskt och överdrivet - och till en början irriterade jag mig väldigt på detta.

Michael Keaton spelar Riggan Thomas, som mer än tjugo år tidigare var populär som superhjälten Birdman i ett par framgångsrika filmer - på samma sätt som Keaton vid samma tid var känd som Batman i Tim Burtons två filmer. Nu ska Keaton sätta upp ovannämnda pjäs på en teater på Broadway; han ska inte bara spela huvudrollen utan även regissera, och han har satsat allt i projektet. Problemen är många. En av de övriga skådespelarna skadas under en repetition och på kort tid lyckas man anlita den beryktade Mike (Edward Norton), ett excentriskt svin som är hopplös att jobba med. Riggan har en före detta knarkare till dotter (Emma Stone) som ibland hjälper sin far, men som oftast ställer till det. Naomi Watts är en osäker skådespelerska, Zach Galifianakis spelar den hårt prövade producenten, och Riggan känner att Birdman vakar över honom. Birdman pratar med Riggan, kommenterar tillvaron. Riggan tycker sig även ha utvecklat superkrafter. Premiären närmar sig och problemen hopar sig.

Jag satt länge och störde mig på anslaget i BIRDMAN. Jag hade svårt att komma in i filmen tack vare allt det teatraliska; det här kändes inte som något slags verklighet. Men någonstans under filmens gång kom jag på mig med att börja gilla filmer. Ja, jag började att tycka riktigt bra om den.

Filmfotot är fullkomligt fantastiskt. Iñárritu jobbar mycket med steadycam; det är mjuk, rörlig steadycam mest hela tiden. Teatern förvandlas till en magisk plats och New York-doften är påtaglig - vid ett flertal tillfällen kliver rollfigurerna ut ur teatern och hamnar mitt i storstaden, som känns mystisk och overklig på ett tilltalande sätt.

En scen står ut från de övriga. Inne på en bar sitter en makalöst mäktig teaterkritiker (Lindsay Duncan). Hennes penna kan fälla en pjäs och få den nerlagd på studs. Hon hatar verkligen Riggan  och det han tidigare gjort- och stått för. Riggan kommer in på baren och försöker resonera med kritikern, men det är hopplöst - hon har bestämt sig för att avrätta pjäsen och få den nerlagd, främst för att straffa Riggan och sådana som han. Och då har Riggans pjäs inte ens haft premiär eller visats för kritikern! Den här inställningen känner jag igen från mitt eget skrå - ni skulle bara veta hur många gånger jag varit på pressvisningar av biofilmer och hört kritiker avfärda den film som ännu inte visats för dem.

Emma Stone filmas ofta med en lins som gör att hennes redan stora ögon ser abnormt stora ut. Edward Nortons bedrifter på- och bakom scenen är roliga. Vid ett tillfälle blommar Riggans superhjältefantasier ut totalt och filmen fylls av specialeffekter för ett par minuter. Dessa minuter imponerar och det är inte utan att jag undrar hur en superhjältefilm av Iñárritu skulle se ut. Michael Keaton gör en jätteinsats, och lustigt nog är Zach Galifianakis filmens mest återhållsamma rollfigur.

Se där! Jag trodde att jag skulle skriva en negativ recension av BIRDMAN, men så blev alltså inte fallet.

... För övrigt är förstås Birdmanfiguren en osedvanligt fånig superhjälte.

(Biopremiär 9/5)

Bio: Need for Speed

Foton copyright (c) Nordisk Film

Avdelningen för filmer man inte får tycka om:

Jag har aldrig varit någon större fantast när det gäller TV-spel, men i slutet av 1990-talet jobbade jag åt Svenska PlayStation Magasinet och översatte drygt halva tidningen varje månad. Dessutom fick jag de flesta PlayStationspel som släpptes, så under ett par år spelade jag rätt intensivt. Jag var dock aldrig någon större anhängare av racingspel och jag tyckte att de flesta var ganska likartade. Jag fick ett spel i Need for Speed-serien - men jag har inga som helst minnen av det. Det var väl som vanligt: ingen handling och man tävlade på olika banor världen över. Landets alla gamers får ursäkta min ignorans och okunnighet.

Filmer baserade på TV-spel brukar som bekant aldrig vara något vidare. Fast vissa spel är mer lämpade för filmatiseringar än andra. Tomb Raider-serien har ju en hjältinna och regelrätta äventyr med handling. I racingspel kör man liksom bara runt, runt, runt och en filmatisering kan handla om precis vad som helst. NEED FOR SPEED är säkert gjort för att rida på THE FAST & THE FURIOUS-filmernas popularitet - och faktum är att den senaste FAST & FURIOUS var den enda blockbuster som inte underpresterade på Filmstaden i Malmö förra sommaren. Av någon anledning får tonårskidsen inte nog av flashiga biljakter.

Scott Waugh, som gjorde den jönsiga ACT OF VALOR, har regisserat NEED FOR SPEED, och Aaron Paul från BREAKING BAD är hjälten Tobey Mashall. Tobey äger en bilverkstad, är skyldig banken pengar och tävlar i illegala bilrace. Dominic Cooper är den vidrige Dino Brewster, som inte bara är ihop med Tobeys polare Petes syster (som Tobey är kär i), Dino är även ett sadistiskt kräk som anser sig vara oslagbar som racerförare. För att bevisa detta tävlar han i ett illegalt race mot Tobey och Pete, och det bär sig inte bättre än att Pete omkommer, Dino smiter och sopar undan alla spår, och Tobey hamnar i fängelse.

Två år senare släpps Tobey ut. Han besatt av tanken av att sätta dit Dino och tillsammans med sina kumpaner och det brittiska kalaskexet Julia (Imogen Poots) ger han sig ut på en bilfärd tvärs över kontinenten. Han ska ställa upp i ett mytiskt race arrangerat av den mystiske Monarch (en vilt överspelande Michael Keaton). På vägen dit jagas Tobey och Julia av slemma konkurrenter och mängder av poliser.

NEED FOR SPEED är förstås urtypen för en film man inte får tycka om. Oändligt många biljakter. Dyra bilar. Vackra människor. Baserad på ett TV-spel. Dessutom två timmar och tio minuter lång - och i 3D. Jag brukar själv inte gilla sådana här filmer - och jag blev förvånad när jag kom på mig själv med att tycka att filmen är rätt ... trevlig.

Handlingen är lite gammaldags. Aaron Paul är en sympatisk hjälte. Dominic Cooper är överlägsen och skurkaktig. Imogen Poots är söt och rolig. Till skillnad från i FAST & FURIOUS-filmerna, går folk inte omkring och poserar och flexar med musklerna.

Biljakterna utspelar sig i olika miljöer och är medryckande. Det mesta är gjort på riktigt, med riktiga bilar; det är inte bara en massa datoranimationer. Jakterna, krascherna och stuntsen har inte förstörts med en massa hysteriskt snabba klipp; det går att se vad som sker.

Faktum är att jag kommer att tänka på den gamla trevliga, belgiska bilsportserien om Michel Vaillant. Och det är ju inte det sämsta.

Det svenska, superlyxiga bilmärket Koenigsegg har en framträdande roll i filmen.

Vore jag fjorton hade jag säkert älskat NEED FOR SPEED.

 

 

 

 

(Biopremiär 14/3)

Bio: RoboCop

Foton: Kerry Hayes © 2013 Columbia Pictures Industries, Inc. and Metro-Goldwyn-Mayer Pictures Inc. All Rights Reserved.

En polare till mig brukade hävda att filmhistorien börjar 1987 med Paul Verhoevens ROBOCOP. Nej, det stämmer förstås inte (filmhistorien börjar 1981 med THE BEYOND), men få filmer har gjort så stort intryck på mig som ROBOCOP. Jag vet inte hur många gånger jag sett filmen de senaste 27 åren, men det är nog en bra bit över tjugo. Jag kan slänga ur mig hur många klassiska citat som helst ur ROBOCOP.

... Men kommer ni ihåg hur det var 1987 när filmen var på gång? Vi läste om den i tidningar, såg bilder ur den, och den verkade vara världens genom tiderna coolaste film. Sedan fick vi veta att filmen var så extremt ultravåldsam och blodig att den blivit X-rated i USA och fick klippas ner för att kunna få en mer anständig R-rating (17-årsgräns). Vi gissade att filmen skulle totalförbjudas och inte släppas alls i Sverige. Men visst gick den upp här! Jag såg den i Helsingborg. Ja, inte hela filmen. Statens Biografbyrå hade förstås varit framme med sin allra största sax. Tretton klipp gjorde de, på sammanlagt några minuter. Flera av de mest minnesvärda actionscenerna hamnade i papperskorgen. Och då var det ändå TV-versionen de hade censurerat! Jajamän! En version vars våld inte bara var softat till att börja med - även svordomarna var utbytta. Snabbköpsrånaren som i originalversionen säger "Fuck me! Fuck me!" sa plötsligt "Why me! Why me!". Men så var det på den tiden. Inte ens en en vuxen publik fick titta på ROBOCOP i sin helhet.

Vad många verkade missa var det faktum att ROBOCOP var mer än en action- och våldsfilm. Det handlade om en vass samhällssatir över 1980-talets Reaganera. Det var också en medvetet rolig och överdriven film - och vad som är intressant är att den är lika aktuell idag. Mycket av det som var fantasier i denna framtidsdystopi har mer eller mindre blivit verklighet. Paul Verhoeven själv ansåg att filmen kändes våldsammare efter censurklipp, att överdrifterna utgjorde en stor del av satiren och humorn, vilket förstås stämmer. I ett TV-program sa Biografbyråns chef att filmen faktiskt har vissa kvaliteter, men att hon inte kunde låta en tonårspublik se en så våldsam film.

Uppenbarligen var det fler som inte riktigt begrep satiren och poängen med plåtsnuten RoboCop. Kanske krävdes det en europeisk regissör som Verhoeven. 1990 kom uppföljaren, som självklart hette ROBOCOP 2. Den här gången stod Irvin Kershner (RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA) för regin, medan den uppburne serieförfattaren Frank Miller för första gången skrev filmmanus - dock tillsammans med Walon Green. Resultatet blev ganska ... fel. Peter Weller återkom i huvudrollen, men tonen var annorlunda, handlingen klumpigare, allting var lite konstigt och våldet var grovt utan att nå Verhoevens överdrifter. Dessutom hade man bytt ut Basil Poledouris' fantastiska filmmusik mot ett rätt jönsigt score av Leonard Rosenman. Frank Miller hävdade att filmen skilde sig mycket från hans ursprungliga story, som långt senare presenterades som en tecknad serie. Jag har själv inte läst serien, men jag har fått intrycket att att den är extremt våldsam.

Frank Miller stod även för storyn till ROBOCOP 3 och skrev manuset tillsammans med dess regissör Fred Dekker. Det här var en film som råkade ut för en hel del problem. Den filmades redan 1991, men eftersom bolaget Orion konkade lades filmen på hyllan och släpptes inte förrän 1993. Den här gången hade man dessutom beslutat sig för att göra en snäll PG-13-film, eftersom så många barn gillade RoboCop. Således slängdes ultravåld, blod och svordomar ut, till fördel för en rakare äventyrsfilm av superhjältekaraktär - RoboCop kan flyga och slåss mot robotninjor. Peter Weller avstod från huvudrollen och ersattes av Robert John Burke. Som actionfilm är filmen rätt okej, den är bättre än tvåan, men kan förstås inte på långa vägar mäta sig med originalet från 1987. Dock återkom Poledouris ledmotiv, vilket är et stort plus.

I Sverige råkade dock RoboCop 3 illa ut. Såklart. Bolaget ville att denna i USA i princip barntillåtna film skulle få en 11-årsgräns i Sverige. Därför klippte Biografbyrån ner den rejält - självklart helt i onödan. Nu ser jag att några av klippen återinsattes ett par månader senare, men varför vet jag inte. När jag recenserade filmen i NST uppmanade jag läsarna att inte se den. Förvisso fick jag den helt oklippt på VHS, men kompisar som såg den på bio krävde pengarna tillbaka.

De svenska censurklippen i ROBOCOP-filmerna. Klicka för större bild.

Den gode robotsnuten har även haft en ganska lång karriär på TV. Redan 1988 kom det en tecknad TV-serie. Jag köpte en kassett med de första avsnitten, som visade sig vara rätt slarviga på de flesta sätt. Dock var den animerade serien bättre än live action-serien som kom 1994 och hade Richard Eden i titelrollen. Det här var förstås en väldigt nertonad upplaga och RoboCop dödade inte skurkarna; han nöjde sig med att skjuta vapnen ur händerna på dem. År 2000 spelade Page Fletcher Robo i miniserien ROBOCOP: PRIME DIRECTIVES. Jag har inte sett den sedan den kom, men jag vill minnas att den var rätt okej och tuffare än varianten från '98.

Klicka för större.

När det framkom att en nyinspelning av ROBOCOP var på väg blev förstås ja, och de flesta andra gamla fans, rejält skeptisk. Jag skulle inte ha något emot en ROBOCOP 4, men en nyinspelning? Varför då? Det är ju omöjligt att nå upp till samma nivå som originalet. Dessutom skulle den här nya filmen få en PG-13-gräns och hans svenske mummelpellen Joel Kinnaman i huvudrollen. Kunde det bli värre?

Så dök filmen efter diverse förseningar upp - och fick överraskande bra kritik i branschtidningar som Variety och The Hollywood Reporter. Jag började hysa visst hopp ändå.

För regin står José Padilha som gjorde TROPA DE ELITE och dess uppföljare, två hårda filmer, och hans version av ROBOCOP är bättre än den förtjänar att vara. För manus står Joshusa Zetumer, men även duon Edward Neumeier och Michael Miner, som skrev originalet, är inplandade. Approachen är dock annorlunda.

Joel Kinnaman är Alex Murphy, som den här gången är en garvad och stenhård undercoversnut på jakt efter den slemme Antoine Vallon (Patrick Garrow). Michael Keaton är Raymond Sellars, som basar för den mäktiga och skumma företaget Omnicorp, dotterbolag till Omni Consumer Products, och som tillverkar robotar och drönare som ersätter mänskliga soldater - filmen öppnar i Teheran, där robotar slåss med självmordsbombare. Sellars vill införa robotar även på Amerikas gator, men folket protesterar - robotar har inga känslor och ingen empati. Då får Sellars den strålande idén att stoppa en människa i en robot.

Murphy sprängs i luften när någon placerat en bomb i hans bil, och den schysste doktor Norton (Gary Oldman) bygger om den stackars lemlästade snuten till RoboCop. Här kommer den största skillnaden mot originalet: Robo har inte fått sitt minne raderat. När han vaknar upp är han fortfarande Alex Murphy. Han har känslor, han vill vara med sin fru (Abbie Cornish) och son, han träffar dem och vill fortsätta att vara en familj - trots att han nu är en robot. Han fäller till och med några tårar när han tänker på familjen och sin situation. Vaffan? RoboCop gråter? Herregud, när RoboCop är ledsen slår han ju näven genom en TV-apparat!

RoboCop introduceras för allmänheten och gör succé, men snart tar hans känslor och personliga engagemang över - och först då raderas hans minne, så att han kan bli en mer effektiv brottsbekämpare.

I Padilhas ROBOCOP går man mer på djupet av rollfigurerna, alla har blivit lite mer utvecklade. Man lägger också mycket tid på byggandet av RoboCop och på att förklara hur allting funkar. Detta är förvisso intressant, men egentligen onödigt. Verhoeven struntade i det mesta av detta och lät Robo gå ut och sparka röv ganska omgående.

Satir syns det inte så mycket av och humorn är nästan helt bortblåst. Allting är allvarligare. Och eftersom filmen är PG-13 finns här inget blod, inga svordomar (förutom ett knappt hörbart "fucked") och inget naket. RoboCop förses med en pistol som skjuter elchocker! Kom igen - hur mesigt är inte det? Fienden rycker till och trillar omkull istället för att slitas i bitar av stora pistolkulor.

ROBOCOP öppnar bra och intressant, men blir snart lite seg och långrandig i väntan på att Robo äntligen ska bege sig ut och rensa upp - och när han till slut röjer loss, skildras detta som så ofta idag med för ryckig kamera och för snabba klipp. Det är ibland svårt att se vad som händer under då förhållandevis få actionscenerna, som mest liknar scener ut datorspel.

Vallon är en trist och anonym skurk jämfört med originalets Clarence Boddicker (Kurtwood Smith), Sellars är okej, medan Samuel L Jackson är kul som en slajmig högerpopulistisk programledare på TV; han diskuterar politik men framstår som en frikyrkopastor.

Nästa inga av de klassiska replikerna från 1987 återanvänds, nästan inga scener heller - här finns en attack mot en knarkfabrik, men den är riktigt tam. RoboCop åker motorcykel och inte bil. Allting är lite sämre än det var 1987. Jag tycker nog att till och med ROBOCOP 3 är bättre än det här.

... Men med det inte sagt att den nya ROBOCOP är dålig. Den är helt okej och bitvis ganska smart - men saknar personlighet och sticker inte ut. Basil Poledouris' RoboCop-tema spelas när titeln dyker upp i början, och under en kort scen, samt under eftertexternas sista trettio sekunder, men i övrigt är filmmusiken så pass anonym att den knappt märks. "I Fought the Law" med The Clash inleder eftertexterna.

Och den får mig verkligen att sakna 1980-talets actionfilmer.

(Biopremiär 7/1)

Bio: The Other Guys

Foton copyright (c) Sony Pictures Entertainment

Grattis! Höstens antagligen roligaste film har anlänt. För frågan är om vi kommer att få se något roligare under resten av året. Eller om jag kommer att få se det. Jag gillar ju trams. Och jag gillar Will Ferrell. Och jag gillar actionkomedier. Kombinerar man trams med actionkomedi torde ju resultatet bli ännu bättre.

Samuel L Jackson och Dwayne Johnson är Highsmith och Danson, New Yorks populäraste och tuffaste snutar. De kan aldrig lösa ett fall utan att demolera stora delar av staden; bilar och byggnader sprängs i luften, de förblir hjältar trots att skadorna kostar tolv miljoner dollar att reparera.

Två inte lika populära poliser är Allen Gamble (Will Ferrell) och Terry Hoitz (Mark Wahlberg), som har skrivbordstjänst, och knappt ens det. Men de ser upp till Highsmith och Danson och vill bli som de - och när hjältesnutarna stryker med i en bisarr olycka, får de chansen!

Steve Coogan spelar en lömsk typ inblandad i vad som verkar vara ett obetydligt fall, men det visar sig förstås vara betydligt större än det ser ut som när Gamble och Hoitz börjar luska i det på de mest klumpiga sätt.

...Men själva deckarhandlingen i den här filmen är förstås oväsentlig. Det spelar egentligen ingen roll vad poliserna jobbar med. Som alltid är det bara en ursäkt för att huvudpersonerna ska hamna i en lång räcka roliga situationer - och sådana är det verkligen gott om i THE OTHER GUYS.

Filmen är regisserad av Adam McKay, som tidigare gjort ANCHORMAN: THE LEGEND OF RON BURGUNDY, TALLADEGA NIGHTS och STEP BROTHERS, så ni vet vad ni kan vänta er.

Det här är ofta jävligt roligt och det är inte lönt att räkna upp roligheter. Det blir ju bara dumt att återge dem. Fast scenerna med Eva Mendes som Gambles "tråkiga, fula fru" sticker ut. Även Michael Keaton är kul som polischef, som jobbar extra som försäljare på ett varuhus.

Jag märker att det här blir en kort recension, men allvarligt talat - det går inte att skriva mer om filmen utan att sabba alla skämt. Emellanåt skrattade jag så att jag grät - allra mest åt pubscenen.

Brooke Shields är med ett par sekunder.

Gillar du inte THE OTHER GUYS, kan du ju alltid gå och se HONUNG.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 8/10)