Visar inlägg med etikett Michael Ironside. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Michael Ironside. Visa alla inlägg

onsdag 2 juni 2021

Bio: Nobody

Foton copyright (c) 2020 Universal Studios. All Rights Reserved.

Nu blir det våld här på TOPPRAFFEL!

Det var verkligen inte igår jag recenserade en biopremiär. Det har inte skett sedan november förra året. Men nu har ju som bekant Filmstaden öppnat sina biografer igen.

Den omtalade filmen NOBODY har väckt stort intresse i vissa kretsar. Antagligen mest beroende på att den har Bob Odenkirk i huvudrollen, och Odenkirk är populär bland folk som tittar mycket på TV-serier. Själv tittar jag helst på TV-serier som har Peter Falk i rollistan, så för mig är Odenkirk mest känd från långfilmer som den mer än utmärkta NEBRASKA. Jag vet inte om man kan hävda att det är oväntat att 58-årige Bob Odenkirk nu gör som Liam Neeson och blir actionhjälte, men han är inte den förste jag skulle tänka mig i den här rollen. Dock är han inget oävet val.

NOBODY känns nästan som en "Best of"-film, ett collage av en massa andra actionfilmer, böcker och serietidningar. Den stillsamme huvudpersonen har ett förflutet som hårdför agent - som i TAKEN och otaliga andra filmer. Huvudpersonen har ett vanligt, trist jobb - som i TRUE LIES. Hjälten går loss på skurkarna som en enmansarmé - som till exempel Marvels hjälte the Punisher. Hjälten går runt bland tatuerare för att hitta en viss person - som i COBRA. Här finns även en hel del likheter med JOHN WICK. Detta är inte så konstigt, eftersom manuset är skrivet av Derek Kolstad, som också skrev JOHN WICK. För regin står ryssen Ilya Naishuller, som tidigare bara gjort en långfilm; HARDCORE (den som heter HARDCORE HARRY i original), och som jag inte sett.

Bob Odenkirk spelar den stillsamme Hutch Mansell, en man med ett trist jobb - stort plus i kanten för att hans chef spelas av Michael Ironside! Hutch är gift med Becca (Connie Nielsen), men deras äktenskap har gått i stå. De bor med sina två barn i ett typiskt amerikanskt villaområde, och Hutch misslyckas gång på gång med att få soptunnan tömd. Han lever ett tryggt men tradigt liv, den här Hutch.

En natt tar sig två inbrottstjuvar in i familjen Mansells hem. Sonen kastar sig över en av dem och Hutch har chansen att oskadliggöra dem med en golvklubba han greppat, men han väljer att avstå. Familj, grannar, poliser och kollegor förstår inte varför Hutch avstod och lät inbrottstjuvarna komma undan. Eftersom filmen utspelar sig i Amerika tycker alla att det är en självklarhet att man ska ha skjutvapen hemma, så att man enkelt och smidigt kan skjuta ihjäl alla inkräktare.

Efter modigt övervägande beslutar Hutch sig för att leta upp inbrottstjuvarna. Han har trots allt ett hemligt förflutet, den fridfulle Hutch, och vet hur man hanterar skurkar. En nattlig bussfärd urartar dock när ett gäng galna ryska gangstrar kliver ombord och hotar passagerarna. Hutch tar hand om situationen, en lång, ytterst väkoreograferad fajt ombord på bussen är nog ett av filmhistoriens råaste slagsmål. 

Ryssarna hamnar på sjukhus. En av dem har livshotande skador, han är son till den psykopatiske gangsterbossen Yulian Kuznetsov (Alexey Serebryakov); en kille som gillar att snorta kokain, sjunga schlagers, och mörda folk. Yulian lyckas ta reda på vem det var som nitade killarna på bussen, och snart ger sig en mindre armé ut för att leta upp- och döda Hutch.

Hutch är väl förberedd. Dessutom har han hjälp av sin gamle far; en före detta agent spelad av Christopher Lloyd, och en tidigare kollega, som görs av RZA.

Blodet flyter friskt och liken staplas på hög, när Hutch Mansell spelar jazz på vinyl och pangar ryssar. Eller hugger, slår, eller spränger ihjäl dem. NOBODY är en exceptionellt våldsam film. Mot slutet går actionscenerna överstyr; till en början var de förhållandevis realistiska, men Hutch och de andra utvecklar nästan superkrafter, och de kan fånga pickadoller i luften som i tidiga John Woo-filmer, och skurkarna siktar värre än rymdimperiets stormtroopers.

Esetiskt skiljer sig NOBODY en hel del från JOHN WICK. Den senare utspelar sig i en neonblänkande fantasivärld och har ett utstuderat filmfoto. NOBODY är smutsigare och har ett drag av independentfilm. Det myckna och grova våldet till trots håller filmen en aningen lättsam ton, en ironisk distans, och flera scener och repliker är roliga. Slutscenerna närmar sig ren komedi. Det ligger även en del kul låtar på soundtracket.

NOBODY lider av en viss brist på originalitet, men det brukar ju sällan vara ett problem när det gäller actionfilmer. Huvudsaken är att de levererar vad de lovar. Och NOBODY är en film som levererar. Nedanstående betyg är kanske i snällaste laget, men filmen höjer sig rejält över mängden actionfilmer idag, när de flesta actionfilmer inte levererar vad de lovar. Jag hade inte tråkigt alls när jag såg filmen, och eftersom den bara varar 92 minuter - en utmärkt längd - höjer jag betyget ett snäpp. 

En av gangstrarna ombord på bussen spelas förresten av den schweiziske kampsportaren Daniel Bernhardt. Att Bob Odenkirk skulle kunna rå på honom är ungefär lika osannolikt som att Micke Nyqvist skulle ha en chans mot Keanu Reeves i JOHN WICK (i vilken Bernhardt också medverkade).



 

 

(Biopremiär 4/6) 

fredag 27 april 2018

DVD/Blu-ray/VOD: Still/Born

STILL/BORN (Njutafilms)
Skräckfilmer om onda- eller besatta bebisar, och bebisar i fara, är en fin subgenre. ROSEMARYS BABY och IT'S ALIVE är förstås de första man tänker på, men det finns fler. Här har vi ytterligare en; den kanadensiska STILL/BORN, i regi av Brandon Christensen.
STILL/BORN inleds med att Mary (Christie Burke) föder tvillingar. Dock visar sig den ena tvillingen vara dödfödd. Mary sörjer sitt döda barn - men börjar snart att inbilla sig att ett övernaturligt väsen häckar i huset, en varelse som är ute efter den överlevande tvillingen Adam. Oförklarliga saker sker - åtminstone i Marys huvud. Givetvis tror ingen på det Mary berättar, och de bevis hon tror sig ha leder ingenvart.
Den här filmen har ett rätt bra filmfoto. Skådespelarna är också rätt bra, och gamle, fine Michael Ironside har en biroll, tyvärr en alldeles för liten sådan.
Vad STILL/BORN inte har, är spänning. Det görs försök att bygga upp en otäck stämning, men det funkar sådär. Tempot är långsamt, ibland är filmen nästan stillastående. Stora delar av filmen består i att Mary ensam går omkring i huset.
Det här hade kunnat bli en riktigt bra liten film, men resultatet blev mest lommevarmt. Fast det är klart, de som är mer lättskrämda än jag kan säkert uppskatta filmen.
 









-->

tisdag 27 oktober 2009

Det är lite synd om dagens unga killar

Jo, det är det. De växer ju upp och tror att en actionhjälte på bio ska se ut som Matt Damon. De låter sig intalas att Zac Efron är ett estetiskt ideal. De har helt missat tiden när Amerika var tufft. Och de kommer aldrig att förstå hur hårt det är att vara medelålders med mustasch.
När jag var ungdom på 1980-talet, var det ju sådana här grejor man tittade på:

Notera att denna teasertrailer ju blir ännu tuffare eftersom den återanvänder soundtracket från RAMBO. Just den här filmen är så jävla stenhård, att Statens Biografbyrå klippte bort alla actionscener. Här är den egentliga trailern:

Inte nog med att alla rollfigurerna har tuffa namn, till och med skådespelarna har tuffa namn.

...Och när man gick och hyrde videofilm, till exempel på Vlado Video, kom man hem med sådant här:

Det skulle aldrig dagens unga killar göra.

torsdag 23 juli 2009

Retro-DVD: Total Recall

RETRO-DVD: TOTAL RECALL (Universal) 

Arnold Schwarzenegger. Igen. RED HEAT häromdagen och nu TOTAL RECALL från 1990. En film jag aldrig skrivit om, eftersom den kom tre år innan jag började recensera film. Och nu ska det visst göras en remake på den. Remake? På TOTAL RECALL? 1: Filmen är alldeles för ny för en nyinspelning. 2: Man gör bara inte remakes på Schwarzeneggerfilmer. Det finns inte på kartan. Okej att göra en nya film om Conan, men det är ju en helt annan sak. Jösses, tänk om någon skulle få för sig att spela in COMMANDO på nytt? Fast det är klart - det har faktiskt redan gjorts. I Ryssland! Nej, jag skämtar inte.  

Jag kommer ihåg en förmiddag 1990 när jag väcktes av P3 på klockradion och jag låg kvar i sängen och lyssnade på en recension av TOTAL RECALL. Fruntimret som recenserade sa något om att filmen förvisso har flera kvaliteter och intressanta tankegångar, men hon suckade även "Men varför måste det vara så fruktansvärt våldsamt?". Därför att det är en actionfilm av Paul Verhoeven med Arnold Schwarzenegger och inte en film för dig, kärringjävel! kände jag för att säga då - och det gör jag nog idag också. Dessutom var filmen ganska hårt censurklippt i Sverige, något tanten på P3 tydligen inte upptäckt. Bland annat hade man kapat scenen där Arnold håller upp ett lik som en mänsklig sköld. Detta innebar att det florerade en massa oklippta, suddiga piratkopior på filmen (jag hade en, jag är inte stolt) och det påstås att en var inspelad på en biograf i Göteborg, eftersom publiken tydligen skanderar "Arnold! Arnold!" med göteborgsaccent under förtexterna.  

TOTAL RECALL bygger på novellen (och inte romanen, som det står på DVD-omslagets baksida) "We can remember it for you wholesale" av Philip K Dick, fast den har jag inte läst. 1981 eller '82, under den tid jag började engagera mig inom science fiction-fandom, fick jag sista numret av fanzinet Göteborgs Fanveckliga (fast med annan, tillkrånglad stavning jag inte minns), en lunta på flera hundra sidor. Intressant nog är ett par av fanzinets skribenter fortfarande mina vänner; bland dem serietecknaren David Nessle och författaren och Sagan om ringen-översättaren Erik Andersson. Varför nämner jag denna tidning? Jo, Philip K Dick, som jag då aldrig hört talas om, hade nyligen dött och hyllades med en artikel och hans nuna fick pryda omslaget. Just denna artikel ledde till att jag läste en del Dick, ett par romaner och självklart "Do androids dream of electric sheep?" som blev filmen BLADE RUNNER. Jag minns inte vad jag tyckte om Dick och jag har inte läst honom sedan dess. Däremot minns jag att min favoritförfattare av science fiction under mina tonår var Harry Harrison.  Av någon anledning har jag en väldigt stark känsla av att Dicks novell inte har så mycket med Arnold Schwarzenegger att göra. Vår favoritösterrikare är Douglas Quaid som jobbar på ett bygge, är gift med Sharon Stone som ännu inte slagit igenom, och året är 2048. Quaid lider av hemska mardrömmar om en mörkhårig brud och en olycka på Mars.  

Quaid bestämmer sig för att ta semester och i den här framtiden kan man gå till det fiffiga företaget Recall, som planterar in minnen av en höjdarsemester i hjärnan på en, så att man slipper resa. Quaid vill till Mars, men något går fel när minnena stoppas in. Plötsligt försöker hans fru döda honom och det dyker upp en massa andra slemma typer som vill ha ihjäl honom. Quaid klär ut sig till fet kvinna och flyr till Mars, där jakten på honom fortsätter. Här träffar han den mörka bruden från mardrömmarna (Rachel Ticotin) och hon ger honom genast på käften. För det visar sig att Quaid egentligen är en bov som fått minnet raderat. Men nu är han ju snäll. Han får trots sitt förflutna ihop det med bruden och lär känna en massa mutanter och en kvinna med tre bröst och en dvärg och en som har sin bror på magen, och han får flera tillfällen att fajtas med elake Richter (Michael Ironside) och dennes anhang. Quaid slår en yxa i skrevet på en kille, han får Richter att tappa båda armarna i en hissolycka och han borrar ihjäl en skurk medan han vrålar "Screw you!". Bra grejor. Vi får även se en visslande robot som kör taxi och en vacker scen där Arnold har en handduk lindad om huvudet och drar ut världens största sändare ur ena näsborren. Vissa kritiker hävdar att allt som händer i filmen efter att Quaid går till Recall är en dröm, men det står aldrig helt klart om så är fallet.  

Fruntimret på P3 hade rätt i att TOTAL RECALL innehåller många intressanta tankegångar, men filmen har inte åldrats sådär jättebra. Framför allt är det Rob Bottins effekter som är rätt kackiga. Fast å andra sidan, de var rätt kackiga och allt annat än övertygande redan 1990. Det här är i övrigt fortfarande en väldigt underhållande, våldsam och blodig actionrulle, men jag irriterar mig för mycket på Bottins gummigubbar. Vidare har filmen ett pampigt soundtrack av Jerry Goldsmith (ibland märkligt likt ledmotivet till CONAN - BARBAREN) och så är Ronny Cox från ROBOCOP med, och det är ju bra.  

Åren runt 1990 var Paul Verhoeven mitt uppe i smöret med rullar som ROCOCOP, den här och BASIC INSTINCT. Sedan gjorde han SHOWGIRLS och sedan dess har karriären inte gått lika bra.

Den här nyreleasen av TOTAL RECALL innehåller inget som helst bonusmaterial. Men om man hälsar på hos Universal, kan de kanske plantera in lite extramaterial i hjärnan på en.