DVD/VOD/Blu-ray: Total Recall

TOTAL RECALL (Studio S Entertainment)

Nu ska jag göra något jag aldrig tidigare gjort (tror jag): jag ska recensera en film jag redan recenserat. Nej, det handlar inte om en Blu-ray-utgåva av en film jag recenserade när den gick upp på bio - TOTAL RECALL hade biopremiär tre år innan jag började skriva om film i NST. Men, jag upptäckte till min förvåning att jag för tolv år sedan recenserade en DVD-utgåva av TOTAL RECALL, vilket jag fullkomligt glömt bort. När jag nu hittade recensionen, så läste jag den inte. Jag kunde inte undgå att se att jag satte en trea i betyg, men jag tänkte att jag låter bli att läsa tills efter att jag skrivit denna nya recension. Det kan ju bli kul att jämföra. Kommer jag att upprepa mig? 

I slutet av 1980- och början av 1990-talet var holländaren Paul Verhoeven en garanti för robust, hårdför underhållning - hans filmer var våldsamma, blodiga, och hade ofta en kraftig satirisk touch. Hans ROBOCOP beskriver ju nästan västvärlden, och framför allt USA, som det kom att bli. Det krävdes nog en europé för att göra den filmen.

Paul Verhoeven ansågs vara kontroversiell. När STARSHIP TROOPERS kom ansåg många att den var direkt farlig, eftersom den till synes hyllar fascistiska ideal. Men vad Verhoeven gör i den filmen, är att visa hur lätt det är att få publiken att heja på fascister, det vill säga i det här fallet den amerikanska armén som slåss mot en ansiktslös fiende, här är det rymdvarelser. Många hävdade att satiren passerade över huvudet på den unga publiken.

I Sverige var våldet det största problemet med Verhoevens filmer. ROBOCOP blev ökänd för sina många och fula censurklipp. När TOTAL RECALL kom 1990 hörde jag en tant recensera den i något radioprogram. Hon tyckte förvisso att filmen var bra, men hon stönade "Men varför måste den vara så våldsam?". Då hade ändå Statens Biografbyrå gjort fem klipp i filmen.

TOTALL RECALL bygger på en novell av Philip K Dick. Jag har inte läst novellen, jag har nog bara läst två böcker av Dick. Ingen av dem gjorde något större intryck på mig då, men det kan bero på att jag var tonåring när jag läste dem, och att jag valde ett par mindre bra böcker. Jag var mest förtjust i Harry Harrison på den tiden. 

Verhoevens film skiljer sig ganska radikalt från novellen, vilket främst beror på att Arnold Schwarzenegger fick huvudrollen. Rollfiguren fick anpassas för Arnold. Året är 2084, och Arnold spelar Quaid, en knegare som lever ett vanligt, halvtrist liv tillsammans med sin fru (spelad av Sharon Stone). Quaid drömmer om något annat, om en spännande semester, så han går till Rekall - ett företag som erbjuder minnen av spännande upplevelser. De planterar in falska minnen av händelser i hjärnan på kunderna, som upplever det som om de verkligen varit där.

Quaid väljer att vara hemlig agent på Mars, men något går fel när minnena ska inplanteras. Istället väcks Quaids riktiga, förträngda minnen till liv. Han är agent på riktigt, och har låtit radera sina minnen av detta. Onda män upptäcker att agenten är tillbaka och försöker döda Quaid om och om igen, och Quaid åker till Mars, där han träffar sin före detta flickvän, eller kollega, eller vad hon är, och tillsammans försöker de rädda planeten - medan blodet sprutar. Jo, det påminner en aning om THE BOURNE IDENTITY.

... Eller så är hela historien Quaid upplever en inplanterad dröm. Det framgår aldrig hur det ligger till.

Redan när jag såg TOTAL RECALL på bio reagerade jag på Rob Bottins make up-effekter. Filmen var ohyggligt dyr och effekterna var de mest avancerade som gick att uppbringa. Dock tyckte jag att Bottins gummiskapelser inte såg ut som något annat än gummigubbar. Mutanterna på Mars är förvisso bra designade, men de är inte särdeles övertygande. Än värre är de modeller av till exempel Arnolds huvud som förekommer några gånger - det syns lite för tydligt att det är en docka.

Men i övrigt gillar jag filmen. Jag tycker nog att den är värd ett högre betyg än en trea. Fast det är klart, actionfilmer av idag blir allt sämre, vilket innebär att nästan allt gjort före millennieskiftet upplevs som bättre. TOTAL RECALL är bitvis sanslöst våldsam. Arnold fäller bra repliker, som "Consider that a divorce!", Michael Ironside är en ond bov, och Ronny Cox är ännu ondare.

Vad som också motiverar en fyra i betyg, är bonusmaterialet på denna Blu-ray. Kommentarspåret har jag inte haft tid att lyssna på, men det ligger ett flertal dokumentärer med en sammanlagt speltid på flera timmar på skivan. En kul 20-minutersdokumentär handlar om Jerry Goldsmiths filmmusik till TOTAL RECALL. När jag såg filmen på bio 1990 tyckte jag att ledmotivet var märkligt likt Basil Poledouris' musik till CONAN - BARBAREN. Intressant nog diskuteras just detta faktum i dokumentären. När jag nämnde detta på Facebook, uppmärksammades jag på likheterna med Goldsmiths egen musik till CAPRICORN ONE, och jo, den musiken är också märkligt lik TOTAL RECALL.

Mest intressant är en timslång dokumentär om produktionsbolaget Carolco. Jag minns att jag tyckte att det var något magiskt med Carolcos filmer på 1980- och början på 90-talet. Den snygga loggan som skars ut på bioduken medan en fanfar spelades, och därefter följde så gott som alltid en rejäl actionrulle - bolagets första mastodont-hit var RAMBO: FIRST BLOOD PART II, som kom 1985.

Jag insåg att jag egentligen inte visste så mycket om Carolco, eller om männen bakom bolaget; Mario Kassar och Andrew G Vajna. Inte mer än att praktfloppen CUTTHROAT ISLAND från 1995 sänkte hela bolaget. I dokumentären jämförs Carolco med det lika legendariska Cannon. Cannon var ett B-filmsbolag som under några år fick storhetsvansinne. De filmer som Carolco producerade var av samma typ som Cannons, men med rejält tilltagna budgetar. Jag förvånades över att de flesta filmer från Carolco underpresterade. TERMINATOR 2: DOMEDAGEN och TOTAL RECALL blev massiva succéer, men de dyra flopparna, som I RÄTTVISANS NAMN (trist svensk titel på Walter Hills stenhårda EXTREME PREJUDICE), var många.

2012 kom en ny version av TOTAL RECALL. Jag borde nog se om den, jag minns nämligen ingenting av den - inte mer än att jag inte gillade den. Och nej, jag har inte läst om min recension av den heller. Men - vad som är lite intressant med filmen från 2012, är att alla dessa nyinspelningar, nytolkningar, och reboots av mer eller mindre klassiska filmer och filmserier sällan är ett hot mot originalet. Säger man TOTAL RECALL tror jag att 99 personer av 100 tänker på Paul Verhoevens film, den andra är bortglömd. Ja, om man inte frågar någon som inte bryr sig om action- och science fiction-filmer, de fattar nog inte vad man pratar om.

Bio: Nobody

Foton copyright (c) 2020 Universal Studios. All Rights Reserved.

Nu blir det våld här på TOPPRAFFEL!

Det var verkligen inte igår jag recenserade en biopremiär. Det har inte skett sedan november förra året. Men nu har ju som bekant Filmstaden öppnat sina biografer igen.

Den omtalade filmen NOBODY har väckt stort intresse i vissa kretsar. Antagligen mest beroende på att den har Bob Odenkirk i huvudrollen, och Odenkirk är populär bland folk som tittar mycket på TV-serier. Själv tittar jag helst på TV-serier som har Peter Falk i rollistan, så för mig är Odenkirk mest känd från långfilmer som den mer än utmärkta NEBRASKA. Jag vet inte om man kan hävda att det är oväntat att 58-årige Bob Odenkirk nu gör som Liam Neeson och blir actionhjälte, men han är inte den förste jag skulle tänka mig i den här rollen. Dock är han inget oävet val.

NOBODY känns nästan som en "Best of"-film, ett collage av en massa andra actionfilmer, böcker och serietidningar. Den stillsamme huvudpersonen har ett förflutet som hårdför agent - som i TAKEN och otaliga andra filmer. Huvudpersonen har ett vanligt, trist jobb - som i TRUE LIES. Hjälten går loss på skurkarna som en enmansarmé - som till exempel Marvels hjälte the Punisher. Hjälten går runt bland tatuerare för att hitta en viss person - som i COBRA. Här finns även en hel del likheter med JOHN WICK. Detta är inte så konstigt, eftersom manuset är skrivet av Derek Kolstad, som också skrev JOHN WICK. För regin står ryssen Ilya Naishuller, som tidigare bara gjort en långfilm; HARDCORE (den som heter HARDCORE HARRY i original), och som jag inte sett.

Bob Odenkirk spelar den stillsamme Hutch Mansell, en man med ett trist jobb - stort plus i kanten för att hans chef spelas av Michael Ironside! Hutch är gift med Becca (Connie Nielsen), men deras äktenskap har gått i stå. De bor med sina två barn i ett typiskt amerikanskt villaområde, och Hutch misslyckas gång på gång med att få soptunnan tömd. Han lever ett tryggt men tradigt liv, den här Hutch.

En natt tar sig två inbrottstjuvar in i familjen Mansells hem. Sonen kastar sig över en av dem och Hutch har chansen att oskadliggöra dem med en golvklubba han greppat, men han väljer att avstå. Familj, grannar, poliser och kollegor förstår inte varför Hutch avstod och lät inbrottstjuvarna komma undan. Eftersom filmen utspelar sig i Amerika tycker alla att det är en självklarhet att man ska ha skjutvapen hemma, så att man enkelt och smidigt kan skjuta ihjäl alla inkräktare.

Efter modigt övervägande beslutar Hutch sig för att leta upp inbrottstjuvarna. Han har trots allt ett hemligt förflutet, den fridfulle Hutch, och vet hur man hanterar skurkar. En nattlig bussfärd urartar dock när ett gäng galna ryska gangstrar kliver ombord och hotar passagerarna. Hutch tar hand om situationen, en lång, ytterst väkoreograferad fajt ombord på bussen är nog ett av filmhistoriens råaste slagsmål. 

Ryssarna hamnar på sjukhus. En av dem har livshotande skador, han är son till den psykopatiske gangsterbossen Yulian Kuznetsov (Alexey Serebryakov); en kille som gillar att snorta kokain, sjunga schlagers, och mörda folk. Yulian lyckas ta reda på vem det var som nitade killarna på bussen, och snart ger sig en mindre armé ut för att leta upp- och döda Hutch.

Hutch är väl förberedd. Dessutom har han hjälp av sin gamle far; en före detta agent spelad av Christopher Lloyd, och en tidigare kollega, som görs av RZA.

Blodet flyter friskt och liken staplas på hög, när Hutch Mansell spelar jazz på vinyl och pangar ryssar. Eller hugger, slår, eller spränger ihjäl dem. NOBODY är en exceptionellt våldsam film. Mot slutet går actionscenerna överstyr; till en början var de förhållandevis realistiska, men Hutch och de andra utvecklar nästan superkrafter, och de kan fånga pickadoller i luften som i tidiga John Woo-filmer, och skurkarna siktar värre än rymdimperiets stormtroopers.

Esetiskt skiljer sig NOBODY en hel del från JOHN WICK. Den senare utspelar sig i en neonblänkande fantasivärld och har ett utstuderat filmfoto. NOBODY är smutsigare och har ett drag av independentfilm. Det myckna och grova våldet till trots håller filmen en aningen lättsam ton, en ironisk distans, och flera scener och repliker är roliga. Slutscenerna närmar sig ren komedi. Det ligger även en del kul låtar på soundtracket.

NOBODY lider av en viss brist på originalitet, men det brukar ju sällan vara ett problem när det gäller actionfilmer. Huvudsaken är att de levererar vad de lovar. Och NOBODY är en film som levererar. Nedanstående betyg är kanske i snällaste laget, men filmen höjer sig rejält över mängden actionfilmer idag, när de flesta actionfilmer inte levererar vad de lovar. Jag hade inte tråkigt alls när jag såg filmen, och eftersom den bara varar 92 minuter - en utmärkt längd - höjer jag betyget ett snäpp. 

En av gangstrarna ombord på bussen spelas förresten av den schweiziske kampsportaren Daniel Bernhardt. Att Bob Odenkirk skulle kunna rå på honom är ungefär lika osannolikt som att Micke Nyqvist skulle ha en chans mot Keanu Reeves i JOHN WICK (i vilken Bernhardt också medverkade).

 

 

(Biopremiär 4/6) 

DVD/Blu-ray/VOD: Still/Born

STILL/BORN (Njutafilms)

Skräckfilmer om onda- eller besatta bebisar, och bebisar i fara, är en fin subgenre. ROSEMARYS BABY och IT'S ALIVE är förstås de första man tänker på, men det finns fler. Här har vi ytterligare en; den kanadensiska STILL/BORN, i regi av Brandon Christensen.
STILL/BORN inleds med att Mary (Christie Burke) föder tvillingar. Dock visar sig den ena tvillingen vara dödfödd. Mary sörjer sitt döda barn - men börjar snart att inbilla sig att ett övernaturligt väsen häckar i huset, en varelse som är ute efter den överlevande tvillingen Adam. Oförklarliga saker sker - åtminstone i Marys huvud. Givetvis tror ingen på det Mary berättar, och de bevis hon tror sig ha leder ingenvart.
Den här filmen har ett rätt bra filmfoto. Skådespelarna är också rätt bra, och gamle, fine Michael Ironside har en biroll, tyvärr en alldeles för liten sådan.
Vad STILL/BORN inte har, är spänning. Det görs försök att bygga upp en otäck stämning, men det funkar sådär. Tempot är långsamt, ibland är filmen nästan stillastående. Stora delar av filmen består i att Mary ensam går omkring i huset.
Det här hade kunnat bli en riktigt bra liten film, men resultatet blev mest lommevarmt. Fast det är klart, de som är mer lättskrämda än jag kan säkert uppskatta filmen.

 









-->

Det är lite synd om dagens unga killar

Jo, det är det. De växer ju upp och tror att en actionhjälte på bio ska se ut som Matt Damon. De låter sig intalas att Zac Efron är ett estetiskt ideal. De har helt missat tiden när Amerika var tufft. Och de kommer aldrig att förstå hur hårt det är att vara medelålders med mustasch.
När jag var ungdom på 1980-talet, var det ju sådana här grejor man tittade på:

Notera att denna teasertrailer ju blir ännu tuffare eftersom den återanvänder soundtracket från RAMBO. Just den här filmen är så jävla stenhård, att Statens Biografbyrå klippte bort alla actionscener. Här är den egentliga trailern:

Inte nog med att alla rollfigurerna har tuffa namn, till och med skådespelarna har tuffa namn.

...Och när man gick och hyrde videofilm, till exempel på Vlado Video, kom man hem med sådant här:

Det skulle aldrig dagens unga killar göra.

Retro-DVD: Total Recall

RETRO-DVD: TOTAL RECALL (Universal) 

Arnold Schwarzenegger. Igen. RED HEAT häromdagen och nu TOTAL RECALL från 1990. En film jag aldrig skrivit om, eftersom den kom tre år innan jag började recensera film. Och nu ska det visst göras en remake på den. Remake? På TOTAL RECALL? 1: Filmen är alldeles för ny för en nyinspelning. 2: Man gör bara inte remakes på Schwarzeneggerfilmer. Det finns inte på kartan. Okej att göra en nya film om Conan, men det är ju en helt annan sak. Jösses, tänk om någon skulle få för sig att spela in COMMANDO på nytt? Fast det är klart - det har faktiskt redan gjorts. I Ryssland! Nej, jag skämtar inte.  

Jag kommer ihåg en förmiddag 1990 när jag väcktes av P3 på klockradion och jag låg kvar i sängen och lyssnade på en recension av TOTAL RECALL. Fruntimret som recenserade sa något om att filmen förvisso har flera kvaliteter och intressanta tankegångar, men hon suckade även "Men varför måste det vara så fruktansvärt våldsamt?". Därför att det är en actionfilm av Paul Verhoeven med Arnold Schwarzenegger och inte en film för dig, kärringjävel! kände jag för att säga då - och det gör jag nog idag också. Dessutom var filmen ganska hårt censurklippt i Sverige, något tanten på P3 tydligen inte upptäckt. Bland annat hade man kapat scenen där Arnold håller upp ett lik som en mänsklig sköld. Detta innebar att det florerade en massa oklippta, suddiga piratkopior på filmen (jag hade en, jag är inte stolt) och det påstås att en var inspelad på en biograf i Göteborg, eftersom publiken tydligen skanderar "Arnold! Arnold!" med göteborgsaccent under förtexterna.  

TOTAL RECALL bygger på novellen (och inte romanen, som det står på DVD-omslagets baksida) "We can remember it for you wholesale" av Philip K Dick, fast den har jag inte läst. 1981 eller '82, under den tid jag började engagera mig inom science fiction-fandom, fick jag sista numret av fanzinet Göteborgs Fanveckliga (fast med annan, tillkrånglad stavning jag inte minns), en lunta på flera hundra sidor. Intressant nog är ett par av fanzinets skribenter fortfarande mina vänner; bland dem serietecknaren David Nessle och författaren och Sagan om ringen-översättaren Erik Andersson. Varför nämner jag denna tidning? Jo, Philip K Dick, som jag då aldrig hört talas om, hade nyligen dött och hyllades med en artikel och hans nuna fick pryda omslaget. Just denna artikel ledde till att jag läste en del Dick, ett par romaner och självklart "Do androids dream of electric sheep?" som blev filmen BLADE RUNNER. Jag minns inte vad jag tyckte om Dick och jag har inte läst honom sedan dess. Däremot minns jag att min favoritförfattare av science fiction under mina tonår var Harry Harrison.  Av någon anledning har jag en väldigt stark känsla av att Dicks novell inte har så mycket med Arnold Schwarzenegger att göra. Vår favoritösterrikare är Douglas Quaid som jobbar på ett bygge, är gift med Sharon Stone som ännu inte slagit igenom, och året är 2048. Quaid lider av hemska mardrömmar om en mörkhårig brud och en olycka på Mars.  

Quaid bestämmer sig för att ta semester och i den här framtiden kan man gå till det fiffiga företaget Recall, som planterar in minnen av en höjdarsemester i hjärnan på en, så att man slipper resa. Quaid vill till Mars, men något går fel när minnena stoppas in. Plötsligt försöker hans fru döda honom och det dyker upp en massa andra slemma typer som vill ha ihjäl honom. Quaid klär ut sig till fet kvinna och flyr till Mars, där jakten på honom fortsätter. Här träffar han den mörka bruden från mardrömmarna (Rachel Ticotin) och hon ger honom genast på käften. För det visar sig att Quaid egentligen är en bov som fått minnet raderat. Men nu är han ju snäll. Han får trots sitt förflutna ihop det med bruden och lär känna en massa mutanter och en kvinna med tre bröst och en dvärg och en som har sin bror på magen, och han får flera tillfällen att fajtas med elake Richter (Michael Ironside) och dennes anhang. Quaid slår en yxa i skrevet på en kille, han får Richter att tappa båda armarna i en hissolycka och han borrar ihjäl en skurk medan han vrålar "Screw you!". Bra grejor. Vi får även se en visslande robot som kör taxi och en vacker scen där Arnold har en handduk lindad om huvudet och drar ut världens största sändare ur ena näsborren. Vissa kritiker hävdar att allt som händer i filmen efter att Quaid går till Recall är en dröm, men det står aldrig helt klart om så är fallet.  

Fruntimret på P3 hade rätt i att TOTAL RECALL innehåller många intressanta tankegångar, men filmen har inte åldrats sådär jättebra. Framför allt är det Rob Bottins effekter som är rätt kackiga. Fast å andra sidan, de var rätt kackiga och allt annat än övertygande redan 1990. Det här är i övrigt fortfarande en väldigt underhållande, våldsam och blodig actionrulle, men jag irriterar mig för mycket på Bottins gummigubbar. Vidare har filmen ett pampigt soundtrack av Jerry Goldsmith (ibland märkligt likt ledmotivet till CONAN - BARBAREN) och så är Ronny Cox från ROBOCOP med, och det är ju bra.  

Åren runt 1990 var Paul Verhoeven mitt uppe i smöret med rullar som ROCOCOP, den här och BASIC INSTINCT. Sedan gjorde han SHOWGIRLS och sedan dess har karriären inte gått lika bra.

Den här nyreleasen av TOTAL RECALL innehåller inget som helst bonusmaterial. Men om man hälsar på hos Universal, kan de kanske plantera in lite extramaterial i hjärnan på en.