Visar inlägg med etikett Michael Gambon. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Michael Gambon. Visa alla inlägg

tisdag 25 september 2018

Bio: Johnny English Strikes Again

Foton copyright (c) UIP Sweden
Jag inledde min recension av 2011 års JOHNNY ENGLISH REBORN med att undra om den första filmen i serien, som kom 2003, verkligen var så pass framgångsrik att det fanns en efterfrågan på en andra film. Nu är den tredje filmen här - och jag konstaterar att jag faktiskt skulle kunna köra min förra recension i repris nästan rakt av, jag behöver bara byta ut en del namn och delar av handlingen. Mina åsikter är precis desamma.
För regin står den här gången den rutinerade TV-regissören David Kerr, som långfilmsdebuterar. Rowan Atkinson är förstås tillbaka som Englands sämste hemliga agent; Johnny English. English jobbar nu av någon anledning som lärare. När England drabbas av en cyberattack, och regeringen ska sätta en agent på fallet, måste förstås English åter träda i tjänst - eftersom han lyckats slå ut övriga agenter, bokstavligt talat.
Johnny English paras ihop med sin gamle kollega Bough (Ben Miller) och de far iväg till franska rivieran. Fler attacker har skett och spåren leder till det amerikanska datageniet Jason Volta (Jake Lacy), som håller till på en lyxjakt. Emma Thompson spelar Storbritanniens premiärminister, som tror att Volta vill hjälpa landet och inte ställa till oreda. Under uppdragets gång träffar English på den ryska spionen Ophelia (Olga Kurylenko), som till en början gör misslyckade försök att mörda English.
Precis som i de tidigare filmerna är handlingen oväsentlig - och skurkens djävulska plan är mer märklig än logisk, om man tänker efter. Nej, jag orkar inte redogöra för planen här. JOHNNY ENGLISH STRIKES AGAIN består av en lång rad sketcher, och de olika skämten och komiska incidenterna signaleras väldigt långt i förväg. Finns möjligheten för Johnny English att trilla ner i ett hål, kommer han att trilla ner i ett hål.
Visst skrattade jag åt en del scener. Så här i efterhand kommer jag inte ihåg vilka scener det var jag skrattade åt, men det blev allt lite kul ibland. Emma Thompson är rätt rolig och fäller repliker som "Where's my drink? Vodka-tonic - hold the tonic, hold the ice!".
... Men. Filmen varar bara 98 minuter, men känns mycket längre på grund av dålig tajming och utdragna skämt. En evighetslång scen där English fått på sig ett par virtual reality-glasögon funkar inte alls, det blir bara dumt.
Filmens behållning är främst de franska miljöerna och Olga Kurylenko, som kan vara världens minst fula kvinna. Jag undrar åter varför ingen gjort en Modesty Blaise-film med henne i huvudrollen.
JOHNNY ENGLISH STRIKES AGAIN är totalt harmlös underhållning - och jag kan mycket väl tänka mig att barn tycker att filmen är hysteriskt rolig. Själv ser jag hellre om några avsnitt av SVARTE ORMEN.
Just det: Charles Dance, Michael Gambon och Edward Fox dyker upp som hastigast i en scen i början.










(Biopremiär 28/9)
-->

onsdag 20 september 2017

Bio: Kingsman: The Golden Circle

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Jag gillade Matthew Vaughns KINGSMAN: THE SECRET SERVICE, som kom 2015 och som byggde på en tecknad serie av Mark Millar och Dave Gibbons. Denna agenthistoria om den brittiska underrättelsetjänsten Kingsman var underhållande, rolig och bitvis extremt våldsam. Dock hade jag inte förväntat mig att den faktiskt skulle gå så pass bra att vi skulle få en uppföljare. Men här är den nu, återigen i regi av Vaughn.

Tillåt mig att inleda recensionen med en varning:

VARNING!

KINGSMAN: THE GOLDEN CIRCLE varar två timmar och 21 minuter. Det finns ingen som helst orsak till att detta ska hålla på i nästan två och en halv timme. Filmen tar aldrig slut, den bara fortsätter och fortsätter med slutstrid efter slutstrid.

Att avslöja att agenten Harry (Colin Firth) inte dog i den första filmen kan knappast anses vara en spoiler. Han är liksom med på filmaffischen. Det tar ett tag innan han dyker upp - han befinner sig nämligen i Kentucky, där whiskydestilleriet och tillika underrättelsetjänsten Statesman håller honom inspärrad i en cell. Harry har tappat minnet och ägnar sig nu åt fjärilsstudier.
Den unge Kingsmanagenten Eggsy (Taron Egerton) är också tillbaka, och han måste ta sig till Kentucky och se till att Harry återfår minnet, så att han återigen kan bege sig ut på fältet i egenskap av superagent. En ny superskurk håller nämligen världen i ett järngrepp - Poppy (Julianne Moore). Hon har lyckats spränga alla Kingsmanagenter i luften - alla utom Eggsy och Merlin (Mark Strong).
Att redogöra för handlingen i den här filmen är svårt. KINGSMAN: THE GOLDEN CIRCLE är nämligen sanslöst tramsig. Skurken Poppy, hennes djungelhögkvarter och hennes märkliga plan för att söndra och härska får Austin Powers-filmerna att framstå som seriösa, realistiska agenthistorier. Jag orkar inte gå in på vad planen går ut på.
En lång rad kända skådisar medverkar i filmen; några har större roller, några känns bortkastade. Channing Tatum är Statesmanagentren Tequila, hans chef görs av Jeff Bridges. Halle Berry har inte mycket att göra i rollen som, tja, jag vet inte riktigt vad hon har för funktion på Statesman. Michael Gambon figurerar som hastigast som Kingsmans chef. Elton John spelar sig själv, han har kidnappats av Poppy. Elton har en actionscen. I slowmotion.

Roligast i filmen är scenerna som utspelar sig i Sverige. Eggsys flickvän är prinsessan Tilde av Sverige (Hanna Alström). Hennes föräldrar, det vill säga svenska kungaparet, görs av Björn Granath och Lena Endre. Detta blev Björn Granaths sista film.

Nå. Trots att det här alltså är åt helvete för långt och osannolikt tramsigt, är filmen ändå rätt hyfsad. Den är ganska okej. Den innehåller väldigt mycket action. En hel del scener är kul. Skådisarna lyfter filmen. Målgruppen lär inte klaga. Så, jag låter mitt betyg klättra upp ett snäpp.

torsdag 31 januari 2013

Bio: Kvartetten

Foton: Kerry Brown © 2012 Headline Pictures (Quartet) Limited. All Rights Reserved. 
75 år gammal begår Dustin Hoffman sin regidebut och jag tycker ... ingenting alls.
Verkligen. Jag har absolut ingenting alls att säga om den här filmen. Den lämnade mig totalt likgiltig, den gick in i ena ögat och ut genom det andra. Eller genom örat. Det är möjligt att jag uppskattat det här mer om jag vore 70 eller äldre - men det är jag inte.
Beecham House i England är ett magnifikt hem för pensionerade musiker. En stor, flott, slottsliknande byggnad på landet. Dit kommer en viss Jean (Maggie Smith), en före detta operadiva, som en gång var gift med operasångaren Reggie (Tom Courtenay), men lämnade honom för en annan. Detta skedde för flera decennier sedan, men Reggie har inte kommit över det - och han bor sedan tidigare på Beecham House. Där återfinns även deras bästa vänner Cissy (Pauline Collins) och Wilf (Billy Connolly),m med vilka de en gång i tiden brukade framträda och skörda framgångar.
Det är snart Verdis födelsedag, något man på hemmet brukar fira med en stor konsert. Kommer kvartetten att försonas, återförenas och framträda?
Dramakomedi är nog rätt beteckning på det här. Ett annat ord som slår mig är "bitterljuvt". Och det är säkert meningen att man ska tycka att det här är fint. Gamla människor som fortfarande är kreativa.
Tja, allt det här stämmer nog.
Men filmen är även fruktansvärt tråkig.
Hoffman må vara amerikan, men detta är en väldigt brittisk film, den är till och med producerad av BBC. Det roligaste är väl att se alla gamla fina skådisar figurera. Även Michael Gambon och otaliga andra legendarer medverkar. Roligast är att Andrew Sachs har en roll. Just det - Manuel i PANG I BYGGET!
Under eftertexterna visas gamla porträtt på alla kända medverkande. Detta är mer intressant än själva filmen.
Jag höll flera gånger på att somna.







(Biopremiär 172)



torsdag 3 februari 2011

Bio: The King's Speech

Foton copyright (c) SF Film
Lysande kritik, tolv Oscarsnomineringar och Colin Firth, Geoffrey Rush och Helena Bonham Carter i rollistan. Klart man var nyfiken. Skulle det här kunna vara annat än bra? För en gångs skull måste jag säga att chansen att THE KING'S SPEECH skulle vara överskattad eller rent av trist var mikroskopisk.
Och jodå - jag kan inte göra annat än att stämma in i hyllningskören. Tom Hoopers drama är något av det bästa på bio just nu och lär säkert nämnas som en av årets bästa filmer när 2011 ska sammanfattas.
Och då hör det till saken att det var i censur-
samman-
hang jag första gången hörde talas om THE KING'S SPEECH. Det kan tyckas märkligt, men amerikanska MPAA satte kaffet i vrångstrupen när de hörde vissa repliker och ville fläska på med en rejält hög åldersgräns. Som vi alla vet är ju fula ord väldigt skadligt för amerikaner.
Colin Firth, denne aktör som lyckas kombinera stiff brittisk träsmak med coolhet på ett unikt sätt, är George, "Bertie" kallad och hertig av York - och till på köpet den blivande kung George VI av England, efter att hans äldre bror (Guy Pearce) har valt att gifta sig med en kvinna av folket och därmed hoppa av den kungliga karusellen.
George är av rätt skrot och korn för att ta sig an kungarollen - det är bara ett problem i vägen: hans kraftiga stamning.
Filmen öppnar när George tvingas hålla ett viktigt tal för första gången. Inte nog med att publiken på plats är massiv, talet direktsänds även i radio. Vi i biopubliken svettas lika mycket som stackars George, vi lider verkligen med honom när han kämpar för att få fram orden.
Georges läkare kommer med skumma tricks för att bota stam-
ningen; han får hertigen att prata med munnen full av glaskulor och tycker att han ska röka fler cigarretter, eftersom tobak är nyttigt och bra för nerverna, säger han (kung George dog i lungcancer 1953).
Helena Bonham Carter spelar Georges trogna och charmerande hustru Elizabeth, som lyckas leta upp en viss Lionel Logue (Geoffrey Rush), en man som driver en obskyr liten klinik i en skabbig källare där han använder sig av oortodoxa metoder för att bota talproblem. Den misslyckade skådespelaren Lionel ställer en rad krav för att hjälpa den blivande kungen, bland annat kräver han att de ska behandla varandra som jämlikar och tilltala varandra "Bertie" och "Lionel", något George till en början har svårt för.
Det var ju värst vad han ser ut idag, Ivanhoe...!
Efter en del intriger, bråk och motsättningar blir det omaka paret förstås de bästa vänner. I synnerhet när George upptäcker att Lionels mystiska metoder faktiskt fungerar. George har rätt kort stubin, och när han brusar upp och börjar skrika svordomar lyckas han alltid undvika att stamma. Och ja, det var dessa scener MPAA hade invändningar mot. Även BBFC i England tyckte det var för mycket - enligt uppgift skriker Colin Firth "fuck" sjutton gånger - och satte på grund av detta en 15-årsgräns, som senare sänktes till 12, eftersom ju filmen i övrigt är harmlös. I Sverige är filmen förstås barntillåten.
THE KING'S SPEECH är ett synnerligen njutbart drama, dessutom genomsyrat av en mild humor. Den sanna historien berättas i en lugnt tempo, ofta i vackert disiga bilder, och den engagerar och intresserar hela tiden. Skådespelarprestationerna är utmärkta. Förutom de ovannämnda, får vi även se Derek Jacobi som ärkebiskop, Michael Gambon som kung George V och Claire Bloom från "Det spökar på Hill House" som dennes maka. Och dyker upp som premiärministern om inte gamle Ivanhoe - jepp, en knappt igenkännlig Anthony Andrews, som blivit väldigt gammal. Så kan det gå när man väljer lady Rowena istället för Rebecca.
WINTER'S BONE är en väldigt bra film, men när det gäller kampen om Oscarsstatyetter, tycker jag nog att THE KING'S SPEECH förtjänar fler. Filmen är mer traditionell än WINTER'S BONE, men å andra sidan kan jag tänka mig att se om THE KING'S SPEECH lite då och då.






(Biopremiär 4/2)