Netflix: Coffee & Kareem

Foton copyright (c) Netflix

Majoriteten av dagens B-filmer, de som producerats de senaste tio-tjugo åren och släppts direkt på DVD, är förhållandevis osebart. Budgetarna har blivit för låga, filmerna saknar production values och ser billiga ut med sitt platta, digitala filmfoto. Under 1980- och 90-talen såg B-filmerna fortfarande ut som riktiga filmer, de kostade ett par miljoner dollar att göra och sköts på 35mm-film.

Motsvarigheten till 80- och 90-talens B-filmer är många av de originalproduktioner som görs för Netflix. Visst, en del av deras filmer är svindyra prestigeproduktioner, men det mesta ser ut att ligga på något slags mediumbudget eller lägre.

Netflix' egna produktioner må vara dyrare än de rullar PM Entertainment och Nu Image spottade ur sig, men de är definitivt inte bättre. Det senaste exemplet på att det var bättre förr heter COFFEE & KAREEM och är en actionkomedi i regi av Michael Dowse (WHAT IF).

Ed  Helms spelar den snälle men rätt misslyckade polisen Coffee. Taraji P Henson gör hans flickvän Vanessa, som har en störig tolvårig son - Kareem (Terrence Little Gardenhigh). Efter att Coffee degraderats till trafikpolis ber Vanessa honom att hämta upp den jobbige ungen efter skolan. På väg hem råkar dock Coffee och Kareem bli vittne till hur några gangsters mördar en korrupt polis med anledning av en knarkaffär. Skurkarna jagar Coffee och Kareem, och av diverse skäl misstänker polisen att det är Coffee som är mördaren. Jakter och skottlossning följer.

Netflix måste verkligen skärpa sig. COFFEE & KAREEM är en plåga att sitta igenom. Humorn består enbart av att en fet tolvåring med dreadlocks svär oavbrutet och är allmänt ful i mun - och fruktansvärt jobbig. Han är inte rolig alls. Han är vedervärdig. Ed Helms är inte heller speciellt kul. Just det, ett återkommande skämt är att gestalterna anklagar varandra för att vara rasister. Handlingen är lika tunn som rudimentär. Kanske hade det funkat med bättre utmejslade rollfigurer och charmigare skådisar. Filmens actionscener är inte många och de är heller inte minnesvärda.

Filmens enda behållning är Betty Gilpin, som vi senast såg i THE HUNT. Hon är rätt rolig och har de bästa replikerna. Jag hade mycket hellre sett en actionkomedi med henne i huvudrollen! 

(Netflixpremiär 3/4)

Bio: What If

Foton copyright (c) Scanbox

I oktober har en svensk barnfilm som heter TÄNK OM... biopremiär. Detta är inte den filmen. Ganska självklart egentligen - varför skulle en svensk barnfilm ha en titel på engelska?

WHAT IF är en irländsk-kanadensisk romantisk komedi - en genre jag ofta klagar på. Jag gillar ju egentligen romantiska komedier; jag är lite blödig på den fronten - men det är ytterst sällan de är bra. De är sällan varken romantiska eller roliga, ofta har de en tendens att vara lite påfrestande, alltför sentimentala, eller så gillar jag inte rollfigurerna - och att identifiera sig med rollfigurerna är A och O när det gäller romcoms.

Den kanske främsta romantiska komedin; NÄR HARRY TRÄFFADE SALLY, innehåller många sanningar - främst sanningar om män. Som den om att en man aldrig kan bara vara kompis med en attraktiv kvinna. Såtillvida hon inte är ihop- eller gift med en polare. Konstpaus - och så kommer tillägget "... But you still wanna fuck her". I WHAT IF spelar Daniel Radcliffe den avhoppade läkarstudenten Wallace, som bor hos sin syster i Toronto och som sörjt sin före detta flickvän i ett drygt år. På en fest hon sin flängde polare Allan (Adam Driver) träffar Wallace Allans kusin Chantry (Zoe Kazan) och de två har väldigt kul tillsammans. Wallace följer Chantry hem - och först när de nått dörren avslöjar hon att hon redan har en pojkvän; Ben (Rafe Spall). Lång näsa för Wallace.

Wallace och Chantry fortsätter förstås att träffas - som vänner. De umgås väldigt mycket, i synnerhet när Ben fått jobb i Dublin och flyttat dit på sex månader. Men det är förstås hela tiden uppenbart vad de unga tu egentligen känner för varandra - åtminstone vad Wallace känner för Chantry. Han har rätt svårt att "bara vara kompis". Men han säger inget.

Om jag inte visste bättre hade jag trott att WHAT IF, som regisserats av kanadensaren Michael Dowse, är en brittisk film. Rollfigurerna och dialogen känns inte direkt hämtade ur en Hollywoodfilm - och även om handlingen i princip är de gamla vanliga klichéerna plockade from den romantiska komedins A till Ö-bok, känns filmen lite överraskande, detta tack vare en del rätt udda scener och bäng dialog. Av någon anledning pratas det rätt mycket om avföring, på ett kul sätt, och här och var blir det nästan slapstick av det hela - här finns en fin scen där Ben trillar ut genom ett fönster. Rollfigurerna är sympatiska, det slår aldrig över och blir vulgärt, och gullighet infinner sig. Den obligatoriska sentimentaliteten dröjer till slutet.

Daniel Radcliffe har hunnit bli 25 år och funkar bra i rollen. Jag satt liksom inte och tänkte på Harry Potter hela tiden; det gjorde jag inte när jag såg THE WOMAN IN BLACK heller, fast det beror kanske på att jag aldrig var någon Harry Potter-fan. Men det är värst vad han har blivit hårig, pågen. Hairy Potter? Zoe Kazan har ett synnerligen alldagligt utseende (och en rätt hopplös frisyr), hon ser rätt svensk ut. Hon ser ut att vara 18, men det visar sig att hon är hela sex år äldre än Radcliffe! Mackenzie Davis är kul som Allans fästmö.

Filmen innehåller en fin scen i ett provrum samt Elvisskämt, och Daniel Radcliffe visar rumpan i månsken.

Rafe Spall är son till Timothy Spall - som var med i Harry Potter-filmerna.

(Biopremiär 22/8)