Visar inlägg med etikett Michael Douglas. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Michael Douglas. Visa alla inlägg

tisdag 21 juli 2015

Bio: Ant-Man

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Förra året recenserade jag den danska superhjältefilmen ANTBOY, som bygger på en rad barnböcker. Filmen visades på BUFF och jag skrev att den inte ska förväxlas med Marvel Comics-hjälten Ant-Man. Man kan ju dessutom undra vad Marvel tycker om den danske hjälten.
Jag har inte läst Antboyböckerna - men jag kan inte heller påstå att jag läst speciellt mycket om Marvels seriefigur. Han dök upp ibland i tidningar jag läste, men jag har ingen relation till honom. Ant-Man figurerade första gången redan 1962, men den minihjälte jag läste om när jag var barn, var Atom, en hjälte från DC Comics som skapades 1940. Jag tyckte alltid att Atom var lite fånig - jag förstod inte hur en kille liten som en mygga kunde slå knock-out på bovarna (men vem kan väl glömma avsnittet där Läderlappen dör och Atom kryper in i hans kropp via örat och återupplivar honom?). Ant-Man lider förstås av samma problem - men det är lätt att ha överseende med.
BRING IT ON-regissören Peyton Reeds ANT-MAN har fått väldigt bra kritik i Amerika, där den även går bra på biograferna. Det är lätt att förstå varför. Det här är nämligen en väldigt lättsam actionkomedi och man har valt att sätta den sympatiske komediaktören Paul Rudd i huvudrollen, vilket gör att filmen hamnar i samma liga som GUARDIANS OF THE GALAXY och till viss del IRON MAN.
Rudd spelar tjuven Scott Lang, som suttit i fängelse och som nu försöker leva ett hederligt liv. Michael Douglas gör dr Hank Pym, som har ögonen på Scott - Pym tror att Scott är den perfekte mannen för ett topphemligt projekt. En gång i tiden var Pym Ant-Man, men figurens existens var hemlig, han avfärdades som ett rykte. Nu har företaget Pym byggde upp tagits över av den onde Darren Cross (Corey Stoll). Cross försöker ta vid där Pym slutade, han har skapat stridsdräkten Yellowjacket, men har problem med att krympa människor.
Dr Pym har behållit sin gamla Ant-Man-dräkt och manipulerar Scott till att inte bara stjäla den, utan även prova den. Scott krymps till en myras storlek, hans styrka multipliceras med 50, och han råkar illa ut i sitt hem: han håller på att dränkas i badkaret, han sugs upp i en dammsugare, och han blir nästan uppäten av en mus, innan han återfår normal storlek. Pym ger sig till känna och låter sin tuffa dotter Hope (Evangeline Lilly) träna upp Scott, så att han kan stoppa Cross' illasinnade planer. Till sin hjälp har Scott sin myrkompis Ant-thony.
Filmer om människor som krymper är ofta ett vinnande koncept. I SKRÄCKENS KLOR (1957), DEN FANTASTISKA RESAN (1966), HJÄLP, JAG KRYMPER! (1981), 24-TIMMARSJAKTEN (1987) och ÄLSKLING, JAG KRYMPTE BARNEN (1989) är genrens mest kända titlar. De här är - vad jag minns - roliga och underhållande filmer, och den beskrivningen gäller även ANT-MAN. Jag har länge efterlyst lite mer lättsamma superhjältefilmer. Förvisso har jag inget emot mörka och tuffa hjältar som Batman, Daredevil och Punisher, men det blir lite fånigt när precis allting ska vara "vuxet" - det vill säga mörkt, dystert, våldsamt och "realistiskt". Det handlar trots allt om killar i trikåer och en genre ursprungligen riktad till barn. ANT-MAN är precis vad jag efterlyst. Det här är förvisso ingen barnfilm, men det är ett frejdigt tjoflöjtäventyr som även lär tilltala de som inte gillar superhjältar.
Filmens handling är inte speciellt komplicerad (till skillnad från en del andra Marvelfilmer), händelserna är fantasifulla, upptågen är roliga, rollfigurerna är bra - bland övriga medverkande ser vi till exempel Michael Peña som Scotts lustige kompis. Anthony Mackie ses som Falcon, den absolut tråkigaste i The Avengers; han är tråkigare än Hawkeye. Stan Lee dyker upp som bartender. I en prolog som utspelar sig 1989 har man med hjälp av digitalt trolleri gjort Michael Douglas 25 år yngre. Sitter man kvar under eftertexterna serveras man hela två epiloger, den första efter ett par minuter, den andra när eftertexterna rullat färdigt.
ANT-MAN är betydligt bättre än AVENGERS: AGE OF ULTRON, och eftersom jag inte har några större förväntningar på den kommande FANTASTIC FOUR, tror jag nog att ANT-MAN är inte bara årets bästa Marvelfilm, utan även årets bästa superhjältefilm.
Det blossar förresten ibland upp en del diskussioner om superhjältefilmer. Vissa påstår att det görs alldeles för många superhjältefilmer och att de urholkar branschen - eller vad det nu är de säger. Men jag förstår inte riktigt resonemanget. Det här är en genre som funnits sedan 1930-talet, men det är först nu man kan göra övertygande och framgångsrika filmer i genren. Dessutom släpps det förhållandevis få superhjältefilmer på ett år. Visst dominerar de publikmässigt, men det är ju inte ens tio filmer på ett år, på sin höjd är det fem. Det är aldrig någon som klagar på att det görs för många dramer eller komedier. Jo, förresten. Jag klagar på att det görs för många svenska dramer ingen vill se.
Vore jag tio år hade jag älskat bioutbudet av idag. Nu kan man nämligen se sådant jag ville se när jag var barn, men som då inte fanns. På 70-talet fick jag hålla tillgodo med Johnny Weissmüller.
För övrigt har Evangeline Lilly en väldigt spetsig näsa.








(Biopremiär 22/7)

-->

torsdag 2 oktober 2014

Bio: Säg aldrig aldrig

Foton copyright (c) Scanbox
Ibland kommer det filmer som får mig att känna mig ... ung. Filmer som vänder sig till den äldre publiken; till seniorerna. SÄG ALDRIG ALDRIG (som heter AND SO IT GOES i original) är en sådan film. För regin står Rob Reiner, som ju gjort odödliga klassiker som STAND BY ME och NÄR HARRY TRÄFFADE SALLY ..., men på senare år usla saker som NU ELLER ALDRIG (BUCKET LIST, ni vet).
Michael Douglas fyllde nyligen 70 och ser numera faktiskt ut att vara 70 - för att inte tala om hur lik sin far Kirk han nu är. Douglas, som lyser i rollen, spelar den självupptagne änklingen och mäklaren Oren Little (Oren? Då får han väl tvätta sig!), som innan han ska dra sig tillbaka utan framgång försöker sälja ett svindyrt hus. Han är bitter och verkar hata allt och alla, denne Oren; han hatar saker passionerat.
Han äger något slags bungalowkomplex där han själv bor, och hans granne är nattklubbssångerskan Leah (Diane Keaton, 68). De gnabbas dagligen. Men så dyker plötsligt Orens före detta knarkare till son upp efter att inte ha synts till på tio år. Grabben ska in i fängelse och vill att farsan ska ta hand om det fram tills nu okända barnbarnet Sarah (Sterling Jerins). Oren vägrar, men har inget val. Han tänker dock leta upp flickans mor och dumpa henne där.
Kirk Douglas upp i dagen!
Leah är inte lika avigt inställd till Sarah och tar hand om tösabiten. De blir bästa vänner. Och gissa vad som händer? Jo, den kallhjärtade Oren börjar med tiden att mjukna. Inte nog med att han börjar engagera sig och se till att barnbarnet får det bra, han inleder även en romans med Leah, som han trots allt är hemligt förälskad i. Inga överraskningar här.
Och det överraskar inte heller att filmen är extremt sirapsindränkt. Diabetiker varnas. Leah sjunger ofta sentimentala låtar och gråter när hon gör detta (vilket irriterar Oren). Den lilla ungen är irriterande hjärtknipande och med tiden även beskäftig. Jag ser framför mig hur en åldrad publik lägger huvudet på sned, slår ihop händerna och utbrister "Åååååh!" när de tittar på det här. Själv suckar jag mest.
Fast helt hopplöst är det här inte. Rob Reiner själv spelar en kille med illasittande toupé som spelar i Leahs kompband. Han är jätterolig. Frances Sternhagen (84) gör en tant som jobbat på Orens kontor sedan urminnes tider. Där sitter hon och kedjeröker och fäller syrliga kommentarer. Och som sagt, Michael Douglas är väldigt bra när han är utstuderat cynisk och ibland direkt elak. Han skjuter med painballgevär på en lösdrivande hund.
Men som helhet är detta alldeles, alldeles för tillrättalagt, sockersött, beräknande och kletigt. Och den typen av film tilltalar mig inte alls. Vore jag 70 hade jag kanske varit av annan åsikt.








(Biopremiär 3/10)




onsdag 27 november 2013

Bio: Last Vegas

Foton copyright (c) UIP Sweden
Ofta ljuger trailern - som bekant. Men ibland stämmer den väldigt väl överens med filmen den gör reklam för. Jon Turteltaubs (3 NINJAS, TROLLKARLENS LÄRLING) LAST VEGAS bekräftade alla farhågor jag fick av trailern. Filmen är precis som trailern - fast en timme och 43 minuter längre.
På 1950-talet var New York-grabbarna Billy, Paddy, Archie och Sam bästa vänner - de gick under namnet The Flatbush Four och filmen öppnar med en kort scen som visar vilken sammanhållning de hade. 58 år senare ska Billy, som nu spelas av Michael Douglas (69) gifta sig - med en 32-årig snäcka. Billy bor nu i Kalifornien, där han är framgångsrik och tjänar bra med stålar. Han vill ha en rejäl svensexa, så han ringer upp Sam (Kevin Kline, 66) och Archie (Morgan Freeman, 76). Sam bor med en massa pensionärer i Florida medan Archie måste hålla sig hemma efter en stroke. De här två vill dock gärna partaja med Billy; Sams fru ger till och med maken en kondom och en Viagratablett och kräver att han ska släppa loss - "What happens in Vegas stays in Vegas". Det faller på Sams och Archies lott att övertala den surmulne Paddy (Robert De Niro, 70) att hänga på. Paddy är änkling sedan ett år och sitter och trycker i sin lägenhet - men det går vägen och den vresige Paddy följer med.
De anländer till Las Vegas och det dröjer inte länge innan de träffar på en charmig barsångerska; Diana, spelad av Mary Steenburgen, 60. Och vad tror ni händer - kan det tänkas att några av pågarna, till exempel Billy och Paddy blir förtjusta i Diana? För det måste väl ändå vara ett misstag att Billy ska gifta sig med ett barn, som de andra kallar fästmön.
Archie satsar hela sin pension på roulette och lyckas vinna en jäkla massa pengar, vilket innebär att de förflyttas till hotellets lyxiga penthouse. Där ska det arrangeras en fest. På vägen dit hålls det en massa sentimentala tal. Det handlar om vänskap, om att hålla ihop, livslång, äkta kärlek till en kvinna, svek - och stråkarna och oboerna brer på med så mycket smör att risken att bli åderförkalkad är överhängande. Om inget annat blir man lätt illamående, så det kan vara bra att ha en hink till hands.
Vi får även veta att 25-åriga brudar alltid faller som furor för charmiga pensionärer. Främst bikinibrudar. LAST VEGAS kommer säkert att anklagas för att var årets mest gubbsjuka film, vilket den nog även är - fast jag skulle förstås ljuga om jag påstod att jag inte vill partaja med drivor av snuttgurkor i bikini.
Vad värre är, är att filmen inte är rolig. Okej, Kevin Kline är väl lite lustig emellanåt, men det här är inte kul. Det är alldeles för smörigt och för segt. Att det dessutom är sanslöst förutsägbart behöver jag väl knappast påpeka. Michel Douglas ser väldigt märklig ut i filmen - som om han fortfarande spelar Liberace. Han har blivit märkbart gammal och rynkig, men ser samtidigt konstgjord ut; hans tänder är perfekta och bländande vita. De övriga tre ser ut som de gjort de senaste tjugo åren. Mary Steenburgen ser ut som Ricardo Montalban. Märkligt.
Betygsettan ligger när, men jag sätter en tvåa. Enbart på grund av huvudrollsinnehavarna.
Och allvarligt talat: är det inte dags för Robert De Niro att göra en bra film nu?







(Biopremiär 29/11)





torsdag 29 augusti 2013

Bio: Mitt liv med Liberace

Foton: Claudette Barius © 2013 Home Box Office, Inc. All rights reserved. HBO® and all related programs are the property of Home Box Office, Inc.
Jag satte mig på Subway i morse, konstaterade att de höjt kaffepriset, vilket förstås är ett oskick, och slog upp dagens Metro. Där läste jag en intervju med Michael Douglas i vilken han pratar om den cancer han besegrat och att rollen som Liberace är hans livs roll. Därefter kollade jag dagens rubriker på IMDb och noterade att Michael Douglas och Catherine Zeta-Jones har separerat. Märkligt sammanträffande. I synnerhet som jag kort därpå strosade bort till Filmstaden och pressvisningen av Steven Soderberghs MITT LIV MED LIBERACE.
Det här är den ojämne Soderberghs bästa film på åtskilliga år. Därför är det synd att HBO Films, efter att filmen premiärvisats i Cannes, aldrig gick upp på bio i USA; den fick premiär direkt på TV. Filmen är dock producerad för bio och vi ska vara glada att vi får se denna fantastiska film på stor duk.
Den just nu allestädes närvarande Matt Damon är bisexuelle Scott Thorson, som 1977 följer med sin kompis Bob (Scott Bakula i skön mustasch) till Las Vegas, där de ser Liberace uppträda inför en publik som inte inte har den blekaste aning om att Liberace är den fjolligaste bög man kan tänka sig. Som Austin Powers sa: "I can't believe Liberace was gay! I didn't see that coming." Liberace till och med stämde tidningar som lät antyda att han var homosexuell.
Den riktige Liberace
Scott och Bob blir hembjudna till Liberaces underbard kitschiga lyxvilla, och den aldrande, stora stjärnan fattar tycke för unge Scott och anställer honom som sin assistent. Fast egentligen blir Scott Liberaces pojkvän - de har en sexuell relation som snart övergår till något slags skruvat far och son-förhållande. Liberaces liv är förstås hur bisarrt och skruvat som helst, och livet med honom blir inte riktigt vad Scott tänkt sig.
Den allra största behållningen med MITT LIV MED LIBERACE är faktiskt Rob Lowe - för även han gör sitt livs roll. Liberace tycker att han börjar se gammal ut och går därför till sin plastikkirurg dr Jack Startz (Lowe). Stjärnan vill även att Scott ska operera sig - och bli mer lik Liberace! Dr Startz ser fullkomligt fantastisk ut - ingenting stämmer. Han har uppenbarligen testat alla ingrepp på sig själv. Han ögon är för smala, munnen feldimensionerad, och han är försedd med en fantastisk frisyr. Operationen leder även till filmens roligaste scen i vilken Liberace ligger och sover. Scott liknar nästan Patrick Swayze efter sin ansiktslyftning.
Vem får vi se som Liberaces morsa om inte självaste Debbie Reynolds, 81 år gammal. Vidare figurerar Dan Aykroyd som Liberaces manager Seymour, David Koechner som en advokat, och Paul Reiser som en annan advokat.
Det här är en lättsam och väldigt underhållande film, även om filmen väl får rubriceras som "drama", är det här ofta väldigt skojigt. Det kan ju knappast bli något annat när det handlar om en excentriker som Liberace. Själv har jag förstås inget förhållande till Liberace; jag har ingen aning om hur pass nära sanningen Soderberghs film, som bygger på Scotts memoarer, ligger. Jag visste dock vem Liberace var när han 67 år gammal dog i aids 1987.
Andrew Robinson som Liberace!
För övrigt spelade allas vår Andrew Robinson Liberace i en TV-film som kom redan 1988.







(Biopremiär 30/8)

-->



tisdag 21 september 2010

Bio: Wall Street: Money Never Sleeps

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
 
Jag har faktiskt ingen aning om jag sett WALL STREET eller ej. Den tillhör de där filmerna jag aldrig såg på bio när de kom, men eventuellt senare på TV eller video. TOP GUN och PRETTY WOMAN är två andra sådana filmer, fast de vet jag bestämt att jag sett på TV, även om jag inte minns så mycket av dem. Men på något sätt känns det som om jag har sett WALL STREET, som om jag känner till rollfigurerna.
I vilket fall, här har vi så den på två sätt kraftigt försenade uppföljaren. Den kommer hela 23 år efter originalet, vilket ju är oerhört sent. Men det är även så att filmen skulle ha haft premiär betydligt tidigare i år. Den visades i Cannes i maj, men därefter beslutade man sig för att göra en del korrigeringar i filmen. Och när den nu till slut går upp på bio, har man extra otur, då ju Michael Douglas väldigt olägligt har drabbats av cancer; alla skriverier handlar om detta snarare än filmen.
Den första filmen slutade med att börshajen Gordon Gekko (Douglas) hamnade bakom lås och bom. Nu släpps han ut, och herr regissör Oliver Stone drar hem några skratt när Gekkos enorma mobiltelefon återlämnas.
Unge Shia LaBeouf är Jake Moore, en lovande kille på börsen. Men inte nog med det - han är även sambo med Winnie (Carey Mulligan), som absolut inte vill veta av sin far - som visar sig vara Gordon Gekko.
Frank Langella är finansmannen Louis Zabel, mannen som Jake ser upp till över allt annat, men när Zabel förlorar allt, tar han livet av sig. Skurken i dramat är den hårdföre, skrupelfrie Bretton James (Josh Brolin, som har ett av Hollywoods bästa ansikten).
Gordon Gekko har skrivit en bästsäljande bok och reser runt och håller uppskattade föredrag, och på ett sådant kontaktas han av Jake. Gekko vill inget hellre än försonas med sin dotter. Och han hjälper Jake i börsvärlden. Gekko håller på att bli en good guy. Eller har han en räv bakom örat?
Förvisso har Oliver Stone skrivit manus till CONAN - BARBAREN och SCARFACE, men som regissör har jag ofta svårt för honom. Han brukar säga vad han vill ha sagt inom fem minuter, och sedan traggar han detta i ytterligare två timmar. Och det får man väl säga att han även gör i WALL STREET: MONEY NEVER SLEEPS.
Självklart är det hela ytterst kompetent på de flesta plan, det strålar om Michael Douglas, men trots detta känns filmen som stor, uppblåst och - låghalt. Den lyfter aldrig riktigt, jag känner inte att jag bryr mig, ibland blir det kanske lite för övertydligt, men framför allt har filmen en tendens att bli rätt tråkig.
Nu såg jag inte filmen i Cannes, men den version som nu går upp ser lite märklig ut på ett par ställen. I början planteras noga det faktum att Jake köpt en förlovningsring. Kommer den att bli stulen? Kommer han att tappa den? Detta glöms helt bort, som om några scener klippts bort. Och några scener på tunnelbanan är märkligt ryckiga och jag undrar om de verkligen var tänkta att se ut så.
Charlie Sheens rollfigur Bud Fox från första filmen dyker upp för några sekunder, även Stone själv har en cameo. Eli Wallach, som är över 90, har en rätt stor roll. Fantastisk gubbe som nästa år ska få en Hedersoscar.






(Biopremiär: 24/9)

torsdag 28 maj 2009

Bio: Flickvänner från förr

Matthew McConaughey är Connor Mead; fotograf och den störste brudraggaren den här sidan av Austin Powers. Hans förhållanden varar sällan längre än en natt och han har ständigt hundratals brudar efter sig. Men så ska hans snällare lillebror gifta sig, så han åker hem till det enorma familjegodset där han efter föräldrarnas död växte upp, omhändertagen om sin farbror - en playboy spelad av Michael Douglas, mannen som lärde Connor allt om kvinnor.

Bröllopsförberedelserna är i full gång och på godset finns även Jenny (Jennifer Garner), en barndomskompis och den enda flicka Connor älskat - han drog sig ur innan det blev allvar, av rädsla att bli sårad om det skulle ta slut. Det dröjer inte länge innan Connor gör sig ovän med alla bröllopsgästerna, eftersom han förstås beter sig som ett svin (men ett coolt svin) och till och med stöter på brudens mor (Anne Archer - hm, är detta en FARLIG FÖRBINDELSE-reunion?).

Men så dyker plötsligt playboy-
farbrorn upp som spöke på toaletten och ogillar att Connor har blivit lika misslyckad som han egentligen var. Och i en turnering på Dickens "A Christmas Carol" ska Connor få möta tre spöken som kommer att visa honom vilket kräk han är och har varit. Först kommer en sextonårig tjej - en rätt jobbig och överspelande fjant - som tar med honom till 80-talet, och vi får se hans relation till Jenny, och hur playboyfarbrorn styr in honom på den coola vägen. Därefter kommer två andra tjejspöken och visar upp hur han är nu och vad som kommer att ske i framtiden, och Connor blir alltmer medveten om vilket as han är och vill ställa allt tillrätta. Han har förändrats över en natt.

Det här är en väldigt moralisk historia, sådär überamerikansk om att äktenskap är vad livet går ut på, att det bästa är att leva med samma människa hela livet och att glida runt bland en massa brudar är det värsta man kan syssla med. Och självklart handlar det om ett sådant där typiskt filmbröllop, det vill säga fullkomligt gigantiskt och svindyrt. Och just det här tycker jag är lite äckligt. Moralen är lite trist. För det är ju Michael Douglas' playboy som är den man vill vara! Och herregud, den där bitchen lillbrorsan (Breckin Meyer) ska gifta sig med är vedervärdig, varför uppmuntra detta giftermål?

FLICK-
VÄNNER FRÅN FÖRR har dock flera förson-
ande drag. McCon-
aughey och Garner är bra och funkar fint tillsammans, men Michael Douglas är fantastisk! Hans raggningsrepliker är otroliga, i synnerhet när han frågar en sekreterare om hon tar DICK-tation. (Fast så är ju filmen också inspirerad av DICK-ens).

Dock är det Robert Forster som lyser starkast som brudens far - en pensionerad officer, en Koreaveteran som blivit prästvigd. Han håller de mest fantastiska utläggningar om slafsiga tarmar som vällde ut ur sår, och om att det enda de fick var MASH på TV, vilket var skitkul om man inte hade sett sina vänner dödas i Korea. Ge Forster en Oscar för bästa manliga biroll!

FLICKVÄNNER FRÅN FÖRR får väl klassas som lättsam och underhållande, men med en för stor dos sirap. Om man nu vill uttrycka sig lite klyschigt.









(Biopremiär 29/5)