Bio: Godzilla II: King of Monsters

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures

Fy fan.

Fy för jävelen!

Det här var inte bra.

Nej, det här var vedervärdigt dåligt, direkt osebart.

Den förra amerikanska Godzilla-filmen, GODZILLA från 2014 (det kom en med samma titel även 1998), var ingen större höjdare och inte speciellt minnesvärd. Av den minns jag främst att Juliette Binoches roll var oväntat liten, hon strök med ganska omgående.

Den filmen är dock ljusår bättre än GODZILLA II: KING OF MONSTERS. Den nya filmen är nämligen så usel att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva. Jag vet inte vad det är jag har sett. Jag förstod absolut ingenting.

För manus och regi står Michael Dougherty. Dougherty kan göra film - han har tidigare skrivit och regisserat två bra skräckfilmer; TRICK 'R TREAT och KRAMPUS, samt skrivit manus till bland annat X-MEN 2, SUPERMAN RETURNS och X-MEN: APOCALYPSE. De två sistnämnda är inget att hänga i julgranen, men det är ändå riktiga filmer.

GODZILLA II verkar inte ha något manus alls.

Filmen inleds 2014 med att världen står i brand efter Godzillas attack. Och där, bland ruinerna, står familjen Russell, och letar efter sin försvunne son - det är dr Emma Russell (Vera Farmiga) och dennas make Mark (Kyle Chandler), med dottern Madison. Vänta nu här, tänkte jag. Det var väl inte de här den förra filmen handlade om? Eller var det det? Nej, det var det inte. Det här är en ny familj, men de presenteras som om vi redan är välbekanta med dem - det vill säga, de presenteras knappt alls. Som med allt annat i den här filmen. Sonen omkom förresten där i ruinerna.

Efter några minuter hoppas det till nutid. Mark har supit ner sig, lämnat sin familj, och fotograferar djur. Emma är deprimerad och håller på med ... Ja, jag vet inte riktigt vad hon håller på med. Hon verkar jobba med monster. Madison har vuxit upp till Millie Bobby Brown från STRANGER THINGS.

Plötsligt dyker Charles Dance upp som ond ex-militär och kidnappar Emma och Madison, han behöver dem till något monsterprojekt. Mark i sin tur hämtas upp av organisationen Monarch för att jaga Godzilla, som gömmer sig någonstans. Han jobbar tillsammans med  Ken Watanabe och Sally Hawkins, vilka visst var med även i den förra filmen, samt den bedårande söta Ziyi Zhang.
Av någon anledning ser Emma Russell till att väcka fler monster till liv - King Ghodora, Rodan, Mothra och några till; hon har någon flummig idé om att återställa naturens kretslopp. Godzilla dyker upp och slåss mot alla.

Nu ska jag berätta vad jag tyckte var bra i GODZILLA II:

1) Ett par sekunder i vilka en stridspilot skjuter ut sig i katapultstolen och hamnar i Rodans mun.

2) När en kille säger att King Ghidora låter lite för likt gonorré.

Resten av filmen är skit.

GODZILLA II: KING OF MONSTERS får en Michael Bay-film att framstå som ett stillsamt europeiskt drama från Folkets Bio. Det här är som att sitta och titta på ett stroboskop. Kameran är aldrig stilla, det klippa hela tiden, och det är inte ofta det går att se vad det är som händer. Större delen av filmen består av att olika monster slåss med varandra och byggnader rasar, oftast skildrat i mörker, regn, märkliga närbilder, och annat som gör att det inte går att uppfatta vad som sker. De ständiga explosionerna och eldstrålarna och annat gör att bilden blinkar på ett särdeles jobbigt sätt, och jag fick emellanåt vända bort blicken för att vila ögonen. En väldigt stor del av filmen består av närbilder på bildskärmar med obegripliga diagram, eller på annan teknisk utrustning.

Kombinera detta med en fullkomligt obegriplig handling, dålig personregi, trista rolligurer och konstanta, öronbedövande ljudeffekter, och du får en film som är in i helvete påfrestande att titta på. Jag ville lämna salongen. Eftersom filmjäveln varar två timmar och elva minuter, slutar den aldrig.
Nästa film i serien, GODZILLA VS. KING KONG, är redan i post-production.

Jag vill hellre se en Godzilla-film om japaner i gummidräkter som kastar leksakbilar och välter modellhus. Skildrat i ett behagligt tempo.

 
 








(Biopremiär 29/5)

DVD: Haywire

HAYWIRE (Nordisk Film)

Avdelningen för besvikelser:

Jag har tidigare beklagat mig över att Steven Soderberghs HAYWIRE aldrig fick svensk biopremiär. Nu dumpas den direkt på DVD. Det här var en film jag sett fram emot - trots ganska ljum kritik utomlands, verkade detta vara en riktig höjdare. Fetaction med en hård brud som kan slåss på riktigt!

Historien bakom filmen är fräsig. Soderbergh zappade mellan olika TV-kanaler och råkade få se mixed martial arts-stjärnan Gina Carano, som spöade skiten ur sina motståndare. Regissören tyckte att henne måste han använda till något. Inte nog med att hon fajtas som en hel karl, hon ser dessutom bra ut. Filmen HAYWIRE skulle bli något slags lättviktig, klassisk actionfilm, var det tänkt. På papperet är den det. I praktiken inte.

Carano spelar Mallory Kane, före detta elitsoldat som jobbar för CIA. Filmen börjar med att Kane går in på en diner, där en av hennes före detta kollegor, spelad av Channing Tatum, dyker upp. Han försöker nedgöra henne, hon sparkar skiten ur honom, och med en ung kille som ofrivillig följeslagare snarare än gisslan, flyr hon i hans bil - och hon passar på att berätta vad det är som försiggår. En lång rad flashbacks följer. Efter ett uppdrag i Barcelona har Kane plötsligt fått CIA emot sig, de försökte döda henne i Dublin, misslyckades, Kane flydde - och letar nu upp sina arbetsgivare och tar kål på dem. Eller något sådant.

Amerikanska och brittiska recensenter har invänt mot att Gina Carano inte är någon vidare skådis. Men det tycker jag inte spelar någon roll. Hon är inte sämre än många andra i actionfacket. Nej, problemet med HAYWIRE är att den är regisserad av Steven Soderbergh. Denne herre är ju minst sagt ojämn och ibland undrar jag vad han sysslar med. Ibland får han till det, ofta inte. Hans förra film, CONTAGION, var slätstruken. THE GIRLFRIEND EXPERIENCE släpptes aldrig i Sverige - och knappt någon annanstans heller. Och vad ska vi säga om FULL FRONTAL? Visst är det intressant att han hoppar hejvilt mellan genrer, men han är alldeles för spretig och ojämn.

HAYWIRE är märkligt rörig. Jag vet inte om handlingen är speciellt krånglig eller ej, men filmen lider av akut brist på dynamik, vilket innebär att den blir oengagerande - och jag orkade inte följa med i alla turer där alla lurar alla. Och denna brist på dynamik försvagar actionscenerna betänkligt. Det är onekligen häftigt att Carano faktiskt kan slåss och hon utför en del moves som borde få actionpubliken att jubla - men de flesta av actionscenerna är besynnerligt illa iscensatta. Jag brukar irritera mig på att alldeles för många av dagens actionfilmer använder sig av alldeles för snabba klipp och närbilder, vilket gör att man inte ser vad som händer - och ofta gör man detta för att maskera att skådespelarna inte kan slåss (som Matt Damon i Bournefilmerna). Soderbergh gör precis tvärtom. Nu har han hittat en hjältinna som vet hur man gör, men filmar det mesta i helbild och på lite för stort avstånd, samt förser det hela med lite tunna ljudeffekter, vilket resulterar i att det ser ut som om kombattanterna repeterar sina fajter innan tagning. Det finns ingen kraft i slagsmålen. Till på köpet har man smetat på märkligt opassande musik på soundtracket; det här är inte musik som intensifierar striderna och jakterna.

Filmen förbättras dock av sin trevliga rollista. Förutom Channing Tatum hittar vi Michael Douglas som slem typ, Michael Fassbender åker på bank så att det visslar om det på ett hotellrum, Ewan McGregor är inte heller att lita på, Mathieu Kassovitz från AMELIE FRÅN MONTMARTRE har skägg, Antonio Banderas har ett ännu större skägg (och mustasch på slutet), och minsann om inte Bill Paxton har mustasch han med. Paxton spelar Mallory Kanes far. Jösses, har han blivit så gammal nu, Paxton, att han kan ha en fullvuxen dotter? Tiden går.

Och Gina Carano? Hon är cool. Jag gillar henne. Hon ser bra ut, hon funkar i sin roll, min enda invändning är att hon har man hands. Men det behövs nog om man ska spöa upp bovar och banditer dagarna i ända. Det är lite synd att HAYWIRE blev hennes debutfilm. Jag tror faktiskt att resultatet hade blivit bättre med nästan vilken annan, rutinerad B-actionregissör som helst. Någon som hade bränt allt krut på actionscener som rockar och inte tassat in på art-house-området, vilket Soderbergh gör.

Jag förstår att HAYWIRE floppade på bio i Amerika, men på det hela taget får jag trots allt ge filmen godkänt. Det här är inte dåligt, och skådespelarna, skäggen och mustascherna lyfter filmen. Och jag ser gärna Gina Carano i fler filmer.

DVD: Trick 'r Treat

TRICK 'R TREAT (Warner Home Entertainment)

Återigen dags för en film som funnits ute ett bra tag - sedan oktober förra året, faktiskt (fast den står fortfarande på nyhetshyllan i en av Hemmakvälls butiker i Malmö). Liksom fallet var med THE HILLS RUN RED, fick jag aldrig ett recensionsexemplar och glömde bort att be om ett.

TRICK 'R TREAT har fått en massa lysande recensioner utomlands och röstades här och var fram som 2009 års bästa direkt på DVD-film i USA. En amerikansk herre jag jobbar för har tjatat på mig i ett halvår nu: "Har du sett TRICK 'R TREAT än?!"

Nu har jag äntligen sett den, så det är väl lika bra att ta upp filmen här.

TRICK 'R TREAT skrevs och regisserades redan 2007 av Michael Dougherty, och den producerades av Bryan Singer. Dougherty hade tidigare tillsammans med Singer skrivit manus till den senares SUPERMAN RETURNS. Det var meningen att deras lilla skräckfilm skulle få biopremiär till Halloween 2007, men då deras Stålmannenfilm inte presterat det Warner förväntade sig, struntade bolaget i att släppa filmen, rädda för en flopp. I synnerhet som SAW IV skulle ha premiär samtidigt.

Releasen sköts upp och sköts upp, och till slut släpptes filmen direkt på DVD i oktober 2009, försedd med Warner Premiere-loggan.

Doughertys film ser verkligen ut som en bioproduktion. Det här är en riktigt flott film, skyhögt över annan direkt på DVD-skräck. Musik som för tankarna till Danny Elfman, en del påkostade specialeffekter, tjusiga förtexter modell serietidning.

Lite värre ställt är det med innehållet. Det här är en antologi med fem små berättelser som utspelas lite omvartannat sådär i samma kvarter under Halloweennatten. Det är den oskuldsfulla Anna Paquin som motvilligt klär ut sig till Rödluvan när hon ska ut och festa med sina väninnor, en rektor som extraknäcker som seriemördare och har ihjäl en tjock, rödhårig pojke (bra gjort!), några ungar som ska besöka en sjö där en skolbuss full med barn en gång sjönk, en enstöring som attackeras av en maskerad monsterunge, och ett par som blåser ut ljuset i en pumpagubbe innan midnatt.

Historierna är klart inspirerade av EC Comics, men når inte alls upp till dessa klassikers nivå. Doughertys stories är aningen poänglösa och för tankarna till CREEPSHOW, som jag aldrig varit sådär jätteförtjust i, just för att berättelserna hade alltför svag slutknorr. Här är nog avsnittet med Paquin bäst.

Men trots denna brist får Dougherty till det ändå. TRICK 'R TREAT är en mycket underhållande film med flera coola inslag, och som sagt, det här är oerhört tjusigt att titta på. Filmen hade inte gjort bort sig på en biograf. Dessutom varar den inte ens 80 minuter, så den hinner aldrig bli tråkig.

Därför kan jag ge TRICK 'R TREAT det höga betyg jag trots allt ger den.