Bio: The Nun II

Foton copyright (c) Warner Bros.

THE NUN från 2018 (som inte ska förväxlas med den spanska skräckfilmen THE NUN från 2005) blev en alldeles enorm framgång på världens biografer. Åtminstone i förhållande till sin budget. Dålig kritik fick den förstås - det kändes som om jag var den ende som tyckte att filmen var rätt bra. Att jag gillade den när jag såg den på bio berodde främst på att den var så otroligt snygg och stämningsfull. Jag såg om den på någon streamingtjänst tidigare i år, och den var väl inte riktigt lika bra som jag mindes den.

Att den demoniska nunnan Valak skulle återkomma i en uppföljare var en självklarhet. För regin den här gången står Michael Chaves, som gjorde THE CURSE OF LA LLORONA och THE CONJURING: THE DEVIL MADE ME DO IT.

Året är 1956, några år efter händelserna i den första filmen, och i en liten fransk stad händer otäcka saker. I en kyrka dyker plötsligt den illasinnade nunnan upp och sätter eld på en präst, mitt framför ögonen på en liten korgosse. Hjältinnan från den förra filmen, den unga nunnan Irene (Taissa Farmiga), kallas till platsen - har hon bekämpat nunnan en gång, kan hon säkert göra det igen. En annan ung nunna, Debra (Storm Reid), rymmer från klostret och hänger på Irene. Debra gillar inte att vara nunna och undrar hur hon hamnade i ett kloster i Frankrike.

En en annan liten fransk stad alldeles i närheten, jag tror det var en annan stad, händer det också hemska saker. Nunnan verkar härja på en flickskola. På denna skola jobbar Maurice, "Frenchie" kallad (Jonas Bloquet), som också var med i den förra filmen som ett komiskt inslag. Han är något slags vaktmästare på skolan. Elaka flickor mobbar snälla flickor, men en lärarinna, Kate (Anna Popplewell), är snygg och trevlig. Hon verkar vara skolans enda lärare.

Irene och Maurice återförenas för att ge sig på nunnan, vilket blir svårt, eftersom Maurice är besatt.

När jag skriver det här och funderar på handlingen, slår det mig att det inte finns så mycket handling. På ytan verkar det hända en massa saker, men i realiteten händer det nästan ingenting.

Liksom 2018 års THE NUN är det här en väldigt snygg film. Bitvis är det makalöst snyggt. Öppningsscenerna med dimmiga gator är otroligt stämningsfulla och här finns en scen med tidskrifter på ett ställ som är närmast genialisk. Filmmusiken är olycksbådande. Ett par surrealistiska scener är inspirerade.

Alla i filmen lever i ett totalt mörker - bokstavligt talat. De verkar inte ha några lampor inomhus. Flickskolan är alltid nedsläckt - det hålls en lektion i ett mörkt klassrum. De få lampor som syns ger bara ifrån sig ett svagt sken. Det är så mörkt att Läderlappen skulle känna sig hemma.  

THE NUN II må vara en snygg film, men det är tyvärr ingen bra film. Det här är en märkligt ospännande film. Den är alldeles för lång, den är småtråkig och oengagerande. 

Dessutom fläskar Michael Chaves på med demonattacker alldeles för ofta. Någon attackeras och dödas av nunnan, och redan i nästa scen sker en ny nunneattack, eller något som är avsett att vara kusligt. Effekten förtas. De sista femton minuterna eller så känns nästan parodiska, när även Maurice springer omkring och skriker "RRRRRAAAAHHHHRRRR!!!" och bär sig åt.

Plötsligt dyker det upp en demonisk get! Det ser rätt skojig ut. 

För att bekämpa demonen måste Irene ta hjälp av Sankta Lucia. Jo, faktiskt! Demongeten är kanske julbocken? Får vi en stjärngosse i THE NUN III?

Eftersom THE NUN-filmerna ingår i THE CONJURING-universumet, måste förstås paret Warren från THE CONJURING-filmerna dyka upp. Eftertexterna avbryts för en bonusscen. Telefonen ringer hemma hos Ed och Lorraine Warren (Patrick Wilson och Vera Farmiga). Ed svarar. Och det är allt! Det är fullkomligt poänglöst. Det kom kanske ytterligare en scen efter att förtexterna rullat klart, men då hade jag gått ut.

Alldeles nyligen stämde Bonnie Aarons, som spelar nunnan, Warner Bros. Hon anser att Warners tjänat mer pengar på nunneprodukter än de redovisat, och därmed har brutit kontraktet.

 

 

 

(Biopremiär 9/9)

Bio: The Conjuring: The Devil Made Me Do It

Foton copyright (c) Warner Bros.

Ed och Lorraine Warren är tillbaka. Ja, inte de riktiga Ed och Lorraine; han dog 2006 och hon lämnade in 2019. Men filmserien om herr och fru Warren, återigen spelade av Patrick Wilson och Vera Farmiga, slår till igen med en tredje del.

Under de inledande scenerna visas några texter i bild och vi får veta att detta är paret Warrens mest skrämmande fall. Det är möjligt att Warrens ansåg detta. Filmen är dock den fånigaste hittills i serien.

Jag tyckte att den första THE CONJURING var rätt okej. THE CONJURING 2 var lite mindre bra, och framför allt var den åt helsike för lång. James Wan regisserade dessa två filmer, men denna tredje del är gjord av Michael Chaves, som 2019 gjorde THE CURSE OF LA LLORONA. Chaves spelade in THE CONJURING: THE DEVIL MADE ME DO IT för ett par år sedan, den låg färdig redan 2019 och skulle fått premiär förra året, men pandemin ställde förstås till det.

"Based on a true story" står det när filmen börjar. Ja, det tror vi så mycket vi vill på. Visst har vissa saker som sker i filmen hänt på riktigt, fallet är autentiskt, men spökjägarna Ed och Lorraine Warren tillhörde inte Amerikas mest pålitliga människor. Om man, som jag, inte tror det minsta på övernaturligt mumbo-jumbo, framstår Warrens som två lurendrejare som utnyttjade folk som tror på gastar, andar, tomtar och troll.

Filmen inleds med buller och bång. Året är 1981. I en prolog pågår en exorcism för fullt. En åttaårig gosse är besatt av en demon, och paret Warren och en präst är på plats och utövar djävulsutdrivning. Pågen sprattlar och krumbuktar sig och skriker och har sig, medan möbler välter och porslin går i bitar. De har ett göre med pågen, exorcisterna. Demonen lämnar lillkillen, men hoppar istället in i en ung man som heter Arne Johnson (Ruairi O'Connor). Jag fnissade varje gång hans namn nämndes. Arne Johnson, det låter som en rörmokare.

En tid senare bär det sig inte bättre än att Arne tror sig attackeras av en demon inne på en hundkennel. Medan en stereoanläggning spelar Blondie på hög volym, hugger Arne ihjäl demonen med 22 hugg. Det är bara det att det inte var en demon, det var kennelns ägare.

Arne kastas i fängelse och åklagaren yrkar på dödsstraff. Nu är det upp till Ed och Lorraine att bevisa att Arne inte visste vad han gjorde, eftersom han var besatt av en illasinnad demon. Domaren och andra tycker förstås att detta är befängt. Men Warrens ger sig inte. De beger sig ut för att hitta bevis, och visst hittar de konstigheter. Det verkar som om någon tosing bedriver ockult verksamhet och placerar ut totems och har sig, och folk blir galna.

Det är ett jävla liv i THE CONJURING: THE DEVIL MADE ME DO IT. Det dånar och brakar mest hela tiden. Vi får inte en scen med våldsam exorcism, utan två. Uppsvullna lik springer omkring och lever jävel. Lorraine har superkrafter och kan enkelt se precis allt som hänt andra människor. Ed går med käpp. En dusch sprutar blod.

Filmen bygger nästan helt och hållet på jump scares. Det är tyst en stund, och så plötsligt hoppar det fram något medan musiken brölar till och publiken hoppar till. Det är svårt att inte hoppa till, oavsett om man tycker att det är otäckt eller ej. Några av dessa jump scares är även false scares - det är något ofarligt på plötsligt dyker upp.

Det här är även en sådan där film där man känner för att ropa till rollfigurerna: "Hallå! Om ni tänder i taket blir det lättare att se! Och mindre otäckt!". De verkar inte ha förstått hur man använder lampor i den här filmen.

THE CONJURING: THE DEVIL MADE ME DO IT har några dugliga skådespelare i rollistan. Filmfotot är bra (när man kan se vad det är som filmas i allt mörker). Därför kan jag inte avfärda filmen helt och hållet. Men, det här är dumt och jönsigt. Och i vanlig ordning vräker de på med som mycket effekter, att all eventuell kuslighet snart försvinner.

Ännu en gång konstaterar jag att det måste vara tufft att vara katolik. Det är ju mest katoliker som råkar ut får sådant här på film. Och det är oftast bara katoliker som kan rädda folk som är i demontagen. I vanlig ordning undrar jag vad som händer om man inte är troende och inte känner några katolska präster - om man nu skulle bli besatt, eller flytta in i ett hemsökt hus.

Under filmens eftertexter får vi se och höra autentiska film- och ljudklipp från fallet med den besatte mördaren, och en rad tidningsrubriker visas upp.

I England censurklipptes filmen för att kunna få en lägre åldersgräns.

 

 

 

(Biopremiär 4/6)

Bio: The Curse of La Llorona

Foton copyright (c) Warner Bros.

En spinoff på en spinoff. I THE CURSE OF LA LLORONA spelar Tony Amendola prästen Perez. Fader Perez figurerade även i ANNABELLE, 2014, och dockan skymtar förbi två sekunder i denna film. ANNABELLE var i sin tur en spinoff på THE CONJURING. Ja, THE CURSE OF LA LLORONA är alltså ännu en film som utspelar sig i samma universum som THE CONJURING-filmerna. En annan spinoff var THE NUN, vilken nu har en uppföljare på gång.

Regissören Michael Chaves långfilmsdebuterar med THE CURSE OF LA LLORONA - en titel som är rätt svår att uttala. "La llorona" uttalas "laljåråna". En bättre titel, tycker jag, vore THE CRYING WOMAN - om titeln nu ska vara på engelska. För det är vad filmen handlar om.

Det är Los Angeles 1973 och Linda Cardellini spelar Anna, som jobbar i socialtjänsten. En mexikansk kvinna, Patricia (Patricia Velasquez), misstänks för barnmisshandel, och när Anna tar sig in i Patricias hem, hittar hon Patricias två små söner inlåsta i en garderob. Det är för att skydda pojkarna, hävdrar den upprörda modern. Pojkarna blir omhändertagna och det dröjer inte länge innan de hittas drunknade.

Patricia verkar galen och pratar om att någon som kallas la llorona, den gråtande kvinnan, dödat barnen - och att Anna indirekt är skyldig till dödsfallen. Därför ska nu la llorona hemsöka Anna och dränka hennes två barn.

Annas barn upplever skrämmande incidenter, så den skeptiska Anna uppsöker fader Perez, som berättar allt om den mexikanska legenden om la llorona, en kvinna som dränkte sina barn, och när hon ångrade vad hon gjort, dränkte hon sig själv också. Hon blev ett gråtande spöke som dränker barn.

Perez skickar Anna vidare till en viss Rafael Olvera (Raymond Cruz), en före detta präst som nu är professionell la llorona-bekämpare. Han verkar dessutom bo alldeles i närheten av Anna. Tänk vilken tur hon har!

De första två akterna av THE CURSE OF LA LLORONA är rätt bra, ibland riktigt bra. Det är mörkt, det är kusligt, det är hotfullt, och den gråtande kvinnan är ett effektivt spöke. Gråt hörs i mörkret, och så uppenbarar sig en kvinna klädd i vitt. En scen med ett paraply är väldigt bra.

Tyvärr saboteras den stämning och spänning som byggts upp i den tredje och sista akten. I vanlig ordning fläskas det på alldeles för mycket. Osynliga krafter släpar follfigurerna över golv, de kastas genom rum, och folk som kastas genom rum har aldrig varit otäckt - det blir mer actionfilm av det hela. Vi får se för mycket av spöket, hon visar sig hela tiden, och ser efter ett tag mest ut att tillhöra ett norskt black metal-band.

... Och det är ju synd att filmen inte höll hela vägen. Skådespelare och rollfigurer är nämligen bra, och historien är intressant.

Jag tvekar vad gäller betyget. En tvåa eller en trea? Det får bli en tvåa. En ung publik som inte sett lika mycket skräck som jag vill nog sätta ett högre betyg.

Michael Chaves' nästa film är redan inspelad - det är THE CONJURING 3.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 17/4)