Bio: Barbie

Foton copyright (c) Warner Bros.

Ibland måste man sova på saken. Så var fallet med BARBIE, den nya filmen av Greta Gerwig. Ju mer jag tänkte på filmen, desto sämre tyckte jag den var. 

Nu har jag nog tänkt klart. Jag skrattade en hel del medan jag såg filmen, men jag satt mest och irriterade mig på den.

BARBIE är en konstig film. Det konstiga är inte att det är en film som handlar om den välkända dockan, filmer om leksaker finns det gott om. Det konstiga är att filmen lider av grav personlighetsklyvning - filmen verkar inte veta vilka den vänder sig till. I reklamen står det något i stil med "En film för dig som älskar Barbie, en film för dig som hatar Barbie". Filmen hamnar någonstans mellan dessa ytterligheter.

Det börjar jättebra med en pastisch på 2001: ETT RYMDÄVENTYR. Helen Mirren agerar berättarröst medan vi ser småflickor som leker med bebisdockor, med dessa gick det bara att leka mamma. Plötsligt dyker Barbie upp som monoliten, och flickorna agerar apor och slår sönder sina bebisdockor.

Vi förflyttas till det rosa, plastiga Barbielandet, där Stereotyp-Barbie (Margot Robbie) bor med sina vänner, vilka alla heter Barbie. De har olika egenskaper - till skillnad från Ken, det vill säga killarna. Alla heter Ken, utom en kille som heter Allan (Michael Cera). Det är alla dessa Barbies som styr Barbielandet; de är presidenter och nobelpristagare och poliser och allting. Killarna är ingenting, de är bara Ken och poserar på stranden.

Ryan Gosling spelar en Ken. Han är förälskad i Barbie - det vill säga Stereotyp-Blondie, hon som är sinnebilden för Barbie; lång, smal och blond. Kärleken är inte besvarad, Barbie vill bara ha tjejkväll med de andra Barbie varje kväll. Livet är en ständig fest för alla Barbie.

En morgon vaknar Stereotyp-Barbie upp och känner att något är fel. Hon trippar inte längre på tå och hon börjar tänka på döden - hon genomlider en existentiell kris! Hon måste prata med Konstiga Barbie (Kate McKinnon), som fått håret avklippt av flickan som leker med henne och som oftast sitter i spagat. Konstiga Barbie vet råd. Stereotyp-Barbie måste åka till Verkligheten och hitta flickan som leker med henne.

På väg till Verkligheten visar det sig att Ken gömt sig i bilen. De två dockorna överraskas när de anländer till Los Angeles. De upptäcker att världen styrs av män, och inte av kvinnor som i Barbielandet. Detta tilltalar Ken, han tror att män och hästar bestämmer allt, och att det räcker med att vara man för att bli framgångsrik. Han återvänder till Barbielandet för att införa patriarkatet.

Barbie besöker Mattel, leksaksföretaget som tillverkar Barbie. Mattels VD spelas av Will Ferrell. Att Barbie är lös på Los Angeles gator är inte bra, hon måste fångas in. Barbie får hjälp av flickan som en gång lekte med henne, och dennas mor, som jobbar på Mattel. Barbie får veta att hon ses som en dålig förebild för flickor.

Väl tillbaka i Barbielandet har Ken lyckats förändra allt. Nu handlar livet om män och hästar.

BARBIE är en film med ett väldigt övertydligt feministisk budskap riktat till unga flickor. Men själva filmen är en satir för vuxna. Resultatet blir minst sagt märkligt. Jag vet inte i vilken utsträckning barn fortfarande leker med Barbie, men barn som går och ser den här filmen lär inte begripa mycket. Vuxna lär tycka att det är för fånigt. Tonåringar kan kanske uppskatta det här, men de ser nog hellre något annat.

Här finns många roliga inslag och jag skrattade flera gånger. Roligast är när Barbie bryter ihop och håller en monolog om att hon inte är söt längre. Då fryses bilden och Helen Mirrens röst påpekar att Margot Robbie är fel skådespelerska för dessa repliker. De flesta av skämten vänder sig till en vuxen publik. John Cena dyker upp som sjöjungfru.

... Men övertydligheten är i vägen. Ofta känns filmen som ett barnprogram från 1970-talet, då budskapet i en del fall kom före handling och utförande. Den ständiga rosa plastigheten blir jobbig efter ett tag, och jag tycker att de många sång och dansnumren stör - det handlar uteslutande om vissna poplåtar. Scenerna med Will Ferrell och Mattels ledning känns hämtade från en annan film, de ser ut som tagna ur en tramsig, amerikansk barnfilm.

Det hela håller på i nästan två timmar, då hade jag tröttnat sedan länge och satt mest och irriterade mig på filmen.

Jag klassificerar BARBIE som ett misslyckande - men ett intressant misslyckande.

Nu vill jag se en film om Big Jim; dockan jag lekte med på 70-talet. Barbröstade män gör saker tillsammans i en husbil i vildmarken. 

 

 

 

(Biopremiär 21/7)

Bio: Sausage Party

Bilder copyright (c) Sony Pictures Sweden

 
Seth Rogen är säkert en kul kille att hänga med, men är det inte dags nu att någon hindrar honom från att göra film? Förvisso har jag inte sett TV-serien PREACHER, men kolla på några av de senaste filmerna han har skrivit, producerat eller regisserat - THIS IS THE END, THE INTERVIEW, THE NIGHT BEFORE och BADNEIGHBOURS 2. Hemska filmer.

Den animerade filmen SAUSAGE PARTY är regisserad av Greg Tiernan och Conrad Vernon, den sistnämnde har gjort filmer som SHREK 2 och MADAGASKAR 3, men Seth Rogen är en av producenterna, en av manusförfattarna, och gör en av rösterna. Det har hävdats att SAUSAGE PARTY är en tecknad film för vuxna. Det stämmer inte - även om det är besynnerligt att filmen i Sverige försetts med 11-årsgräns.

Filmen utspelar sig i en livsmedelsbutik. Huvudpersoner är korven Frank (Rogen gör rösten) och korvbrödet Brenda (Kristen Wiig). Alla matvaror i butiken drömmer om att bli utvalda av gudarna - det vill säga köpas, och därmed få lämna butiken. De har ingen aning om att de blir uppätna så fort de kommer ut. Men mest av allt drömmer Barry och hans korvpolare om att få tränga in i Brenda och hennes korvbrödsväninnor. De pratar inte om något annat.

Efter ett tag får de veta vad det innebär om man blir köpt. Några matvaror hamnar på äventyr ute på stan och hemma hos en pundare, medan andra ger sig ut på upptäcktsfärd i affären.

Jag fick lust att lämna pressvisningen efter tio minuter. Jag satt generat och vred på mig i biofåtöljen. Inte beroende på att jag tog anstöt. SAUSAGE PARTY känns inte det minsta "vuxen" - tvärtom känns det som om manuset är skrivet av några fnissiga fjortonåriga killar som vill vara fräcka och busiga. Humorn består av oändligt många sexskämt. Figurerna svär oavbrutet. De dricker sprit och tar droger. Det är pinsamt och barnsligt. Jag förstår inte att folk som Salma Hayek, Edward Norton, Paul Rudd, Michael Cera, och inte minst Kristen Wiig, velat låna ut sina röster till det här.

Det finns en del "tecknad film för vuxna" som gör skäl för beteckningen, som FRITZ THE CAT och ett par andra filmer av Ralph Bakshi, och i viss mån HEAVY METAL (även om sex och våld egentligen inte är så vuxet). SAUSAGE PARTY ligger väldigt långt från dessa filmer. Men USA är dubbelmoralens land, de upplever säkert filmen som chockerande och helfestlig.

En scen tyckte jag var kul: när en kvinna kommer hem och packar upp matvarorna i sitt kök. Matvarorna är överlyckliga - tills de inser vad som är på väg att ske. Matlagningen förvandlas till en traumatisk massaker.

Ibland funderade jag på sådant man inte ska fundera på när man ser filmer av den här typen. Hur kommer det sig att maten vet vad "äta" betyder, när de inte vet vad de är till för? Och hur kan de dricka drycker? Vart tar drycken vägen i dem? Och varför är det i dryckernas fall flaskorna som är levande, och inte drycken, när det är korvarna som pratar, och inte förpackningen de ligger i? Varför funderade jag på detta? Spelar det någon roll?

Jag konstaterar att SAUSAGE PARTY går rätt bra på bio i Amerika. Själv tycker jag att det här är en av årets sämsta filmer. Den är bara påfrestande och o-rolig.

(Biopremiär 17/8)

Bio: This is the End

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden   

Häromveckan kom det en komedi om världens undergång - den fantastiska THE WORLD'S END. Och nu kommer ännu en komedi om världens undergång, en film med den snarlika titeln THIS IS THE END, som blev en oväntad framgång på amerikanska biografer.

 

Så kallade vanity projects är ofta av ondo. Efter framgången med DONNIE DARKO fick Richard Kelly fria tyglar att genomföra sitt drömprojekt SOUTHLAND TALES, en film som visades i Cannes, buades ut, lades på en hylla, och släpptes ett par år senare i kraftigt nerklippt skick. Seth Rogen och Evan Goldberg verkar ha fått fria tyglar när de gjorde actionkomedin PINEAPPLE EXPRESS för fem år sedan, en ganska irriterande film som inte funkade som det var tänkt. Nu har Rogen och Goldberg fått ännu friare tyglar och gjort THIS IS THE END, som bygger på en kortfilm, och till skillnad från PINEAPPLE EXPRESS har de den här gången även regisserat.

 

Någon borde hållit dem i örat.

 

Det börjar hyfsat roligt. Jay Baruchel, som spelar sig själv, anländer till Los Angeles för att hälsa på sin kompis Seth Rogen, som spelas av Seth Rogen. De åker hem till Rogen för att chilla, spela TV-spel och framför allt för att röka gräs. Rogen tycker dock att de ska sticka bort till James Franco (spelad av, just det, James Franco), som har fest i sin enorma lyxvilla. Den gnällige Jay gnäller och vill inte, men de hamnar till slut hos Franco.

 

På festen florerar massor av kändisar som sig själva: Michael Cera, Jonah Hill, Rihanna, Craig Robinson, Emma Watson, Christopher Mintz-Plasse med flera. Vissa av dem har annan personlighet än de brukar ha; den vanligtvis så mjäkige Cera är ett kokainsnortande rövhål, Hill är en omtänksam mes. Sprit och droger flödar på den vilda festen.

Jay och Rogen går iväg för att köpa cigg - och medan de är ute drabbas LA av en kravtig jordbävning. Ja, mer än det - en del människor sugs upp i himlen i blåa kraftfält. Jay och Rogen kutar tillbaka till Franco, tumult utbryter, festdeltagarna och andra förbipasserande dör, och en handfull överlevande barrikaderar sig i Francos kåk. Jay är övertygad om att världen håller på att gå under - vilket visar sig stämma.

 

Och från och med nu är det inte längre speciellt roligt. Snarare tvärtom - det hela blir extremt påfrestande. Danny McBride dyker upp som en objuden gäst som missat hela domedagsscenariot - och han är bara en jobbig, osympatisk tölp. Men vad värre är, är att man inte verkar ha haft något manus. Det känns som filmskaparna och deras polare hittar på efter hand. Filmen håller på alldeles för länge - och varje enskild scen håller på för länge.

 

Rogen och Goldberg verkar tro att det roligaste som finns är att svära oavbrutet, ständigt prata om sex, sperma och droger, skrika "Suck my dick" och liknande. "Oh, we're so naughty!" verkar de ha tänkt. Men det är inte roligt. Det blir bara vulgärt på ett pubertalt sätt. Det är inte kul när McBride håller en flera minuter lång upprörd utläggning om att han minsann runkar och sprutar precis var han vill i Francos hem. Okej, lite kul är det när lilla söta Emma Watson svingar en stor yxa och vrålar "Back the fuck off!", men det är mest för att det känns ovant att se Hermione i en sådan roll.

 

Filmen bara håller på och håller på; plötsligt blir Jonah Hill besatt och de andra tvingas utöva exorcism. Inte kul. Ett domedagsmonster har ett enormt, dinglande könsorgan. Inte heller speciellt kul.

 

Om det inte vore för den hyfsat underhållande inledningen hade jag satt en etta i betyg på den här osedvanligt stökiga, ofokuserade röran.

 

Även Paul Rudd dyker upp - och, ähum, Backstreet Boys!

 

 

 

 

(Biopremiär 25/10)

Bio: Scott Pilgrim vs. the World

Foton copyright (c) UIP Sweden

Åh, fy satan i helvete! Herrejävlar!

SCOTT PILGRIM VS. THE WORLD börjar bra. Filmen inleds nämligen med Universals logga animerad med åttabitarsgrafik och ser ut som hämtad från ett TV-spel från 1980-talet. Denna inledning är filmens höjdpunkt.

Efter tio minuter kände jag att jag ville gå, bara resa mig upp och lämna salongen. Skulle det hålla på så här resten av filmen? Efter fyrtio minuter tittade jag på klockan - jag trodde nämligen att filmen gick mot sitt slut. Jag vände mig till min kollega som satt bredvid mig och viskade "Vet du om att det här ska hålla på i över en timme till?" - "Skojar du?" svarade han. "Det här är förbannat tröttsamt!".

Filmen bygger på en tecknad serie jag aldrig läst, och efter att ha bläddrat i en Scott Pilgrim-bok konstaterade jag att jag aldrig spontant skulle få för mig att läsa den - även om jag inte sett filmen, vilket jag dock hade. Men eftersom Edgar Wright står för regin, hade jag vissa förhoppningar - Wright är killen som gjorde den lysande SHAUN OF THE DEAD och den inte lika lysande HOT FUZZ. Dessutom hade filmen fått några positiva omdömen från bekanta i USA som sett den.

Jag kunde inte ha mer fel.

SCOTT PILGRIM VS. THE WORLD är en enda jävla osebar soppa.

Michael Cera spelar unge Scott, som spelar i ett rockband, det är väl skatepunk eller något sådant de spelar, jag vet inte riktigt - det är sådant felklippta tonåringar i fåniga kläder lyssnar på. Scott är ihop med en sprudlande glad asiatisk tjej, men när han en dag träffar den buttra, truliga Ramona blir han förälskad i henne och dumpar flickvännen. Frågan är bara varför han faller för Ramona. Hon har absolut ingenting att komma med. Maken till trist brud får man leta efter. Hon bara går omkring och är likgiltig till allt.

Scott har ett stort problem. För att nå fram till Ramonas hjärta, måste han bekämpa hennes sju onda ex. Detta sker i en oändlig serie CGI-förstärkta kampsportsslagsmål som ser ut precis som TV-spelsfajter, kompletta med energi- och skademätare, ljudeffekter och annat. Vissa ex måste bekämpas med att man spelar musik som skickar iväg tryckvågor och skit. Alla rollfigurerna har konstiga superkrafter och det påminner om manga.

Det är fullkomligt olidligt.

SCOTT PILGRIM VS. THE WORLD är något av det mest irriterande jag sett. Den fick det att klia i kroppen på mig.

Det finns vare sig rytm eller logik i filmberättandet, det känns som en massa överdrivna, färgsprakande scener som klippts ihop på måfå. Jag får även intrycket av att det är något för gammal regissör som försöker vara ungdomligt cool. Wright är bara 36, inte så gammal, men ändå långt ifrån sjutton. Det blir dock inte lika patetiskt som när pensiot Tony Scott försökte vara ung och frän med den lika osebara DOMINO.

Ja, jag vet. Jag är över 40. Jag tillhör inte filmens målgrupp. Det är möjligt att de tonåringar som gillar de band Scott gillar, som klär sig som Scott och hans kompisar, och som tillbringar dagarna med att spela TV-spel tycker att det här är hur coolt som helst.

Men samtidigt finns det ju ingen orsak till att jag inte skulle gilla det här, trots att jag inte finns i den direkta målgruppen. Ni som följer min blogg vet ju hur mycket mög jag gillar. Jag älskar ju serietidningsfilmer, action och fjantkomedier. Vi 60-talister är ju mycket jönsigare och ungdomligare än 80- och 90-talisterna, som är oroväckande allvarliga och politiskt korrekta. Kanske är vår mentalitet något slags motreaktion på all jävla progg som förpestade vår barndom, på fåtaliga TV-program och stenhård filmcensur. Jag vet inte. Dagens tjugoåringar som vuxit upp med kabel-TV och Internet har en tendens att bli vänstervridna serietecknare eller experimentella filmare med svåra budskap. Om de nu inte bara blir dumma i huvudet.

Nå, här och var glimrar det till i filmen. Trots allt. Vid ett tillfälle förvandlas det hela till en sitcom och Seinfeldsignaturen spelas. I en annan scen uppehåller Scotts kompis den dumpade flickvännen, medan Scott flyr ut genom ett fönster i bakgrunden. Det är roligt. Men det handlar om sammanlagt en minut.

Har du sett trailern, har du sett filmen. Filmen är precis som trailern hela tiden.

Hade jag betalat för att se eländet, hade jag begärt pengarna tillbaka. Med ränta.

SCOTT PILGRIM VS. THE WORLD är det mest påfrestande man kan se på bio i år.

Filmen kostade cirka 60 miljoner dollar att göra. I början av oktober, två månader efter satt den haft premiär, hade den spelat in ungefär 31 miljoner i USA. Jag tror inte det lär bli så mycket mer i resten av världen.

Det här suger nybajsat hästarsle.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 29/10)

Bio: Youth in Revolt

Foton copyright (c) Scanbox Entertainment

Som jag säkert nämnt flera gånger förut, har American Independent blivit något av en genre, snarare än filmer som enbart är gjorda oberoende; utanför studiosystemet. Filmerna ska hålla en viss stil och en viss typ av humor. Helst ska de även innehålla Steve Buscemi.

Miguel Artetas YOUTH IN REVOLT hamnar någonstans mitt emellan traditionell, småvulgo tonårskomedi och lätt arty independentfilm. Det hela börjar med en bild på Frank Sinatra och ljudet av sextonårige Nick Twisp som onanerar. Michael Cera (som dock blir 22 nästa månad) spelar Nick, den sedvanlige oskulden och mesen som inget hellre vill än att få ihop det med en snygg brud med samma nischade intressen som han själv.

Nick bor hos sin morsa (Jean Smart), en härlig white trash-kvinna som lever på Nicks barnbidrag, och i hemmet finns även hennes sambo Jerry (Zach Galifianakis från BAKSMÄLLAN), som sålt en defekt bil (med banan i förgasaren) till tre sjömän. När de burdusa sjömännen vill ha pengarna tillbaka, tar Jerry sambon och Nick med sig till en trailerpark i skogen.

Där träffar Nick den söta Sheeni (Portitia Doubleday), som bor i en villa tillsammans med sina djupt religiösa föräldrar, och Nick blir förstås störtförälskad - och känslorna verkar vara besvarade. Dock har Sheeni redan en pojkvän, den superbegåvade Trent, som kan franska och skriver futuristisk poesi. För att kunna imponera på Sheeni, skapar Nick ett alterego; den mustaschprydde och kedjerökande Francois (Cera han också), som med jämna mellanrum dyker upp och ger Nick råd om hur han ska hantera de alltmer bisarra situationer han hamnar i.

Och det är minsann bisarra situationer. Nicks farsa spelas av Steve Buscemi (tänka sig!) som bor ihop med en ung brud som oftast bär bikini. När Jerry plötsligt dör, får Nicks morsa hastigt och lustigt ihop det med en besynnerlig polis, spelad av Ray Liotta. Nicks granne spelas av Fred Willard! Sheenis farsa görs av M Emmett Walsh! Plötsligt dyker Justin Long upp som Sheenis brorsa, som bjuder på magiska svampar. Willard och Walsh borde få varsin Oscar för scenerna där de är höga på svamp! Just det, Sheenis föräldrar har även en kyrkorgel med 60 pipor i vardagsrummet. Sjömännen har på någon vänster lyckats få in Jerrys Lincoln i familjens vardagsrum.

I grunden är YOUTH IN REVOLT en söt kärlekshistoria; pojke möter flicka, som gjorts till skruvad komedi. Och ja, bitvis är det här jävligt roligt. Ett stort antal scener fick mig att skratta högt, vilket jag sällan gör på bio, åtminstone inte i nyktert tillstånd. Dock börjar storyn, som bygger på en roman, att sagga en aning under filmens andra halva, och ibland känns det ... vad ska jag säga... Tja, det känns lite väl sökt emellanåt. Jag tänkte länge att det här kommer att bli en fyra i betyg, men någon måtta får det vara på min snällhet.

Filmen har fantastiska, leranimerade förtexter, en udda animerad sekvens mitt i (den involverar kopulerande par och ett lillfinger) samt tecknad film under eftertexterna. Det här är en väldigt sevärd film med en hel packe kul skådisar, och i vanlig ordning är Fred Willard bäst. Synd att hans roll är så liten.

(Biopremiär 28/5)

Bio: Year One

Kritiken utomlands mot Harold Ramis' YEAR ONE har inte varit speciellt nådig, så jag hade inga större förväntningar när jag traskade bort till premiärvisningen - bolaget hade bestämt sig för att inte pressvisa filmen. Ännu märkligare blev det när biljettriverskan informerade oss om att bolaget även lyckats skicka fel kopia av filmen - den skulle därför denna kväll visas otextad. Inga problem för min del, tur att den inte var på finska. Och faktum är - vill man få alla dessa tonåriga bioterrorister att hålla käften under visningarna: visa filmerna utan text! Då tvingas de små kräken att sitta tysta, lyssna och koncentrera sig!
 I filmen är Jack Black och Michael Cera två inte speciellt lyckade grottmänniskor; Black är jägare, Cera är bärplockare och båda är sämst i stammen på det de gör. Dessutom har de ingen framgång med de brudar de är intresserade av. 
 En dag blir Black förbannad och biter i den förbjudna frukten i ett träd utanför byn och tror sig ha blivit överintelligent. Bettet i äpplet medför även att han förvisas frå byn. Av diverse skäl tvingas även Cera hänga på. Det dröjer inte länge innan de upptäcker att världen inte alls slutar bakom berget, och där hittar de Kain och Abel. Efter att Kain dräpt sin bror, blir de hembjudna till honom och hans familj - men där blir de tillfångatagna av romare, som även tjackat upp sig på resten av grottmänniskostammen.
 Black och Cera lyckas rymma, och springer på Abraham just som denne ska offra Isak. Abraham säger åt våra huvudpersoner att absolut inte gå till Sodom, och när Abraham dessutom påstår att Gud sagt åt honom att börja omskära folk, så beger sig Black och Cera till just Sodom, där det visar sig att deras vänner - inklusive brudarna de är kära i - hålls fångna. Där finns även ett riktigt kalaskex till prinsessa.
 Allvarligt talat: det här var väl inte så farligt? En kollega var riktigt upprörd efter visningen och tyckte det var världens jävla skit, men jag ska inte ljuga. Jag tyckte det var hyfsat kul. Framför allt något alldeles oerhört tramsigt och barnsligt. Jack Black äter bajs i en utdragen scen! Massor med skämt om genitalier! En eunuck kastar iväg sin ena testikel! Folk får saker i huvudet! Biljakt med långsamma, oxdragna kärror som gör grottmännen åksjuka! Under ett slagsmål skriker Black "Sodomize this!". 
 Vidare är filmen med ameri-

kanska mått mätt lite över-

raskande i sitt ifråga-

sättande av Gud och olika religioner, och fullkomligt obegripliga saker som omskärelse. De två grottmännen tror inte på högre makter utan tar dagen som den kommer. Vad mer? Jo, Vinnie Jones är med - och Sodoms prinsessa är ett vibrerande erotiskt knippe. 
 YEAR ONE känns ungefär som vissa delar av DET VÅRAS FÖR VÄRLDSHISTORIEN med mer kiss och bajs tillagt. Eller en remake på LIFE OF BRIAN gjord av några som aldrig sett LIFE OF BRIAN - och trodde den var full med kiss och bajs. Framför allt är YEAR ONE för lång. Den står ofta och stampar och kommer inte vidare. Den tjatar samma saker. Men den är i alla fall roligare än den där SNUTEN I VARUHUSET.

(Biopremiär 29/7)