Visar inlägg med etikett Michael B Jordan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Michael B Jordan. Visa alla inlägg

lördag 1 maj 2021

Amazon Prime: Without Remorse

Foton copyright (c) Amazon Studios

Jag blir lite förvirrad vad gäller titeln på den här filmen. På Amazon Prime står den listad som TOM CLANCY'S WITHOUT REMORSE, vilket det även står i förtexterna. När man pausar filmen, står det i bild TOM CLANCY: UTAN MISSKUND, vilket även är titeln på romanen, som kom 1993. På IMDb är filmen listad som WITHOUT REMORSE. Jag väljer denna senare titel. Dessutom är ju "Utan misskund" titeln på en Mike Hammer-bok av Mickey Spillane.

WITHOUT REMORSE, i regi av italienaren Stefano Sollima som senast gjorde SICARIO 2, är en film som fick massiv kritik långt före premiären. En massa reaktionära typer på högerkanten, främst amerikaner, men även svenskar, gick i taket när de fick veta att Tom Clancys hjälte John Kelly/John Clark skulle spelas av Michael B Jordan - en svart skådespelare. Och hjältens överordnade har blivit kvinna, en svart kvinna. Det går ju inte för sig, tyckte folk, de vill inte ha fler jävla PK-filmer skrek de, de vill inte att actionfilmer ska politiseras - tydligen är de helt omedvetna om att de flesta amerikanska action- och äventyrsfilmer, för att inte tala om westernfilmer, alltid varit starkt politiserade. Detta ledde till att WITHOUT REMORSE överöstes med dåliga betyg - innan någon hade sett filmen. 

Nu visade det sig att det finns helt andra skäl till att ge den här filmen dåligt betyg.

Clancys roman kom i svensk översättning 1994. Jag har inte läst den, men det finns ett sammandrag på Wikipedia. Boken utspelar sig 1970. John Kellys fru har omkommit i en bilolycka. Kelly lär känna en drogberoende kvinna, och de blir kära i varandra. Onda knarklangare dyker upp och mördar tjejen. Kelly får ett nytt uppdrag av sin chef, han ska till Vietnam och frita amerikanska krigsfångar. Samtidigt hämnas han mordet på knarktjejen.

Handlingsreferatet ovan låter lite märkligt. Och hur mycket av detta kom med i Sollimas film?

Ingenting.

John Kelly är fortfarande Navy SEAL, och hans käresta mördas, men i övrigt har de enbart behållit bokens titel. De kunde kallat filmen, och hjälten, vad som helst.

Filmen inleds med ett militärt uppdrag som går fel. Jamie Bell spelar en CIA-agent som beter sig väldigt misstänkt. Han vet mer än han berättar. Väl hemma dyker det upp onda ryssar som har ihjäl medlemmar i Kellys team. Kelly misslyckas de att döda, de skjuter ihjäl hans gravida hustru istället.

Kelly lyckas omgående hitta folk som ligger bakom morden och han har ihjäl dem, vilket leder till att han kastas i fängelse. Hans överordnade (Jodie Turner-Smith) fixar ut honom. Guy Pierce dyker upp som en slem typ i kostym - det står SKURK stämplat i pannan på honom. 

Det hela handlar om en konspiration, förstås. Kelly skickas till Ryssland för att panga de inblandade. Jamie Bell fortsätter satt bete sig misstänkt.

WITHOUT REMORSE är en dålig film. Det är en riktigt tråkig actionfilm. Det spelar ingen roll att Michael B Jordan brukar vara en duglig skådespelare. Det känns som om det trista manuset är författat av ett datorprogram, och regisserat av en kille som tappat intresset och mest suttit och inväntat sin lön.

Stora delar av filmen, antagligen mer än halva filmen, utspelar sig i mörker. Svartklädda personer skjuter på varandra i mörker. Det är svårt att se vad som sker, men det spelar ingen roll, för man bryr sig ändå inte. Filmen är så oengagerande den kan bli. Alla rollfigurer är mer eller mindre osympatiska, eller bara tråkiga.

Militärt kunniga har anmärkt på en rad felaktigheter i filmen - som att folk bär fel uniformer, och det faktum att det i verkligheten inte finns några kvinnliga SEAL-soldater. Jag är fullkomligt ointresserad av krig och militärer, så det noterade förstås inte jag. 

... Och ja, skurken är precis den vi hela tiden misstänkte.

Eftertexterna avbryts för en epilog. Kelly säger att han vill skapa ett nytt, internationellt team. Rainbow. Han ska prata med presidenten om detta. Alltså hotas det med en uppföljare.

Som jag skrev i min recension av THINGS HEARD & SEEN har jag inga halva betyg, så jag avrundar uppåt. Jag sätter en tvåa, mest för Jordan, men det egentliga betyget är 1½.



 

 

 

 

(Amazon Prime-premiär 30/4)

torsdag 22 november 2018

Bio: Creed II

Foton copyright (c) SF Studios

När CREED kom 2015 pressvisades den inte i Göteborg. Jag brydde mig inte om att se den - det dröjde faktiskt till förra veckan innan jag tog mig samman och tittade på filmen, eftersom uppföljören skulle pressvisas.

Jag måste säga att jag inte riktigt förstår alla hyllningar av den första CREED. Sylvester Stallone, som Oscarnominerades, är betydligt bättre än filmen han är med i.

Dock var jag nyfiken på CREED II - självklart beroende på att Dolph Lundgren skulle återkomma som Ivan Drago, det ryska boxarmonstret från ROCKY IV (1985); mannen som slog ihjäl Apollo Creed i ringen.

Nu har jag sett CREED II - eller ROCKY VIII - och, tja, det är ungefär samma film en gång till. Samma film som vilken då? Välj själv: ROCKY II, ROCKY IV, CREED - eller någon annan boxningsfilm.

Filmen, som regisserats av nykomlingen Steven Caple Jr, inleds i Kiev i Ukraina. Där, i en riktigt sketen lägenheten i ett riktigt sketet hus i en riktigt sketen stadsdel, bor Ivan Drago tillsammans med sin son Viktor (Florian Munteanu); en redig biff med råskinnsutseende, och boxare även han. Det har inte gått så bra för Ivan Drago sedan han fick på nöten av Rocky för mer än 30 år sedan. Ryssland vände honom ryggen och hans fru Ludmilla (Brigitte Nielsen) lämnade honom. Men han drömmer om hämnd.
I Amerika har Adonis Creed (Michael B Jordan) gått och blivit världsmästare. Han passar även på att fria till sin älskade Bianca (Tessa Thompson), vars karriär som sångerska går bra. Då anländer far och son Drago för att utmana Creed. Viktor versus Creed, Ryssland mot Amerika, precis som 1985.

Rocky Balboa (Stallone, förstås) har blivit fri från cancern han drabbades av i förra filmen, och han är nu Creeds tränare. Men han gillar inte den här utmaningen och ställer inte upp i Creeds ringhörna. Hur ska det gå? Kommer Creed att åka på bank? Och vad ska hans ömma moder (Phylicia Rashad) säga?

Återigen: Sylvester Stallone är bättre än filmen. Det är honom och Dolph Lundgren jag vill se. Så fort de två inte är i bild sjunker mitt intresse. Michael B Jordan må vara en utmärkt skådis, men han är ingen Carl Weathers; han saknar den pondus och utstrålning som 80-talets filmhjältar hade, och som de fortfarande besitter. Jag måste säga att Dolphs insats är riktigt bra - jag tyckte alltmer synd om hans stackars Ivan och jag ville att det skulle gå bra för honom.

Alldeles för stor del av CREED II ägnas åt Creeds och Biancas förhållande, och det är inte så kul. Bianca framför ett par sånger; hon ägnar sig åt soul och R&B; de värsta musikstilarna vid sidan av reggae. En scen där Rocky och Ivan träffas på Rockys restaurang är fin. Det förekommer flera scener där folk pratar med gravstenar. Vi får se Rocky knåda pizzadeg. Vardagsdramatik: gatlyktan utanför Rockys lägenhet har inte funkat på flera år och han försöker utan framgång få den lagad.
Får vi ett träningsmontage? Jajamen! I ROCKY IV var Rocky ute i skogen och lyfte stockar och hade sig när han tränade inför den stora fajten. I CREED II är Creed ute i öknen och lyfter tunga saker. "You need a montage - even Rocky had a montage!"

Svensken Ludwig Göransson står för filmmusiken, och liksom nästan all musik han komponerar, är det oinspirerat och sömnigt. Men - mot slutet, när Creed gör något heroiskt i ringen, spelas plötsligt den gamla Rocky-fanfaren, och då rycks man för ett par sekunder tillbaka till den tid då filmer hade minnesvärd musik. En stillsam pianoversion av "Gonna Fly Now" hörs ett par gånger.

Brigitte Nielsen medverkar ett par minuter. Hon ser rätt otäck ut.

Slutligen: boxningsmatcher på film har en tendens att bli rätt tjatiga och ospännande. Två killar som står mittemot varandra och slår på varandra. Det är liksom inte som en superkoreograferad martial arts-film, där den onde motståndaren kör med en sinister stil, och hjälten måste lära sig en hemlig, urtida teknik med hopp, spark och punggrepp för att vinna på slutet.








(Biopremiär 23/11)

onsdag 14 februari 2018

Bio: Black Panther

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Marvels Black Panther dök upp redan 1966 och var den första svarta superhjälten - i betydelsen afrikan, inte svart dräkt. Jag känner till figuren, jag har sett bilder på honom, jag har till och med en kollega som tecknat Black Panther - men jag har aldrig någonsin läst serien. Således vet jag ingenting om honom. Till exempel har jag ingen aning om vad  han har för superkrafter.
Nu har jag sett filmen om honom - så, vad har han för superkrafter?
Ingen aning!
Han dricker en sörja gjord på något slags mystiska örter som avger ett blålila sken, och då får han "svarta panterns krafter". Vilka svarta panterns krafter är framgår inte. Han är bra på att slå volter, men det måste väl vara mer än det. Kanske blir han även superstark?
Black Panthers dräkt har även den superkrafter. Den är tillverkad av världens hårdaste metall, det mystiska och magiska vibranium. Vibranium förekom redan 1966, tre år innan adamantium introducerades - den hårda metall som Wolverines klor och skelett är gjort av. Black Panthers dräkt kan fälla ut klor och absorbera kraften av snytingar, pistolskott och annat.
Ryan Cooglers (LAST STOP FRUITVALE STATION) film inleds i Oakland 1992. Den tidens Black Panther; T'Chaka, kung av det afrikanska landet Wakanda, dyker upp i en sunkig lägenhet där två unga ligister planerar en kupp. Det visar sig att de två killarna också är från Wakanda. Vad är T'Chaka ute efter?
Hopp till nutid och Wakanda. Wakanda är en högteknologisk storstad, gömd för omvärlden - ungefär som en Blade Runner-stad ingen hittar till. Det är tack vare vibranium, vilket finns i mängder där, som staden och dess befolkning är så avancerade. T'Chakas son; T'Challa (Chadwick Boseman), ska ärva tronen. Under den mystiska tronarvsceremonin på toppen av ett vattenfall, dyker det upp en kille från en annan stam och utmanar T'Challa, de ska slåss om tronen - så då blir det fajting. Ganska illa iscensatt sådan. T'Challa vinner förstås och blir både kung och ny Black Panther.
Black Panther är något slags hemlig agent och får genast ett uppdrag att bita i. Andy Serkis spelar den enarmade Ulysses Klaue, en brutal skurk som påminner om en ond kapten Haddock. Klaue och hans män bryter sig in på brittiska nationalmuseet i London för att stjäla afrikanska prylar tillverkade av det värdefulla vibranium. En av männen i gänget är Erik Killmonger (Michael B Jordan), även han från Wakanda.
Efter ett tag visar det sig att det inte alls är Klaue som är dramats huvudskurk, utan Killmonger - en trist snubbe som är ute efter Wakandas tron. Killmonger är en blek skurk. Han är varken vidrigt ondskefull eller rolig.
Till sin hjälp får Black Panther en CIA-agent spelad av Martin Freeman (som ser rätt ointresserad ut) och några stenhårda, spjutförsedda kvinnor från Wakanda. Det är gott om stenhårda afrikanska kvinnor som kan slåss i den här filmen - men deras karaktärsbeskrivningar är minimala. De har ingen annan personlighet än att de är tuffa. Fast T'Challa har inte heller mycket till personlighet. Den enda som ger liv åt sin rollfigur är Letitia Wright, som gör T'Challas spexiga lillasyster - hon fungerar ungefär som filmens Q, den är hon som tillverkat Black Panthers nya dräkt och en del andra prylar.
BLACK PANTHER utspelar sig till större delen i Afrika och Sydkorea. Lång som ett ösregn är filmen, det tar en evighet innan den kommer igång, och det tar även en evighet för filmen att sluta. Actionscenerna är förhållandevis få och förvånansvärt trista. Det förekommer ytterligare en tvekamp på det där vattenfallet, och det blir inte bättre andra gången - fajten är nästan identisk med den första. En lång biljakt utspelar sig i mörker och det är lite svårt att se vad som sker.
Mellan actionscenerna blir det långrandigt och segt. Det är tjatigt och handlingen verkar inte röra sig framåt. Manuset är allt annat än tajt. Svensken Ludwig Göransson står för filmmusiken, och eftersom stora delar av filmen utspelar sig i Afrika, tyckte Göransson att det var lämpligt med afrikansk musik som för tankarna till LEJONKUNGEN. Således borde det på filmaffischen stå "VARNING! INNEHÅLLER SÅDAN DÄR JÄVLA LEJONKUNGEN-MUSIK!". Tänk vad mycket coolare det hade blivit om musiken istället lät som något ur en gammal Tarzanfilm.
Stan Lee gör en ovanligt poänglös och märklig cameo, en bit in i eftertexterna följer en första bonusscen - i denna hålls ett högtravande tal som fått en del att tro att det här är en "viktig" film med ett budskap. När sedan eftertexterna rullat klart får vi en andra bonusscen, i vilken en gestalt ur tidigare Marvelfilmer dyker upp.
Bland övriga skådespelare ser vi Angela Bassett och Forest Whitaker, den senare är Wakandas Miraculix.
BLACK PANTHER är inte den sämsta Marvelfilmen, men det är antagligen den tråkigaste. Jag förstår verkligen inte varför så många gett filmen bra kritik. Och jag vet fortfarande inte vad Black Panther har för superkrafter.


 






(Biopremiär 14/2)
-->

onsdag 5 augusti 2015

Bio: Fantastic Four

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Häromveckan hade ANT-MAN premiär, och redan nu är det dags för nästa Marvelfilm. Dessutom är det dags för ännu en reboot. Spindelmannenfilmerna startade nyligen om efter tio år (och ska snart starta om igen), och efter att ha fått sitt ursprung berättat i en långfilm 2005, med uppföljare 2007, kommer här en ny version.
Jag minns när jag första gången fick syn på serien Fantastiska Fyran. Det var 1978, då den plötsligt stod i serietidningsstället på Epe-livs i Landskrona. Atlantic-serien hette den nystartade tidningen, men huvudnumret var Fantastiska Fyran - Marvel Comics första superhjälteserie, skapad av Stan Lee och Jack Kirby 1961. Visst, Marvel hade under andra namn funnits sedan 1940-talet och pumpade ut superhjältar redan då, men Fantastiska Fyran var starten för det förlag vi känner idag.
Jag tyckte allt att den var lite konstig, den där nya serietidningen från Atlantic Förlag. Varför hade den ingen ordentlig logotype? Liksom den nystartade Spindelmannen, som stod intill, hade den bara en ful ram runt omslagsteckningen. Varför hette tidningen inte Fantastiska Fyran? Detta var förstås inte något som hindrade mig från att läsa tidningen.
Atlantics tidning från 1978 var inte det första försöket att ge ut Fantastiska Fyran i Sverige. Redan 1967 gav Williams Förlag ut en tidning, som lades ner 1969 efter 22 nummer. Denna tidning har jag aldrig läst. Däremot hittade jag som barn ett begagnat exemplar av det svartvita Fantastiska Fyran-album som Red Clown gav ut 1975. Jag fascinerades av Jack Kirbys teckningar i det - men jag förstod aldrig riktigt vad det handlade om.
Även om jag läste en hel del nummer av Atlantic-serien, som senare bytte namn till Fantatiska Fyran, var jag inte sådär jätteförtjust i tidningen. Det var lite för mycket kosmiskt mumbojumbo, och med ett par undantag, var medlemmarna i superhjältegruppen rätt trista. Stenmonstret The Thing fick heta Bamsen i Williams tidning, hos Atlantic försågs han med namnet Big Ben - ett utmärkt namn som är bättre än originalnamnet. Och jo, det var Big Ben som lyfte serien. I övrigt tyckte jag att serien saknade allt det som gjorde Spindelmannen så bra.
Fantastiska Fyran i Sverige: 1967, 1975 och 1978.
Bernd Eichinger hette en man som ägde filmrättigheterna till Fantastiska Fyran. 1994 höll dessa på att gå ut, och för att kunna förnya dem, var Eichinger tvungen att faktiskt producera en film om superhjältarna. Han kontaktade Roger Corman, och de lät Oley Sassone regissera THE FANTASTIC FOUR för en miljon dollar. Vad Oley, hans team och skådespelare inte visste om, var att Eichinger aldrig haft för avsikt att släppa filmen. Redan när denna film gjordes var den hett omskriven, den fanns på tidningsomslag och en PR-turné var inplanerad. Men - filmen låstes in någonstans. Dock hann det läcka ut piratkopior som såldes på VHS, och nuförtiden är filmen allt annat än svår att hitta i risiga versioner på Internet.
Exakt varför filmen aldrig skulle släppas hoppas jag att vi får klarhet i när dokumentären DOOMED, som handlar om filmen, släpps. THE FANTASTIC FOUR från 1994 är väl inget att skämmas alltför mycket för - vore jag tio år hade jag älskat den. Visst, den är väldigt billig, många av effekterna är riktigt vissna, och handlingen är inget vidare - men filmen har en kul, färgglad serietidningsapproach.
The Fantastic Four, 1994.
2005 var det äntligen dags för Bernd Eichinger att få göra sin påkostade Fantastiska Fyran-film. Den följdes upp 2007 med FANTASTIC 4: RISE OF THE SILVER SURFER. Dessa två filmer gick rätt bra på bio, men många kritiker och fans gjorde tummen ner. Själv förstår jag inte riktigt varför. Liksom Marvels serietidning gjorde i början, riktade sig filmerna till barn och ungdomar. Filmerna var på flera sätt perfekta adaptioner av serien och framför allt var de inte så gravallvarliga och mörka som X-MEN och BATMAN. Men, men - tydligen är det allvar och mörker publik och fans vill ha. Bernd Eichinger dog 2011.
Fantastic Four, 2005.
Josh Trank, som gjorde found footage-superhjältefilmen CHRONICLE, har regisserat 2015 års FANTASTIC FOUR - för en budget på 122 miljoner dollar. Det är 121 miljoner mer än Oley Sassone fick 1994. Om jag förstått det hela rätt, bygger den här nya versionen helt eller delvis på Marvels Ultimate Universe - ett alternativt universum i vilket vissa detaljer ändrats; till exempel är Nick Fury och Johnny Storm svarta.
Filmen inleds 2007 - det vill säga samma år som RISE OF THE SILVER SURFER hade premiär. Reed Richards är en ambitiös liten gosse som bygger avancerade uppfinningar i familjens garage. Men hjälp av kompisen Ben Grimm försöker Reed teleportera saker, något som leder till explosioner och olyckor. Reed och Ben växer upp till Miles Teller och Jamie Bell. De har lyckats spika ihop en teleportör, som tydligen leder till en annan dimension, och de uppmärksammas av dr Franklin Storm (Reg E Cathey), som har fantastiskt mörk röst. Den svarte dr Storm har en hetsporre till son; Johnny (Michael B Jordan), och en adoptivdotter - Sue (Kate Mara), som är vit (hon föddes i Kosovo).
I den första berättelsen från 1961 for Reed, Ben, Johnny och Sue upp i rymden, där de bombarderades med gammastrålar; något som gav dem superkrafter. I den här versionen ska Reed, Ben och Johnny, tillsammans med den vresige Victor von Doom (Toby Kebbell), teleportera sig till den andra dimensionen i vad som känns som en variant på David Cronenbergs tolkning av FLUGAN. Sue är inte med, hon anländer för sent till teleportören. I den andra dimensionen sker en olycka, Doom försvinner, och när de övriga tre återvänder, drabbas även Sue av vad det nu var som fanns i den andra dimensionen.
De fyra utvecklar superkrafter baserade på sina personligheter. Den hårde tuffingen Ben blir ett stenmonster, hetsporren Johnny blir en levande fackla, den tystlåtna Sue blir osynlig, medan Reed, som alltid vill greppa över för mycket, kan tänja ut sin kropp. Militären griper in och för de fyra till Area 57. De undersöks och tränas; Ben fungerar som ett hemligt vapen i krigszoner.
Detta är Fantastiska Fyrans ursprung - och nästan hela filmen! FANTASTIC FOUR varar bara 100 minuter och mer än halva filmen hinner gå innan de teleporterar sig, och det hela är nästan slut innan det är dags för supergruppens första äventyr, eller vad man ska kalla det. De åker tillbaka till den andra dimensionen för att slåss mot dr Doom, som överlevt och nu försöker få Jorden att uppslukas i ett svart hål, eller vad det nu var. Nej, Fantastiska Fyran får aldrig tillfälle att visa upp sig i New York och utföra heroiska hjältedåd - de tillbringar ett par minuter i den ödsliga andra dimensionen med att slåss mot Doom, och det är fullkomligt ointressant och obegripligt. Tycker ni att jag spoilar hela filmen, tycker ni fel. Här finns nämligen inget att spoila, eftersom det inte händer någonting.
FANTASTIC FOUR är gravallvarlig och nästan helt humorbefriad. I och för sig är den här nya ursprungshistorien helt okej, och filmen hade kunnat vara bra, om de betat av detta under filmens första halvtimme. Som det är nu känns filmen som en utdragen trailer. Den bygger upp till nästa film. Josh Tranks film är som ett enda stort antiklimax - action och äventyr glöms helt bort! Vi har fått en film om en superhjältegrupp som inte gör någonting! Slutstriden känns påklistrad, som om manusförfattarna plötsligt insåg att de glömt bort det publiken kommer för att se.
Specialeffekterna är helt okej, men dr Doom ser inte klok ut. Han ser ut som skurken i Ruggero Deodatos THE ATLANTIS INTERCEPTORS/THE RAIDERS OF ATLANTIS, och i helfigur liknar han en docka designad av Staffan Westerberg. Hur tänkte de här?
Marco Beltrami och Philip Glass (!) står för filmmusiken. Stan Lee har ingen cameo, och det kommer ingen bonusscen efter eftertexterna. Det är möjligt att det här kan leda till riktigt bra uppföljare, men som det är nu, är filmerna från 1994, 2005 och 2007 betydligt roligare och mer underhållande. Att göra en gravallvarlig film om en kille med gummikropp är inte alltför smart. Och det räcker inte med att låta Ben Grimm gå omkring utan byxor för att göra det här till en succé. FANTASTIC FOUR saknar allt det ANT-MAN har.
"It's clobbering time!" översätts med "Nu är det dags för stryk!" - men alla vet ju att det ska vara "Nu är det dunkardags!".








(Biopremiär 7/8)



torsdag 16 februari 2012

Bio: Chronicle

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Jösses, upptäcker att den här hade biopremiär igår. Pressvisningen var idag ... Nåja.
Förutom handhållen shakycam, är ett annat av mina hatobjekt så kallade "found footage-filmer". Denna genre slog igenom 1999, när den förhållandevis usla THE BLÄH WITCH PROJECT (filmen som bevisade att folk är rädda för träd) hade premiär. Killarna som gjorde den filmen hävdade dessutom att de aldrig sett CANNIBAL HOLOCAUST; alla found footage-filmers urmoder. senare medgav de att de faktiskt hade sett filmen. Och Ruggero Deodatos kannibalklassiker är fortfarande den med bred marginal bästa filmen i genren.
Efter BLÄH WITCH rullade det på och vi fick filmer som PARANORMAL ACTIVITY-trilogin, [REC]-filmerna (varav den första var bra), CLOVERFIELD, APOLLO 18 som fortfarande inte haft Sverigepremiär, ett par exorcismfilmer, och ytterligare ett gäng jag förträngt eller inte sett. De flesta är väldigt irriterande, eftersom orsaken till att rollfigurerna hela tiden filmar allt se upplever blir allt mer krystad.
CHRONICLE är den första superhjälte-found footage-filmen. Okej, stryk "hjälte" i "superhjälte". Filmen handlar om superkrafter, men inga beter sig som hjältar, än mindre maskerade sådana.
Manuset till den här filmen har skrivits av Max Landis, son till John, och för regin står Josh Trank, som långfilmsdebuterar. Och jag måste säga att det här är den bästa found footage-filmen sedan kannibalfilmen. Fast det dröjde ett bra tag innan CHRONICLE tog sig och blev riktigt bra.
Dane DeHan spelar tonåringen Andrew Detmer, som är lite nördig, mobbad, och har problem hemma - hans farsa super och slåss, medan hans mor är svårt cancersjuk. Av någon anledning har Andrew fått för sig att han ska videofilma precis allting, och ja, det kändes bara krystat och dumt.
Andrew umgås med sin kusin Matt (Alex Russell), och på en fest träffar de den unge politikern Steve (Michael B Jordan). Matt och Steve har hittat ett mystiskt hål i marken i närheten av kåken där festen hålls, och de vill att Andrew ska filma. Det kommer nämligen märkliga ljud ur hålet. De klättrar ner och hittar en troligtvis utomjordisk kristalliknande formation, och när de rör vid den, händer något besynnerligt.
De tre killarna förvandlas till Fantastiska Trean.
De har blivit något slags variant av David Cronenbergs scanners och har fått tuffa, psykiska krafter. Om de koncentrerar sig kan de kontrollera föremål och skapa kraftfält. De får saker att sväva, de kan flytta på föremål, hejda kastade bollar i luften, och efter ett tag lär de sig även hur de ska göra för att kunna flyga.
Men några superhjältar blir de aldrig. De skiter fullkomligt i att "with great powers come great responsibilty". Istället använder de sina krafter för sitt eget höga nöjes skull. De utför practical jokes, de uppträder som magiker för att bli populära och ragga brudar.
Men - de kan inte kontrollera sina krafter. De börjar dessutom att missbruka dem. En av de tre blir alltmer desperat och förvandlas sakta till något slags ofrivillig superskurk, som till slutet ställer till det rejält.
Jag kan inte påstå att CHRONICLE är speciellt originell. Den här typen av superhistorier har förekommit i serietidningar ett bra tag, åtminstone ett par decennier. Storyn påminner även en del om TV-serien HEROES.
... Men trots detta vill jag påstå att detta är en riktigt bra historia på temat. Rollfigurerna är bra och handlingsförloppet känns både trovärdigt och realistiskt. Så här hade det säkert gått i verkligheten om vanliga snubbar plötsligt förses med superkrafter. Varför dra på sig en jönsig dräkt och bekämpa brott, när man istället kan ha kul?
Om det inte vore för att detta är en found footage-film, hade detta kunnat bli en av de bästa superfilmerna någonsin. Men tyvärr är detta en found footage-film. Och emellanåt blir det direkt löjeväckande. Matt börjar stöta på en snygg tjej, och vad gör hon om inte filmer allting för sin blogg. Ibland får vi se hennes videosnuttar. Vid ett par tillfällen klipps det in snuttar från andra människor videofilmer - och bilder från övervakningskameror. Och flera gånger börjar en scen med att en röst frågar "Är det okej om jag filmar?". Det blir krystat och lite töntigt. Dock varierar man sig på kreativa sätt; till exempel låter Andrew kameran sväva fritt, så att vi ser även honom när han filmar, och då bjuds det även på avancerade åkningar och kameraperspektiv.
Synd. Här finns material för en rejält fläskig film. Slutstriden är mäktig, där stora delar av Seattle (som egentligen är Sydafrika) demoleras, när ond möter gott och kombattanterna sänger till varandra så att de far genom skyskrapor och helikoptrar trillar från luften.
Men jag blev väldigt positivt överraskad och jag skulle inte protestera om det kom en uppföljare. Och till skillnad från så många andra filmer i genren, slipper vi evighetslånga scener där det inte händer någonting - PARANORMAL ACTIVITY led ju av detta; scener där folk levde sitt trista vardagsliv i väntan på att spökena skulle slå till mot slutet.






(Biopremiär 15/2)