Visar inlägg med etikett Mia Wasikowska. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Mia Wasikowska. Visa alla inlägg

onsdag 25 maj 2016

Bio: Alice i Spegellandet

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

ALICE I UNDERLANDET från 2010 var inte en av Tim Burtons bästa, eller ens bättre, filmer, men den blev av någon anledning en stor succé världen över. Således kommer här en uppföljare. Såklart. Sex år har det alltså tagit, vilket innebär att Mia Wasikowska, som gör Alice, hunnit bli 26 - i Lewis Carrolls böcker är hon en liten flicka.

Tim Burtons namn blåses upp med stora bokstäver i trailern till ALICE I SPEGELLANDET, men den här gången är han bara producent. För regin står James Bobin, som mest jobbat med TV och som gjort två biofilmer med Mupparna (varav jag sett en; den är jättebra - min recension finns HÄR). Boken "Alice i Spegellandet" från 1871 tror jag inte att jag läst, jag kan i alla fall inte minnas att jag gjort det, även om handlingen känns bekant när jag skummar igenom ett handlingsreferat. Filmen ALICE I SPEGELLANDET har inte alltför mycket med boken att göra.

Det hela inleds med vad jag trodde var en drömsekvens. Alice är kapten på ett fartyg, som beskjuts av fientliga kanoner medan det tar sig fram genom en kraftig storm. Alice lyckas dock ta sin båt till London - och jag inser att det inte alls handlar om den dröm. Alice har verkligen blivit sjökapten på riktigt. Men allt är inte frid och fröjd därhemma. En ond lord vill ta ifrån Alice och hennes mor både fartyg och bostad.
Efter diverse incidenter i London, får Alice syn på larven/insekten Absolem från Underlandet (Alan Rickman gör rösten) och följer efter honom. De rusar genom ett hus och det bär sig inte bättre än att de hoppar genom en spegel och hamnar i en besynnerlig värld.

Eftersom flera av figurerna från Underlandet finns där, är det väl samma värld som i förra filmen. Eller inte. Vad vet jag. I vilket fall: Hattmakaren (Johnny Depp) har blivit deprimerad och verkar vara döende. Det är något om att han saknar sina föräldrar - eftersom detta är en Disneyfilm, handlar den förstås om att familjen är det absolut bästa av allt. Ah, detta så amerikanska tema! Gör allt för familjen, men ge fan i dina grannar - det är väl ungefär det Trumps budskap går ut på.

Alice får veta att Tiden är en man (Sacha Baron Cohen); han bor i ett slott och har en pryl som kallas kronosfären, med vilken man kan resa i tiden. Alice tänker sno denna, och resa tillbaka i tiden för att rädda Hattmakarens föräldrar.
ALICE I SPEGELLANDET får mig att tänka på PAN; den där konstiga Peter Pan-filmen som superfloppade förra hösten. James Bobins film är bara en enda gigantisk orgie i surrealistiska, datoranimerade miljöer - och absolut inget annat. Detta är en film om Tiden - och jajamen, jag tittade på min klocka åtskilliga gånger under pressvisningen. Visst är filmen ibland väldigt snygg, i synnerhet när den utspelar sig i Tidens slott, men det är också allt den är. Det här är inte spännande och det är absolut inte roligt. Det är bara påfrestande och efter ett tag rätt svårbegripligt. Eftersom det inte finns några regler i i Under/Spegellandet, kan vad som helst hända, och det gör det också - och då blir det svårt att engagera och skapa spänning.

Dessutom serveras vi Stora mästerskapen i överspel. Framför allt från Johnny Depp. Helena Bonham Carter återkommer som Röda drottningen, Anne Hathaway är tillbaka som Vita drottningen. Matt Lucas skymtar förbi som Tweedledee och Tweedledum (och ser bara datoranimerad ut), Rhys Ifans gör Hattmakarens far.

Det här är en riktigt dålig film. Hu.

Filmen är tillägnad Alan Rickman.

Det hade varit mycket roligare att se en äventyrsfilm som enbart handlar om Mia Wasikowska som sjökapten på de sju haven.








(Biopremiär 25/5)

torsdag 15 oktober 2015

Bio: Crimson Peak

Foton copyright (c) UIP

Den muntre mexikanen Guillermo del Toro är en ganska uppburen regissör jag inte är den störste anhängaren av. Jag vet att jag gillade flera av hans filmer när de kom - men jag minns faktiskt inte mycket av dem. De två HELLBOY-filmerna, till exempel. Jag minns dem inte. Jag gav högt betyg till PACIFIC RIM - men vid närmare eftertanke tycker jag nog inte att den är något vidare. MIMIC från 1997 var direkt dålig, THE DEVIL'S BACKBONE blev jag besviken på, och PANS LABYRINT tycker jag inte är det mästerverk många utmålar den som. Det är bara BLADE II jag ser om. Ibland.
Del Toro har även producerat en lång rad filmer, på vilka han fått sitt namn med störst bokstäver. Det är samma sak där. Jag har blivit besviken på de flesta - däribland BARNHEMMET.

Vad jag kommer att tycka om Guillermo del Toros nya film CRIMSON PEAK om några år återstår att se. Just nu gillar jag den, nämligen. Det här är del Toro i kubik, skulle man kunna säga. Mer av allt när det gäller det visuella.

Mia Wasikowska spelar den väna Edith Cushing, som drömmer om att bli författare. Hennes mor dog när Edith var liten, och sedan dess ser hon spöken. Otäcka spöken. Bland annat uppenbarar sig Ediths mor och väser "Akta dig för Crimson Peak!". Edith vet inte vad Crimson Peak är.

Edith och hennes far bor i Buffalo, New York, det är sent 1800-tal, och dit kommer en dag den lika mystiske som lockande Thomas Sharpe (Tom Hiddleston) med sin svala syster Lucille (Jessica Chastain). De är på jakt efter pengar för att kunna bygga en maskin som kan schakta leran på deras gods i England, och uppsöker Ediths rike far. Han säger nej - och tycker genast illa om Thomas Sharpe. Han misstänker att allt inte står rätt till. Sharpe och Edith har förälskat sig i varandra, vilket Ediths far ogillar - han beordrar syskonen Sharpe att resa hem till England. Kort därpå dör herr Cushing under mystiska omständigheter.
Edith gifter sig med Thomas och de far till England och Allerdale Hall, ett dystert kråkslott byggt på röd lera det långsamt sjunker ner i. Vintertid färgar leran snön röd och därför kallas godset Crimson Peak. Något som förstås skrämmer Edith. Det dröjer inte länge innan hon inser att något är väldigt fel med godset - och syskonen Sharpe. Och snart dyker det upp spöken av de mest hiskliga slag, de skrämmer Edith, men verkar vilja berätta något.

CRIMSON PEAK är verkligen tjusig att titta på. Estetiskt sett är den extremt överlastad - men på ett bra sätt. Del Toro ska ha sagt att han ville att filmen skulle se ut som en Mario Bava-film i Technicolor. Nja, det vet jag inte riktigt om den gör, men visst associerar jag till de gamla italienska, gotiska skräckfilmerna från 1960-talet. Mia Wasikowska springer runt med en kandelaber i handen, som vore hon plockad ur en av de där gamla filmerna. Ofta associerar jag även till den gamla pocketserien Mysrysare - de där som alltid hade en kvinna i långklänning som sprang från ett hus på omslaget.
En tredje association är rätt oväntad. Ibland får nämligen filmen mig att tänka på Dario Argento. Ett utstuderat, sadistiskt mord - komplett med gärningsman med svarta handskar - känns som en kombination av två scener ur Argentos DEEP RED. Här finns fler Argentoeska scener.

Och nu kom jag in på CRIMSON PEAKS våldsscener. Som helhet är detta en mysig spökfilm för hela familjen. Det är bara det att filmen inte går att visa för hela familjen. Jag blev väldigt överraskad när den visade sig vara rejält våldsam och blodig på sina ställen; våldet är ibland verkligen grovt. Dessutom innehåller filmen en sexscen (förvisso påklädd, men ändå), och plötsligt i en scen slänger en rollfigur ur sig ett "fuck".
Han är ju lite märklig på den fronten, del Toro. PANS LABYRINT pendlade ju mellan rått, realistiskt fascistdrama och vacker fantasysaga. DON'T BE AFRAID OF THE DARK, som han bara producerade och som dumpades direkt på DVD i Sverige, inleds med ett sadistiskt, blodigt mord, för att sedan övergå till att bli en barnvänlig rysare. Det är lite konstigt. Nu tycker jag förvisso att det funkar i CRIMSON PEAK, men jag hade inte väntat mig mosade skallar och knivar i ansikten.
Filmens spöken är mestadels kolsvarta skelett i kåpor och datoranimerade. Det sistnämnda gör att de inte är speciellt effektiva; nog hade det varit mer otäckt med riktiga, spöksminkade skådespelare, som i till exempel THE WOMAN IN BLACK. Detta hindrar dock inte filmen från att vara spännande. För det är den. Till skillnad från många andra del Toro-filmer är den välberättad och jag satt hela tiden och undrade vad det är för hemligheter Thomas och Lucille Sharpe bär på.

Jane Austen möter Mysrysare möter Dario Argento. Det var inte igår - eller någon annan dag - man såg en sådan film!








(Biopremiär 16/10)

tisdag 16 september 2014

Bio: The Double

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
När jag flyttade hemifrån - det är väldigt längesedan nu - hade jag som brukligt inflyttningsfest. Efter att ha ätit och druckit hemma hos mig, gick vi vidare på lokal; jag vill minnas att det var Johns vi hamnade på. Det dracks ännu mer, stället stängde, och jag lullade ensam hemåt. Jag gick in genom porten, uppför trapporna, och tog fram dörrnyckeln.
Nyckeln passade inte!
Där stod jag och lirkade och hade mig utan att lyckas låsa upp. Plötsligt öppnades dörren - inifrån ...
Det visade sig att jag försökt ta mig in till grannen på våningen under - men när jag senare tänkte på incidenten associerade jag till Kafka. Det här var ju allt lite kafkaeskt. Tänk om jag mött mig själv? Tänk om det var jag som öppnade dörren för att be mig dra åt helvete.
Jag kom att tänka på denna episod när jag såg THE DOUBLE; en ny film av Richard Ayoade som gjorde SUBMARINE (som jag inte sett). Nu bygger förvisso Ayoades film; en brittisk produktion, på Fjodor Dostojevskijs kortroman "Dubbelgångaren" från 1846, men det är väldigt mycket Kafka över den här filmen och dess märkliga berättelse. Jag associerar även till Orwell och dennes "1984", och till Terry Gilliam - och då främst BRAZIL. Estetiskt sett tänker jag en del på europeiska och främst franska serietecknare. Färgskalan närmar sig Enki Bilals, kanske ser jag även lite Boucq i det här.
Jesse Eisenberg spelar Simon James, en grå mus med dåligt självförtroende som jobbar på ett besynnerligt och otroligt tråkigt företag. Där jobbar även Hannah (Mia Wasikowska) som Simon är hemligt förälskad i. När filmen börjar sitter Simon ombord på ett tunnelbanetåg. Kupén är tom sånär som på honom, trots detta kommer det fram en man och hävdar att Simon sitter på hans plats. Den osäkre Simon ser sig omkring, tvekar, men flyttar på sig. Denna scen sätter filmens ton och fångar Simons karaktär.
En dag dyker det upp en ny medarbetare på företaget. James Simon. Denne man ser ut exakt som Simon James och klär sig exakt likadant, men beter sig diametralt annorlunda. Han är utåtriktad, maskar på jobbet, och gillar att gå på krogen och ragga brudar. Simon känner att James börjar ta över hans liv. Dessutom limmar han framgångsrikt på Hannah.
Jag gillar verkligen THE DOUBLE. Jag har alltid fascinerats av sådana här historier - och av dystopier. Och detta är förstås en klassisk dystopi. Staden - och antagligen världen - de lever i är otroligt deppig och klaustrofobisk. Miljöer, bostäder och teknik är ett mischmasch av nytt och gammalt, och kombinationer av nytt och gammalt. Estetiskt sett är allt otroligt genomtänkt.
Företaget Simon jobbar på leds med järnhand av någon som kallas Översten (gamle fine James Fox), som figurerar i besynnerliga reklamfilmer, Wallace Shawn spelar mr Papadopoulos, som är något slags ettrig chef, Phyllis Sommerville gör Simons sjuka - och elaka - mor, vid hennes sida sitter en otroligt konstig kvinna och säger konstigheter, medan en manlig sköterska kräver att få alla kontanter Simon har på sig. Jesse Eisenberg är väldigt bra i den dubbla huvudrollen; i vanliga fall brukar jag tycka att han är rätt blek och enkelspårig.
Enligt NonStop Entertainments pressida är THE DOUBLE en dramakomedi. Jodå, det stämmer väl - till viss del. För visst är det här ofta roligt. Ibland är det direkt absurt - som när en begravning på den dödas begäran hålls mitt i natten. Samtidigt är det här lite obehagligt. Det är dystert. Men det är också vackert. Det är oupphörligen fascinerande. Det är även ganska långsamt berättat, det här är arty, och filmen sticker ut från det som i vanliga fall visas på SF:s biografer. Här i Malmö känns det som om den skulle fungera bättre på Spegeln - men Spegeln håller på att byggas om och är stängd sedan några månader.
När jag i slutet av året sammanfattar filmåret 2014 lär jag placera THE DOUBLE som en av årets bästa filmer. Den är även en av de mest unika filmerna i år.
Den här ska du förstås se.








(Biopremiär 19/9)

-->



onsdag 11 juni 2014

Bio: Tracks

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Det finns tråkiga filmer och tråkiga filmer. Det finns filmer som är inspirerat tråkiga; som är så tråkiga att de blir fascinerande - som TURINHÄSTEN. Och så finns det filmer som bara är skittråkiga som fan. Som TRACKS - en riktig ökenfilm (och alls ingen dramadokumentär om det gamla P3-programmet, om du nu trodde det).

John Currans TRACKS, som har fått märkligt god kritik utomlands, bygger på australiskan Robyn Davidsons bok om sin strapatsfyllda vandring över en australisk öken 1977 - en tripp hon gjorde med endast några kameler som sällskap. Fast där ljuger jag - och filmens översättare. Det är dromedarer, men "camel" (dromedar) översätts genomgående med "kamel".

Mia Wasikowska, passande nog australiska även hon, spelar den unga Robyn, som berättar att hon alltid fascinerats av öknen. Hon anländer ensam till en liten håla, där hon arbetar gratis åt en tyrannisk dromedaruppfödare mot att hon ska lära sig att sköta dessa djuren, samt få en eller ett par när hon slutar. Fast det blir inte så mycket med det, så besviken hamnar hon hos några andra, vänligare gubbar, innan hon slutligen beger sig ut i öknen.

... Och sedan händer inte så mycket mer.
Jo, det dyker upp några människor lite då och då, bland annat en amerikansk fotograf (Adam Driver, som ska spela skurken i nya STAR WARS-filmen) som tar bilder som National Geographic publicerade och som visas under eftertexterna. Ibland tvingas Robyn skjuta en dromedar eller två. Hon är nära att ge upp. Hon tänker på sin barndom och vi får veta att hon har issues, men riktigt vad som fattas henne och vad som hände i hennes barndom får vi aldrig veta.

Hon går och går och går i öknen, och det är sandyner efter sanddyner - och det är mördande tråkigt. Och när man tror att det inte kan bli tråkigare, får vi långa scener som spelas upp i omotiverad slowmotion! Och allt detta ackompanjeras av flummig new age-musik.
Det är kanske tänkt att filmen ska tilltala folk som gillar, öh, berättelser om att finna sig själv och om den ensamma människan som sammanbitet övervinner alla hinder. Men TRACKS lär väl mest tilltala folk med sömnproblem.

Dock är det här inte tillräckligt dåligt gjort och illa spelat nog för att jag ska totalsåga filmen. Men tråkig film är som bekant alltid sämre än dålig film!








(Biopremiär 13/6)

onsdag 12 september 2012

Bio: Lawless

Foton: Richard Foreman © 2011 The Weinstein Company. All Rights Reserved.
Den australiske regissören John Hillcoat har tidigare bland annat gjort VÄGEN, en film de flesta hyllade - och som jag tyckte var trist. Hillcoat har även flera gånger samarbetat med en annan australier; musikern Nick Cave - och det är Cave som har skrivit manus till LAWLESS, en film som förvisso visades i den officiella serien i Cannes i våras, men som jag inte hade några som helst förväntningar på när jag bänkade mig på en nattvisning under Malmö Filmdagar. Kanske berodde min avvaktande inställning på Hillcoat, kanske på dess huvudrollsinnehavare; den ofta intetsägande Shia LaBeouf från TRANSFORMERS-filmerna, och Tom Hardy, vars storhet jag inte förstått - jag tyckte till exempel mest att han var fånig som Bane i THE DARK KNIGHT RISES. Å andra sidan finns en hel del bra folk i rollistan.
LAWLESS utspelar sig under förbudstiden i USA och utgår från verkliga händelser - som säkert har friserats en hel del. I en håla i Franklin County, Virginia, gör bröderna Bondurant; Jack (LaBeouf), Forrest (Hardy) och Howard (Jason Clarke), stora pengar på att bränna och sälja hembränt till traktens befolkning. Något de i princip gör helt öppet; den lokale sheriffen ser mellan fingrarna. Bröderna fascineras även av alla gangsters som huserar och de blir överlyckliga när de får se Floyd Banner (Gary Oldman) plötsligt dyka upp och peppra en bil med sin Thompson Typewriter. Bröderna lierar sig med gangsterligan, Jack blir förtjust i den söta Bertha (Mia Wasikowska), som kommer från en djupt religiös familj, den tjusiga Maggie (Jessica Chastain) anländer och tar oväntat jobb som servitris på hålans krog, och pengar rullar in i allt större mängder.
Men så plötsligt kommer en man och lägger sordin på stämningen. Specialpolisen Charlie Rakes (Guy Pierce) från Chicago har skickats för att en gång för alla stoppa hembränningen och sätta dit de som ligger bakom. Rakes är en klädsnobb - och ett sadistiskt ärkesvin som tror att han kan bete sig precis hur han vill bara för att han har en polisbricka och dessutom inte är en bondlurk. Dags för blodet att flyta.
Inte nog med att jag tyckte att LAWLESS var bra och underhållande - jag blev fullkomligt överraskad. Nästan helt tagen på sängen. Jag tycker att det här är en av årets bästa filmer. Verkligen. Och då var jag trots allt en aning skeptisk under filmens första scener. Är det inte lite väl stiliserat? Spelar inte Guy Pierce över lite för mycket?
Jo, filmen är stiliserad. Pierce spelar över. Men det fyller en funktion. Hans rollfigurs vidrighet förstärks hela tiden och snart hoppas man inget annat än att han ska få vad han förtjänar - det vill säga en kula mellan ögonen. För det här är en sådan där gangsterfilm, där de kriminella huvudpersonerna är de snälla och goda och sysslar med något ganska harmlöst (det vill säga hembränning), medan polisen är korrumperade, maktlystna svin.
LAWLESS är en mycket våldsam film. Emellanåt är den otroligt skjutglad och blodig. Men filmen innehåller även en massa överraskande och ibland fullkomligt avväpnande humor. Till exempel har Forrest Bondurant en märklig förmåga att ständigt överleva våldsamheter och knipor - men tydligen stämmer detta med verkligheten.
Filmfotot är minst sagt strålande och väldigt genomtänkt. Det är sällan man ser filmer som ser ut så här idag. Inga irriterande snabba klipp och konstigheter, istället är bilderna välkomponerade och flotta filmen igenom. Jag gillar i synnerhet en kort sekvens där Maggie syns i bakspegeln i en bil.
Här finns också en massa kul detaljer. Den rälige Rakes har en revolver av guld - något som känns som en självklarhet när det gäller honom. Inte helt oväntat har Nick Cave, tillsammans med Warren Ellis, skrivit filmmusiken.
De flesta av mina vänner som var på visningen älskade LAWLESS. Därför blev jag aningen förvånad när jag senare hörde några klaga på att den var lite ojämn - vilket jag inte alls håller med om. Några tyckte att den var överskattad, medan andra anmärkte på att den är alldeles för våldsam.
Men det struntar jag blankt i. Jag blev så förtjust i LAWLESS att jag plockar fram ett betyg jag sällan använder. Här kommer det:






(Biopremiär 14/9)





tisdag 20 mars 2012

Bio: Albert Nobbs

Foton copyright (c) TriArt Film

Jag måste erkänna att jag aldrig hört talas om ALBERT NOBBS innan årets Oscarsnomineringar tillkännagavs. Rodrigo Garcías film fick nämligen tre nomineringar; Bästa kvinnliga huvudroll (Glenn Close), Bästa kvinnliga biroll (Janet McTeer) och Bästa make-up. Den vann dock inga priser. Efter Oscarsgalan brydde jag mig inte om att kolla upp filmen, så när det var dags för pressvisning kände jag bara till det faktum att Glenn Close spelar man. Rättare sagt, hon spelar en kvinna som spelar en man.

ALBERT NOBBS bygger på en kortroman av George Moore, en berättelse som - av alla människor - bearbetades av István Szabó, mannen som regisserade MEFISTO och ÖVERSTE REDL. Filmmanuset skrevs sedan av Glenn Close och ytterligare två personer, och Close var även med och producerade. Filmen utspelar sig på Irland någon gång i slutet av 1800-talet och redan när den började tänkte jag att "Jaha, det här kommer säkert att sluta i elände". Den här typen av filmer brukar ju göra det. På ett hotell arbetar den ordentlige, pålitlige, men tillbakadragne Albert Nobbs, en man som inte helt oväntat sitter på en stor hemlighet. Han är en hon. Nobbs har levt hela sitt vuxna liv som man, för att kunna få arbeta och inte hamna på fattighuset.

En dag dyker målaren Hubert Bates upp på hotellet, och när Bates och Nobbs tvingas dela rum, råkar den senare avslöja sig som kvinna. Istället för att avslöja det hela sliter mr Bates upp skjortan och blottar två rejäla kvinnobröst. Jodå, han är också en hon (McTeer) och inte nog med det, det finns även en mrs Bates. Detta ger stackars Nobbs idéer, kanske finns det möjlighet till ett bättre liv.

Nobbs har länge sparat sina inkomster och suktar efter att öppna en liten tobaksaffär. Men Nobbs behöver även en hustru. Valet faller på den unga, söta Helen (Mia Wasikowska), som också jobbar på hotellet. Men hon har ihop det med den unge slarvern Joe (Aaron Johnson, Kick-Ass själv) ...

ALBERT NOBBS känns märkligt tom och billig. Ämnet är intressant, skådespelarinsatserna är bra, liksom miljöer och annat, och vissa bifigurer är kul. Men det känns som om något fattas - och manuset har en tendens att bli i blaskigaste laget. En del av intrigen går ut på att Joe och Helen ska försöka lura Nobbs på pengar och flytta till Amerika, och detta framställs på ett sätt som inte fungerar, rättare sagt, det känns som hämtat från en ungdomsfilm - det är märkligt simpelt.

Hur Glenn Close funkar som man? Tja, jag vet inte riktigt. Glenn Close är utmärkt i rollen, men i och med att jag förstås vet att det är Close, förtas effekten något. Hon ser mest ut som Peter Cushing i en Anthony Hopkins-roll. Det hade varit intressantare med en helt okänd skådespelerska i rollen. Däremot ser Janet McTeer inte ut som något annat än en ful kvinna i manskläder. Jag förstår inte hur någon kan ta henne för man.

Ett par scener - i synnerhet en - är riktigt bra, det känns dessutom lite ovanligt med en kvinna som drömmer om att få bära klänning, men som helhet är ALBERT NOBBS märkligt slätstruken och uddlös. Fast det är klart, filmen tillhör en genre jag inte är speciellt förtjust i.

Bäst i filmen är en trött, överviktig man utklädd till noshörning, som hastigt lufsar förbi kameran under en maskeradscen.




(Biopremiär 23/3)