Visar inlägg med etikett Melker Becker. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Melker Becker. Visa alla inlägg

torsdag 27 april 2017

TV: KISS och gitarristen som försvann

Mattias Lindeblad och Melker Becker. Foto: SVT
Den första skiva jag köpte för egna pengar, var en singel med KISS. "Shout It Out Loud" på A-sidan, "Sweet Pain" på B-sidan. Det bör ha varit 1976 och jag köpte den på Wessels i Landskrona. Singeln saknade omslag, den låg i ett gulnat, vitt konvolut - så jag ritade ett eget omslag. Med kulspetspenna. Jag ritade medlemmarna i KISS, samt stridsvagnar och explosioner.

Jag var bara en liten gosse på 1970-talet, och KISS sammanfattade liksom allt jag tyckte var fränt: rock, serietidningar, superhjältar, monster, science fiction (med andra ord, allt jag fortfarande tycker är fränt). Jag gillade verkligen musiken på riktigt, och jag fascinerades av mystiken kring bandet - det faktum att ingen visste hur de såg ut, vilka de var. "Jag föddes inte, jag kläcktes!" sa Gene Simmons i en intervju, vilket triggade igång min fantasi. Och på den här tiden ville ju SVT skydda svenska folket från skadlig, imperialistisk kultur, så vi fick aldrig se KISS på TV - vi fick aldrig se rörliga bilder på bandet. Jag tittade på affischerna i tidningen Poster och på skivomslagen, och föreställde mig hur otroligt coola de måste vara live.

... Och föräldrar rasade. Så här flera decennier senare har jag läst en del artiklar i svensk press från 70-talet, och det är inte konstigt att den äldre generationen upprördes. Flertalet artiklar var fyllda med lögner och påhitt för att smutskasta KISS - och ingen brydde sig förstås om att kolla hur det faktiskt låg till.

1980, ungefär, minskade mitt intresse för gruppen. Jag tyckte att plattan "Unmasked" som kom det året var rätt kass, och den innehöll ju dansbandslåten "Shandi". Dessutom började det dyka upp saker som var ännu tuffare. Iron Maiden, till exempel. Jag har förvisso aldrig varit någon större Iron Maiden-fan, men KISS framstod som snälla och mesiga vid jämförelse. Ett par år in på 80-talet övergav jag hårdrocken för svenska band. Jag lyssnade bara på Ebba Grön, KSMB, Imperiet och så vidare. Jag läste Schlager och inte OKEJ. Dessutom sminkade som bekant KISS av sig 1983; mystiken försvann, och de blev ett hårdrocksband i mängden.

Men jag övergav nog aldrig KISS helt och hållet. Jag minns att jag satt vid disken hos Bengan på Music Corner och lyssnade på "Music from The Elder" och "Creatures of the Night" när de kom. Kanske även "Lick It Up", som kom 1983.

Under 90-talet började jag lyssna på KISS igen. Främst de äldre plattorna, men det fanns ju flera 80-talsplattor jag aldrig hört i sin helhet. Jag konstaterade att jag trots allt älskade det här bandet. Numera är jag en medelålders man, men har åter igen en inramad KISS-affisch på väggen och lite andra KISS-prylar och böcker här och var i bostaden. Nästa månad ska min sambo och jag se KISS på Scandinavium.
Den där gången då Bruce Kulick fick träffa Melker och Mattias. Foto: Kalle Nordberg
Nå, pojkar och flickor. Varför denna långa utläggning om mitt förhållande till KISS? Jo - SVT:s dynamiska dokumentärduo; Melker Becker och Mattias Lindeblad, har åter grottat ner sig i 80-talsnostalgi. De har ju tidigare gjort program som "Allt som fanns var OKEJ" och "Siewert och sågklingan". Deras nya film heter "KISS och gitarristen som försvann".

Gitarristen i fråga är Vinnie Vincent. Vincent var gitarrist i KISS 1982-1984, och eftersom jag då prioriterade annat än KISS, har jag ingen större relation till honom. När Vinnie Vincent först dök upp i bandet, var han sminkad - och jag tyckte att hans smink var fult och fånigt. En stor ankh i nyllet? Varför då? När KISS sedan kastade sminket i och med "Lick It Up" 1983, visade det sig att Vincent inte såg mycket bättre ut utan smink. Grabben hade liksom inget rockstjärneutseende.

Vinnie Vincent var visst inte så lätt att jobba med - fast å andra sidan är inte heller Paul Stanley och Gene Simmons speciellt lätta att jobba med. Så Vincent slängdes ut ur KISS. Han försökte sig på en misslyckad solokarriär, han åkte runt på conventions och skrev autografer, plötsligt blev han omskriven efter att polisen hittat döda hundar på hans tomt - och en dag var Vinnie Vincent försvunnen.

Melker Becker och Mattias Lindeblad undrade vart Vinnie Vincent tagit vägen - så de tog helt sonika och åkte över till Amerika för att försöka hitta honom. För att lyckas med detta, anlitade de en privatdetektiv! Medan de var i USA, passade Melker och Mattias på att intervjua Loretta Caravello, syster till KISS-trummisen Eric Carr, som gick bort 1991. Bruce Kulick, gitarrist i KISS 1984-1996, har de intervjuat i Stockholm.

Jag måste erkänna att jag faktiskt satt och hoppades att Melker och Mattias inte skulle hitta Vinnie Vincent - Vincent vill säkert inte hittas, och det skulle bli jobbig stämning om han plötsligt konfronterades. Hur det går i jakten på Vinnie Vincent avslöjar jag inte här.

Som helhet är dock det timslånga programmet mer än film om bandet KISS och dess historia, än berättelsen om Vinnie Vincent. Historien berättas kronologiskt, från tidigt 70-tal fram till idag. KISS-experten Alex Bergdahl (som har den trevliga KISS-podden Alex Room Service) dyker upp med jämna mellanrum och bidrar med fakta och åsikter. (En väldigt ung Carl Linnaeus; en annan expert, skymtar förbi på ett foto)
Foto: Kalle Nordberg
"KISS och gitarristen som försvann" innehåller massor - massor - med filmklipp från 70-talet och framåt. Det är kul att se. Bland annat får vi återse många inslag från SVT:s gamla underhållningsprogram, varav flera är rätt konstiga. Bandet hade en tendens att dyka upp på TV och sitta och fika med diverse programledare. En del inslag har jag aldrig tidigare sett. Tyvärr saknas klassikern där Paul och Gene träffar Östen Warnerbring.

Ska jag anmärka på något i programmet, är det att det ibland kanske blir lite förvirrande, eftersom jakten på Vinnie Vincent skildras parallellt med berättelsen om KISS. Man hoppar från 90- och 2000-tal tillbaka till 80-tal, och fram till nutid igen. Fast det är inget som stör nämnvärt.

Det här är ett underhållande, intressant och fascinerande program om ett av världens största band; ett band som enligt SVT:s presentationstext är en livsstil, en religion och ett globalt företag. Fast det är ju klart, nu är jag KISS-fan. Gillar man andra band och en annan typ av musik har man kanske inte så mycket att hämta. Och om du nu inte gillar KISS - varför har du läst den här texten ända hit?
Idag, när jag skriver och publicerar detta, fyller förresten den ursprunglige KISS-gitarristen Ace Frehley 66. Grattis!

"KISS och gitarristen som försvann" visas på SVT2 fredag 5 maj kl 20:00, söndag 7 maj kl 11:00 och onsdag 10 maj kl 23:15, men programmet kommer att finnas på SVT Play redan den 30 april, det vill säga nu på söndag.




fredag 9 oktober 2015

TV: Siewert och sågklingan

En del av er undrar kanske varför det varit så tyst här på TOPPRAFFEL! hela veckan. Inga recensioner av veckans biopremiärer? Varför då? Jo, det är som så att jag gick och blev sjuk. Jag och flera vänner och kollegor drabbades av den så kallade bokmässepesten. Men nu börjar jag att kvickna till och jag tänker göra något jag sällan gör: skriva om ett TV-program.
Efter ALLT SOM FANNS VAR OKEJ och REGISSÖREN SOM FÖRSVANN (som ju jag medverkade i), är de glada gossarna Melker Becker och Mattias Lindeblad tillbaka med en tredje, avslutande del i denna trilogi om populärkultur i Sverige. Den här gången handlar det om det beryktade avsnitt av debattprogrammet Svar direkt som tog upp hårdrocksbandet W.A.S.P. och utsatte Anders Tengner för något slags inkvisition.
Filmkrönikan på SVT gjorde en gång ett fantastiskt (och efterlängtat) scoop när de letade upp de idag vuxna barn som medverkade i det legendariska Studio S-programmet om videovåldet, som sändes 1980. Det visade sig - inte helt oväntat - att barnen inte alls hade sett filmerna de påstod sig ha sett; de blev tillsagda vad de skulle säga och regisserades. Detta är väldigt uppenbart när man ser programmet; vi som faktiskt sett filmerna förstår detta. Debatten i Studio S utmärkte sig också genom att bara bjuda in gäster från ena sidan; motståndarna. Där fanns inga filmkritiker, inga filmvetare, inga som kunde försvara- och berätta mer om skräckfilm. Detta eftersom Studio S och SVT enbart var ute efter att skapa moralpanik - och stävja videon, som ansågs vara ett hot mot TV-monopolet.
Becker och Lindeblad gör ett liknande scoop i sin nya dokumentär. Svar direkt om hårdrockseländet avslutades med att en oskuldsfull, trettonårig flicka; Maria (som Siewert Öholm presenterade som Monica), läste en dikt, i vilken hon bland annat rimmade "Lukasbrevet" med "skrevet" - allt för att visa hur förkastlig och farlig hårdrocken var. TV-publikens hakor gick i golvet. 31 år senare fick vi veta att den här flickan inte hade en aning om vad det gick ut på - hon hade blivit ditsläpad och var mest glad för att få vara med i TV, och fick ett papper med dikten i händerna. Idag är Maria glad över att sanningen äntligen kommer fram: hon skrev inte dikten!
Okej. Det hela gick alltså ut på att Siewert Öholm; Göteborgs-TV:s egen Torquemada, och hans redaktion hade upptäckt att det fanns ett nytt, amerikanskt hårdrocksband som hette W.A.S.P., och de var värre än allt annat. Inte nog med att de spelade hetsande musik, de kastade rått kött på publiken och piskade nakna brudar på scenen. Så fick det ju inte gå till, Sveriges föräldrar måste informeras om vad det är deras sexåriga barn konsumerar.
Som representant för hårdrocken valdes 23-årige Anders Tengner, som då startat sin egen poptidning Rocket. Han informerades inte om vad som skulle ske i programmet och trodde att det skulle handla om en regelrätt debatt. Siewert och kompani fyllde sedan studion med en hord av människor som tyckte att det Tengner sysslade med var fasansfullt. Man intervjuade även folk på stan, mest pensionärer. Tengner fick knappt en syl i vädret.
Jag såg det här programmet när det sändes - och minns att jag, självklart, blev förbannad. Inte bara jag; alla som gillade och var insatta i rock och annan populärkultur blev förbannade. Programmet gick bara ut på att låta Öholm inte bara framföra, utan verkligen hamra in sina högerkristna åsikter. Så här 31 år senare är jag mest häpen över att ett så här vinklat program fick sändas - något som även gäller Studio S om videovåldet. Att okunniga och/eller ignoranta moralister med makt fick härja fritt på SVT och att man på 1980-talet fortfarande betedde sig som vore det 1940-tal - eller 20-tal - eller vilken tid som helst för länge sedan, då moralens väktare skrek högt. Fast det är klart, deskriker högt även idag, men om andra saker. Dessutom är moralisterna  idag oftast 15-20 år yngre än jag.
Jag undrar också om det verkligen inte fanns någon i redaktionen som kände till att W.A.S.P.är en väletablerad amerikansk förkortning för White Anglo-Saxon Protestant.
Becker och Lindeblad har stoppat in en massa kul exempel på hur TV-utbudet kunde se ut i början av 80-talet. Det var ju verkligen tråkigt då. Det jag minns som kul sändes trots allt väldigt sällan. Och vi hade ju bara två kanaler på den tiden. SVT hade makt. Lustigt nog kommer jag ihåg ett par av de exempel som ploppar upp i programmet, som folkdanslaget som dansar hiphop. Ja, det var så illa på den tiden att till och med jag satt och tittade på mög.
SIEWERT OCH SÅGKLINGAN leder fram till det stora evenemang Becker och Lindeblad arrangerade tidigare i år, där Öholm och Tengner återses efter 31 år - inför en publik bestående av 200 hårdrockare. Det var meningen att Öholm verkligen skulle grillas och sättas dit, men han stod på sig rätt bra trots allt.
Det här är en kul, underhållande och intressant dokumentär - och samtidigt lite skrämmande. Allt var inte bättre förr.
När jag skriver om TV-program brukar jag inte sätta betyg. Dessutom känner jag Melker och Mattias. Således inga dvärgar den här gången.
SIEWERT OCH SÅGKLINGAN visas:
SVT2 och SVT Play fre 9 okt 2015 kl 20.00
SVT2 lör 10 okt 2015 kl 16.15
SVT2 ons 14 okt 2015 kl 23.15    

-->

måndag 16 september 2013

Regissören som försvann försvinner inte

På onsdag klockan 23.15 visas REGISSÖREN SOM FÖRSVANN - HISTORIEN OM THE NINJA MISSION i repris för sista gången. Men det går förstås alldeles utmärkt att se programmet på SVT Play. Då får ni dessutom den ocensurerade versionen. På grund av innehållets våldsamma karaktär tvingades upphovsmännen Melker "Action" Becker och Mattias "The Enforcer" Lindeblad tona ner slaktscenerna - vilket de gjorde med hjälp av fejkade VHS-störningar. Visst uppstod då skön, nostalgisk 80-talskänsla, men självklart bör man se programmet och filmklippen så som det var tänkt.
... Och som sagt: jag medverkar i programmet.
KLICKA HÄR för att se denna milstolpe i dokumentärfilmshistorien!

-->



fredag 13 september 2013

TOPPRAFFEL! på SVT2 ikväll!

Kära örebroare! Ikväll blir det till att titta på TV. Närmare bestämt på K-Special på SVT2 klockan 20.00. "Regissören som försvann - historien om The Ninja Mission" heter den alldeles utomordentliga dokumentären. Det är mina vänner Mattias Lindeblad och Melker Becker som gjort den, och ja - jag medverkar. Jag har sett filmen och kan utlova toppraffel utan dess like.
Missar du programmet lär det gå i repris - och det kommer att finnas tillgängligt på SVT Play. På den senare plattformen visas programmet i en extra rafflande version!


-->



tisdag 31 januari 2012

TV: Allt som fanns var Okej

Upphovsmännen till Allt som fanns var Okej - Melker Becker och Mattias Lindeblad (Foto Kalle Nordberg)
Vid sidan av min ymniga serietidningskonsumtion kunde det på 1970-talet hända att jag även läste Poster. Okej, jag vet, "läsa" är ju att ta i. Antalet artiklar i denna tidning var inte stort och de som fanns var inte långa. Poster köptes därför att hela tidningen bestod av ett antal stora, färgranna posters - och KISS var självklart med i vart och vartannat nummer.
Minns nu hur det var på den här tiden? Ville man lyssna på rock på radio när man ville var det kört. I synnerhet när det gällde hårdrock, som aldrig spelades. Ville man se sina idoler framträda på TV gick inte det heller, det var ännu svårare. Om man nu inte ville se de artister som godkänts av SVT. Så här var situationen en lång bit in på 80-talet. Vi hade ju faktiskt aldrig sett till exempel KISS röra på sig! Om man nu inte varit på en konsert. Vi hade aldrig hört dem intervjuas. Därför satt vi och tittade storögt på LP-konvolut och bläddrade i idoltidningar - medan föräldrar, lärare och kulturelit ansåg att vi fick en skev bild av verkligheten och att våra hjärnor förruttnades.
Tidningen Posters skapare var tysken Hans Hatwig, en udda figur, som skolades på Curth H:sons porrtidningar innan han gjorde om serietidningen Tiffany till en framgångsrik idoltidning. 1974 startade han Poster, som lades ner 1980 för att ersättas av Okej.
Jag kommer ihåg att jag bläddrade i de första numren av Okej inne på Music Corner i Landskrona, där jag satt vid disken och lyssnade på skivor. De här första numren från 1980 var i litet "porrformat" och extremt sensationslystna. Jag minns att jag tyckte att de var rätt äckliga. Fula som stryk var de, och kändisbilderna var räliga. Sex, sprit och droger. Jag minns också att det protesterades vilt bland moralens väktare, tidningen hotades med bojkott, och förlaget kände sig tvingade att lägga ner tidningen.
Melker Becker, Lili & Susie Päivärinta, Mattias Lindeblad (Foto Kalle Nordberg)
Inspirerad av den tyska idoltidningen Bravo startade Hatwig snart upp tidningen på nytt, nu i magasinsformat. Det är den här tidningen vi minns.
Jag köpte aldrig Okej. Med betoning på köpte. Det var min lillasyster som köpte Okej. Hon var fullkomligt besatt av bilder på WHAM!, George Michael, Paul Young, Limahl och vilka de nu var. Själv var jag för seriös för att köpa en sådan tidning. Jag var ju djup. Lite svår. Jag läste Schlager. I den fanns det långa artiklar om de band jag gillade - med undantag för eventuella hårdrocksband. Jag har inte läst om Schlager sedan dess och kan mycket väl tänka mig att den är rätt träig och patetisk. Schlager slogs senare ihop med konkurrenten Ritz (som jag också läste ibland) och blev Schlitz, som snart blev Slitz. Fast allvarligt talat läste jag sällan musiktidningar. Jag tyckte att det kändes lite fel att läsa om någonting man ska lyssna på, och eftersom artisterna sällan spelades på radio, visste jag inte hur de lät. Jag läste förstås hellre Scandinavian Film & Video. Och alla serier som Horst Schröder gav ut.
Men även om jag inte köpte Okej, läste jag förstås syrrans tidningar. De grejor som intresserade mig. Hon löpte självklart även Bravo och den svenska konkurrenten Rocket - bland den sistnämndas skribenter fanns för övrigt Micke Beckman, som även återfanns på Scandinavian Film & Video, och därefter ... i en annan bransch.
Hårdrockarna Melker Becker och Mattias Lindebland har nu gjort en timslång dokumentär om tidningen Okejs tidiga historia; ALLT SOM FANNS VAR OKEJ. I denna får vi följa Hans Hatwigs skapelse från Postertiden fram till 1990, ungefär, när vi trädde in i ett nytt decennium då världen inte längre var lika färggrann, fluffig och glassig som 80-talet. Okej fortsatte dock att komma ut till 2010 - i ytterligare tjugo år. Jag måste säga att jag inte visste om att tidningen lades ner då. Å andra sidan visste jag inte att den fortfarande kommit ut. Okej är ju så intimt förknippad med 80-talets artister, trender och estetik.
Melker Becker, Okej-journalisten Anders Tengner, Mattias Lindeblad (Foto Kalle Nordberg)
Vad som är roligt är att några av dessa ikoner från 80-talet medverkar i Beckers och Lindeblads dokumentär. Samantha Fox, till exempel. Och Alice Cooper. Och svenskar som Lili & Susie och Richard Herrey. Det är intressant att höra Cooper prata om hur viktigt det var att medverka i Okej. Popkulturutbudet var så klent i Sverige på den tiden, att några bilder i Okej kunde betyda allt. Fox säger detsamma. Vissa nummer kunde sälja i bortåt 200 000 exemplar (dock inte lika många ex som Fantomens bröllopsnummer, förstås). Vi får se klipp ur gamla nyhetsreportage om nystartade succén Okej, och vinkeln verkar vara att visa hur skrämmande det är med en så här ytlig och fördummande tidning.
Vad som är lite märkligt är att Hans Hatwig själv inte medverkar i filmen förrän mot slutet. Istället får vi höra tidningens skribenter och redaktörer, som Anders Tengner, berätta om den tidiga historiken - och ibland imiterar de Hatwig! Hatwig själv verkar lite bitter när han dyker upp - och excentrisk. Någon gång i framtiden hade det varit roligt med en dokumentär om Hans Hatwig, hans liv och karriär. Karln har ju även regisserat två långfilmer; "rockrysaren" BLÖDAREN med Danne Stråhed som hjälten, och GRÖNA GUBBAR FRÅN Y.R.  Kommentarspåret på DVD:n med den förstnämnda går inte av för hackor; Hatwig verkar inte förstå varför Ronny Svensson skrattar åt filmen.
Så här 30 år senare är det bara att konstatera att 80-talet var en fascinerande tid. Dess idoler var fascinerade. Bara en sådan sak som att Duane Loken, som medverkade ett par minuter som Vargtass i ett avsnitt av FAMILJEN MACAHAN, kunde bli enormt populär, med massor av posters i Okej, och fick spela in skivor och åka på folkpartsturné. När TV visade en populär film eller TV-serie i repris, kunde Okej ha ett helt uppslag på det! Så svältfödda var vi på den tiden. Idag finns allt ett knapptryck bort.
Det är en rolig, underhållande och intressant film Becker och Lindeblad har gjort. Jag hade dock gärna sett att den vore längre. Jag vill ha mer! Visst är det märkligt att jag kan få trevliga nostalgikickar av företeelser - band, artister, låtar - jag egentligen inte gillade när det begav sig.
Slutligen: Ja! Både det beryktade avsnittet av SVAR DIREKT och klipp med W.A.S.P. förekommer!
ALLT SOM FANNS VAR OKEJ visas på SVT2 fredagen den tredje februari klockan 20.00. På andra kanalen (I TOPPRAFFEL!-världen finns bara två kanaler) visas PÅ SPÅRET, men det sitter väl inte ni och tittar på, eller?