Visar inlägg med etikett Melissa McCarthy. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Melissa McCarthy. Visa alla inlägg

måndag 12 april 2021

Netflix: Thunder Force

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, ännu en superhjältefilm, ännu en Melissa McCarthy-komedi, och ännu en film som inte håller måttet.

THUNDER FORCE är skriven och regisserad av Ben Falcone, som också har en liten roll i filmen. Han har nu regisserat en rad komedier med Melissa McCarthy. Hur kan detta komma sig?

Jo, Ben Falcone och Melissa McCarthy är gifta med varandra. 

Jag har nog sett några av de här filmerna, men jag vet inte säkert. Med få undantag är alla filmer med McCarthy likadana, hon spelar mer eller mindre alltid samma typ, skämten går ut på att hon är överviktig, klumpig, korkad, högljudd och vulgär. McCarthy kan vara rolig när hon får ett ordentligt manus, men det är sällan hon får ett sådant. 

THUNDER FORCE är en superhjältekomedi. Det hela bygger på en lite märklig idé, som aldrig riktigt utvecklas. På 1980-talet inträffade något slags rymdtjoflöjt, som ledde till att en massa människor på jorden fick superkrafter - men enbart sociopater. Således började det att ränna omkring en massa superskurkar, medan superhjältar lyste med sin frånvaro.

En av dessa superskurkar har ihjäl lilla Emilys föräldrar. Det blir 1988. Emily är en supersmart plugghäst som mobbas i skolan, där hon lär känna den rätt störiga Lydia. Emily och Lydia blir bästisar. Här tyckte jag att det var fantastiskt att den unga Lydia spelas av en tjej som ser ut som-, låter som-, och beter sig precis som Melissa McCarthy. Detta visar sig bero på att den unga Lydia spelas av Vivian Falcone, som är dotter till Ben Falcone och Melissa McCarthy.

En dag blir Emily och Lydia ovänner. Hopp till nutid. Lydia, nu spelad av McCarthy (förstås), är en ensam, högljudd, korkad och vulgär kvinna, som kör gaffeltruck och lyssnar på Van Halen. Hennes skola ska ha återträff, och Lydia hör av sig till Emily, som hon inte träffat sedan 80-talet. 

Emily, som nu spelas av Octavia Spencer, kommer inte till skolfesten. Hon har blivit en framgångsrik och ekonomiskt välställd forskare, som häckar i ett enormt byggnadskomplex, där hon forskar fram ett sätt att bli superhjälte, så att hon kan hämnas mordet på sina föräldrar.

Lydia dyker upp i Emilys forskningskomplex och lämnas ensam i ett rum, och självklart måste hon börja pilla på alla knappar och dra i spakar. Javisst, hon beter sig precis så som inga - eller väldigt få - vuxna människor gör. Hon pillar på allt som ett litet barn. Och så går det som det går. Hon får superkrafer av misstag, och måste därför tränas till superhjälte. Hon har blivit superstark. Emily tar piller som kan göra henne osynlig.

Duon skaffar sig superhjältedräkter, de kallar sig Thunder Force, och de beger sig ut för att stoppa de härjande superskurkarna. Pom Klementieff spelar en av dessa. Bobby Cannavale är en slem politiker som också visar sig vara superskurk. En av skurkarna spelas av Jason Bateman. Han är till hälften krabba - han blev biten i pungen av en radioaktiv krabba när han simmade. Han visar sig vara snäll innerst inte, och han och Lydia blir kära i varandra.

Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte skrattade alls när jag såg THUNDER FORCE. Jag skrattade allt till ett par gånger, framför allt åt ett par av skurkarna. Och filmen är inte lika olidligt tråkig som flertalet moderna Marvel- och DC-filmer.

... Men det här är inte bra. Det är inte speciellt roligt. Det är slappt, det är lite för slarvigt och ogenomtänkt. Det är lite banalt. Jag kan acceptera en banal handling om det hela är jättekul trots detta - men det är inte jättekul. Melissa McCarthys är mest jobbig och irriterande dum. Octavia Spencers rollfigur är inte rolig alls, och Spencer ger intryck av att inte riktigt vilja vara med i filmen. Melissa Leo är också med i en mindre roll.

Detta är med andra ord ännu en ganska typisk Netflixproduktion.




 

 

 

(Netflixpremiär 9/4)



onsdag 27 juli 2016

Bio: Ghostbusters

Foton copyright © 2016 CTMG, Inc. All Rights Reserved..**ALL IMAGES ARE PROPERTY OF SONY PICTURES ENTERTAINMENT INC. FOR PROMOTIONAL USE ONLY.
Så får den då Sverigepremiär, filmen som var kraftigt omdiskuterad redan innan den ens började spelas in. Som Graham Norton uttryckte det: det uppstod ett "nerdageddon". "Alla nördar ställde sig argt upp i sina mödrars källare!" sa Melissa McCarthy. Amerikanska GHOSTBUSTERS-fans kunde helt enkelt inte acceptera att de fyra killarna i Ghostbustersteamet bytts ut mot fyra kvinnor. Jag tycker att denna reaktion är svårförklarlig. Det hela är verkligen skitkonstigt. "De har förstört min barndom!" lär någon nörd ha sagt. Förlåt? Har de förstört barndomen retroaktivt? Är det verkligen så att nördarna är rädda för kvinnor, är de misogyna, handlar det om anti-feminism - eller är det bara så att nördarna inte klarar av att någon vågat ändra på en företeelse de älskar?
Ett märkligt tilltag var att nördarna gick in på IMDb och gav filmen en etta i betyg, utan att ha sett den - eftersom den inte haft premiär än. De hatade tanken på att filmen gjorts. Detta tilltag fick en mig närstående person (inga namn, men det är min sambo) att registrera sig på IMDb enbart för att ge GHOSTBUSTERS en tia i betyg - utan att ha sett den.
De ursprungliga två GHOSTBUSTERS-filmerna kom 1984 och 1989. Efter att inte ha sett dem sedan 80-talet, såg jag om dem häromveckan. Jag tyckte inte att de var några större höjdare när de kom, men nu när jag såg om dem ... Herregud! De är ju verkligen skitdåliga! Absolut ingenting är roligt i dem. Inte ens Bill Murray. Okej, Rick Moranis ser rolig ut, men det är allt. Min sambo somnade halvvägs in i den första filmen, den andra fick jag se ensam. De här filmerna är väldigt slappt gjorda, manusen är slarviga, tajmingen är usel, och de utmynnar i sanslöst o-roliga, kaotiska scener på New Yorks gator. Det känns som om den första filmen gjorts enbart för att marknadsföra Ray Parker Jr:s låt (vars melodi snoddes från Huey Lewis and the News).
Att göra en film som är bättre än 80-talsfilmerna torde inte vara svårt. I synnerhet inte om det är Paul Feig som står bakom kameran, och om några av Amerikas roligaste kvinnor står framför den.
Och jodå - GHOSTBUSTERS anno 2016 är faktiskt en kul film! En färgglad, harmlös, underhållande komedi för hela familjen.
Kristen Wiig spelar Erin Gilbert, en seriös forskare som får sparken när det uppdagas att hon i sin ungdom skrivit en bok om spöken tillsammans med sin skolkompis Abby Yates (Melissa McCarthy). Seriösa forskare ägnar sig inte åt det övernaturliga. Erin letar upp Abby, som hon inte träffat på åratal. Abby sitter och bygger spökfångarprylar tillsammans med sin flängda kompis Jillian Holtzmann (Kate McKinnon).
Just då får de veta att ett spöke påstås härja i en gammal byggnad i New York, så de far dit för att bekämpa det. Dessutom häckar det ett spöke i tunnelbanesystemet. Leslie Jones spelar spärrvakten Patty Tolan, som får se spöket. Hon uppsöker spökjägarna och blir den fjärde medlemmen i teamet.
På grund av en tosing som samlat på sig spöken i en källare, utbryter snart värsta spökepidemin i New York - något borgmästaren (Andy Garcia) vill tysta ner, trots att han påstår att han inte vill vara som borgmästaren i HAJEN.
Till skillnad från originalfilmerna, innehåller den nya filmen faktiskt skämt - roliga repliker och scener. Många sådana. Spökjägarna, i synnerhet Kristen Wiig, är kul - fast roligast är Chris Hemsworth. Han spelar spökjägarnas sekreterare, ett jobb han fått enbart för att han är snygg. Karln är nämligen den mest korkade människa som gått i ett par skor. Hemsworth är otroligt rolig - han borde göra fler komedier än actionfilmer.
Precis som i den första filmen blir det lite väl kaotiskt mot slutet, när mängder av spöken väller fram på New Yorks gator. Dessutom märks det att Paul Feig tvingas hålla igen lite för att få sin film barntillåten. Flera av skådisarna från de första filmerna dyker upp i cameos - dock inte Harold Ramis, eftersom han ju är död. Ozzy Osbourne dyker upp även han - och är usel under sina tre sekunder i bild.
Jag förväntade mig en småkass film, en hysterisk och överlastad skapelse - men jag måste säga att jag blev överraskad. GHOSTBUSTERS är riktigt kul och i princip perfekt familjeunderhållning. Vore jag barn hade jag säkert älskat den här filmen.
I en kort scen efter eftertexterna hintas det om en uppföljare.
När får vi se en nyinspelning av Mats-Helge Olssons SPÖKLIGAN med kvinnor i rollerna?








(Biopremiär 27/7)


-->


torsdag 16 juni 2016

Bio: Central Intelligence

Foton copyright (c) UIP Sweden

För att vara en actionkomedi är Rawson Marshall Thurbers (DODGEBALL, FAMILJETRIPPEN) CENTRAL INTELLIGENCE lite ... märklig. Actiondelen glöms bort under stora delar av filmen, främst den första hälften. Men även humorn försvinner ibland. Det här är en rolig film som inte lyckas vara tillräckligt rolig för att vara rolig. Hur menar jag nu?

När filmen börjar är det 1996. Calvin Joyner (Kevin Hart) är skolans stjärna och på skolavslutningen utnämner rektorn honom till skolans bästa elev någonsin; han kommer att bli något stort. Dwayne Johnson är Robbie Weirdicht (The Weird Dick), ett rejält överviktigt mobboffer, som kastas in naken i gymnastiksalen där Calvin hyllas inför fullsatt läktare. Robbie försvinner och syns aldrig mer till.

Tjugo år senare är det dags får en återträff på skolan. Calvin blev aldrig något stort; han är gift, han har ett trist jobb, och han vill inte gå på återträffen. Men så får han en vänförfrågan på Facebook från en Bob Stone. Calvin accepterar Bob trots att han inte vet vem han är. Det visar sig förstås vara Robbie, som bytt namn och kommit hem för att gå på återträffen. Bob vill träffa Calvin och ta några öl.

Calvin förvånas när Bob Stone visar sig vara ett muskelpaket alla tjejerna på puben suktar efter. Bob är även en jävel på att slåss, vilket han får visa upp när några snubbar muckar gräl.
Bob har förstås en baktanke med det hela. Filmen heter ju CENTRAL INTELLIGENCE - och Bob är en CIA-agent som behöver hjälp. Han är på jakt efter en skurk som kallas Grävlingen. Det är bara det att en hel klunga CIA-agenter är på jakt efter Bob, eftersom de tror att det är han som är Grävlingen. Stackars Calvin vet inte vad han ska tro. Och så blir det tokiga upptåg och action.

CENTRAL INTELLIGENCE är en film som vill så väl. Det kunde blivit riktigt roligt. Calvin och Bob är sympatiska, Dwayne Johnson kan ju vara rolig - och visst är det kul att han bär synnerligen fåniga kläder i den här filmen. Som en T-shirt med en enhörning på, kortbyxor och magväska (magväskan anspelar på ett beryktat foto från Johnsons ungdom).
Men det här funkar inte riktigt. Nästan varje scen är lite för lång. Filmens startsträcka är oändlig, det känns som om en tredjedel av filmen hinner passera innan den egentliga handlingen rullar igång. Actionscenerna är inget utöver det vanliga. Här och var blir det också lite väl sliskigt sentimentalt.
Fast visst skrattade jag till ett par gånger. Jag gillade till exempel repliken "Se upp, han har en banan!" under en actionscen, och att Bob skulle vilja vara Molly Ringwald i SIXTEEN CANDLES. Bob gillar även TWILIGHT. Rent allmänt är det många filmreferenser i filmen. Jag undrar hur många i den unga målgruppen som har sett 80-talsfilmer som SIXTEEN CANDLES (hette den verkligen FÖDELSEDAGEN i Sverige?) och ROAD HOUSE.

När eftertexterna rullat klart dyker det upp en logga för ett kinesiskt bolag. Det är ju där pengarna finns nuförtiden.

Jason Bateman och Melissa McCarthy dyker upp i små cameoroller. Det roligaste med CENTRAL INTELLIGENCE är filmens slogan på affischen: "Saving the world takes a little Hart and a big Johnson".








(Biopremiär 17/6)

onsdag 3 juni 2015

Bio: Spy

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

En spionkomedi av Paul Feig, som gjorde BRIDESMAIDS, och en rolig trailer bådade gått, så det var inte utan att jag hade rätt höga förväntningar på SPY (som inte heter PUKE i original). Någon liknande skrev jag även om Feigs förra film; THE HEAT. Den gången lämnade jag biografen ganska besviken - och det gjorde jag även efter att ha sett SPY (som inte heter THROW UP heller i original).

Melissa McCarthy spelar Susan Cooper; precis som Reese Witherspoon i bioaktuella HOT PURSUIT kallas hon Coop. Coop jobbar på CIA, där hon sitter i den rått- och fladdermusbebodda källaren och agerar ögon åt agenter ute på fältet. Via dolda kameror håller hon uppsyn och rapporterar vad hon ser i agenternas öronsnäcka. Coops favoritagent är engelsmannen Bradley Fine (Jude Law), som dödas av den onda Rayna Boyanov (Rose Byrne) när han försöker hitta en atombomb - Rayna är den enda som vet var bomben finns.

Eftersom ingen någonsin skulle misstänka att den tantiga, överviktiga Coop är agent, väljer CIA-bossen Crocker (Allison Janney) att skicka ut just Coop på fältet för första gången. Hon ska enbart spåra och rapportera, inget annat. Hon skickas iväg till Europa, men där visar det sig att även den stenhårde agenten Rick Ford (Jason Statham) befinner sig; han har åkt dit på eget bevåg. Det dröjer inte länge innan Coop råkar avslöja sig och måste slåss med bovar och banditer.
SPY skulle kunna ha blivit en väldigt rolig film. Bitvis är det väldigt roligt, men Paul Feig har fått för sig att det är roligt med puerila sexskämt, som mest blir vulgo på fel sätt, och grovt språk - rollfigurerna svär oavbrutet, som om de verkligen vill understryka att filmen minsann är barnförbjuden. Dessutom är actionscenerna överraskande brutala och blodiga. Jag brukar förstås aldrig ha problem med brutal, blodig action; tvärtom, men i en tramskomedi blir det fel.

Melissa McCarthy, som var med även i ovannämnda BRIDESMAIDS och THE HEAT, brukar sällan funka när hon tilldelas huvudroller. Hon funkade som en i gänget i BRIDESMAIDS, men filmerna bygger för mycket på att hon är tjock och gapig.

Men som jag skrev ovan: bitvis är det roligt och filmen är inte tråkig. Den är definitivt bättre än HOT PURSUIT. Det uppstår en del roliga situationer, jag gillar Coops tråkiga förklädnader, och vissa rollfigurer är kul. Här i Sverige har det skrivits en hel del om Björn Gustafssons medverkan, men han är bara med i tre scener på sammanlagt cirka två minuter, och rollen är ganska meningslös.
Faktum är att Jason Statham är roligast i hela filmen som den skrytsamme, men korkade, klantige och illa klädde Rick Ford. Det hade varit betydligt roligare om filmen handlade enbart om honom - en stenhård, svärande britt, som konstant går i fällor, fastnar i saker och trillar.

Jag får nog säga att jag skrattade mer när jag såg KINGSMAN: THE SECRET SERVICE, som inte är en renodlad komedi. Ja, jag skrattar nog mer även när jag ser riktiga Bondfilmer av god årgång.

... Men vad tänkte distributören på när de inte gav filmen en svensk titel? Jag menar ... SPY? Nu sällar sig Feigs film till den långa raden av filmer vars titlar betyder något annat på svenska: TAKEN, STOLEN, FASTER med flera.







(Biopremiär 5/6)

onsdag 7 augusti 2013

Bio: The Heat

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige
Actionkomedin THE HEAT blev en oväntad framgång på bio i USA, den fick förhållandevis bra recensioner, och med Paul Feig som gjorde BRIDESMAIDS vid rodret hade jag faktiskt rätt höga förväntningar. Tyvärr lämnade jag pressvisningen aningen besviken.
Konceptet här är att göra en typisk buddymovie; en snutfilm modell DÖDLIGT VAPEN och liknande, fast med kvinnor i huvudrollerna och med betoningen på komedi i actionkomedi. Av någon anledning har detta aldrig tidigare gjorts. Vilket kanske inte är så konstigt ändå. Genren är grabbig.
Sandra Bullock är den trångrövade FBI-agenten Ashburn från New York; en streber som hela tiden försöker stiga i graderna och som följer lagen till punk och pricka. Hon är dessutom ordningsam och svär aldrig. Ashburn sätts på att leta upp en galen knarkhandlare som mördar och styckar folk, och skickas iväg till Boston. Där tvingas hon samarbeta med snuten Mullins (Melissa McCarthy), som är Ashburns diametrala motsats. Mullins är ful i mun, odräglig, slarvig, sluskig, och hon hatar förstås Ashburn.
Efter att ha gnabbats genom halva filmen sker såklart det vi alla förväntar oss: Ashburn släpper loss, börjar supa och svära, tuffar till sig; Mullins visar sig ha ett hjärta av guld, och jodå, det omaka paret blir förstås bästa vänner. Något annat hade vi ju inte väntat oss.
THE HEAT inleds med riktigt fräsiga, 70-talsinspiterade förtexter; det är splitscreen och funky music, och tankarna går till gammal blaxploitation - fast där upphör alla likheter. Långfilmsdebuterande Kate Dippold har skrivit manus och i hennes story är kriminalfallet minst sagt sekundärt, den glöms nästan bort helt och hållet emellanåt. Istället koncentrerar man sig på Ashburns och Mullins personligheter, och de situationer de hamnar i tillsammans eller var för sig.
Problemet med filmen stavas Melissa McCarthy. Hon är kul i biroller, hon funkade ju bra i BRIDESMAIDS och BAKSMÄLLAN DEL II, men när hon intog huvudrollen i IDENTITY THIEF höll det inte alls; hon var bara jobbig. Och så är även fallet med Mullins. Hon är tjock, oborstad, skriker och svär oavbrutet - något som är roligt i fem minuter. Sedan blir det bara påfrestande. En rollfigur som Mullins hade kanske fungerat i en rak actionfilm, där alla är oborstade, svärande typer - men inte här. Och nej, jag hade inte tyckt att Mulligan vore roligare om hon vore man. Jag gillade aldrig Svullo.
Däremot är Sandra Bullock rolig. Hon gör förvisso en typ hon gestaltat flera gånger tidigare, till exempel i THE PROPOSAL, men hon gör denna typ bra. Strikt men bortkommen, kontrollerad men klantig. Det är lite intressant att hon i vissa scener fortfarande ofta beter sig lika flickaktigt som hon alltid gjort, sitter hemma och myser i pyjamas och struttar omkring som en tonåring - och kommer undan med detta. Bullock är trots allt 49 år. Å andra sidan - numera ser hon lite skum ut i nyllet i närbilder. I synnerhet runt ögonen. Jag utgår från att hon opererat sig.
Marlon Wayans har en mindre roll som kostymklädd polis i Boston - han är närmat en straight guy i filmen. Mullins otäcka morsa görs av gamla SATURDAY NIGHT LIVE-stjärnan Jane Curtin, och hela familjen består av vedervärdiga (men rätt kul) individer; en härlig samling white trash. Ashburn tittar på TJEJEN SOM VISSTE FÖR MYCKET på TV; scenen där albinon dyker upp på biblioteket, och snart dyker det upp en argsint albinopolis i THE HEAT.
För att till större delen vara en renodlad komedi, är THE HEAT överraskande blodig emellanåt. ett flertal personer blir skjutna i pannan så att hjärnsubstansen sprutar, Ashburn försöker utföra trakeostomi på en killemed blodsöligt resultat, och en väldigt roligscen involverar ett lår och en kniv. Jag vet inte riktigt om jag tycker att det passar med blodigt våld i en film som den här.
Här och var är det riktigt roligt. Jag gillar den långa episoden där de två huvudpersonerna super ner sig och flippar ut, det är kul att se Sandra Bullock med jordnötter i näsan. En av hennes repliker, "Tongue in cheek", funkar inte alls i översättningen.
Men jag tror att THE HEAT hade blivit bättre om man renodlat dem lite mer - antingen som en komedi utan action, eller som en tuffare snutfilm, som råkar ha flera komiska inslag. Och det vore önskvärt om Melissa McCarthy kunde hålla käften emellanåt och inte svära så förbannat. Jag tänker osökt på RUSH HOUR-filmerna med Jackie Chan och Chris Tucker - och hur oerhört mycket bättre dessa hade blivit om man klippt bort Tucker, eller åtminstone ersatt honom med någon annan. Han bara skriker och är jobbig.






(Biopremiär 9/8)

-->



lördag 1 juni 2013

Bio: Baksmällan del III

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige/Warner Bros.
Ibland händer de konstigaste saker. Som att biografpersonalen klantar sig och kör igång pressvisningen en halvtimme innan utsatt tid, inför en enda person - som kommit i tid av misstag, eftersom han glömt den korrekta tiden. Mina kollegor, som liksom jag anlände ett par minuter innan utsatt in, gick in och såg återstoden av filmen. Inte jag. Jag kan ju inte recensera en film om jag missat det första 25-30 minuterna. Så jag gick istället på den fullsatta premiären på Royal.
Jag hade förståtts redan sett ett större antal recensioner och kommentarer om Todd Phillips nya film, det är ju svårt att undvika. BAKSMÄLLAN DEL III anses vara sämt i serien, om många ifrågasätter om det kan kallas komedi över huvud taget. Således var mina förväntningar lågt ställda.
... Men det hade de nog varit ändå. Den första BAKSMÄLLAN är en fantastiskt rolig film, den överraskade på flera sätt. I BAKSMÄLLAN DEL II upprepade Phillips storyn från första filmen, men förlade handlingen till Thailand, och ändrade tonen på ett lite märkligt sätt. Filmen var mörkare, allvarligare, och kändes ibland mest som en gritty thriller.
I den tredje filmen agerar Alan (Zach Galifianakis) huvudperson. Jag har i de tidigare filmerna, främst i tvåan, ifrågasatt denna rollfigur - varför hans "bästa vänner" Phil (Bradley Cooper), Stu (Ed Helms) och Doug (Justin Bartha) umgås med honom till att börja med. Alan är så socialt misanpassad man kan vara, han är som från en annan planet, det går inte att ha honom i möblerade hem - medan de övriga i gänget; The Wolfpack, är fettiga, sansade personer.
Nå, efter att Alan köpt sig en giraff, som omkommer i en trafikolycka, och efter att Alans far gått bort, beslutar sig vänner och familj för att skicka Alan till ett hem där han kan få pykiatrisk vård. Phil, Stu och Doug kör iväg med honom - men självklart går saker och ting inte som de tänkt sig. Den lika vansinnige som knasike kinesiske skurken mr Chow (Ken Jeong) har rymt från ett fängelse i Bangkok, och och gangsterbossen Marshall (John Goodman) vill hitta både Chow och de guldtackor han blivit bestulen på. Marshall letar upp The Wolfpack, kidnappar Doug och skickar iväg resten för att jaga tag på Chow. Och, ja, så blir det action och äventyr.
Ärligt talat: det här är inte så illa som jag förväntat mig. Det är inte bra, men det går att titta på. Å andra sidan är det möjligt att stämningen i salongen smittade av sig. Jag tyckte att öppningsscenerna med giraffen och begravningen var rätt roliga, samt ett par scener med Melissa McCarthy, men i övrigt är det inte kul alls; det är snarare en rak actionfilm. Men de andra i publiken, mest ungdomar, tyckte att allting var hur kul som helst! De skrattade nästan oavbrutet och de skrattade åt allt Alan gjorde. Kommentarer från publiken på väg ut lät "Fan va cool den va!" och "Skitkul, ju!". Jag vet inte, hade de bestämt sig för att tycka att den är rolig? De ville skratta? Eller tyckte de verkligen att det var skitkul?
Ingen aning. Hade detta däremot varit en fristående film, eller första delen i en ny filmserie, hade jag kanske sett på filmen på ett annat sätt. Har finns varken en svensexa eller en baksmälla.
Vad som är lite irriterande är, att eftertexterna bryts efter ungefär en minut och då kommer en bonusscen. En fullkomligt hysteriskt rolig scen som går i samma stil som originalfilmen. Och jag undrade: varför startade inte Phillips sin film med denna scen? För nu vill jag veta vad som händer efter detta, hur de reder ut det som händer. Och det lär inte bli någon fjärde film.
Vågar vi förresten hoppas på en BRIDESMAIDS DEL II?







(Biopremiär 31/5)





måndag 6 maj 2013

Bio: Identity Thief

Foton copyright (c) UIP Sweden
För några år sedan blev jag bestulen på min plånbok och när jag försökte skaffa nya kort stötte jag på patrull med ett par medlemskort. Det stod plötsligt registrerade på en helt annan adress. Hade tjuven använt korten? Gått in på till exempel kasinot i mitt namn och ändrat adressen till sin egen? Hade min identitet kapats? Det fick jag aldrig veta, jag flyttade kort därpå och i och med adressändringen fick jag nya kort till nya adressen.
Seth Gordons förra film var HORRIBLE BOSSES, som jag minns som lite ... sådär, men när jag läser om min recension tyckte jag visst att den var bättre än så. Nåja. Gordons nya film IDENTITY THIEF blev rätt framgångsrik på bio i Amerika. Den fick dessutom förhållandevis bra recensioner. Därför hade jag vissa förväntningar på filmen. Jag förväntade mig en härligt vulgär flabbfest.
Allvarligt talat: jag begriper inte hur den här filmen har kunnat gå så bra i USA. Jag tror inte att jag skrattade en enda gång. Det här är till stora delar en rätt avskyvärd film - men inte tillräckligt dålig för att jag ska totalsåga den.
Melissa McCarthy är den billiga och gapiga Diana, en kvinna som lever gott på att kapa folks identiteter. I början av filmen ringer hon upp den stillsamme familjefadern och affärsmannen Sandy Patterson (Jason Bateman) och lyckas få honom att lämna ut sina personuppgifter. Eftersom Sandy inte är ett könsbestämt namn, förvandlas Diana till Sandy Patterson och lever lyxliv i Florida, medan den riktige Sandy i Kolorado ser sitt bankkonto tömmas, sina bankkort spärras - och plötsligt arresteras han för att ha smitit från en rättegång. Sandys nye chef vill kicka honom.
Eftersom det finns ett mugshot på bedragaren förstår polisen att Sandy är oskyldig. Men av diverse konstiga skäl kan Diana inte plockas upp så att saken reds ut - därför ska Sandy åka till Florida och själv leta upp Diana och ta henne med henne till Kolorado. Lite besynnerligt, det hela.
Det dröjer inte länge innan Sandy hittar Diana, men hemfärden kompliceras inte bara av Dianas beteende och av att de inte kan flyga och därför måste ta bilen, utan även av att en psykotisk prisjägare (Robert Patrick) jagar Diana - liksom två gangsters utskickade av en fängslad gangsterboss (Jonathan Banks från TV-klassikern WISEGUY). Därför förvandlas hemresan till en otroligt mycket sämre variant av MIDNIGHT RUN. Nu har jag förvisso inte sett om MIDNIGHT RUN på åtminstone tjugo år, men jag minns den som jättekul.
IDENTITY THIEF har ett enda skämt: Melissa McCarthy är tjock. Okej, två skämt: hon är tjock - och gapig. Och detta är förstås inte speciellt roligt. McCarthy var ju fantastiskt kul i den strålande BRIDESMAIDS och hon var det klart roligaste inslaget i THIS IS 40. Men här ska hon bära en hel film och det funkar inte - rättare sagt, hennes rollfigur håller inte för detta. Diana är dels en väldigt tragisk människa, dels en avskyvärd, påfrestande människa. Jag ville helst se henne bli påkörd av valfritt fordon. redan i början av filmen.
... Men i vanlig ordning är Jason Bateman bra. Han är en sympatisk snubbe och hans rollfigur är såklart sympatisk. Han gör att det någonstans blir lite småtrevligt. Dessutom spelas hans fru av Amanda Peet. Det var längesedan jag såg henne, inbillade jag mig, men när jag nu kollade upp henne ser jag att hon ju var med i den usla GULLIVERS RESOR; en film jag helt glömt bort. I vilket fall - hon är en oerhört tjusig tös och bortkastad i sin lilla, tradiga roll här.
Som sagt: IDENTITY THIEF är påfrestande och o-rolig (och som vanligt alldeles för lång med sina nära två timmar). Men soppan är inte tillräckligt usel för att jag ska sätta en etta.







(Biopremiär 8/5)




fredag 22 mars 2013

Bio: This is 40

Foton copyright (c) UIP Sweden
Som bekant är trenden just nu att första stavelsen i långfilm ska betonas. Lång. Var och varannan film som går upp på bio är hur lång som helst, oftast alldeles i onödan. Judd Apatows förra långfilm som regissör, FUNNY PEOPLE, vara två och en halv timme. Två och en halv! Och det är en komedi! Vem pallar se så långa komedier? Det är illa nog med så långa dramer. Apatows nya film, som är en spin-off på PÅ SMÄLLEN snarare än uppföljare, håller på i två timmar och fjorton minuter. Jag undrar hur de tänker, filmskaparna. Nu är THIS IS 40 förvisso en dramakomedi, men ändå - komedier ska vara tajta för att inte riskera att tappa roligheten.
Nu har jag inte PÅ SMÄLLEN i färskt minne, jag har inte sett den sedan den kom 2007, men i den spelade Paul Rudd och Leslie Mann de två bifigurerna Pete och Debbie. Den här gången står de i centrum. De har flott hus, två döttrar och bra jobb - men de börjar att 40-årskrisa.  Och, tja, det är väl vad det går ut på. Att redogöra för handlingen är hopplöst, eftersom trådarna är hur många som helst med ännu fler inblandade rollfigurer.
Filmen är uppbyggd av en lång, lång rad scener; utdrag ur Pete och Debbies liv. På Debbies jobb arbetar till exempel Megan Fox och Charlyne Yi. Fox är ett sexpaket utan trosor som orsakar whiplashskador hos män. Yi är oftast senad och säger konstiga saker - hon är jätterolig. Jason Segel är Debbies tränare som får stånd när han umgås med henne. Albert Brooks är Pete bänge adoptivfar. John Lithgow dyker upp som den biologiske fadern - en stentorr och fullkomligt humorbefriad herre, vilket leder till stor komik. Melissa McCarthy är roligast i hela filmen; hon är förälder till en skolkamrat till en av Pete och Debbies döttrar, och efter en incident kallas de till rektorn - och det hela urartar till en fantastisk scen som inte går att beskriva, den måste ses. McCarthy briljerar när hon improviserar fram grova förolämpningar (en oklippt version följer under eftertexterna).
Pete är musikagent och har Graham Parker i sitt stall, vilket innebär att Parker medverkar som sig själv och spelar några låtar. Kul om man gillar gubbrock, men det gör vi väl inte. Ryan Adams dyker också upp som sig själv och spelar, och det spelar ju ingen roll om det är Ryan eller Bryan, det är lika trist.
Jag gillar Paul Rudd och Leslie Mann, de är väldigt sympatiska, vilket filmen vinner mycket på. Mann är en väldigt classy lady, men en lustig detalj med henne är att hon ser ut som en väldigt ung Clint Eastwood iförd peruk! Weird!
THIS IS 40 är åt helvete för lång. Apatow borde ha klippt bort en halvtimme och stramat upp det hela. Plockat bort några rollfigurer och handlingstrådar. Men trots detta är det en trevlig film. Småkul, bitvis väldigt rolig. Och bitvis seg och tradig.






(Biopremiär 22/3)