Visar inlägg med etikett McG. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett McG. Visa alla inlägg

onsdag 22 februari 2012

Bio: This Means War

Foto copyright (c) Twentieth Century Fox
En gång i tiden var actionkomedier filmer som var roliga - och innehöll action. Idag kan det innebär ungefär ... vad som helst. THIS MEANS WAR försöker kombinera actionpackad agentfilm med romantisk komedi. Och man satsar så mycket på det sistnämnda, att man glömmer bort actiondelen. Å andra sidan glömmer man även bort romantiken och komiken.
Och då hör det till saken att det här hade kunnat bli riktigt bra.
Chris Pine och Tom Hardy är CIA-agenterna FDR och Tuck. De är även bästa vänner. Till på köptet verkar de väldigt omogna och obildade. Man undrar hur de här två kunde gå och bli agenter med fälttjänst. De två är duktiga på att skjuta och slåss, men det är väl allt. Charmlösa är de också.
FDR och Tuck är på jakt efter en tysk superbov som spelas av Til Schweiger. Storyn börjar i Hongkong, där CIA-agenterna drabbar samman med tysken och dennes gäng. Skottlossning, helikoptrar, fall från höga höjder - men inget blod. Den här är förstås en PG-13-film.
Tysken kommer undan, FDR och Tuck får bannor av sin chef (Angela Bassett), de får skrivbordstjänst och de kommer på att de måste skaffa sig varsin flickvän. Tuck beger sig ut på nätet för att hitta en, medan FDR raggar live. Och på grund av diverse omständigheter lyckas de få tag på samma tjej - den charmiga Lauren (Reese Witherspoon).
Av någon anledning börjar Lauren att dejta båda killarna. Killarna upptäcker detta, men kommer fram till att låta bäste man vinna. Dock börjar de att fuska - de använder CIA:s resurser för att spionera på varandra, för att kolla hur pass framgångsrik konkurrenten är. Och de försöker sätta käppar i hjulet.
Riktigt varför de övervakar varandra förstår jag faktiskt inte riktigt. Jag menar, det räcker ju att veta att den andre är med Lauren. Och hur lyckas de övertala CIA:s personal att stå för denna bevakning? Förvisso köper jag att saker är otroliga och osannolika i den här typen av film, men man måste ändå acceptera det osannolika. Och det gör jag inte här. THIS MEANS WAR är fylld av konstigheter. Jag köper inte att de här två jönsarna jobbar för CIA. Och rollfigurerna är inte tillräckligt crazy för att det ska funka som en hederlig tramskomedi.
... Och jag förstår inte vad Lauren ser i dem. Hon verkar vara vettig, kulturell och bildad. Killarna är två träbockar. Fast de har superflotta bostäder. Det har även Lauren. FDR:s farmor och farfar bor nästan flottast av alla. Historien med Til Schweiger glöms helt bort, först på slutet återkommer han, men de avslutande actionscenerna är abrupta och känns som en antiklimax.
THIS MEANS WAR är en film som ger slätstruken ett ansikte. Jag gillar Reese Witherspoon, och även om jag personligen tycker att hon är rätt oemotståndlig här, undrar jag hur hon hamnade i den här filmen. Men samtidigt är filmen inte tillräckligt dålig för en rejäl sågning och betyget ett. Den är inte tråkig och jag får erkänna att jag skrattade åtminstone tre gånger. Då främst åt Laurens trashiga kompis Trish (Chelsea Handler), som bland annat dricker vodka ur en babymugg.
För regin står McG, som ju gjorde CHARLIES ÄNGLAR-filmerna. Och de gillar vi ju. Okej, han gjorde även den mindre lyckade TERMINATOR: SALVATION - och en del annat mindre lyckat.
THIS MEANS WAR är mindre lyckad. Men samma handling hade kunnat bli en festlig komedi med två ordentliga skådisar som agenterna. På en TV i bakgrunden figurerar Paul Newman och Robert Redford i BUTCH CASSIDY AND THE SUNDANCE KID. Pine och Hardy befinner sig väldigt långt från dessa.







(Biopremiär 24/2)

måndag 8 november 2010

Jag tittar på TV

Som kanske är bekant tittar jag i princip aldrig på TV. Jag följer aldrig TV-serier. På sin höjd kan jag klämma en DVD-box eller två med en ny, populär serie för att se om det är något att ha. Fast jag har nog inte sett en ny serie sedan HEROES. Inte när ROCKFORD TAR ÖVER finns tillgänglig på DVD.

I vilket fall:

Lockad av reklambilderna såg jag första avsnittet av NIKITA, som visades häromdagen. Trots att Peter Bergting twittrade att det var jävligt dåligt. Men jag var förstås nyfiken. Maggie Q och stora pickor. Yowza.
Jag var väl ingen större fan av Luc Bessons NIKITA; den innehöll inte tillräckligt mycket röj för min smak. Fast jag har nu inte sett den på väldigt länge. Den amerikanska remaken KODNAMN: NINA minns jag ingenting av, däremot var Hongkongversionen BLACK CAT (tror jag den hette) festlig och våldsam. TV-serien från 90-talet såg jag aldrig.

Nå. Här är så en ny TV-serie med halvasiatiska Maggie Q; en cool brud, som Nikita. Och jag satt i drygt 40 minuter och undrade vaffan jag tittade på. Danny Cannon har regisserat. McG har producerat. De borde fått ur sig något bättre än det här. Nikitas tid som lönnmördare åt staten är redan över och hon flyr från sina tidigare arbetsgivare som vill döda henne. Arbetsgivarna i sin tur utbildar nya mördare, och fokus läggs på en ung tonårstjej. Nikita uppsöker en gubbe som tydligen är hennes farsa, eller något ditåt. Hon bryter hans handled och berättar sitt livs historia - snacka om usel exposition.
Det blir lite lam action och inga svordomar är grövre än "frickin'".

Nya NIKITA är en osedvanligt plastig TV-serie. Jag lär nog inte se så många fler avsnitt. PAINKILLER JANE var en annan serie jag gav upp väldigt snart. Den var nästan likadan.

I NIKTAS fall gissar jag att de försöker skapa en ny ALIAS. Det gick inte så bra.

tisdag 2 juni 2009

Bio: Terminator Salvation

1984. Märkligt att jag kommer ihåg det, men när jag frågade en klasskamrat om han ville hänga på och se TERMINATOR, svarade han "Nej, de bara köttar varandra hela tiden". Jag tyckte det var ett märkligt svar av en sextonårig kille. Vem ville väl INTE se Arnold Schwarzenegger kötta folk 1984? Fast det blev av någon anledning aldrig av att jag såg TERMINATOR på bio, jag minns inte varför. Och Filmkrönikan på TV sabbade ju en hel del när Torsten Jungstedt visade hela slutet på filmen! Sedan dess får TV-redaktörer inte själva välja klipp till sina program.  

Samma dag filmen släpptes på video, hyrde jag den tillsammans med en moviebox. Och ja, den var ju precis så bra och häftig jag ville den skulle vara. Och på sätt och vis var den ju först. Ibland känns det som om actionfilm handlar om före och efter TERMINATOR, som att den var den första riktiga fläskactionfilmen. Den made muskler, stora vapen och var glassigt ljussatt; jag tror inte jag sett något liknande tidigare. Den kändes modern. Dock var det ju verkligen en lågbudgetfilm, vilket syns än mer idag - specialeffekterna med alla rymdskepp och robotar är lite väl mycket Dinkey Toys. Men det är ju fortfarande en väldigt bra film, byggd på en smart idé. 

De första bilderna ur TERMINATOR 2: DOMEDAGEN såg jag i den kortlivade engelska skräcktidningen Fear. Jag vill minnas att jag satt på en av mina två balkonger (vilket jag hade på den tiden). Själva filmen såg jag på sedan länge hädangångna Spegeln i Helsingborg. Stor biograf, maffig film. Egentligen var den väl inte bättre än originalet och jag vet att en del inte gillade att Arnold plötsligt är en snäll robot, men visst är det en fläskig, underhållande och smart film - även om jag nog alltid retat mig lite på Edward Furlongs untseende. 

TERMINATOR 3 var den första av filmerna jag recenserade. Jag kallade den "ångvältsaction" och gav den en trea i HD. Den var ju inte lika bra som föregångarna, men ändå helt okej - det var ju liksom trots allt Arnold som en Terminator. Och en snygg norska som fienden. Roligast med den här filmen, var att Arnold himself och effektmakaren Stan Winston (som dog häromåret) gjorde promotion för filmen på trottoaren utanför hotell Carlton i Cannes! Skitkul - nästan som om de var desperata att få folk att se filmen. 

TV-serien THE SARAH CONNOR CHRONICLES har jag bara sett första kvarten av - jag började göra något annat under första reklampausen. Dessutom tyckte jag det såg billigt och visset ut. Jag återupptog aldrig tittandet. Men vem vet, det är kanske en bra serie? Okej, här har vi så den fjärde filmen. Av någon anledning verkade många fans och kritiker ha bestämt sig för att inte tycka om filmen redan innan de sett den. Detta beror inte enbart på att regissör den här gången är McG - fånigt namn på killen som gjorde CHARLIES ÄNGLAR-filmerna, varav den första ju är fantastiskt bra. Men en kille som McG påstods inte klara av att göra en mörk film som T4 skulle bli. Dessutom siktade man på en PG-13-åldersgräns för att få en större publik. Med andra ord, inget blod och inga repliker som "Fuck you, asshole". Och så skulle ju inte Arnold vara med. Det fanns även en massa andra skäl till att få förhand döma ut den. 

Efter att ha sett filmen konstaterar jag att det finns flera skäl till att inte vara speciellt begeistrad, men inga av de jag räknade upp ovan. Nog för att TERMINATOR SALVATION är mörk, alltid. Väldigt mörk. Det här är MAD MAX med robotar och utan något som helst hopp i sikte. Filmen börjar år 2003 med att en Marcus Wright (Sam Worthington) sitter i sin dödscell, då cancersjuka Helena Bonham Carter (i ett phone in performance) kommer och får Marcus att skriva på för att donera kropp och organ till forskning. Sam avrättas medan förtexter rullar, och sedan är det 2018. Rebeller och robotar fajtas som fan i ödemarken, frälsaren John Connor (Christian Bale) poserar tufft med stora vapen. En bomb briserar, Connor är den ende överlevande och flyr i helikopter, och när röken skingrats kliver plötsligt Marcus upp ur hålet i marken. Lika ung som han var när han avrättades. Kan vi våga gissa att han är en Terminator utan att veta om det? Ja, det kan vi. John Connor måste leta upp Kyle Reese (Anton Yelchin), en tonåring som dessutom råkar vara Connors far, på grund av den udda kombinationen tidsresa och kåthet. Men Marcus hittar Reese först. Reese häckar ensam tillsammans med en liten stum flicka och de tre upplever äventyr, innan Reese och flickan tillfångatas av robotarna. Då träffar Marcus rebellen Blair (Moon Bloodgood - fantastiskt namn!) och de fattar tycke för varandra och räddar varandras liv och har sig, och självklart är hon inte bara snygg, utan även skittuff. Men när de uppdagar att Marcus är robot blir det minsann annat ljud i skällan. Dock är han ju en snäll robot och faktiskt den ende som kan hjälpa Connor att hitta och befria Kyle Reese, punkt, punkt, punkt... 

Det största problemet med TERMINATOR SALVATION är att den inte är speciellt engagerande. Det är en fruktansvärd massa action precis hela tiden - jag lovar, det är högljutt och packat med så mycket explosioner, eldstrider och slagsmål att det mer eller mindre känns som en enda lång actionscen (och att det här är PG-13). Men det är lite svårt att bry sig. Nu är handlingen inte originell längre - och det är inte så mycket handling den här gången. Det hela ska i princip leda fram till den första filmen, då Connor skickar Reese till 1984 för att rädda livet på Sarah Connor. Ett annat problem är att rollfigurerna är rätt osympatiska. John Connor är inte mycket till hjälte - och Christian Bale är så hård och sammanbiten, att han framstår som robot själv. Dessutom är nog Sam Worthingtons roll i filmen större. Men han är inte heller helt igenom sympatisk. Det är väl bara Moon Bloodgood som kan skapa lite engagemang. Därför blir McG:s film rätt tjatig. Öronbedövande och tjatig. Och mörk och dyster. Faktum är att TERMINATOR SALVATION faktiskt mer får mig att tänka på Cannons gamla AMERICAN CYBORG: STEEL WARRIOR än på tidigare TERMINATOR-filmer. Det positiva är att det handlar om en snygg film med fantastiska effekter. Det är verkligen inga leksaker den här gången och robotarna och maskinerna har aldrig sett bättre ut. Och självklart är actionscenerna utmärkta. Det är även kul att återse Michael Ironside i en liten roll och att man digitalt klistrat Arnolds ansikte på en vresig Terminator som fajtas med Connor. Och Danny Elfman med stor orkester tolkar Brad Fiedels klassiska musik. Synd bara att man inte riktigt bryr sig. För övrigt har jag ätit middag med Franco Columbu; Arnolds kompis som bland annat spelade den vilt skjutande Terminatorn som kliver in hos rebellerna i den första filmen. (Biopremiär 3/6)