Visar inlägg med etikett Maya Rudolph. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Maya Rudolph. Visa alla inlägg

torsdag 8 oktober 2020

Netflix: Hubie Halloween


Foton copyright (c) Netflix

Ser man på! Ännu en Netflix-premiär!

Jag har inte sett dem sedan de kom, men jag gillade Adam Sandlers tidiga filmer. De var tramsiga komedier som passade min tramsiga smak när jag var i tramsåldern. 

Sedan hände något med Adam Sandler. Rättare sagt: det hände något med Adam Sandlers komedier. Det visade sig att Sandler faktiskt fungerar när han gör lite mer, för honom, ovanliga roller. Han kan vara sympatisk i dramer och romantiska komedier, och han kammade hem- och nominerades till en massa priser för sin insats i förra årets UNCUT GEMS. Ja, även filmen vann priser. Själv var jag mindre förtjust i den.

Men när det gäller renodlade komedier, blir Sandlers filmer ständigt sämre. Han är konsekvent, Sandler! Det går spikrakt - neråt! Efter att flera av hans filmer floppade på bio, förpassades Sandler till Netflix, där han åter drar stor publik. Fan vet varför. MURDER MYSTERY, som också kom förra året, var inte helt hopplös, kanske beroende på att den i grunden var en pusseldeckare, men frågan är om inte hans senaste film, HUBIE HALLOWEEN, är Adam Sandlers sämsta film någonsin. Den här är ännu sämre än JACK AND JILL.

För regin står Steven Brill. År 2000 gjorde han Adam Sandler-filmen LITTLE NICKY, det är den där Hitler, nere i Helvetet, får en ananas uppkörd i röven en gång om dagen. 2002 gjorde Brill MR. DEEDS, vilken jag minns, eftersom jag citerades i annonserna - med en mening tagen ur sitt sammanhang. Jag var ganska negativ, men tyckte att det här och var var riktigt roligt. Distributören behöll "riktigt roligt" i annonserna och på DVD-omslaget. Steven Brill har gjort ytterligare några komedier, han regisserade ett avsnitt i den bisarrt usla MOVIE 43, och han gjorde Sandlers Netflix-film THE DO-OVER, vilken jag inte sett.

I HUBIE HALLOWEEN spelar Adam Sandler Hubie Dubois, som älskar halloween. Han är även stadens mobbade byfåne. Han bär alltid på en termos fylld med soppa, han har mustasch, underbett - och han pratar med fånig, jobbig röst. Ja, herregud. Varför denna röst? Han är bakom flötet - och han låter bakom flötet.

I filmens inledning rymmer en galning från ett mentalsjukhus. Nej, det är inte Hubie som rymmer. Vilket jag först trodde. Kort därpå får Hubie, som bor hemma hos morsan, en ny granne; den mystiske Walter Lambert (Steve Buscemi), som Hubie misstänker är varulv. Det är, förstås, den 31:a oktober och alla i Salem firar halloween. Men något står inte rät till. Folk försvinner spårlöst. En ondskefull varelse verkar härja i staden. Det är i alla fall vad Hubie tror, men eftersom han är en knäppgök är det ingen som tror på honom.

En massa kända skådisar medverkar i HUBIE HALLOWEEN, några har större roller, andra gör inhopp på ett par minuter. Ben Stiller är med i prologen, Kevin James spelar polis, Ray Liotta är en elak typ, Michael Chiklis är präst, Maya Rudolph och Tim Meadows spelar ett gift par i halloweenutstyrsel. Julie Bowen spelar en fullkomligt normal kvinna som har varit förälskad i Hubie sedan hon var barn, och han har förstås varit förälskad i henne. Hur i helvete kan man vara förälskad i en person som Hubie Dubois? Han är en förvuxen femåring.

I stort sett ingenting i filmen är roligt. Jag skrattade till när Shaquille O'Neal dyker upp i en scen, han spelar en radiopratare vars radioröst låter som en sexig kvinna. Och jag fnissade när Rob Schneider belåtet pissade i byxorna, vilket väl säger mer om mig än om filmen.

I övrigt är det här så uselt att det gör ont. HUBIE HALLOWEEN är att jämföras med motorsågslavemang. Humorn består mest i att Adam Sandler blir rädd och skriker. Får man inte nog av hans skrikande, kommer ett Adam Sandler skriker-potpurri under eftertexterna.

Det är möjligt att små barn tycker att den här filmen är kul. Jag vet inte. Men om du ser den här och tycker att den är bra, gör du bäst i att inte berätta det för någon. Annars riskerar du att bli inspärrad i Skansen Kronans källare och endast serveras avslagen lättöl och lutfisk.


 

 

 

 

(Netflixpremiär 7/10)

torsdag 24 oktober 2013

Bio: Turbo

Bilder copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden
Inte nog med att det nu går två filmer om Jordens undergång på bio; THE WORLD'S END och THIS IS THE END, nu kommer en andra film om racing. Sedan ett par veckor går Grand Prix-filmen RUSH - och här har vi TURBO. Och TURBO är den bättre av de två.
David Sorens animerade film gjorde ingen större väsen av sig hemma i USA, den försvann obemärkt och fick rätt ljumma recensioner. Därför hade jag inga större förväntningar på filmen när jag klämde den under Malmö Filmdagar. Således blev jag förvånad när jag kom på mig själv med att sitta och skratta åt filmen. Dessutom hade jag flyt, då jag fick se originalversionen på engelska - jag gissar att TURBO i vanlig ordning förlorar en hel del när den dubbats till svenska.
Turbo är en snigel som vantrivs med sitt liv. Han och de andra sniglarna tillbringar dagarna med att enligt strikt schema kräla på frukt och grönsaker. Turbo drömmer om att bli racerförare - vilket förstås är en omöjlighet. Men så råkar han ut för en bisarr olycka där han sugs genom en bilmotor - och när han kommer ut på andra sidan har han muterats. Turbo har blivit världens snabbaste snigel! Dessutom fungerar hans ögon som strålkastare.
Han hamnar hos två stollar som driver ett mexikanskt gatukök. De här killarna anordnar snigelrace, och efter att Turbo lärt känna de andra sniglarna som häckar på stället, gör han succé. Tito, en av killarna, anmäler Turbo till Indianapolis 500 - vilket visar sig gå utmärkt. Så äntligen får Turbo tävla på riktigt. Att han inte har någon bil verkar inte spela någon roll. Turbo krälar fortare än en racerbil. Märklig logik där, men man ska nog inte tänka för länge på det.
TURBO är förstås en bagatell, men jag tyckte alltså att det var rätt skojigt. Har finns många små roliga detaljer och det här är bättre än de flesta andra animerade familjefilmer som gått upp den senaste tiden - framför allt är TURBO bättre än FLYGPLAN, som har en likartad handling om en drömmare som får chansen att tävla och bli stjärna.
Rösterna i originalversionen görs av Ryan Reynolds, Paul Giamatti, Michael Peña, Luis Guzmán, Snoop Dogg, Maya Rudolph, Richard Jenkins, Ken Jeong, Michelle Rodriguez och ... Mario Andretti!






(Biopremiär 25/10)

-->



torsdag 25 juli 2013

Bio: Grown Ups 2

Foton copyright (c) UIP Sweden

Avdelningen för recensioner jag kommer att skämmas för i framtiden. Antagligen omedelbart efter att jag klickat på "Publicera".

Jag har inga som helst minnen av 2010 års GROWN UPS. Jag hade dock för mig att jag inte gillade den alls och gav den en etta eller en tvåa. Men så kollar jag upp min gamla recension och upptäcker att, jösses, jag hade visst gett den en trea. Det var jag nog ganska ensam om. GROWN UPS är ju en sådan där film som etablissemanget kräver att man ska ogilla.

Uppföljaren GROWN UPS 2, återigen regisserad av Dennis Dugan, hade USA-premiär för ett par veckor sedan - och den drog lite oväntat in en hysterisk massa pengar. Den konkurrerade ut allt annat, inklusive dyra blockbusterwannabes, helgen den gick upp. Och kritikerna hatade filmen. Nedgörande kritik är bara förnamnet. Det klagades på kiss och bajs-humor, grabbig sexism och allmänt uselt hantverk.


Filmen pressvisades inte i Malmö, så det blev till att gå på en ordinarie visning på premiärkvällen. Jag kan väl inte påstå att jag var speciellt peppad. Dessutom var det fullsatt och det finns ju inget värre än att sitta inklämd bland en massa okända människor i en biosalong. Okej, det vore förstås lika illa om det handlar om kända människor. Varma, svettiga, babblande typer som är mer intresserade av popcorn, godis och sina mobiltelefoner.

Filmen började och ... jag kom på mig med att skratta. Ja, jösses. Jag skrattade ofta. Resten av publiken skrattade ännu mer. De tjöt av skratt. Vid flera tillfällen applåderade de. Och jag tänkte att, oj, vad omogen jag är!

Killkvartetten från första filmen är tillbaka; Lenny (Adam Sandler), Eric (Kevin James), Kurt (Chris Rock) och Higgins (David Spade). Efter att ha spenderat flera år som producent i Hollywood, har Lenny med familj flyttat tillbaka hem till den lilla staden där han växte upp. Där hänger han med sina gamla polare och tror att allting är som förr - vilket det inte är. För de har inte insett att de numera är "gamla". Åtminstone tycker traktens ungdomar och i synnerhet en collegeförening att Lenny och hans polare är en samling gubbar.


... Och det är väl i princip hela handlingen. GROWN UPS 2 handlar nämligen inte om något speciellt. Eller, tja, ett genomgående tema är att konfrontera sin uppväxt; de här killarna mobbades och fick stryk som barn, och nu ser de sina egna barn mobbas. De är dags att ge igen - eller att försonas. Den utspelar sig under en och samma dag, och det är en osedvanligt händelserik dag. Och filmen är bara en enda radda sketcher stoppade på varandra. Och ja, humorn är av barnsligast möjliga märke.

I filmens öppningsscener har en hjort förirrat sig in i Lennys och hans familjs hus. Den springer runt och kissar på Lenny och äldste sonen. Eric visar sig vara en hejare på att nysa, rapa och fisa samtidigt - något de andra killarna och vill kunna. Higgins försöker, men bajsar på sig. Lennys, Erics och Kurts fruar Rowanne (Salma Hayek), Sally (Maria Bello) och Deanne (Maya Rudolph) går för att träna och en städare (John Lovitz) låtsas hoppa in som vikarie som ska värma upp brudarna, enbart för att spana in dallrande bröst i urringade trikåer. Kurts yngste som går alltid om kring med kilovis bajs i blöjan. Eric har en son som är enastående obegåvad. Higgins får veta att han har en tonårig son som kommer och ska bo hos honom, och grabben visar sig vara en lång och muskulös värsting.


Vidare figurerar Taylor Lautner som kaxig fratboy, Steve Buscemi är tillbaka som bilskolläraren, Shaquille O'Neal är en gigantisk och snäll polis, och Stone Cold Steve Austin är en hårding som råkar vara pojkvän till ortens kurviga balettlärarinna, som får alla män i trakten att gå och titta på trista balettuppvisningar. Skolbusschauffören Nick (Nick Swardson) käkar stark medicin och har blivit galen. Och allt leder fram till att de ska ha en stor fest med 1980-talstema hemma hos Lenny. På vägen lyckas man även klämma in osedvanligt mycket lyteskomik (tjockisar och flintskallar råkar värst ut) och en handfull bögskämt.

Adam Sandler och de andra i huvudrollerna är i min ålder - okej, de är två-fyra år äldre, men ändå: vi var unga på 80-talet och besitter till stor del samma mentalitet vi hade då. Dagens ungdomar är ju så skitnödiga och skraja för att göra något som kan anses vara fel. Att bete sig som grabbar gjort i alla tider är ju definitivt fel. Som att glutta på galanta damer - i synnerhet yngre sådana. Och att liksom bara tramsa sig rent allmänt. Även om jag väl får sägas vara mer sofistikerad än dessa typiskt amerikanska grabbar, kan jag inte säga annat än att det ju är skitkul med kiss & bajs. Och folk som trillar och slår sig. Sådant som är basic. Och det är bara att konstatera att Malmöpubliken verkligen uppskattade detta.

Intressant iakttagelse: de många invandrarkillarna i salongen satt och kastade slängkyssar på Salma Hayek. De var helt tagna av henne. I synnerhet när hon var arg och stirrade surt på Sandler. "Kolla på henne, mannen! Kolla! Åmajgaaaaadd!". Killarna var säkert inte medvetna om att Salma Hayek är trettio år äldre än de.

Sådär, ja. Nu ska jag sätta mig i ett hörn och skämmas för att jag skrattade åt det här.




(Biopremiär 24/7)

torsdag 11 juli 2013

Bio: The Way, Way Back

Foton copyright (c) Scanbox
En coming of life-historia om en fjortonårig pojkes sommarlov, visst låter det som något vi sett otaliga gånger tidigare, och ärligt talat känns det inte så spännande. Men ibland kommer det små lågmälda filmer vars exceptionella skådespelare i kombination med bra dialog ser till att resultatet höjer sig över mängden. Dramakomedin THE WAY, WAY BACK av Nat Faxon och Jim Rash (de två skrev manuset till THE DESCENDANTS) är en sådan film.
Liam James spelar Duncan, som tillsammans med sim morsa Pam (Toni Collette), hennes nye pojkvän Trent (Steve Carell) och hans dotter (Zoe Levin) åker iväg till en trist liten håla för några veckors semester. Duncan är lite introvert och vantrivs något otroligt med både sin egen familj och med de färgstarka figurerna i grannskapet. Trent är verkligen ett kräk och Pam verkar inte heller gilla honom. Den jämnåriga grannflickan Susanna (AnnaSophia Robb) är bofast där och hävdar att det alltid är tråkigt där.
Men så träffar Duncan den fräsige Owen (Sam Rockwell), en kul snubbe som äger vattenlandet Water Wizz - där det figurerar ytterligare färgstarka personer. Duncan får sitt livs första sommarjobb där, något han inte berättar för sin familj, och där växer han som människa, får ökat självförtroende, han ser på livet på ett nytt sätt, och nog är han väl lite betuttad i Susanna.
Nej, det här låter ju inte vidare originellt. Men en film behöver ju inte vara originell för att vara bra - och att vara bra är alltid det viktigaste. THE WAY, WAY BACK vinner på sina skådisar och flera fantastiska scener. Allison Janney är skitrolig som grannen Betty; Susannas morsa. Den ständigt småpackade Betty har även en ung son som är skelögd och som hon tvingar bära ögonlapp ("That lazy eye of yours makes people uncomfortable!"). Sam Rockwell är kul och sympatisk, Maya Rudolph är en av hans anställda och på vattenlandet jobbar även en ständigt dyster och negativ kille som är extremt skojig, spelad av Jim Rash själv - och även Nat Faxon har en roll. Rob Corddry och Amanda Peet är ett annat grannpar - och Amanda Peet gillar vi ju sedan länge. Bra tjej.
Det är intressant att se Steve Carell i rollen som Trent. Carell är ju en ofta strålande komiker och hejdlöst kul i många roller. Här gör han dock en allvarlig roll - han är inte det minsta rolig. Tvärtom är att beräknande och obehaglig. Och han funkar bra i rollen.
THE WAY, WAY BACK lär vara sommarens största överraskning. Det här är en riktigt bra och underhållande film. Laid-back och mysig. Rolig.
Och vad mer kan man begära?
(Jo, jag vet: karate. Men man kan inte få allt.)







(Biopremiär 12/7)





fredag 13 april 2012

Bio: Friends with Kids

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Romantisk komedi om par i 40-årsåldern på Manhattan, det borde ju funka i alla väder. Tycker man. Men så är inte alltid fallet.

Jennifer Westfeldt har skrivit, regisserat och spelar den kvinnliga huvudrollen i FRIENDS WITH KIDS. Hon har kallats en kvinnlig Woody Allen, kanske ligger det lite i det - med betoning på lite, men det är mycket så kallad rapp dialog i romantiserade New York-miljöer. Nu är jag ingen större Allen-fan, men skillnaden är trots allt stor. Allen hade aldrig gjort en film som FRIENDS WITH KIDS, åtminstone inte på samma sätt.

Westfeldt har samlat stora delar av gänget från den lysande BRIDESMAIDS, men det här är en helt annan typ av film. Maya Rudolph, Chris O'Dowd, Kristen Wiig och John Hamm (Westfeldts sambo i verkliga livet) spelar två gifta par som skaffar barn och plötsligt blir livet inte som tidigare. Familjelivet sliter på dem, det är bökigt med både ungar och äktenskap.

Westfeldt och Adam Scott är bästa vänner sedan decennier, de bor i samma hus, men de hävdar att de inte är attraherade av varandra. Han har en ny flickvän varje vecka, hon dejtar inte överhuvudtaget. De två inser dock att de skulle vilja vara föräldrar, så de beslutar sig för att skaffa ett gemensamt barn, som de ska ha delad vårdnad av - men fortsätta att dejta andra var för sig. Så hastigt och lustigt skaffar de en liten son. Scott träffar snart Megan Fox, som han tror är hans livs stora kärlek, medan Westfeldt efter en rad misslyckade dejter träffar Edward Burns, en redig karl.

Självklart blir föräldraskapet inte så okomplicerat som planerat, och det kommer givetvis inte som någon överraskning att Westfeldt och Scott egentligen, innerst inne, älskar varandra.

FRIENDS WITH KIDS har ett par stora problem. Det första är att den inte är speciellt rolig, och efter ungefär halva filmen, ändrar den inriktning och går från lättsam komedi till drama - för att slutligen leda till typiska amerikanska moraliteter. Det hade varit mycket roligare om detta föräldraskap funkade som planerat och de faktiskt inte var kära i varandra.

Det största problemet är rollfigurerna. För att en romantisk komedi ska fungera, måste man verkligen gilla personerna, de måste vara sympatiska, man bör själv attraheras av dem och vilja att de till slut ska få ihop det. Men i den här filmen är de flesta ganska osympatiska eller till och med vedervärdiga. Maya Rudolphs gapiga figur är hemsk. Det finns ingen större kemi mellan Westfeldt och Scott. Edward Burns är den ende som är sympatisk, och hans roll är ganska liten. I vanlig ordning är Megan Fox en rätt billig brud - och helt utan utstrålning. Av någon anledning spelar Kristen Wiig är väldigt o-rolig kvinna.

Jag skrattade till ett par gånger under filmens första halva, och jag gillar miljöerna, men det är allt. FRIENDS WITH KIDS känns även lång, betydligt längre än sina 110 minuter. Jag kom märkligt nog på mig själv med att irritera mig en aning på det ymniga användandet av "fuck" i dialogen. Barnen i filmen tittar in i kameran lite för ofta. Jellyfish översattes med bläckfisk.
... Hm. Jag har inte mer att säga om den här. Så likgiltig är jag till filmen.








(Biopremiär 13/4)

onsdag 20 juli 2011

Bio: Bridesmaids

Foton copyright (c) UIP Sweden
Jag hade väldigt höga förväntningar på BRIDESMAIDS. Filmen, som blev en riktigt fläskig sleeper i USA, har rykte om sig att vara något alldeles otroligt rolig. Om mina förväntningar infriades? Snacka om det! Det här är tammefan det roligaste jag sett i år. Möjligtvis det roligaste jag sett på flera år! Frågan är om inte BRIDESMAIDS är roligare än BAKSMÄLLAN (den är definitivt otroligt mycket roligare än BAKSMÄLLANS uppföljare).
För regin står Paul Feig, som mest jobbat med TV och regisserat avsnitt av NOLLOR OCH NÖRDAR, 30 ROCK, WEEDS, MAD MEN, THE OFFICE och mycket annat - men allt förhandssnack har handlat om Kristen Wiig, som skrivit manus (tillsammans med Annie Mumolo), fungerat som verkställande producent, och lagt beslag på huvudrollen som Annie, vars bästa vän Lillian (Maya Rudolph) ska gifta sig.
Är BRIDES-
MAIDS en kvinnlig variant av BAK-
SMÄL-
LAN? Båda filmerna är dessutom producerade av Judd Apatow. Tja, på sätt och vis. Åtminstone på så sätt att det är ett gäng kvinnor i huvudrollerna. Annie har blivit utsedd till Bride of Honor, och hon klumpas ihop med ett omaka gäng brudtärnor som ska försöka arrangera världens bästa bröllop, med lysning och möhippa och hela rasket.
Annie har ett struligt kärleksliv; hon dejtar ett riktigt asshole, och hon delar lägenhet med två riktigt oerhört bisarra britter; ett syskonpar spelat av Matt Lucas från LITTLE BRITAIN och Rebel Wilson. För att göra det hela värre, har Annie tvingats lägga ner sitt lilla kondis och jobbar i en smyckebutik där hon vantrivs.
Att vägen till bröllopet kommer att bli problematisk står klart när en viss Helen (Rose Byrne) tillhör tärnorna; hon är vacker, stenrik, tillgjord och inte alls som vare sig Annie eller Lillian - eller de övriga. Och problem blir det. Vad som följer är fullkomligt sanslöst. Inte nog med att jag skrattade högt när jag såg filmen - jag skrattade ofta. Och det gjorde även de övriga närvarande på pressvisningen.
Roll-
figur-
erna är fan-
tastis-
ka, det är ingen hejd på någon-
ting, och starkast av alla lyser Kristen Wiig - hon borde fan få en Oscar för både sin roll och manuset! Hon är extremt rolig!
Det är inte lönt att försöka beskriva de oräkneliga grejor som är hysteriskt kul här, men den billiga tayueringen med mexikanskt motiv är en höjdare, liksom när Annie och Helen tävlar om att hålla bäst tal till Lillians ära. Och stort plus för en otroligt kreativ bajshumorscen.
Här i Sverige pratas det ibland en del om "kvinnlig humor" och kvinnliga komiker och humorister. I stort sett allt på den fronten i Sverige är ju ren skit. Mia & Sara, eller vasd de nu heter, är vedervärdigt o-roliga - en gång när jag slog på TV:n och kom in mitt i ett avsnitt fattade jag inte att det var ett humorprogram. Och sedan har vi ju alla de där serietecknarna, Liv Strömquist och liknane, som blandat ihop arga, radikala första maj-demonstrationsplakat med humor. Det är inte samma sak! Och alla dessa försöker göra någon grej av att de är kvinnor och att det är kvinnligt. They sure give women a bad name.
Grejen med Kristen Wiig är att hon bara försöker vara rolig - som i ROLIG. Och verkligen lyckas! BRIDESMAIDS är inte "kvinnlig humor", det är stor humor!
Jag är på vippen att dela ut en femma i betyg till den här filmen. Så varför gör jag inte det? Jo, därför att den varar två timmar och fem minuter. Den är aningen för lång, den borde trimmats med en kvart, tjugo minuter. Men  detta är min enda invändning mot BRIDESMAIDS.
Annies morsa, som målar porträtt av kändisar (som Burt Reynolds), spelas av Jill Clayburgh, som gick bort i november förra året. Hon var ju även med i LOVE AND OTHER DRUGS, som hade premiär i januari i år. Det är ju minst sagt ovanligt att få medverka i två filmer som båda har premiär efter att man har dött. Det handlar ju inte om gammalt arkivmaterial som klippts in Ed Wood-style. David Carradine slår dock dessa två filmer med bred marginal. Han har fortfarande filmer i post-production, två år efter att han dog.






(Biopremiär 22/7)


måndag 23 november 2009

Bio: Away We Go

Det var inte längesedan REVOLUTIONARY ROAD kom, tycker jag, men redan nu är Sam Mendes tillbaka, den här gången med en komedi vars till större delen tecknade filmaffisch skriker "American Independent", och vars estetik och genomförande också basunerar ut samma term - ni vet, det är oftast gråruggigt och täckjackor. John Krasinski och Maya Rudolph spelar Burt och Verona, som bor i en fallfärdig kåk någonstans på vischan där det är grått och trist. De konstaterar att Maya är gravid, men när de berättar detta för Burts lagom spejsade föräldrar Jaff Daniels och Catherine O'Hara, berättar föräldrarna i sin tur glatt att de tänker flytta utamlands och inte kommer att kunna se ungen. Burt och Verona blir helt ställda. De känner att de inte kan stanna kvar där de bor, så de börjar turnera USA runt och hälsa på släktingar och vänner för att hitta en ny ort som är lämplig att bo på (oftast flyger paret till de olika staterna, undrar hur de har råd med det, då de ska föreställa rätt panka). Filmen består alltså av en rad episoder i vilka de umgås- och konfron- teras med mer eller mindre bisarra människor i deras hem och städer. Vissa av dessa episoder är hysteriskt roliga, som hemma hos den utstuderat flummiga Maggie Jyllenhaal och hennes familj, där alla beter sig otroligt mystiskt och där man absolut inte får använda en sulky att rulla runt sina barn i ("Tror du jag vill skjuta min son iväg från mig?"). Det hälsas även på hos en riktigt trashig familj, vilket leder till en del sanslösa repliker och situationer, men när Burt och Verona hamnar hos mer sansade vänner, är det förstås inte lika kul, och resultatet gör att filmen känns lite för ojämn. AWAY WE GO är väldigt trevlig och mysig hela vägen, men jag hade nog gärna sett att den bestämde sig för att vara en rak komedi eller ett uppsluppet drama. (Biopremiär 27/11)