Visar inlägg med etikett Max Minghella. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Max Minghella. Visa alla inlägg

onsdag 25 januari 2023

Bio: Babylon

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sweden

BABYLON var en av 2022 års största floppar på bio i USA. Den var inte precis gratis att göra, drygt 80 miljoner dollar kostade den, men den drog bara in en bråkdel av sin budget i biljettintäkter. De som sett filmen kan delas i två läger: ett gäng som älskar filmen, ett större gäng som hatar filmen.

Att filmen totalfloppade beror inte enbart på dess innehåll. Marknadsföringen var fullkomligt värdelös. Förutom de som hade läst på, var det ingen som visste vad BABYLON skulle handla om. Filmens trailers var märkliga, med en massa lösryckta filmklipp, namn på filmens stjärnor, recensionscitat - men det framgick inte om det handlade om ett drama, en komedi, en thriller eller något annat. Att filmen skrivits och regisserats av Oscarbelönade Damien Chazelle (WHIPLASH, LA LA LAND) framgick inte heller. 

På väg till pressvisningen kände jag mig ytterst tveksam. Tre timmar och nio minuter? Man gör inte filmer som är tre timmar långa! Den ende som kommer undan med detta är Quentin Tarantino. Hur skulle jag palla att sitta i en biosalong i tre timmar? Jag tänkte på när jag såg BREAKING THE WAVES på en marknadsvisning i Cannes, direkt när filmen började blev jag pissnödig, och det var så fullsatt att jag inte kunde ta mig ut.

Till min stora överraskning måste jag säga att jag gillade Chazelles nya film. Jag tycker att den är riktigt bra. Men, jag förstår verkligen varför så många människor hatar BABYLON.

BABYLON är som Caligula-versionen av THE ARTIST - i regi av Caligula själv! BABYLON är fullkomligt vansinnig på de flesta tänkbara sätt. Det ligger kanske nära till hands att jämföra med Baz Luhrmann. Jag gillar inte Baz Luhrmann, jag tyckte att ELVIS var okej, men annars finner jag hans filmer jobbiga och påfrestande. BABYLON känns som en film av Baz Lurmahnn efter att han tuggat i sig alla droger som finns att uppbringa, och sedan sköljt ner dem med Strohrom. Men: Damien Chazelle är mer begåvad än Luhrmann. Tycker jag.

Liksom SINGIN' IN THE RAIN (1952) och ovannämnda THE ARTIST, handlar BABYLON om Hollywood när ljudfilmen började slå igenom och industrin vändes upp och ner. Ljudfilm var förstås en stor omställning som inte alla klarade.

Filmens protagonist är den unge mexikanen Manuel "Manny" Torres (Diego Calva), som är villig att göra nästan vad som helst för att komma in i filmbranschen. När berättelsen börjar är det 1926 och Manny håller på att frakta en elefant till en enorm fest. På festen träffar han den sjövilda Nellie LaRoy (Margot Robbie), som hävdar att hon är en stjärna - vilket hon inte är, ingen vet vem hon är. Manny blir även vän med stumfilmsstjärnan Jack Conrad (Brad Pitt), och tack vare Conrad får Manny in en fot i branschen.

Manny stiger i graderna, han får allt viktigare uppgifter på filmbolaget han jobbar på, han är duktig på att fixa saker, och når med tiden en chefspost. Nellie LaRoy blir snabbt inplockad som ersättare för en aktris som tar en överdos på den inledande festen. Nellie imponerar på filmskaparna och får genast fler och större roller - hon blir en så kallad it girl. Nellie lider dock av psykiska besvär och utvecklar ett kraftigt drogberoende. Jack Conrad ser sin stjärna dala när ljudfilmen slår igenom. Hans första ljudfilmer floppar.

BABYLON kan ses som en parallellfilm till Quentin Tarantinos ONCE UPON A TIME ... IN HOLLYWOOD (vilken för övrigt också har Pitt och Robbie i ledande roller). Det är två filmer av filmskapare som älskar film, de handlar om viktiga epoker i Hollywoods historia, och de kan klassas som kärleksbrev till filmkonsten. Nu är Tarantinos film den bättre av de två, men jag gillar alltså även BABYLON.

BABYLON är en excentrisk film. Det är en vulgär film. Redan ett par minuter in i filmen skiter en elefant en stackare i ansiktet, kort därpå får vi se en kvinna som pissar på ett fläskberg till gubbe, och vi får även kaskadspyor. Det dröjer ganska exakt trettio minuter innan filmens titel visas. Dessförinnan bjuds vi på en fest som är svårbeskrivlig. Tänk er orgien på slutet av Tinto Brass' CALIGULA - upphöjd till tio. Det är en hysterisk, vild fest, där sprit och droger flödar på ett sätt som får Tony Montana att se ut som en amatör. Jazzband, nakna kvinnor, sex, feta magar, små snoppar, syndiga dvärgar, och en elefant. Dans och bilkrockar. Nellie LaRoy framstår som en korsning av Rita Hayworth och Harley Quinn.

Efter denna inledning fortsätter kaoset på en utomhus-filmstudio, där ett flertal filmer spelas in - samtidigt. En av filmerna är en riddarhistoria, det filmas en stort slag, och när röken skingras visar det sig att en av statisterna spetsats på ett spjut. "Han hade alkoholproblem," säger filmskaparna för att förklara statistens död.

En film om film. En film om att göra film. Jag är svag för sådana här metafilmer, jag har alltid gillat filmer om filmskapare och om Hollywood. Men håller den hysteriska BABYLON i tre timmar?

Tja, den är för lång. Mot slutet får vi en sidohistoria som egentligen är fullkomligt onödig och som hade gått att klippa bort i sin helhet. Men! Denna sidohistoria, som nästan känns som en film i filmen, är så otroligt bisarr att det vore synd att klippa bort den. Här hamnar Manny hos en lika märklig som obehaglig gangsterboss, spelad av Tobey Maguire, och denne gangster har en egen nattklubb, som är något slags sinnessjuk vandring genom helvetet. Här förvandlas BABYLON plötsligt till en vidrig skräckfilm.

Diego Calva är bra i huvudrollen. Brad Pitt är som alltid bra i sin roll. Margot Robbie blir lite påfestande, men det beror mest på hennes rollfigur. Eric Roberts har en liten roll som Nellies far. Samara Weaving dyker upp som skådis. Max Minghella spelar Irving Thalberg, Olivia Wilde gör en av Jack Conrads fruar, Jean Smart är jättebra som en skvallerjournalist som förklarar för Jack varför hans tid är ute. Flea från Red Hot Chili Peppers är med, och gamle, goe Joe Dallesandro ska visst vara med på festen i början. Linus Sandgren från Spånga står för det utmärkta, tjusiga filmfotot.

Nå. Vad är det här för typ av film - drama, komedi, thriller, eller något annat? Till större delen är BABYLON nog ett komiskt drama. Med inslag av thriller och lite skräck. Och tragedi. Främst är det en fascinerande och intressant film.

Jag är säker på att många av er kommer att tycka illa om filmen, kanske till och med hata den. Ni gillar säkert inte CALIGULA heller. Men jag gillar BABYLON.  

För övrigt var Margot Robbie även med i en annan av 2022 års största floppar: AMSTERDAM. Jag har inte recenserat den, eftersom den inte pressvisades här, men jag har sett den, den ligger på Disney+. Det är en riktigt dålig film!  



 

 

(Biopremiär 27/1)


söndag 12 mars 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Nio liv

NIO LIV (Njutafilms)

Den unge fransmannen Alexandre Ajas (som inte är speciellt ung längre) karriär är rätt spretig. Han gjorde sig ett namn med den franska, stenhårda filmen HIGH TENSION/SWITCHBLADE ROMANCE (som föll på sitt dumma slut), och fortsatte karriären i Hollywood med nyinspelningen av THE HILLS HAVE EYES, den trista MIRRORS, och den festliga PIRANHA 3D. Hans förra film; HORNS från 2013, har jag inte sett - däremot har jag ätit middag med Aja. Han var både vegetarian och nykterist, och jag pratade mer med hans kollega.

NIO LIV; en film från Miramax, bygger på en roman av engelsk-danska Liz Jensen, och manuset är författat av Max Minghella - son till regissören Anthony Mingella. Den senare planerade en filmatisering av Jensens bok när han dog 2008.

Filmen handlar om den nioårige gossen Louis Drax (Aiden Longworth), som inte verkar kunna dö. Flera gånger under sitt korta liv har han råkat ut för olyckor som borde dödat honom - men nu har han slutligen hamnat i koma efter ett fall utför en klippa. Neurologen dr Pascal (Jamie Dornan) tar sig an pojken, medan polisen försöker reda ut vad som hänt. Louis' far försvann efter olyckan, det kan ha varit han som knuffade pojken.

Det är Louis själv som berättar historien. I tillbakablickar får vi se hans liv med sina föräldrar, och besöken hos en psykolog, spelad av Oliver Platt. I pojkens berättelse figurerar även en övernaturlig varelse.

"Thriller" står det på omslaget. Tja, är man snäll kan man kanske kalla NIO LIV det. Men - filmen är inte det minsta spännande. Ajas film påminner i stil och ton lite om franska art house-fantasy-filmer av regissörer som Jeunet; det är lite quirky, fast det är långtifrån lika bra. Det är snyggt, men dramaturgiskt sett inte alltför tillfredställande.

Det jag retar mig mest på är Louis Drax själv. Han är en irriterande ungjävel. Lillgammal och osymptisk. Dessutom blir det lite pretentiöst att låta honom vara berättaren.

Jag står i valet och kvalet när det gäller betyg på den här. Ett tag tänkte jag att det kanske kan bli en trea ändå -- men nej, det får allt bli en tvåa. Filmen har  redan bleknat i mitt minne, och jag lär aldrig se om den.

onsdag 19 juni 2013

Bio: The Internship

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Jag är minsann inte den som sticker under stol med att jag sjunger Googles lovsång. Jag vet många som är rädda för Google; som tycker att de snokar, registrerar, spionerar, sätter sig över lagen och allt möjligt. Det gör de säkert - åtminstone till en viss del. Men jag har blivit helt beroende av företaget - och det är jag så nöjd med så. Bortsett från att jag förstås använder Google som sökmotor och kollar på Google-ägda Youtube, skriver jag alla artiklar och seriemanus i Drive (dock har Drive än så länge inget vettigt filmmanusprogram). TOPPRAFFEL! gör jag i sedan länge Google-ägda Blogger. Epostar gör jag med Gmail, som med bred marginal är det bästa epostprogram jag provat. Jag surfar mestadels med Chrome. Jag planerar min vecka i Googles kalender. Tack vare Google kommer jag åt i stort sett allt jag behöver; alla mina prylar, på vilken Internetuppkopplad dator som helst runt om i världen.

Visst - påsken 2010 fick jag mitt konto kapat och alla sparade mail (sedan fem år) och Googledokument raderades. Surt, men det hade jag kunnat råka ut för på vilken plattform som helst. Och lustigt nog upptäckte jag så sent som igår att, jösses, mina gamla försvunna dokument har återställts! Jag har ingen aning om när detta skedde, men plötsligt bara fanns de där igen.

Google är ett lika intressant som fascinerande företag. Ja, jag har läst Andreas Ekströms bok "Google-koden", och jag skulle inte ha något emot att se en långfilm om Google. Tyvärr är Shawn Levys (NATT PÅ MUSEET-filmerna, REAL STEEL) komedi THE INTERNSHIP den film jag vill se. Vince Vaughn har skrivit och producerat denna skrattbefriade komedi, i vilken han även spelar den ena huvudrollen.

Vaughn och Owen Wilson är Billy och Nick, två garvade försäljare; rappa i käften och "charmiga", som blir arbetslösa eftersom klockföretaget de jobbar går i graven ("Ingen använder armbandsur nuförtiden"). Luspanka försöker de hitta ett nytt jobb, och efter en stökig intervju får de två praktikplatser på Google, vilket kan leta till fast jobb där. Google anser de två överåriga och udda killarna (som inte kan mycket om datorer) som intressanta.

Praktikanterna delas in i grupper, vilka ska utföra en rad uppdrag, som att skapa en framgångsrik app och sälja in Google till företag. Billy och Nick paras ihop med några ungdomar som inte vill veta av de två gubbarna. Men gissa vad - de två äldre, erfarna gubbarna är ju precis vad gruppen, och ungdomarna, behöver. Dessa kids är nördiga, osäkra på sig själva, har inga vänner och så vidare. Självklart ser Billy och Nick till att ungarna ser på livet på ett helt nytt sätt och lever ut The American Dream. Samtidigt som de försöker bekämpa de konkurrerande praktikantgrupperna, främst den som leds av den vidrige Graham (Max Minghella). Nick lyckas även få ihop det med den i början så svårflörtade Dana (Rose Byrne), en av Googles fast anställda.
Eftersom Fox bara bjuder på en pressbild ur filmen, illustrerar jag med en
skärmdump på hur det ser ut när jag bloggar här på Googles Blogger.
THE INTERNSHIP är en ogenerad hyllning till Google, the American Way of Life, och Google igen. I stort sett hela filmen utspelar sig i Googles lokaler. I stort sett allt kretsar kring Google. Hela filmen är en enda stor produktplacering. Helt sanslöst! Javisst, det är intressant att se alla dessa bilder från Googles mytiska högkvarter - men ändå.

Jag skrev ovan att detta är en skrattbefriad komedi. Nja, jag överdrev en aning där. Jag skrattade nämligen några gånger - åt främst de scener i vilka skådiar som inte är listade i eftertexterna medverkar. Will Ferrell förestår en madrassaffär och han är sanslöst rolig - liksom scenen. John Goodman är chefen för klockföretaget. Rob Riggle finns med i rollistan, han dyker upp i en liten roll som ett kräk som säljer permobiler och ligger med åldringar. Owen Wilson är kul i en scen där han äter middag med Rose Byrne och försöker bete sig som ett asshole. Och Byrne är ju så snygg att klockorna stannar och ridån skiftar färg.

... Men bortsett från detta är filmen hyfsat kväljande. Långt är eländet också, två timmar. En halvtimme för mycket.

Jag hade hellre sett en film om Will Ferrells och Rob Riggles extremt bisarra figurer. Det hade blivit en film att skriva hem om!







(Biopremiär 22/6)

onsdag 4 januari 2012

Bio: The Darkest Hour

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
... Så har jag varit på bio första gången 2012. Det var ingen skillnad. Det sog precis likadant ut. Och det var i 3D. Tyvärr.
THE DARKEST HOUR är ett actiondrama om världens undergång - och inte precis en film jag sett fram emot. Trailern var inte speciellt lockande. Här i Sverige har den mest blivit omtalad på grund av att Joel Kinnaman har en ganska stor roll.
Emile Hirsch och Max Minghella spelar Sean och Ben, två unga - och jobbiga - amerikanska grabbar som är på väg till Moskva för att sälja in en ny app (eller om det nu var en sajt). De anländer till ett stort, ryskt företag, där de upptäcker att deras kontakt; en svensk som heter Skyler (?!) och spelas av Kinnaman, har snott hela idén och sålt in den själv.
Sean och Ben går på en nattklubb för att dränka sorgerna. Där träffar de amerikanskan Natalie (Olivia Thirlby) och hennes australiska kompis Anne (Rachael Taylor) - och minsann om inte Skyler dyker upp han med, med några ryska brudar. Det var en amerikan, en australier, en ryss och Bellman. Men tro nu inte att de får dränka sina sorger i fred. Nädå. För plötsligt invaderas Moskva av rymdvarelser!
All elektricitet slås ut och ner från natthimlen singlar tusentals guldglödande saker som ser ut som tjusiga dammoln eller alger. Men de är farliga, de här! Rör man vid dem så förintas man - poff! Och de är onda, rymdvarelserna. Förstås. Så de lever jävel och dödar och raserar allt i sin väg.
Våra hjältar - och Skyler - lyckas fly och låser in sig i en källare, men efter att ha kissat i burkar några dagar ser de sig tvungna att bege sig ut på stan. Moskva ligger i ruiner, gator och torg är tomma. Men snart träffar de på fler överlevande och de försöker komma på något sätt att döda de elektriska inkräktarna.
THE DARKEST HOUR, som regisserats av Chris Gorak, varar bara 89 minuter, men den känns betydligt längre. Detta beror på den närmast totala bristen på spänning, på de tråkiga rymdvarelserna - och kanske framförallt på de ovanligt irriterande huvudpersonerna. Sean och Ben är väldigt annoying, australiern är lite bäng, och ingen förtjänar att överleva. Förutom ryssarna som dyker upp lite senare. Ryssarna är inte heller gapiga.
Och Joel Kinnaman? Jag förstår inte hans storhet. Han agerar likadant som han gjorde i I SKUGGAN AV VÄRMEN, JOHAN FALK och SNABBA CASH: han stirrar, flackar med blicken, och talar- och beter sig nervöst. Jag tycker att han är skitdålig. Alltid. Hur har han kunnat få en Hollywoodkarriär tack vare detta?
Vissa scenerier i filmen är rätt fräsiga och imponerande, men vad gör det om filmen är trist. Och 3D:n? Den är knappt märkbar. Det enda som händer när man sätter på sig 3D-brillorna, är att bilden blir mörkare och suddigare.







(Biopremiär 6/1)