Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Jösses, upptäcker att den här hade biopremiär igår. Pressvisningen var idag ... Nåja.
Förutom handhållen shakycam, är ett annat av mina hatobjekt så kallade "found footage-filmer". Denna genre slog igenom 1999, när den förhållandevis usla THE BLÄH WITCH PROJECT (filmen som bevisade att folk är rädda för träd) hade premiär. Killarna som gjorde den filmen hävdade dessutom att de aldrig sett CANNIBAL HOLOCAUST; alla found footage-filmers urmoder. senare medgav de att de faktiskt hade sett filmen. Och Ruggero Deodatos kannibalklassiker är fortfarande den med bred marginal bästa filmen i genren.
Efter BLÄH WITCH rullade det på och vi fick filmer som PARANORMAL ACTIVITY-trilogin, [REC]-filmerna (varav den första var bra), CLOVERFIELD, APOLLO 18 som fortfarande inte haft Sverigepremiär, ett par exorcismfilmer, och ytterligare ett gäng jag förträngt eller inte sett. De flesta är väldigt irriterande, eftersom orsaken till att rollfigurerna hela tiden filmar allt se upplever blir allt mer krystad.
CHRONICLE är den första superhjälte-found footage-filmen. Okej, stryk "hjälte" i "superhjälte". Filmen handlar om superkrafter, men inga beter sig som hjältar, än mindre maskerade sådana.
Manuset till den här filmen har skrivits av Max Landis, son till John, och för regin står Josh Trank, som långfilmsdebuterar. Och jag måste säga att det här är den bästa found footage-filmen sedan kannibalfilmen. Fast det dröjde ett bra tag innan CHRONICLE tog sig och blev riktigt bra.
Dane DeHan spelar tonåringen Andrew Detmer, som är lite nördig, mobbad, och har problem hemma - hans farsa super och slåss, medan hans mor är svårt cancersjuk. Av någon anledning har Andrew fått för sig att han ska videofilma precis allting, och ja, det kändes bara krystat och dumt.
Andrew umgås med sin kusin Matt (Alex Russell), och på en fest träffar de den unge politikern Steve (Michael B Jordan). Matt och Steve har hittat ett mystiskt hål i marken i närheten av kåken där festen hålls, och de vill att Andrew ska filma. Det kommer nämligen märkliga ljud ur hålet. De klättrar ner och hittar en troligtvis utomjordisk kristalliknande formation, och när de rör vid den, händer något besynnerligt.
De tre killarna förvandlas till Fantastiska Trean.
De har blivit något slags variant av David Cronenbergs scanners och har fått tuffa, psykiska krafter. Om de koncentrerar sig kan de kontrollera föremål och skapa kraftfält. De får saker att sväva, de kan flytta på föremål, hejda kastade bollar i luften, och efter ett tag lär de sig även hur de ska göra för att kunna flyga.
Men några superhjältar blir de aldrig. De skiter fullkomligt i att "with great powers come great responsibilty". Istället använder de sina krafter för sitt eget höga nöjes skull. De utför practical jokes, de uppträder som magiker för att bli populära och ragga brudar.
Men - de kan inte kontrollera sina krafter. De börjar dessutom att missbruka dem. En av de tre blir alltmer desperat och förvandlas sakta till något slags ofrivillig superskurk, som till slutet ställer till det rejält.
Jag kan inte påstå att CHRONICLE är speciellt originell. Den här typen av superhistorier har förekommit i serietidningar ett bra tag, åtminstone ett par decennier. Storyn påminner även en del om TV-serien HEROES.
... Men trots detta vill jag påstå att detta är en riktigt bra historia på temat. Rollfigurerna är bra och handlingsförloppet känns både trovärdigt och realistiskt. Så här hade det säkert gått i verkligheten om vanliga snubbar plötsligt förses med superkrafter. Varför dra på sig en jönsig dräkt och bekämpa brott, när man istället kan ha kul?
Om det inte vore för att detta är en found footage-film, hade detta kunnat bli en av de bästa superfilmerna någonsin. Men tyvärr är detta en found footage-film. Och emellanåt blir det direkt löjeväckande. Matt börjar stöta på en snygg tjej, och vad gör hon om inte filmer allting för sin blogg. Ibland får vi se hennes videosnuttar. Vid ett par tillfällen klipps det in snuttar från andra människor videofilmer - och bilder från övervakningskameror. Och flera gånger börjar en scen med att en röst frågar "Är det okej om jag filmar?". Det blir krystat och lite töntigt. Dock varierar man sig på kreativa sätt; till exempel låter Andrew kameran sväva fritt, så att vi ser även honom när han filmar, och då bjuds det även på avancerade åkningar och kameraperspektiv.
Synd. Här finns material för en rejält fläskig film. Slutstriden är mäktig, där stora delar av Seattle (som egentligen är Sydafrika) demoleras, när ond möter gott och kombattanterna sänger till varandra så att de far genom skyskrapor och helikoptrar trillar från luften.
Men jag blev väldigt positivt överraskad och jag skulle inte protestera om det kom en uppföljare. Och till skillnad från så många andra filmer i genren, slipper vi evighetslånga scener där det inte händer någonting - PARANORMAL ACTIVITY led ju av detta; scener där folk levde sitt trista vardagsliv i väntan på att spökena skulle slå till mot slutet.
(Biopremiär 15/2)
Inlägg
