Bio: Kvinnan i guld

Foton copyright (c) Scanbox

 
Förra året hade filmen THE MONUMENTS MEN premiär; en trevlig film som fick märkligt ljum kritik. Filmen handlade om den konst som nazisterna stal under kriget - och nu kommer det ytterligare en film på samma tema.

Kvinnan i guld som titeln på Simon Curtis' (MY WEEK WITH MARILYN) film åsyftar, är porträttet "Adele" av Gustaf Klimt. Adele Bloch-Bauer (Antje Traue) var moster till Maria Altmann (Helen Mirren), som flydde Wien och nazisterna, för att hamna i Los Angeles. När filmen börjar är det 1998 och den unge advokaten Randy Schönberg (Ryan Reynolds) besöker Maria - jag satt hela filmen igenom och undrade vilken relation Randy hade till Maria; jag trodde de var släkt eller gamla vänner, men så verkar inte vara fallet. I vilket fall:

Tavlan "Adele" hängde hemma hos den judiska familjen Altmann i Wien, men den beslagtogs av nazisterna. Den hamnade på ett flott galleri i Wien, där den sedan hängde tills Maria Altmann kom på att hon ville ha den tillbaka. Tavlan tillhör egentligen hennes familj och det är trots allt hennes moster på tavlan. Randy låter sig övertalas och tillsammans med Maria åker han till Österrike. Fallet blir förstås ganska komplicerat, eftersom galleriet självklart inte vill släppa ifrån sig tavlan eller att den ens lämnar dess hemland. Randy ser då till att stämma Österrike!

Hur det går kommer inte som någon överraskning - man hade ju knappast gjort film på den här storyn om Randy och Maria misslyckades. Dessutom känner kanske en del till att tavlan numera hänger i Los Angeles. Vägen fram till detta förutsägbara slut är aningen ojämn.

Stora delar av filmen; närmare hälften, utspelar sig i Wien på 1920-talet och under andra världskriget, och är på tyska. Dessa scener är betydligt bättre och mer intressanta än Randys och Marias flängande mellan olika personer och rättegångar. Ryan Reynolds och främst Helen Mirren gör bra ifrån sig, men Mirrens rollfigur är lite konstig; jag tycker att Maria Altmann framstår som en lite osympatisk och hagalen kärring. Tavlan må vara stulen, men den hängde ju redan på ett fint galleri där den fick uppskattning - 1998 sköttes galleriet knappast av nazister. Jag förstod aldrig riktigt varför Maria tvunget vill ha den tillbaka 50 år senare. Visst, det görs högtravande försök att förklara detta - men som sagt: den hängde bra där den hängde.

Katie Holmes gör en rätt menlös roll som Randys gravida fru. Charles Dance och Jonathan Pryce dyker upp i småroller - och båda spelar amerikaner. Randys avslutande anförande i rätten är fint och tjusigt och korrekt på alla sätt, medan stråkarna filar på. En del repliker, i synnerhet Marias, är lite platta och teatrala. Jag skrattade när Marias österrikiske far, som dittills bara pratat tyska, i sin sista scen säger "From now on we shall speak the language of your future!" till sin dotter, som i scenen därpå tillsammans med sin make (Max Irons) dribblar bort några nazister på stan och äntrar ett flygplan till frihetens land - där "Adele" förstås också måste hänga.

KVINNAN I GULD är lite allt möjligt. Lite bra. Lite intressant. Lite rolig. Lite tråkig. Den oerhört tjusiga Antje Traue är den största behållningen.

 

(Biopremiär 31/7)

Bio: The Riot Club

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Tänk er DEATH WISH 3 eller, tja, Bill Lustigs VIGILANTE. Ta de där ligistgängen som vandaliserar, misshandlar och dödar utan någon större orsak än att de är Onda Gäng som kan göra vad de vill utan att någon stoppar dem; gängen är för mäktiga, för farliga, ingen vågar göra något. Nå - tänk er ett sådant här gäng som går igång och härjar under en väldigt stor del av en långfilms speltid - och sedan kommer ingen Charles Bronson eller någon annan sammanbiten hårding och skjuter ner dem!
Ovannämnda beskrivning låter kanske långsökt, men detta var faktiskt vad jag efter ett tag kom att tänka på när jag såg danska regissören Lone Scherfigs (ITALIENSKA FÖR NYBÖRJARE, AN EDUCATION, EN DAG) nya film THE RIOT CLUB. Jag kom även att tänka på en typisk amerikansk college-/frat house-komedi som spårat ur, och på hur det kanske skulle se ut om PG Wodehouse var psykopat.
Filmen börjar ganska lättsamt och humoristiskt: det är 1700-tal och den unge lord Ryot är en legendarisk festprisse. Han hänger sig åt lustfyllda orgier, men när han blir påkommen av en äkta make till ännu en erövring, sticks han ihjäl. För att hedra Ryots minne bildar hans grisiga överklassvänner den exklusiva The Riot Club. Klubben lever vidare på Oxfords universitet och vi hoppar till nutid.
Miles (Max Irons) och Alistair (Sam Claflin) är två nya studenter; den senare har en äldre bror som var medlem i The Riot Club och som gjorde sig legendarisk. Alistair är en rik, bortskämd streber som vill bli lika legendarisk. Miles är också rik, men han är en mjukare och mer mänsklig kille, som omgående får ihop det med en trevlig arbetarklasstjej; Lauren (Holliday Grainger), vilket inte anses lämpligt.
Om man måste fråga om hur man blir medlem i The Riot Club är man inte rätt person för klubben, säger man, men Miles och Alistair anses vara rätt. De kidnappas och utses för förnedrande test, innan de godkänns och förnedras ännu mer under invigningsritualer.

Klubben ska hålla sin årliga middag och eftersom alla restauranger i stan känner till klubben, är de inte välkomna där, utan tvingas ut till en pittoresk, familjeägd krog på landet; den timide ägaren behöver pengarna, och de betalar generöst, de här överklasslynglarna. Ägarens dotter är dock skeptisk och vill slänga ut dem från start.
De kallar sig gentlemen, men pojkarna i The Riot Club är allt annat än gentlemen. Middagen börjar snart spåra ur, sprit och droger flödar, en maktkamp mellan medlemmarna börjar, de skriker "God, I hate poor people", och sedan går det helt över styr.
THE RIOT CLUB bygger på pjäsen POSH av Laura Wade, som även skrivit filmens manus. Jag antar att pjäsen helt och hållet utspelar sig i restaurangen, för det är här större delen av filmen äger rum. Det vore onekligen intressant att se skådespelare röja, spy, slåss och vandalisera live på en teaterscen - men i övrigt är jag lite kluven till den här filmen, som enligt IMDd är ett thrillerdrama.
I slutändan känns det hela rätt meningslöst. Vad är poängen? Att sådana här bortskämda spolingar på privatskolor är muterade grisar sprungna ur Djävulens anus är ingen nyhet. Vi har sett sådana här skildringar förr. Killarna i den här filmen går till extrema överdrifter mot slutet, men det finns mer raffinerade varianter på temat. Slutet på den här filmen är inte helt tillfredställande. Dessutom är i princip samtliga rollfigurer så pass osympatiska och vidriga att man bara hoppas att någon kliver in och sätter en kula i skallen på dem. Detta innebär förstås att filmen skapar starka känslor hos publiken, och man lider verkligen med den stackars restaurangägaren som utsätts för gängets terror.

Samtidigt är det här välgjort. Skådespelarna är övertygande, de ger intryck av att vara sådana här svin på riktigt. Sam Claflin ser ut som en ung Rupert Everett som tagit en snedtripp. Max Irons och hans rollfigur är kanske lite mindre övertygande - varför låter en till synes vettig människa det hela gå så långt som det gör?
De där amerikanska studentföreningarna vi sett mängder av i komedier verkar mest bestå av ett gäng barnsliga snubbar som gillar att partaja. Dessa brittiska överklassvarianter är mer fascistiska. Eller - vaddå, brittiska? Det finns ju sådana här klubbar - och skolor - även i andra länder. I Sverige, till exempel. Jag skulle inte bli förvånad om kungen, hans avkomma, och deras släktingar bar sig åt som The Riot Club under sina studietider på Lundsberg, ett ställe som varit i hetluften flera gånger. En frånstötande värld som är fullkomligt främmande och obegriplig för mig. Ja, herregud, jag tycker att de vanliga studentföreningarna i Lund är fåniga nog. Och igår såg jag en studentorkester marschera längs Avenyn i Göteborg, medan de sjöng "Viiii som är från Götebooorg!". Jag hoppades att de skulle trilla ner i en gatbrunn.

 






(Biopremiär 13/2)

-->

Bio: The Host

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Ibland kommer det en film som tränger sig rakt in i miljarder hjärtan. En film som får oss att se på filmkonsten på ett helt nytt sätt. En film som förändrar världshistorien så som vi känner den.
THE HOST är inte denna film.

Ibland kommer det en framgångsrik sydkoreansk film om ett jättemonster.

Det är THE HOST från 2006.

Andrew Niccols THE HOST är en av årets absolut sämsta filmer. Nej, förresten, ändra det till decenniets sämsta filmer. Niccols har tidigare skrivit manus till filmer som GATTACA, TRUMAN SHOW, THE TERMINAL, THE LORD OF WAR, och vissa av sina manus har han även regisserat själv. Visst har han även gjort krafs som S1M0NE och IN TIME, men av THE HOST att döma verkar han ha glömt allt han lärde sig när han gjorde sina prestigefilmer.

Å andra sidan beror detta säkert på att THE HOST är en filmatisering av en bok a Stephenie Meyer. TWILIGHT-tanten. Det här var hennes försök att följa upp TWILIGHT och boken kom 2008 - året efter släpptes den på svenska som "Genom dina ögon". Om boken blev en lika stor succé som vampyrserien har jag ingen aning om. Niccols filmatisering kämpar i alla fall desperat för att skapa ännu ett biofenomen. På pressvisningen var vi till och med tvungna att skriva under ett papper och lova att vi inte recenserar filmen innan premiärdagen och att vi inte spelar in den (!) - varpå mobiltelefonerna stoppades ner i plastpåsar. Jo, som bekant är det ju medelålders filmkritiker som sitter i biosalonger och filmar och sedan lägger ut på nätet ...

Till filmen.

Var ska jag börja? Det här är så katastrofalt uselt, Beyond Bad, att jag känner mig handfallen.

Nå. Det börjar med rymden och Jordklotet och en pretentiös berättarröst. Vi befinner oss i framtiden, tror jag, eller i ett parallelluniversum. Det råder fred på Jorden! Det finns ingen svält! Alla har det bra! Detta beror inte på att Jordens befolkning har skärpt sig, utan på att utomjordingar har anlänt och tagit över - VÄRLDSRYMDEN ANFALLER-style. Rymvarelserna ser ut som små silvriga, spindelliknande fröer och dessa stoppas in in människorna genom ett snitt i nacken. Hur de lyckades med detta första gången vet jag inte, eftersom de här fröerna förstås inte kan hålla i en skalpell.

Riktigt alla människor har de här frälsarna från rymden inte lyckats ta över. En av dem är Melanie (Saoirse Ronan från FLICKAN FRÅN OVAN och HANNA). Fast hon är inte människa speciellt länge i den här filmen, alldeles i början hoppar hon ut genom ett fönster för att ta sitt liv, men överlever och återuppstår som en annan Jesus som rymdvarelsen Wanderer, kallad Wanda. Det enda som skiljer rymdvarelserna från människor är deras klarblå, silvrigt lysande ögon.

Men nu råkar Melanie leva kvar inne i Wanda, och det var inte planerat. Melanie pratar med Wanda inne i huvudet, vi hör rösterna - och det är hur fånigt som helst!

Melanie har en pojkvän, Jared (spelad av Jeremy Irons' son Max, från ruttna RED RIDING HOOD), och en lillebror - så Melanie/Wanda rymmer och letar upp de här gossarna och lyckas övertala Jared om att Melanie faktiskt finns kvar inuti Wanda - som ju ser ut som Melanie. Snart hittar de ännu fler överlevande människor, bland dem finns William Hurt iförd skägg, och dessa motståndsmän bor i en grotta, och intriger uppstår mellan dem. Extra snårigt blir det när en annan hunk, Ian (Jake Abel), och Wanda blir förälskade i varandra! Konstigt värre.

Diane Kruger spelar en utomjording som tillsammans med sina Seekers konstant letar efter Melanie/Wanda och människorna. Hur ska det gå? Jag kan lova att upplösningen är hur ding som helst. Och det byggs så smått upp till en uppföljare.

Nu tillhör jag självklart inte målgruppen för THE HOST, men jag undrar om inte även fjortonåriga tjejer kommer att tycka att det här är hysteriskt fånigt och dumt. Filmen är osannolikt dålig. Värst är dialogen och då främst replikskifterna mellan Melanie och Wanda - när det är dags för love och grejor, går kalkonmätaren i topp. "Nej! Nej! Gör det inte! Kyss honom inte!" - "Men jag älskar ju honom!" - "Nej! Du är ju Wanda!". Jag skrattade högt ett flertal gånger.

... Men oftast försökte jag hålla mig vaken. THE HOST varar nämligen i över två timmar och den är fruktansvärt tråkig. Det här måste vara den första sci-fi-film som är filmad helt och hållet i slow-motion. Åtminstone känns det så.

Jag begriper inte riktigt vad rymdvarelserna håller på med. De lever i tusentals år och drar från planet till planet som koloniseras. Men uppenbarligen far de vidare till en annan värld efter ett tag. Vad händer då med varelserna de besatt? Ingen aning.

Jag är självklart väldigt svag för rymdinvasionsfilmer och grundstoryn skulle ha kunnat bli en bra film. Problemet är att det här bygger på en bok av mormontanten Stephenie Meyer, som fläskar på med tånorsromanser, religiösa budskap, goda själar från rymden och jönsiga intriger.

Det enda jag gillade i filmen var rymdvarelsernas snygga sportbilar.

TWILIGHT, kom tillbaka! Allt är förlåtet! (Nej, det är det inte, stryk det där sista)

  






(Biopremiär 27/3)

Bio: Red Riding Hood

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden/Warner Bros.

Jösses, vilken dag! Ni anar inte vilken biodag jag hade förra veckan, dessutom på min födelsedag, av alla dagar. Snacka om Double-Feature from Hell!

Först såg jag WORLD INVASION: BATTLE LOS ANGELES. Och därefter den här; RED RIDING HOOD.

RED RIDING HOOD är regisserad av Catherine Hardwicke, som gjorde den första filmen i TWILIGHT-serien. Jag vet inte varför hon inte fick fortsätta att göra de filmerna, om hon fick sparken eller ej, men det är väldigt, väldigt uppenbart vad hon, manusförfattaren och producenterna siktade på när de totade ihop den här Rödluvehistorien.

Alla snorungar gillar TWILIGHT, okej? Pojke möter flicka. Pojke är vampyr. Flicka möter annan pojke också. Han är varulv. Flicka väljer vampyr. Flicka vill bli vampyr. Ett övernaturligt triangeldrama, det går hem i flickrummen!

Amanda Seyfried, hon tösabiten från MAMMA MIA!, spelar stackars Valerie, som sedan barnsben är förtjust i den fattige jägarpojken Peter (Shiloh Fernandez ... Vaffan, heter han Shiloh?!). De två växer upp till stiliga tonåringar, men Valerie får inte gifta sig med Peter, hennes fattiga föräldrar spelade av Billy Burke och Virginia Madsen har utsett rikemanssonen Henry (Max Irons) till Valeries fästman. Hon har inget annat val än att lyda.

För att göra det hela än värre, terroriseras den lilla lika idylliska som pittoreska medeltidsbyn mitt inne i skogen där de bor av en stor, arg och glupsk varulv. Varulven dyker upp då och då och dödar folk, och innan historien börjar har den hunnit glufsa i sig Valeries syster.

För att stoppa varulvens framfart kontaktar man en Witchfinder General, och in på scenen träder då Gary Oldman som fader Solomon, en riktigt grym jävel. Han skyr inga medel för att hitta varulven. Vem kan det vara? Är det den svartklädde outsidern Peter, som alltid häckar i skogen? Är det den lite tafatte Henry? Är det kanske Valeries farmor (Julie Christie)? Vem? Vem? VEM?!

Under en nattlig varulvsattack ställer sig varulvsskrället och pratar med Valerie. Hon skonas av diverse skäl. På grund av detta blir hon anklagad för att vara häxa och spärras in. Här ska det brännas på bål och grejor!

Ja, gärna för min del. Elda upp tösabiten, bara.

Passa även på att elda upp resten av det här möget.

Jösses! Jävlar!

Det har ju gått inflation i ordet "kalkonfilm". Folk använder det alldeles för ofta. Folk kallar filmer som bara är dåliga rent allmänt för kalkoner. Och det kan man ju inte göra.

Men RED RIDING HOOD är tammefan den mest klockrena kalkon jag sett på väldigt, väldigt länge! Det här är ofattbart dåligt. Man tar sig för pannan. Man tror inte sina ögon. Man tror inte sina öron. Man skrattar. Ja, jävlar i min låda, vad man skrattar! Hardwickes film har här i Sverige försetts med en 15-årsgräns, eftersom Statens Medieråd (som ju tagit över efter Biografbyrån) ansåg filmen vara för otäck och skrämmande för yngre barn.

För otäck och skrämmande? Har vi sett samma film? Den här sumprullen är ju så ding att klockorna stannar! Kanske en lågstadieunge blir lite skrajsen i böjsorna när varulven slår till, men ingen annan. Framför allt inte de trettonåriga flickor filmen riktar sig till, de det är tänkt ska dregla över Fernandez och Irons, och identifiera sig med Seyfried. Och alla vi andra bjuds på en skrattfest utan like!

Ingenting, absolut ingenting i filmen fungerar. Den lilla medeltidsbyn är helt uppbyggd i studio, liksom delar av skogen, och visst skänker detta en viss trevlig sagostämning, men det innebär även att filmen blir artificiell.

Men det största problemet är förstås storyn och den hemska dialogen. Det anspelas på Rödluvan lite då och och, oftast på lite krystade sätt, och jodå, visst är Valerie iförd en klarröd kappa. Och det är tunt och förutsägbart. Ibland påminner filmen om M Night Shyamalans hemska THE VILLAGE.

All dialog är stel, styltig och tea-
tralisk. De stackars skåde-
spelarna kämpar med sina repliker. Det går inte så bra. Det blir riktigt genant för det mesta. Och då är det ju ändå väletablerade skådisar jag gillar, som Oldman, Christie och Madsen (henne har jag förresten saknat på vita duken) som har problem. Det blir mycket överspel och larv. Oldman tar ofta i och det viftas med armarna.

Varken Fernandez eller Irons besitter någon större utstrålning. De skulle lika gärna kunna spelas av två påskpyntade blomkålshuvuden. De får nästan Robert Pattinson och Taylor Lautner att framstå som accepterbara. Då har det gått långt.

I vanlig ordning är Amanda Seyfried lite för lik en fisk. Billy Burke ser mest ut som Björn Ulvaeus.

På 1980-talet gjorde Neil Jordan THE COMPANY OF WOLVES. En varulvsfilm som även den var ett riff på Rödluvan. En surrealistisk historia, helt inspelad i studio för att fånga den rätta stämningen. Grejen är att Jordan lyckades. Det gör tammefan inte klantarslet Catherine Hardwicke!

Så, vad kommer jag att ge för betyg till det här? En stackars syndig dvärg? Njä. RED RIDING HOOD är för flängd. Det självklara betyget blir snarare en sådan här:

(Biopremiär 20/4)