Visar inlägg med etikett Maurice Sendak. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Maurice Sendak. Visa alla inlägg

onsdag 27 januari 2010

Bio: Till vildingarnas land

Jag har aldrig läst bilderboken "Till vildingarnas land" av Maurice Sendak, som kom 1963 och på svenska '67, men den låg på Hamrelius i nyutgåva, så jag bläddrade i den. Den såg märkligt bekant ut. Jag tyckte mig känna igen bilderna. Kanske hade jag läst den ändå som barn - eller andra böcker av amerikanen Sendak. Men min barnboksperiod var förhållandevis kort jämfört med andra barns. Jag lärde mig läsa och skriva när jag var fem, vilket innebar att jag gav mig på serietidningar och seriealbum, när andra tragglade med fåniga bilderböcker. Jag läste Svenska MAD och Alix, de andra "Kom hit och kasta boll". Den ende barnboksförfattare jag kan komma på som jag verkligen gillade, var Richard Scarry. Och illustrationer av Hans Arnold, även om jag sällan gillade böckerna, som Astrid Lindgrens sagor.
En man jag verkligen Hatar med stort H är Spike Jonze. Visst, han gjorde Beastie Boys' "Sabo-
tage"-
video, men sedan kom den otroligt pretentiösa I HUVUDET PÅ JOHN MALKOVICH, som han regisserade, och irritationsobjekt som HUMAN NATURE och SYNECDOCHE, NEW YORK, vilka han producerade. Filmer som faktiskt gör mig på dåligt humör, enbart genom att vara pretto.
Och nu har hans alltså skrivit och regisserat TILL VILDINGARNAS LAND och dragit ut den väldigt korta sagan till långfilmslängd.
Nu visste jag på förhand att jag antagligen inte skulle uppskatta filmen; trailern lovade illa, men jag hade ingen aning om att det skulle vara så HÄR hemskt. Jag hatade, hatade, HATADE filmen! Redan öppningsscenen fick mig på dåligt humör. Efter fem minuter ville jag gå. Vilket jag dock inte gjorde.
Huvudperson är tolvårige Max, en riktig ungjävel. Har har tagit på sig en vargdräkt och springer omkring i huset och vrålar. Sedan är han ute och leker i snön i villakvarteret. Han har byggt en igloo av av snöhög. Hans äldre syster vill inte leka med honom. Hennes kompisar kommer. Då kastar Max snöbollar på dem. De försvarar sig och råkar ha sönder igloon. Då börjar Max gråta medan snoret rinner och det ser ut som en jävla svensk barnfilm från tidigt 1970-tal. Syrran vill inte veta av Max. Tacka fan för det. Max hämnas och stökar till syrrans rum och blöter ner heltäckningsmattan.

Max ensam-
stående morsa (Cathe-
rine Keener) kommer hem. Hon verkar snäll. På kvällen kommer hennes pojkvän Mark Ruffalo. Men då flippar Max ut. Inte nog med att han rusar runt och skriker och vrålar, han ställer sig på köksbordet och kommenderar "Feed me, woman!". Då får morsan nog och skickar honom till hans rum, men han biter sin mor (!) och rusar ut.
Max kutar och kutar, och plötsligt hittar en en segelbåt. Han hoppar i den och seglar iväg. Det stormar och har sig, och plötsligt hamnar han på en ö, där stora, otympliga monster går omkring och slår sönder sina bostäder (?). Max låtsas att han är kung och vill styra och ställa över monstren, och främst vill han att de ska springa omkring och vråla. Ibland bara hoppa rätt upp och ner. Och vråla.
Och så fortsätter det resten av filmen. Ibland förs det onaturliga existentiella dialoger, men oftast är det bara en massa springande och vrålande, filmat på konstnärligt arthousesätt och ackompanjerat av saggig, pretentiös popmusik.
Även delen med monstren ser ut som ett svenskt barnpro-
gram från tidigt 70-tal. Hela estetiken är sunkigt 70-tal. Och jag hatade sådana filmer och program när jag var barn på 70-talet. Mitt intresse för skräck- och B-film som uppstod på 80-talet var väl en motreaktion på allt mög man blev istoppad som barn i brist på annat. Jag ville ju bara se på Scooby-Doo och ALIAS SMITH & JONES och aldrig på program om snoriga ungjävlar i förorten. Det var så deprimerande med sådant. Och TILL VILDINGARNAS LAND upplever jag som rätt deprimerande.
Dessutom vet jag inte hur små barn kommer att uppfatta filmen. Jag har en känsla av att många kommer att tycka att det är otäckt med fula närbilder på den gallskrikande Max (som bara förtjänar ett nackskott, eller åtminstone ett kok stryk; så uppför man sig inte). Och en del av monstren är rätt groteska snarare än gulliga, och vissa scener med konstig dialog känns som surrealistiska mardrömmar.
TILL VILDINGARNAS LAND är en typisk film som kommer att uppskattas av medelålders filmkritiker, gärna på vänsterkanten. De kommer att skriva hyllningar till barns fantasi.
Jag kan mycket väl tänka mig att Sendaks bok är kul och fantasieggande.
Men den här filmen borde klubbats som en gammal oxe.






(Biopremiär 29/1)