Netflix: Heart of Stone

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion - rättare sagt en Skydance- och Netflixproduktion. Ännu en högljudd, slickad actionfilm. Denna kostade dock "bara" 68 miljoner dollar, till skillnad från rekorddyra RED NOTICE och THE GRAY MAN. Precis som den sistnämnda, är HEART OF STONE tänkt att bli en filmserie.

Vi får väl se hur det blir med den saken.

Förr, på den gamla goda tiden, inleddes Bondfilmerna med en fristående prolog, ett litet miniäventyr avsett att sätta filmens ton och göra publiken på gott humör. HEART OF STONE, som regisserats av Tom Harper efter ett manus av Greg Rucka och Alison Schroeder, inleds med en tjugo minuter lång prolog. Till skillnad från i Bondfilmerna, är denna prolog inte fristående. Vi kastas rakt in i handlingen, som redan börjat. En märklig trend filmskapare ofta ägnar sig åt numera, på den nya dåliga tiden. Detta innebär att det dröjer sådär 30-40 minuter innan vi får klarhet i vad som försiggår och vad det hela går ut på.

Denna prolog känns lite grann som en audition till nästa James Bond-film. Försöker Jamie Dornan vara Bond här? Det skulle även kunna vara en audition till en ny MISSION: IMPOSSIBLE. Eller försöker Gal Gadot vara Modesty Blaise? Jag har inte tänkt på det tidigare, men Gadot är lite lik Modesty.

Ett team brittiska MI6-agenter har tagit sig in på ett casino i de italienska alperna. Gal Gadot är teamets IT-expert, Rachel Stone. De är på jakt efter några slemma typer, saker och ting går fel, och en massa action och jakter i bergen följer, därefter blir det animerade förtexter; filmen har riktiga förtexter, vilket alltid är ett plus.

Jag tänkte att den här långa prologen var rätt lovande, men så snart förtexterna var över kom jag på andra tankar.

Den oansenliga IT-experten är inte alls någon IT-expert, hon tillhör en superhemlig agentorganisation kallad Korthuset, vars agenter har olika spelkort som täcknamn. De andra i MI6-gänget blir förvånade, de visste inte om detta.

Plötsligt attackeras MI6-gänget och flera av dem dödas. Det finns en förrädare bland dem.

Det hela handlar om jakten på ett supervapen, en pryl som kallas Hjärtat. Stone ger sig av efter skurkarna Keya (Alia Bhatt) och Mulvaney (Enzo Cilenti). Keya ger intryck av att egentligen vara snäll. De jagar varandra och slåss och skjuter ...

... Och jag tappade intresset totalt. HEART OF STONE är en fullkomligt själlös film. Den är något makalöst ooriginell. Vi får ännu en sådan där superhemlig agentorganisation, som känns väldigt fantasilös, den skulle lika gärna kunna heta U.N.C.L.E. eller Impossible Mission Force. Vi får ännu en McGuffin alla är ute efter, det var inte längesedan vi såg detta på bio - nämligen i den senaste MISSION: IMPOSSIBLE-filmen. Och apropå den, stora delar av HEART OF STONE påminner om MISSION: IMPOSSIBLE - FALLOUT. 

Det hela blir inte bättre av Gal Gadot i huvudrollen. Hon må vara vacker, men hon är vansinnigt tråkig. Hon blir inte roligare av det faktum att filmen är relativt humorbefriad. Nej, jag ska inte säga "relativt", filmen är humorbefriad.

Jag har aldrig läst serieförfattaren Greg Ruckas serier, han har skrivit en hel del superhjälteserier och serieromaner, men den förra Netflixfilmen han låg bakom; THE OLD GUARD, var lika värdelös - men om inget annat hade den Charlize Theron i huvudrollen.

HEART OF STONE är en plastig, ospännande och framför allt tråkig actionfilm som inte innehåller någonting alls som sticker ut och gör den intressant, den innehåller ingenting vi inte sett förut. Jag skulle kunna vara snäll och ge filmen en tvåa i betyg - men så snäll tänker jag inte vara. Jag satt nämligen bara och väntade på att filmen skulle ta slut, så att jag kunde titta på något annat.

Bland övriga medverkande syns Matthias Schweighöfer, Sophie Okoned, BD Wong och Glenn Close.

 

 

 

 

(Netflixpremiär 11/8)

Netflix: Army of Thieves

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion, och ... för en gångs skull blev jag faktiskt överraskad.

Jag hade inga större förväntningar på ARMY OF THIEVES, som är en prequel till Zack Snyders ARMY OF THE DEAD, vilken dök upp på Netflix i våras. Snyders zombiefilm var förvisso inte lika hemsk som befarat, men den var inte bra. Den var mest lång och högljudd. Därför gissade jag att denna andra film skulle vara ungefär likadan, och jag väntade några dagar innan jag såg den.

Men. Jag hällde upp en kopp kaffe och började titta på ARMY OF THIEVES - och kom på mig med att gilla den. Ja, jag gillade den ganska mycket!

Den här gången har Zack Snyder vare sig skrivit eller regisserat, han har nöjt sig med att producera. För regin står istället tysken Matthias Schweighöfer, som även spelar huvudrollen; han återkommer som Sebastian, kassaskåpsexperten från Snyders film. ARMY OF THIEVES är en tysk-amerikansk produktion, till större delen inspelad i Tjeckien, men även i Tyskland, Österrike, Schweiz och Frankrike. Utöver inspelningsplatserna känns hela produktionen ganska europeisk, på ett bra sätt.

Den här gången är det ingen zombiefilm. Zombies förekommer bara i ett par nyhetsinslag, eftersom smittan skildrad i Snyders film börjat sprida sig i USA. Det dyker även upp zombies i några mardrömmar. Antagligen enbart för att knyta an till den förra filmen.

Den här gången är det en renodlad äventyrskomedi - ARMY OF THIEVES är en traditionell heist movie. Det var inte utan att jag tänkte på Jönssonligan - det här är lite grann som en Jönssonliganfilm med rejält hög budget, och med bättre filmfoto och regi.  

Sebastian är en ensamstående kille med ett trist jobb på en bank i Potsdam. Hans stora hobby är dock kassaskåp. Han har en YouTube-kanal där han berättar allt om kassaskåp och hur man öppnar dem. Han har dock inga tittare. Inga alls.

... Men så plötsligt har en person tittat på en video om den legendariske kassaskåpstillverkaren Hans Wagner. Inte nog med det, tittaren har kommenterat och skrivit att Sebastian ska infinna sig på en viss adress.

Nyfiken letar Sebastian upp stället, och hamnar i en märklig kassaskåpsöppnartävling, där några olika typer står på en scen och låser upp kassaskåp inför publik. Sebastian måste tävla - och vinner. Då ger hans tittare sig till känna. Det är en tjej som heter Gwendoline (Nathalie Emmanuel).

Gwendoline må vara charmig och söt som ett vaniljhjärta, men hon är även efterlyst av Interpol. Hon har varit kriminell större delen av sig liv, och nu är hon juveltjuv. Hon letade upp Sebastian, eftersom hon behöver honom till sin nya kupp: hon ska bryta sig in i tre Franz Jäger ... Förlåt, hon ska bryta sig in i tre Hans Wagner-kassaskåp i tre olika europeiska länder.

Sebastian presenteras för Gwendolines team. Det är hackern Korina (Ruby O Fee), flyktbilschauffören Rolph (Guz Khan), och en stöddig kille som kallar sig Brad Cage (Stuart Martin); han vill vara en amerikansk actionhjälte (“If Brad Pitt and Nic Cage fucked, and had a hotter baby,” säger Gwendoline) och påstår sig vara gängets ledare, vilket han inte är. Han hävdar även att Gwendoline är hans flickvän.

De lyckas galant med sin första kupp, men därefter uppstår problem - som sig bör i den här typen av film. En ihärdig Interpolagent spelad av fransmannen Jonathan Cohen jagar dem, och Brad Cage blir också ett problem, i synnerhet som Sebastian blivit förälskad i Gwendoline.

Jag noterar att en massa unga amerikaner hatar ARMY OF THIEVES. De tycker att den är långsam och tråkig. Men det säger mer om dem, än om filmen. De hade säkert förväntat sig ännu en högljudd, gapig film, fylld av explosioner och skottlossning. ARMY OF THIEVES innehåller några actioninslag, men till skillnad från Zack Snyder, har Matthias Schweighöfer gjort en elegant film, som satsar mer på att vara charmig och rolig.

Det som utmärker filmen är att rollfigurerna är sympatiska. Här finns en del karaktärsutveckling. Kupperna är fiffiga, dialogen är bra med roliga repliker, och det är emellanåt lite gulligt - den tafatte Sebastian försöker filmen igenom komma till att kyssa Gwendoline. 

ARMY OF THIEVES är en oförskämt trevlig film. Om det inte vore för ett par onödigt blodiga slagsmål, några zombies, och en del svärande, hade filmen kunnat funka som en söndagsmatiné för hela familjen. (Blodet lär skrämma bort vissa föräldrar.)

Det är allt lite synd att det är ARMY OF THE DEAD som är fortsättningen på den här historien. Jag hade gärna sett ännu en film om Sebastian och Gwendoline - men utan zombies.

  

 

 

(Netflixpremiär 29/10)

Netflix: Army of the Dead

Foton copyright (c) Netflix

Jag tog mig friheten att resa bort några dagar, och kunde därför inte se den här Netflixproduktionen på premiärdagen. Nu har jag dock sett den - och jag konstaterar att Netflix fortsätter att hålla jämn kvalitet på sina egna produktioner. Kvaliteten är låg - men jämn! 

Zack Snyder tillhör inte mina favoritregissörer. Jag gillade hans långfilmsdebut; nyinspelningen av DAWN OF THE DEAD (2004). Jag vet att det är som att svära i kyrkan, men jag var aldrig någon större anhängare av George A Romero och dennes zombiefilmer. Jag tycker inte att de är dåliga, men Romero hade ibland ett lite klumpigt handlag, och några av skådisarna han anlitade var ... mindre bra. Filmernas inslag av satir och samhällskritik kan inte kompensera för allt.

Jag har flera gånger tidigare nämnt att jag sedan länge tröttnat på zombiegenren. På 1980-talet var zombiefilmer bland det coolaste som fanns - och då gjordes de bästa filmerna i genren. Lucio Fulci och några andra italienare gjorde fascinerande, blodiga, och ofta estetiskt framstående, mardrömslika filmer. Dan O'Bannon gjorde RETURN OF THE LIVING DEAD och Stuart Gordon kom med RE-ANIMATOR. För att nämna några stycken.

... Men under det senaste decenniet har marknaden svämmat över av lågbudget- och nollbudgetproduktioner. Alldeles för många obegåvade filmare med tillgång till en HD-kamera trodde sig kunna tjäna snabba pengar genom att snabbt slarva ihop zombiefilmer. Jag blev så trött på genren att jag även tröttnade på TV-serien THE WALKING DEAD efter en säsong.

Zack Snyder har väl egentligen inte fått ur sig något jag gillat sedan debuten. Fast där ljuger jag. Jag ser att jag gav högst betyg till WATCHMEN - men jag har inte sett om den sedan jag såg den på bio, och jag vet inte om jag skulle uppskatta den idag, tolv år senare.

Nu har Snyder gjort en zombiefilm igen. Till skillnad från alla de oräkneliga zombiefilmer som vällt ut på marknaden, är ARMY OF THE DEAD en riktig film, gjort med rejält tilltagen budget. Det här är dessutom Zack Snyders bästa film på länge - i betydelsen Tja, den var ju inte så dålig som jag förväntade mig.

Filmen börjar bra. Förtexterna rullar över ett långt montage där zombies tar över Las Vegas. Ja, denna fläskiga inledning är faktiskt riktigt bra! 

... Men det är å andra sidan det enda som är riktigt bra i filmen. För därefter blir det det gamla vanliga. Det är världen efter zombieapokalypsen. Zombiekaoset Las Vegas är inhägnat. Mänskligheten, det lilla vi får se av den, verkar mest utgöras av en massa mer eller mindre hårda typer.

En av dessa hårdingar är Scott Ward (Dave Bautista). En dag dyker den slemme Tanaka (Hiroyuki Sanada) upp, och han har ett uppdrag åt Scott. En jävla massa pengar finns i ett kassavalv i Las Vegas. Om Scott kan samla ihop ett team, ta sig in i Vegas, och hämta stålarna, kommer Scott att få en väldig massa miljoner dollar. Scott gillar inte Tanaka, men han behöver kosingen. Men det är brådis. Presidenten har nämligen bestämt att Las Vegas ska atombombas ett par dagar senare.

Det tar inte lång tid för Scott att samla ihop ett lämpligt gäng. Det är en amerikan, en fransk, en tysk och Bellman som ska till Las Vegas. Eller nästan. Han anlitar en tysk kassaskåpsexpert (Matthias Schweighöfer) och en stenhård fransk tjej som av någon anledning kallas the Coyote (Nora Arnezeder) - det hade varit roligare om det stod Gråben i den svenska texten. Det ingår ytterligare några personer i teamet, Tig Notaro spelar en knäpp helikopterpilot, och så släpar Scott med sig sin dotter Kate (Ella Purnell), som han har en dålig relation till.

Väl på plats visar det sig att det inte bara finns vanliga zombies i Las Vegas. En ny art har utvecklats, Alfas. Det är tänkande zombies. Dessa varelser har byggt upp något slags bisarrt samhälle i ruinerna. Även en zombietiger stryker omkring.

... Ja, och sedan är det det gamla vanliga. Det pangas zombies hejvilt. Medlemmarna i Scotts team blir bitna och förvandlas till zombies. Det pangas fler zombies. Kate går vilse. En i teamet är förstås en förrädare. Och så pangas det ännu fler zombies.

ARMY OF THE DEAD har några bra scener. Här finns några kul detaljer. Jag gillar att det är Las Vegas-folk som zombifierats - zombies i glitterklänningar är lite fränt. En kvinnlig zombie, som blir något av en huvudperson, liknar en demon i 80-talsfilmen NIGHT OF THE DEMONS. Visuellt ser det ibland bra ut, en zombie till häst är tjusigt. Några scener får mig att associera till de spanska Blind Dead-filmerna; de där spanska filmerna om de zombifierade tempelriddarna.

Men det här är en rätt meningslös film. Ointressant och tjatig. Det största problemet är att filmen varar hela två timmar och tjugoåtta minuter! Den lyckas med konststycket att vara en hel timme för lång. Hur tänkte Snyder och Netflix där? Hur kan de tro att filmen blir bättre om den håller på en evighet? Det är mycket möjligt att jag hade satt ett högre betyg om den bara varade 85 minuter - vilket är en lämplig spellängd för filmer av det här slaget.

Efter en timme tröttnade jag på ARMY OF THE DEAD - och då var vi alltså inte ens halvvägs. En epilog antyder att det kan komma en fortsättning.

 

 

 

(Netflixpremiär 21/5)