DVD/VOD/Blu-ray: CutThroat Island

CUTTHROAT ISLAND (Studio S Entertainment)

Renny Harlins beryktade CUTTHROAT ISLAND från 1995 har släppts på DVD och Blu-ray. Filmen som krossade karriärer och bolag. 

Jag såg inte CUTTHROAT ISLAND när den gick på bio, det var det få som gjorde. Men jag hade T-shirten och en del annan merchandise som delades ut på Malmö Filmdagar. Det var något visst med att senare se pensionärer gå omkring iförda svarta T-shirts med en rejäl Jolly Roger på bröstet!

När jag då, 1995, såg filmens trailer tänkte jag att det här kan väl omöjligt vara så dåligt som alla säger. Det dröjde ett par decennier innan jag såg filmen, och nu har jag alltså sett den igen.

CUTTHROAT ISLAND var en makalöst dyr film - och en rejäl dunderflopp. Den floppade så kraftigt att den sänkte produktionsbolaget Carolco. Filmen gick back med 147 miljoner dollar! Även Renny Harlins karriär fick sig en törn. Visst, har har gjorde ett par större filmer sedan 1995, men det har mest blivit små konstiga - och dåliga - filmer, de senaste har varit kinesiska produktioner.

Det har påståtts att piratäventyret CUTTHROAT ISLAND var för tidigt ute. Åtta år senare kom PIRATES OF THE CARIBBEAN och gjorde braksuccé. Jag tänkte att Harlins film säkert är en helt okej, underhållande rulle, den tillhörde nog bara de där filmerna som slentrianmässigt utses till årets sämsta film, utan att faktiskt vara det. Ni vet, som ISHTAR; en film som faktiskt är jätterolig.

De första 15-20 minuterna av CUTTHROAT ISLAND är precis så underhållande som jag hade hoppats. Geena Davis spelar piratdrottningen Morgan Adams, som är på jakt efter en enorm skatt, vilken finns gömd på, just det, CutThroat Island. En karta finns tatuerad på Morgans fars skalp, farsgubben spelas av Harris Yulin (Mister Peasley i Familjen Macahan). Eftersom han dör alldeles i början av filmen, går det bra att skära loss kartan. Dock är instruktionerna på latin, så Morgan och hennes sjörövare måste hitta någon som kan latin.

Matthew Modine gör tjuven William Thaw. Han gillar att klä ut sig och han utger sig för att vara doktor. Dock arresteras han, fängslas, och ska säljas som slav. Eftersom Thaw kan latin, köper Morgan honom.

Frank Langella spelar den väldigt grymme piraten Dawg Brown, som också är ute efter skatten. Han sätter ständigt käppar i hjulet för Morgan och Thaw.

Till en början är den här filmen ett frejdigt matinéäventyr. Det är roligt, underhållande, och rätt charmigt. Men - efter en stund övergår det från att vara roligt, underhållande, och rätt charmigt, till att bli påfrestande. CUTTHROAT ISLAND innehåller nämligen alldeles för många och för långa actionscener. Här finns knappt plats för någon karaktärsutveckling alls. Det är bara ett enda öronbedövande brölande. Visst är det påkostat, det ser väldigt dyrt ut, men det blir bara jobbigt och tråkigt att sitta igenom. Det är en högljudd röra. Som regissör är Renny Harlin ganska anonym. Filmer som DIE HARD 2 är slickade och actionpackade, men de skulle kunna vara regisserade av i princip vem som helst.

Med det sagt, tycker jag nog att Harlins film är bättre än de flesta uppföljarna till PIRATES OF THE CARIBBEAN, och den är betydligt bättre än Roman Polanskis tråkiga och totalt misslyckade PIRATER, som kom 1986.

Extramaterialet består av några reportage som gjordes för att marknadsföra filmen 1995, vilket innebär att de är rätt intetsägande. Kommentarspåret med Renny Harlin har jag inte lyssnat på.

 

Bio: Wrong Turn (2021)

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Avdelningen för nyinspelningar ingen frågat efter, samt avdelningen för nyinspelningar av relativt nya filmer.

Rob Schmidts WRONG TURN från 2003 är en av Glenn Hyséns absoluta favoritfilmer. Han verkar se den om och om igen. Själv har jag bara sett den två gånger, tror jag. WRONG TURN är en skräckfilm av ett ganska klassiskt snitt. Intet ont anande människor råkar köra fel i skogen och hamnar hos Galna Familjen. Missbildade, inavlade kannibaler som slaktar folk så att det står härliga till. Stan Winston stod för effekterna och han var även en av familjens producenter.

WRONG TURN fick hela fem uppföljare, som alla gjordes för att släppas direkt på DVD. Jag har sett dem allihop. Budgeten blev hela tiden lägre, men jag har för mig att någon eller några av filmerna var rätt okej som B-filmsunderhållning. Dock flyter filmerna ihop, jag minns inte handlingen i dem - jag minns dock att WRONG TURN 4 utspelades på ett nedlagt mentalsjukhus. Ja, och så var ju Henry Rollins med i den andra filmen.

Trots att originalfilmen alltså bara är 18 år gammal, har nu en nyinspelning biopremiär. Eller, det här är nog snarare en så kallad re-imagining. 2021 års WRONG TURN, som regisserats av Mike P Nelson, skiljer sig nämligen en del från den ursprungliga filmserien. Bland annat så har man skippat hela grejen med vanställda, monsterliknande kannibaler - det vill säga, det som var originalets raison d'être.

Den nya filmen inleds med att en man som heter Scott, och som spelas av Matthew Modine, kör omkring i obygden och letar efter sin dotter, som försvunnit när hon och några kompisar begav sig ut för att fotvandra i Appalachernas skogar. En polis tycker att Scott ska ge upp, de som försvinner i skogarna hittas aldrig.

Hopp i tiden. Sex veckor tidigare. Scotts dotter Jen (Charlotte Vega) och hennes skitjobbiga, osympatiska, och påfrestande vänner kommer körande i skogen. En kille i gänget, Adam (Dylan McTee), är så fruktansvärt osympatisk att jag hoppades att han skulle stryka med på en gång; halka och slå ihjäl sig när han kliver ur bilen, eller något. De sätter sig i en bar där det häckar en massa rednecks. Eftersom Adam är dum i huvudet börjar han genast att förolämpa dessa märkliga lantisar. Lantisarna slår inte ihjäl Adam, så vi måste dras med honom ett tag till.

Dagen därpå är dessa stadsbor ute och traskar i skogen. I en backe kommer plötsligt en enorm stock rullande mot dem. Jen och hennes kompisar försöker springa undan, men det går så där - istället för att springa åt sidan, springer de rakt framför stocken. En i gänget mosas. Jag fattade inte riktigt vem det var, eftersom rollfigurerna inte blivit riktigt introducerade. Aha, det var visst han som hade skägg.

Gänget hittar inte tillbaka ut ur skogen och övernattar i tält. Nästa dag är deras mobiltelefoner stulna, så nu står de där utan GPS. Och nu dyker skogens galningar upp och bär sig åt.

Den här gången är galningarna något slags kult, snarare än inavlade tosingar. De är människor som inte gillade den moderna världen och drog sig tillbaka in i skogen, för att bygga sitt eget samhälle. Eller hur det nu var. De bär päls och maskerar sig med djurskallar - demaskerade ser de mest ut som Roger Whittaker. Åtminstone ledaren. De talar något märkligt språk som låter lite fornnordiskt, men några av dem kan engelska.

Scott, Jens farsa, dyker upp igen någonstans i mitten av filmen, och så får vi följa hans jakt på Jen.

Manuset till denna nya version är skrivet av Alan B McElroy. Han skrev även originalfilmen från 2003. Den här gången känns storyn mer som THE HILLS HAVE EYES, med inslag av THE VILLAGE och kanske även MIDSOMMAR. Förra gången lyckades McElroy skriva en film vars handling gick att beta av på 84 minuter. Den nya versionen varar 109 minuter. Den är alltså hela 25 minuter längre - och den är 25 minuter för lång.

2021 års WRONG TURN innehåller några intressanta inslag och den får väl sägas vara kompetent gjort, och ett namn som Matthew Modine höjer det hela en aning. Men, den nya filmen saknar originalets sköna exploitation-känsla. Den ur inte kul - i betydelsen underhållande. Den är seg och rätt tråkig, och den blir aldrig speciellt otäck och skrämmande, mest beroende på de osympatiska huvudpersonerna. Filmen är gravallvarlig och saknar humor helt och hållet. Ibland är det nästan så att den känns lite pretentiös. Filmens struktur är lite besynnerlig. Men framför allt saknar jag de deformerade kannibalerna från de tidigare filmerna, att ta bort dem var inte det smartaste man kunde göra. Här finns en del splatter, förstås, men oftast är det så mörkt att man inte riktigt ser dessa effekter. Mot slutet blir det mer actionfilm än skräck.

Handlingen fortsätter under eftertexterna. Under dessa eftertexter framförs "This Land Is Your Land" av Ruby Modine, Matthews dotter i verkliga livet.

 

 

 

 

(Biopremiär 9/7)

Bio: jOBS

Foton: Glenn Wilson © 2013 The Jobs Film, LLC. All Rights Reserved.

Det är bara några månader sedan THE INTERNSHIP; en förtäckt reklamfilm för Google, gick på bio. Nu kommer en förtäckt reklamfilm för Apple, maskerad som en biografi över den framlidne Steve Jobs. jOBS - titeln ska tydligen stavas med gement J och resten versalt - fick dålig kritik i USA och publiken uteblev. Nu förstår jag varför.

I slutet av 1980-talet jobbade jag på en reklambyrå. Där hade vi gammal fin utrustning. Jag häckade mycket i mörkrummet och blev expert på reprokameran. Där fanns en sättmaskin. En gnuggismaskin. AD:n använde airbrush. En dag skickades en tjej iväg på kurs för att lära sig sköta Macen. Just det - det hade inhandlats en (1) Mac. Och det var bara en person som kunde använda den. Ett år eller så senare anlände en ny kille och ännu en Mac. Ett antal år senare, jag jobbade inte kvar, hade all gammal fin utrustning kastats ut och alla satt men varsin datamaskin.

Jag har aldrig blivit vän med Apple och deras produkter. Jag jämför deras datorer med BMW - en glorifierad, dyrare Volvo. Tryggt och säkert, tuta och kör, slipp pilla och meka och experimentera. Jag satt ett tag på ett kontor försett med iMacs. Jag blev vansinnig. Bakvänt användargränssnitt, det gick inte att göra något kul med den, och den kraschade hela tiden - och jag fattade aldrig hur man fick igång skiten igen. Musen var också värdelös. "En Mac kraschar aldrig och får aldrig virus!" sa de rättroende. "Du måste ha gjort något fel!". Vaddå, jag gjort något fel - skiten kraschade. Vilket den inte skulle kunna göra.

Visst, Apple gör säkert bra produkter, men liksom min kompis Den långhårige fd filmkritikern, tycker jag riktigt illa om företaget. Löjligt svindyra produkter som köpes av kunder som beter sig som om de tillhör en religiös sekt. Sektmedlemmar som gladeligen pungar ut med ännu mer pengar så fort någon pryl måste uppdateras. Apple är en kyrka och Steve Jobs är den allsmäktige. Det är väldigt intressant att ett företag kan i det närmaste hjärntvätta sin kundkrets och få dem att knäböja inför sitt altare.

Denna fråga tas förstås inte upp i Joshua Michael Sterns film om Steve Jobs. Inte mycket annat heller. Vad vi serveras är Evangeliet enligt Apple. Ashton Kutcher är Steve Jobs. Kutcher har skaffat skägg, lagt sig till med något slags neandertalgångstil och kliar sig på hakan, men ser ändå mest ut som Ashton Kutcher. Efter en prolog i vilken Jobs 2001 presenterar sin nya pryl iPoden, hoppar vi till början av 1970-talet (vilket jag aldrig gissat om årtalet inte dykt upp i bild). Jobs har hoppat av college, han är en fri själ, vilket understryks av att han alltid går barfota, och hans gamle lärare (James Woods är bortkastad i en liten roll) vill att han ska studera konst. Jobs föredrar att ta LSD och börjar jobba på Atari, där han skapar spelet Breakout - rättare sagt, han anlitar en polare för att göra grovjobbet och blåser sedan denne på större delen av stålarna.

Jobs slår sig ihop med ovan nämnde polare och några andra nördar, och börjar skruva ihop en revolutionerande hemdator i farsans garage. De hittar en finansiär, startar Apple och bygger upp sitt imperium. Därefter hafsar filmskaparna sig igenom företagets historia. Man glömmer/struntar i att fylla i luckor och förklara saker. Plötsligt är Apple coolt. Plötsligt går det dåligt. Varför gjorde man succé? Varför gjorde man sedan fiasko? Vad sysslar alla med? Vilka är alla dessa underavdelningar döpta efter äpplesorter? Microsoft dyker upp som konkurrent helt utan förvarning, men försvinner ganska omedelbart ur bilden. Den största frågan kvarstår: vem var Steve Jobs? Var kom han ifrån?

Steve Jobs framstår som en trist typ och som en skitstövel - enligt uppgift var han också en skitstövel. Fast jag vet inte om det är meningen. I typisk Hollywoodanda framställs han nästan som en kristusfigur, eller åtminstone som en populär amerikansk president. När han håller anföranden inför sina anställda fläskas det på med smetiga stråkar och publiken jublar och applåderar som på ett väckelsemöte. Killen som designar iMacen håller ett hyllningstal till Jobs som inte är av denna världen - självklart kommer de där stråkarna igen. Dermot Mulroney är finansiären Mike Markkula, Matthew Modine är Pepsi Cola-killen John Sculley, som blir VD för Apple och ser till att Jobs får gå, och JK Simmons är styrelseledamoten Arthur Rock. Kvinnor förekommer enbart i periferin.

Självklart skulle jOBS ha kunnat bli en intressant film - för även om jag inte gillar Apple, är jag hyfsat intresserad av datorer. Men det känns som om det är Apple som pungat ut för den här filmen. Det är besynnerligt tunt och ytligt, och storyn slutar redan på 90-talet, innan iPoden räddar det då ostadiga företaget.

När jag såg filmen kände jag att jag hellre ville se en film om Atari. Eller varför inte en om Commodore eller den brittiska ZX Spectrum; hemdatorer som kom före Macen och sålde åtskilliga miljoner.

För övrigt är denna recension skriven på en burk som kör Linux.

(Biopremiär 8/11)

Bio: The Dark Knight Rises

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

För ett gäng månader sedan var jag på en vernissage här i Malmö. Där ställde bland annat en ung norrman ut en installation bestående av några TV-skärmar som visade klipp ur Tim Burtons BATMAN - ÅTERKOMSTEN (1992). Jag har inte sett den filmen på väldigt, väldigt länge, men när jag såg de här snuttarna slog det mig hur bra den filmen är. Tim Burton som bäs; det är en av hans absolut bästa filmer, det är Danny Elfman som bäst, och det är Läderlappen som jag vill ha honom. Därefter kom Joel Schumacher och sköt filmserien i sank.

När det var dags att starta om serien med BATMAN BEGINS (2005), med Christopher Nolan vid rodret, byggdes konceptet om. Filmen var lika mörk som Burtons filmer, men det gotiska och traditionellt serietidningsaktiga hade plockats bort till förmån för ett mer realistiskt Gotham City, och jönserierna från Schumachers filmer hade tack och lov raderats bort helt. Nu skulle det vara mörka, hårda filmer riktade till en vuxen publik.

Just det här numret av Läderlappen tyckte
jag var extra tufft när jag växte upp - den där
Richard Dragon var ju kung-fu-expert!
... Och hade gröna byxor.

Problemet med Läderlappen och de flesta övriga figurer från DC Comics-stallet, är att de måste bearbetas ganska rejält från att fungera på film. Ja, även i serieform nuförtiden. Det är extra tydligt när det gäller Läderlappen. Filmatiserar man serier från Marvel uppstår inte samma problem. Ta en kille som Spindelmannen, till exempel. Det räcker i princip med att ställa upp en TV-kamera på Daily Bugles redaktion, eller på Peter Parkers skola, för att det ska bli intressant. Peter Parker är en mer komplex och utvecklad figur man kan relatera till. Vi vill ju veta hur det går med hans kärleksliv och med alla andra problem i hans privatliv. Och som superhjälte gör han inte alltid de mest genomtänkta grejor.

Hjältarna från DC Comics är betydligt mer endimensionella. I Stålmannenfilmerna med Christopher Reeve satsade man mest på att göra lite rom-com av Clark Kents relation med Lois Lane för att få det att fungera. Stålmannen är ju en oövervinnelig träbock. Och vem bryr sig egentligen om Bruce Wayne och hans privatliv? En dyster multimiljonär. Läderlappen har en tuff dräkt, den är grafiskt tilltalande och serietecknare älskar att rita Läderlappen. Men figuren är helt och hållet beroende av de skurkar han slåss mot, samt övriga bifigurer - och de miljöer det hela utspelas i. Det är extra tydligt nu när Christopher Nolan avslutar sin trilogi.

Jag gillade BATMAN BEGINS. En bra, tuff, intelligent superhjältefilm. Uppföljaren THE DARK KNIGHT (2008) har jag faktiskt inte sett om sedan den gick på bio. Jag vet inte varför. Alla älskade den filmen när den kom, många kollegor världen över hävdade att det var den bästa superhjältefilm som gjorts. Framför allt hyllade man Heath Ledger som Jokern. Jo, jag tyckte väl också att filmen var bra - jag gav den trots allt en fyra i betyg. Men Ledgers prestation är extremt överskattad. Jag tyckte inte att hans Jokern var ond och galen nog! Jag hade helst velat se en riktig skräckfilmsversion av figuren.

När nu Christian Bale återvänder en tredje gång som Läderlappen har han en ny motståndare - Bane (Tom Hardy), en stor biff med en mask som täcker munnen (En annan version av Bane medverkade förresten i Schumachers BATMAN & ROBIN). Och Bane är ett av problemen med den här filmen. Igår skrev någon på Twitter, jag har glömt vem det var, men det var en kändis, att THE DARK KNIGHT RISES hade varit bättre om inte Bane låter som Sean Connery med en gnagare uppkörd i röven. Och herregud - det gör han! Det är precis så han låter! Jag satt och tänkte på detta hela tiden. Så fort Bane pratade - och det gjorde han rätt ofta - lät det som en pretentiös Sean Connery. Med en gnagare uppkörd i röven.

Nå. Anklagad för att ha dödat Harvey Dent i förra filmen, har Läderlappen gått i pension. Bruce Wayne har gått och blivit haltande krympling med käpp och gömmer sig som en annan Howard Hughes på sitt gods. Alfred (Michael Caine) jobbar kvar och sköter om honom. Fast en kväll klär juveltjuven och kalaskexet Selina Kyle (Anne Hathaway) ut sig till servitris på en tillställning på godset, och eftersom hon egentligen är Kattkvinnan tar hon sig in till Wayne och stjäler hans mors fina halsband. Wayne kommer på henne på henne, men hon slinker undan. Erotisk spänning uppstår! Kyle kallas inte "Catwoman" en enda gång i filmen, men i tidningsrupriker om hennes stölder refereras hon till som The Cat.

Större problem uppstår när Bane gör entré. Han har kommit över en atombomb han hotar detonera i Gotham. Läderlappen måste återvända - så med hjälp av den händige uppfinnaren Fox (Morgan Freeman), kurerar Wayne sig och drar på sig fladdermusdräkten. Men det dröjer inte länge innan han åker på bank av Bane och slängs ner för att ruttna i en underjordisk fängelsehåla i ett främmande land. Bane och hans armé skapar upplopp, i det närmaste krig, i staden. Fångar släpps lösa och drabbar samman med poliskåren. Utan någon Läderlappen till hands är det upp till polismästare Gordon (Gary Oldman), Selina Kyle och den unge, idealistiske polisen Blake (Joseph Gordon-Levitt) att rädda Gotham City och dess 14 miljoner invånare.

Filmen må heta THE DARK KNIGHT RISES, men den mörke riddaren är knappt med i filmen. Christian Bale syns oftare som Bruce Wayne än som Läderlappen. Men även som Wayne är han mestadels frånvarande. Faktum är att filmen skulle kunna funka lika bra utan Läderlappen - det övriga persongalleriet är mer intressant. I synnerhet Anne Hathaway - hon är en alldeles utmärkt (och sexig) Kattkvinna, och ofta är det hon som får stå för filmens (någorlunda) komiska inslag med syrliga kommentarer. I vanlig ordning gör Gary Oldman en stark insats, Gordon-Levitts rollfigur innebär en intressant twist på slutet (som jag dock listade ut halvvägs in), och nya favoriten Marion Cotillard dyker upp som den mystiska Miranda Tate; en kvinna som verkar vara ute efter något speciellt. Matthew Modine är polisen Foley som vill sätta dit Läderlappen, och både Liam Neeson och Cillian Murphy gör korta inhopp som Ra's Al Gul och Fågelskrämman; skurkarna i BATMAN BEGINS.

För att knyta ihop alla trådar vara denna tredje film två timmar och 45 minuter - och det är alldeles för länge. Förvisso tittade jag aldrig på klockan, men filmen känns lång. I synnerhet som den är ganska tungfotad och ibland nästan högtravande. Mittpartiet blir lite segt. Småsömnigt. Med undantag för Selina Kyle är alla gravallvarliga - allvarligast av alla är dystergöken Läderlappen. Och den där Bane är ingen rolig skurk. Kunde de inte hitta en bättre motståndare? Nej, jag ska inte jämföra med Richard Pryors småskurk i STÅLMANNEN GÅR PÅ EN KRYPTONIT, men nog känns Bane som ett litet nerköp.

THE DARK KNIGHT RISES är välregisserad, i de flesta fall välspelad, stor och pampig, specialeffekterna imponerar, några scener, som de med Alfred och slutet, är lysande, vissa inslag är riktigt häftiga - och jag gillar ju sådant här. Men även om jag kommer att ge filmen en fyra i betyg här under är det med nöd och näppe den kravlar sig upp till detta betyg. Det här är den svagaste delen i trilogin - och som fallet är med såg många andra trilogier, gapar den över för mycket. Den har problem med att engagera mig.

Jag lär vara i minoritet här, men jag tycker faktiskt att THE AMAZING SPIDER-MAN är en mycket bättre och roligare film - om vi nu ska jämföra sommarens superhjältefilmer. Men så föredrar jag också Spindelmannen framför Läderlappen.

Slutligen får jag väl tillägga att jag hoppas att tragedin med biografmassakern på en premiärvisning i USA inte kommer att överskugga THE DARK KNIGHT RISES' framtid. Och jag hoppas att ingen tror att det var Läderlappen, superhjältar, serietidningar och filmer som fick gärningsmannen att bli galen och begå detta groteska brott - något vissa moralväktare genast lät antyda.

 

(Biopremiär 25/7)